Kategori: Östensö

Blidsnö

Att den form av snö som uppstår vid nollföre kallas “blidsnö” är egentligen konstigt. Den gör åtminstone mej allt annat än blid.

På lördagen skulle jag köra hem ett ballass för helgen. Rutten till ballagret går längs en skogsväg där någon dragit upp ett skidspår och för att inte förstöra spåret mer än nödvändigt försökte jag köra med ett traktorhjul på vardera sidan av det. Till att börja med gick det rätt bra eftersom spåret var ordentligt preparerat och underlaget skarpt. I en kurva kom jag dock för nära kanten av den preparerade zonen och framhjulet slant ner från den preparerade snön och hamnade i den mjuka och betydligt halare blidsnön. Tyvärr hade spåret där kommit så pass nära dikeskanten att framhjulet fortsatte glida och stannade först i bottnen av det nästan meterdjupa diket. Jag försökte backa upp ekipaget igen men det gjorde bara att bakhjulet kanade på den hala snön och hotade att glida ner i diket det också.

Jag tillkallade hjälp i form av min pappa och en traktor till och vi gjorde några fåfänga försök att dra upp traktorn som bara resulterade i att den gled ännu längre ner i diket och hade nu så pass rejäl slagsida att den hotade välta. Trots att snön säkerligen dämpar fallet innebär en vält traktor nästan garanterat krossade rutor och i värsta fall ännu värre skador.

Lösningen blev att ringa Söderlunds som är byns grävmaskinsentreprenör. Dels är grävmaskinen betydligt tyngre och starkare i såna här sammanhang, dels har man betydligt större chans att kompensera och räta upp en traktor som håller på att välta om man drar den med grävmaskinens bom än om man drar den med en annan traktor. Johnny dök upp senare på eftermiddagen och traktorn var uppe på vägen igen på under tio minuter. I vissa lägen av själva räddningsmanövern lättade dock bakhjulet från marken och traktorn stod och vägde på tre hjul. Hade det inte gått att hålla den tillbaka med grävmaskinsbommen hade den garanterat vält. Tur i oturen att vi inte försökte fixa det själva, det hade inte slutat väl.

Nu är traktorn i alla fall uppe, balarna hemkörda och det mesta återställt. Den enda bestående skadan är att skidspåret nog försvann spårlöst under alla hjulspår. Men snö finns ju gott om i år, så det är förhoppningsvis inte svårt att hitta ett nytt ställe att dra upp det på.

Landsbygdsföretagare

På fredag förmiddag hade vi en planeringsträff kring yrkesskolan Optimas vuxenutbildning för jordbrukare. Egentligen använder studieplanen inte termen “jordbrukare” utan talar om “landsbygdsföretagare” och på många sätt stämmer den senare benämningen faktiskt bättre in på merparten av dagens agrarer. Husdjursproducenter är ofta heltidsbönder och verksamhetens omfattning är så stor att det företagsmässiga tänkandet blir allt viktigare. De som inte har djur har ofta nån form av kompletterande företagsverksamhet vid sidan av växtodlingen. I våra trakter är det rent av svårt att hitta en heltidsväxtodlare. De flesta har nån form av sidoverksamhet; snöröjning, skogsarbete, snickeri, grävmaskinsentreprenad eller liknande.

Ett exempel på riktigt extrem entreprenörsanda hittade jag häromdagen i tidningen ATL, som berättade att en jordbrukare vid namn Emil Olsson hade fått pris för landsbygdsutveckling. Killen har från ett utgångsläge med 4 ha åker byggt upp ett jordbruksföretag på över 1000 ha som han dessutom driver ekologiskt. Utöver det importerar han ekogödsel och sitter på en marknadsandel på ungefär 50%. Visst kan man gruffa om habegär och girighet, men jag tycker faktiskt det är imponerande. Om inte annat för att han punkterar påståenden om att ekoodling måste vara småskaligt och gammaldags. Hatten av för Emil.

Företagshälsovård

Idag var det dags för ett besök hos företagshälsovården. Orsaken är varken sjukdom eller skada utan att det helt enkelt gått två år sen min senaste kontroll. För jordbrukare är det frivilligt att ansluta sig till företagshälsovården och jag måste ärligt talat säga att jag inte vet hur stor andel av oss som är anslutna. Ett lockbete för att ansluta sig till den är att man får en liten rabatt på pensionspremien eftersom man antas löpa mindre risk att bli arbetsoförmögen om man följer med hälsotillståndet. Dessutom är det ju faktiskt inte så dumt att då och då kolla att man hälsomässigt är i någorlunda bra skick heller.

För jordbrukare har de stora hoten mot hälsan, förutom direkta olyckor med maskiner och djur, varit rygg- och andningsproblem (främst dammlunga). För egen del finns det också en del hjärtproblem i släkten så det känns bra att även den sidan kollas upp. Företagshälsovårdarna gör också gårdsbesök där de följer med i arbetet och ger förslag om hur man kunde jobba smartare och spara på kroppen. Därtill är hälsovårdaren Ingegerd en rasande trevlig bekantskap, låt vara att hon tenderar att blanda in otrevliga begrepp som motion och BMI i samtalet.

