Kategori: Östensö

När man bor på samma ställe som sina föräldrar och farföräldrar omges man förstås av sin egen historia. I vårt hus finns min morfars handdukstäckare, farmors föräldrars klocka, lampan som farfar byggde om o.s.v. Ute på gården står en lite mer skrymmande klenod som faktiskt fyllt sitt syfte i flera generationer, trots att den ursprungligen inte fanns hos oss.

På den tid när man flottade virke kunde det hända att en del av massavedsstockarna inte flöt utan sjönk till botten under resan nerför älvarna. Folk som bodde längs vattendragen brukade efter att flottarna dragit förbi fiska upp de här sk. “sjunkarna” och använda dem till ved eller liknande. Far i granngården gick ett steg längre när han nån gång på 20-talet timrade en lekstuga av stockarna åt sin dotter. Och det var ingen dålig lekstuga, den är timrad på riktigt (inget fusk med spikar), hade brutet tak, en liten daglykta, kvist och var t.o.m. försedd med en liten gjutjärnsspis. Man såg tydligen helt annorlunda på barns förhållande till tändstickor på den tiden…

Min farmor var barndomskamrat med dottern och lekte i stugan när hon var liten, likaså min pappa som också han sprang mycket hos grannen. När jag var liten fanns inga barn i lekstugeuppskattande ålder på gården så jag fick helt sonika överta den. Lekstugan forslades hem med traktor och har stått hos oss sedan dess. Sonen Hannes blir alltså nu den fjärde generationen som leker i samma lekstuga. Under åren har stugan blivit av med kvist och daglykta men i övrigt är konstruktionen rätt så intakt. För nåt år sedan fick den nytt golv och nu borde en del stockar bytas, men i övrigt är den fullt duglig att tjäna sitt syfte.

Med tanke på att vi lever i en tid då vi bygger hus som börjar mögla i väggarna inom några år måste man lyfta på hatten för dem som kunde bygga en lekstuga som stått sig i över 75 år. 🙂

Snön börjar bli knädjup även i mina trakter och det gör hemkörningen av rundbalar allt mer intressant. Främst för att kärran måste skyfflas ren från snö och is mellan varven, hal plast på isigt flak är ingen bra idé ur trafiksäkerhetssynpunkt. Därefter blir följande intressanta moment att ta sej fram genom all lössnö. Knädjup snö är tillräckligt för att traktorn skall få jobba lite, speciellt då det byggs upp en rejäl snövall framför framaxeln. Med fyrhjulsdrift och aktiv användning av differentialspärren har det hittills gått rätt bra, men jag har för säkerhets skull börjat köra ett tomvarv till balhögen och ut på vägen igen för att öppna upp spåret innan jag lastar på balarna. Att både dra ballass och packa snön framför sig kan bli lite för mycket på en gång.

Något besvärad måste jag också medge att det snart börjar bli lite osäkert om jag hittar alla balar. Speciellt på ställen där snön tenderar att driva täcks balraderna rätt effektivt. Hittills tror jag dock inte att jag missat nån, men våren lär ju utvisa hur det ligger till med den saken.

Jag är något osäker på om det beror på Casens tonade rutor eller nåt synfel hos mej, men jag har faktiskt svårt att bedöma avstånd då marken blir helt snötäckt och diken, buskar och andra landmärken försvinner. Toningen suddar bort alla små ojämnheter i snötäcket och det känns som om man rörde sig på ett obestämbart område med obestämbar yta. Lite som att gå på vatten eller i luften, en lätt obehaglig känsla på nåt vis.

Fast säga vad man vill, vackert är det.

Då man hör ordet “jordbruk” tänker ju många på nåt som är lite gammaldags, finns ute på landet och är bundet till ett litet byasamhälle. Till vissa delar stämmer det, men dagens jordbruk är en verksamhet som påverkas mer av internationella händelser än man många gånger tror. Regelbundna läsare av Bondbloggen har noterat att Nisse ofta refererar till råvarubörserna i Hamburg eller Paris och hur priserna där påverkas av översvämningar i Australien eller torka i USA, Sonja importerar embyron från Kanada och sperma från hennes bättre tjurar kan hamna i Nya Zeeland, o.s.v.

Idag föll blicken på två nyheter av mer internationell karaktär när jag bläddrade igenom ett par nättidningar. Tidningen ATL berättar om en kinesisk konsult som försöker locka kineser att bli jordbrukare i västra Sverige, vilket är en rätt intressant tanke. Ännu intressantare är att polska staten säljer ut c. 300 000 ha odlingsmark, i första hand till de som hittills arrenderat den men i andra hand till högstbjudande. Priset väntas med finska mått mätt bli mycket överkomligt.

Jordbruk är inte alltid en så jordfast näring som man i första hand tänker sig.

Samtidigt som min farmartank renoveras passar jag att ta i tu med en annan bränslerelaterad åtgärd jag funderat på en tid, nämligen att ordna en skyddsbassäng åt tanken. Trots att renoveringen dramatiskt minskar risken för läckage är den ändå inte helt obefintlig. Om t.ex. slangen trillar ner kan den suga hela tanken tom innan man hinner märka nåt och det har också hänt att traktorföraren varit lite okoncentrerad och ränt frontlastargafflarna rätt genom tankväggen. I såna fall spelar det ju ingen större roll om tanken var renoverad eller inte.

Skyddsbassängen är helt enkelt en stor balja som man ställer tanken i. Uppstår det läckage samlar baljan upp det istället för att det rinner ut i naturen. Det finns ett antal olika versioner i plåt eller plast. Den absolut fräckaste är Nafta-Nasu som är en plasttank formad som en gris, men den passar inte riktigt in på vår gårdsplan. Tyvärr….

För min del har jag tänkt gjuta baljan i betong för att sen kunna bygga tak och väggar på den. Ett litet hus smälter bättre in i gårdsmiljön än en liten plastgris, åtminstone enligt min mening. Nån form av tak krävs för att det skall vara nån idé med bassängen, om den är full med regnvatten den dag läckaget uppstår är den inte till nån större nytta.

Den lokala yrkesskolan Optima åtog sig att gjuta själva baljan som ett elevarbete, vilket var jättebra ur min synvinkel. Det är nämligen till fördel om man kan göra hela baljan i en gjutning. Gjuter man golv först och därefter väggar är det inte säkert att det blir helt tätt och då kan brännolja ändå sippra ut.