Kategori: Östensö

Viljornas kamp

Ibland är det intressant att “läsa” djurens beteende, vilket jag fick en påminnelse om i lördags.

Jag hade skrapat ut gödsel ur ligghallen med traktorn och lyft in en halmbal i övre hörnet där halmbädden finns. Trisse gick lös på den redan när jag ännu höll den i frontlastargrepen och hela traktorn gungade när han förlustade sig på balen. Jag släppte ner den på golvet, Trisse fortsatte råbråka den och jag backade ut traktorn. När jag sedan återvände till ligghallen mötte jag balen halvvägs på väg mot dörren. Trisse och flickorna hade i sin uppspelthet inte nöjt sig med att stånga sönder den utan även rullat iväg med balen 15-20 meter från halmbädden och brett ut ett tunt lager halm längs hela rutten. Inte hela världen, men jag vill helst ha halmen i hörnet där den är tänkt att vara.

Med lite handklappningar och några “Hååiijaaa”-rop schasade jag iväg korna och började rulla tillbaka rundbalen mot halmbädden. Plötsligt kommer Trisse emot från andra hållet och ställer sig mitt framför balen. Ögonen stirrade stint på mej och blicken formligen dröp av adrenalin. “Det här är min rundbal och jag ger den inte i från mej utan diskussion.” Normalt umgås Trisse och jag ganska förtroligt men nu var läget ett annat eftersom lekandet och stångandet trissat upp honom. Han hötte med hornstumparna och skrapade hotfullt med foten i marken för att markera att han var redo för en fight om det fodrades.

Normalt skulle jag utan vidare backa i såna där lägen, en ilsken tjur är inte att leka med. Den här gången hade vi dock balen mellan oss och Trisse måste runt den för att anfalla mej. Det skulle ge mej ett par sekunder att smita undan på om det hettade till och reträttvägen var klar bakom mej. Därför kunde jag unna mej att se vart det skulle bära. Jag spände blicken lika hårt i honom, tillrättavisade honom med sträng röst och vek inte undan.

En stund stirrade vi varandra rakt i ögonen innan hans blick plötsligt mjuknade, de spända musklerna slappnade av och hållningen blev lugnare. Det gick nästan att säga på sekunden när adrenalinet sjönk undan och förnuftet igen tog överhanden. Det var precis som om han kommit till sans och påmints om att det ju trots allt är jag som är boss. Han svängde på klacken och gick bort till korna och jag kunde fritt rulla tillbaka balen dit jag ville ha den. Trisse verkade nästan generad över att ha tappat humöret och vi klappade och kliade lite extra när jag var klar med flytten.

Samspelet med djuren är definitivt en av orsakerna till att jag vill hålla på med det här jobbet.

Tankhuset tar form

Killarna på Optima jobbar på med tankhuset. Bassängen är gjuten och påbyggnaden är nästan klar. Ännu återstår lite fix med dörrar, knutbräder och takfilt, men det ser ut att bli riktigt fint. Notera att grabbarna som bygger är första årets studerande, de kommer att bli kanonduktiga när de är färdiga byggare.

Eftersom skolan också har en ellinje kan de t.o.m. dra en del elinstallationer som behövs för bränslepump och belysning på förhand. Det är service,det.

Matkorg

Under året som gått har jag funderat en del kring närmat, ekomat och om att det borde finnas en lokal marknadskanal för den typen av produkter. Med tiden kom jag fram till att det var en intressant nisch i princip, men inte för mej specifikt. Jag skrinlade mina planer och hoppades att nån annan skulle starta en sån kanal istället för mej. Och nu verkar det ha hänt!

I Munsala (som ligger i den lyckliga staden Nykarleby) finns en bybutik vid namn M-boden. Bybutikerna har det inte lätt idag och allt fler tvingas lägga ner verksamheten p.g.a. konkurrensen från de stora marketarna. M-boden satsade därför på att nischa sig och valde intressant nog att fokusera på ekoprodukter. Ett ganska djärvt drag, men det verkar ha fungerat. Redan förra julen vallfärdade kunder från Vasa och Jakobstad till Munsala för att få köpa ekologisk julskinka. Nu tar man ett steg till och börjar sälja en sk. ekolåda på distans. Kunderna får beställa ekoprodukter från en lista, butikspersonalen plockar ihop varorna och kunden får hämta dem från en “utlämningspunkt” i Jakobstad några dagar senare. Jämfört med mina planer på att själv göra det här har ju butiken helt andra förutsättningar. Man har redan kylutrymmen, transportbilar och andra saker jag hade varit tvungen att skaffa om jag satsat på motsvarande verksamhet.