Kontrollen gav i handen att jag väl är i rätt normalt skick. Blodtrycket var ok, lungorna funkade tydligen och mitt BMI hade överraskande sjunkit. Jag har de facto gått ner fyra kg sen min kontroll för två år sedan. Tydligen bränner man kalorier när man bloggar. 🙂

Det lantliga köket

Att man jobbar hemma innebär ju att man oftast intar sina måltider hemma vid köksbordet. En logisk följd av föregående är att lunchen ofta består av rester från de måltider familjen äter tillsammans. Om det råkar lämna några potatisar och ett par köttbullar över från kvällsmaten kastas de inte, det blir ju perfekt åt mej följande dag. “I vår familj har vi ingen hushållsgris, pappa äter hemma på dagarna” är ett citat som används hos oss. Ekonomiskt och miljömässigt är det förstås jättebra, gastronomiskt lämnar det ibland en del att önska.  På pluskontot bör man dock notera att det ju öppnar upp för en hel del intressanta experiment i köket och det går ju att ta ut svängarna ordentligt när det inte drabbar nån annan än mej själv. Ett begränsat urval ingredienser som egentligen inte hör ihop, gärna i kombination med tidsbrist, är bra för kreativiteten. Alternativt sänker det kritiska tänkandet, vilket är ungefär samma sak.

Idag stod t.ex. nötbringstortilla med pepparsås och Bondmors paprikasallad på menyn. Komponenterna var alltså överbliven nötbringa och pepparsås (söndagslunchen), några tortillabröd (fredagsmyset) och paprikasallad (pizzasallad från lördagkvällen). Resultatet var inte så dumt faktiskt, tvärtom. Det blir en del pyttipanna och omeletter eftersom de är grunder man kan kombinera med lite vad som helst, men egentligen är ju tortillan är en motsvarande standardbas man  kunde bygga en hel del varianter från. En nackdel med de här nyskapande recepten är ju dock att de är rätt svåra att upprepa, sannolikheten för att det skall finnas exakt samma ingredienser i kylskåpet samtidigt en gång till är ju inte så stor.

Fast alla experiment har ju inte blivit så bra heller, finns det inget annat i kylskåpet än makaroner och lutfisk är det svårt att göra nåt riktigt spännande av det. En kollega berättade att ett av hans lågvattenmärken var den dag han åt sill med brunsås och inget annat, men dit har jag ännu en bit kvar.

Premiär utan kvistigheter

Tisdagen blev premiärdag med motorsågen. Jag gick in för en rätt lugn start och högg bara ett par tankar innan jag vankade hemåt igen. Även om jag inte precis har nåt stillasittande arbete till vardags kommer ändå skogsarbetet som något av en överraskning för kroppen. Det är helt andra muskelgrupper som får jobba i skogen än i ladugården och man brukar vara lite trött och ledbruten de första dagarna. Speciellt i år när det är småjobbigt bara att plumsa fram i snön kändes det som en god prioritering att inte köra för fullt från början.

Avverkningsytan är en björkdunge som jag i ärlighetens namn måste medge har fått bli lite i tätare laget. Om skogen är alltför tät kommer man inte att utnyttja tillväxtpotentialen i marken fullt ut. Fast i nuläget känns det inte helt fel eftersom tätheten gjort att snön kommit åt att bilda så stora drivor. När man kommer en bit in i skogen minskar snödjupet från att ha gått över knäna till att gå ungefär till halva vaden och det är ju åtminstone ett steg i rätt riktning. Dessutom har det faktum att träden stått lite för tätt gjort att de har väldigt lite kvistar nedtill. Jag brukar kapa det virke som skall bli ved i tremeterslängder och på de flesta träd jag fällde idag kunde jag ta två eller tre längder utan att behöva kvista. Det är trevligt i sig och dessutom går det snabbare att få ihop kubikmetrar när man inte lägger så mycket tid på kvistningen.

Baracken

Årets säsong i skogen tog sitt första stapplande steg i.o.m. att skogsbaracken kördes ut till den tilltänkta avverkningsytan. Baracken fungerar som socialt utrymme i skogsarbetet, där man vilar mellan passen med motorsågen, filar kedjan, dricker lite kaffe o.s.v. Visst är det trevligt att sitta vid en brasa i skogen också, men när svetten på ryggen börjar frysa till is och man fortfarande har kedjan ofilad är det inte fullt så trevligt. Därtill är baracken ganska tacksam att förvara bränsle och annat i, så slipper man leta efter nedsnöade bensindunkar och fälljärn.

Själva huset har tidigare tjänat som stall åt grannens ponny och när dottern i tiderna gjorde sig av med ponnyn fick min pappa överta stallet. Samtidigt hade lokala båttillverkaren Nautor storstädning och slängde bl.a. ut en specialvagn de använt för att flytta halvfärdiga båtar mellan sina hallar. Förvånande nog visade det sig att grannens stall passade nästan exakt på Nautors vagn vilket gav stallet hjul och dragbom i ett nafs! Det innebär också att vår skogskoja har ett underrede i aluminium (byggt av masten till en Swan-båt), vilket kanske kan anses som en viss överkvalitet med tanke på användningsområdet.

Den här byggnaden är kanske inte det mest livsnödvändiga redskap man kan hitta på gården och visst har frågan nångång ställts om det är vettigt att ha en skogsbarack med tanke på att vi inte har mer än 15 ha skog. Svaret brukar vara att det garanterat inte är nån lönsamhet i det men att det å andra sidan inte heller är värt att frysa för en så liten skogsareal som 15 ha . Det här handlar om trivsel, inte ekonomi. 🙂