Dels gillar jag förstås att man valt att nischa sig på eko, men framförallt att det här verkar vara en framgångrik väg för en liten butik på landet. Små enheter är flexibla och kan anpassa sig snabbare än de stora kolosserna. Stort kanske är vacker, men litet är inte fy skam det heller.

Interiör och exteriör

Ett litet hemma-hos-reportage från mitt “kontor”.

“I inredningen har man eftersträvat öppna lösningar och en känsla av värme. Möbleringen är klassiskt stram och avskalad men funktionell.  Nyckelordet är hållbarhet vilket syns i valet av vattenfast faner och plåtpanel på väggarna. Man har också anammat trenden att lämna bort gardiner, vilket sitter helt rätt i det här sammanhanget. Ett boende anpassat för vila och eftertanke. Gränsen mellan ute och inne suddas ut och huset lever med ljuset.” (Det där sista har jag inte den blekaste aning om vad det betyder men det brukar stå så i alla inredningstidningar. 🙂 )

Nyårsråd

På tisdagskvällen hölls nyårsråd i Östensö, en tradition med åtskilliga århundraden på nacken.

Förr i tiden hade byn en hel del gemensamma åtaganden som skulle skötas; gärdsgårdar mot grannbyarna skulle underhållas, vägar hållas i skick, gemensamma ägor skördas m.m. och den som ansvarade för att allt blev gjort var byns ålderman. Åldermanssysslan roterade mellan gårdarna i byn enligt mantal, ju större mantal man hade desto oftare fick man sköta uppdraget. Den som hade större mantal hade större andel i de gemensamma ägorna och det var därför logiskt att de fick ta ett större ansvar för skötseln av dem. Dessutom innebar större mantal bättre ekonomisk ställning och då kunde man ju ha råd att sköta den oavlönade åldermanssysslan lite oftare. Systemet är inte helt okomplicerat att hålla reda på eftersom alla gårdar har olika stora mantal och uppdraget därför inte återkommer lika ofta till alla. Hos oss återkommer sysslan med dryga tjugo års mellanrum, men det finns de som har det oftare och de som får uppdraget ungefär en gång per hundra år.

I dagsläget har de flesta av de här gemensamma uppdragen försvunnit, byarådet förvaltar ett sandtag och en del bankmedel. En stor del av den verksamhet som byarådet förr höll i har övertagits av andra; väglaget sköter vägarna, byaföreningen ordnar fester och liknande o.s.v. På sätt och vis är det en naturlig följd av att samhället förändras. Förr var nästan alla bybor mantalsägare och byalaget var därför allas angelägenhet. Idag är över hälften av byns invånare såna som inte har mantal och många mantalsägare är bosatta utanför byn. I takt med att världen förändras minskar behovet av vissa organ och nya uppstår.

Själva mötet brukar inte bestå av några större konflikter eftersom verksamheten inte är så omfattande numera. En del vägbestyr diskuterades, det beslöts att låta lyfta upp lite mer grus i byns sandtag och dessutom att den tidigare nämnda mantalsrotationen skall ses över eftersom det skett en del förändringar i byns hemmansstruktur. Att den månghundraåriga traditionen med mantalsbaserad rotation skall fortsätta ansågs snarast vara en självklarhet. Förr fungerade nästan alla byalag enligt den här principen, idag är vi ett av de få som finns kvar. Och då kan man ju inte gärna ändra sig. 😉

Tanken hemma igen

Farmartanken som åkte iväg på renovering häromveckan kom hem igen på måndagen. Det gick väl inte så blixtrande snabbt som det första intrycket gav i handen, men fullt godkänt är det utan vidare. Proceduren tog dryga två veckor. All rostig plåt byttes ute, pumplådan inne i tanken svetsades igen, tanken fick lyftöglor och nya stödfötter, ny pump, genomgick provtryckning och målades. Hela renoveringen är dessutom beskriven på en påklistrad lapp där även renoveringsåret framgår. Prima.

Nu återstår bara att vänta på att skyddsbassängen med påbyggnad är klar så borde gårdens bränslehantering kunna anses miljösäkrad. I fredags tittade jag in till Optima och det såg riktigt lovande ut. Betongbaljan var färdiggjuten och påbyggnaden började också arta sig. Det här kommer att bli den snyggaste byggnaden på gårdsplanen när den är klar. 🙂