Kategori: Östensö

Mildare dagar

Vädret har hållits rätt milt ett par dagar, vilket var mycket välkommet. Som jag tidigare nämnt i ett par etapper ställer kölden i sig inte till några större bekymmer i ladugården, det är inte hela världen att termometern nån dag går ner mot  -30. Däremot påverkar en sammanhängande köldperiod som vi hade före jul förhållandena i ladugården mer en tillfällig djupdykning.

Exempelvis skrapar jag ut gödseln ur ladugården med schaktblad. Normalt blir gången helt ren i.o.m. det, men när det är riktigt kallt fryser ofta en liten mängd gödsel fast varje dag vilket efter nån vecka kan bli ett flera cm tjockt lager. Likaså bildas isvallar kring vattenkopparna när korna klottar med dricksvattnet.  Ingendera är något problem, eftersom de flesta vintrar består av köldperioder avbrutna med ett par dagar mildare väder. Under köldperioderna byggs is och frusen gödsel upp men under de mildare dagarna tinar de upp och man hinner städa ur ladugården till nästa köldperiod. Sammanhängande köld utan varma dagar gör däremot att man aldrig riktigt får göra rent ordentligt. I december hade vi en mer än tre veckor lång köldperiod utan blidväder och därför är det väldigt bra vi nu haft några mildare dagar med städväder.

Med tanke på att  januari brukar vara den månad när vi har det ordentligt kallt, så det verkar bli en vinter med många kalla veckor. I princip är inte helt otänkbart att vi skulle kunna få en sammanhängande köldperiod på 7-8 veckor om det riktigt vill sig. I så fall blir det förmodligen att att knacka sönder isvallarna kring vattenkopparna med järnspett om de blir för stora, vilket i och för sig nog hänt tidigare också. Så länge vattnet hålls ofruset, korna har foder och halmförrådet räcker går nog det mesta att ordna.

Bokslut

Idag är det nyårsafton och läge att sammanfatta året som gått och fundera på det kommande.

2010 går till historien som en torr och varm odlingssäsong, som gav ett normalt skördeutfall. För min personliga del noterar jag det som första året jag genomförde helt utan mjölkkor, vilket är både spännande och vemodigt att skriva. Vemodigt för att mjölken ändå varit nåt av en livsnerv, spännande för att avveckligen av mjölken ger tid och energi att utveckla annat. Under året har jag slutat kalla mej själv “f.d. mjölkproducent” och börjat kalla mej “dikoproducent” och det är ett rätt stort mentalt steg.

2010 går också till historien som året med Bondbloggen. Ett lite intressant projekt som jag hörde om i Lördax hösten 2009 och som sen blev nåt riktigt, riktigt roligt. Det har varit oerhört givande att få berätta om vad jag gör och funderar på dagarna och samtidigt få ta del av vad andra gör och funderar, både via de andra bloggarnas inlägg och via läsarnas kommentarer. Dessutom har jag fått vara med om en del som jag inte annars hade upplevt; märka att en live-radiosändning inte alltid går som man hade tänkt sig, se Strömsö bakom kulisserna och därtill sommarprata i radion (vilket nog varit en liten dröm om sanningen skall fram). Ett trevligt projekt med trevliga mänskor och trevliga upplevelser, helt enkelt.

2011 då, hur blir det? I de stora scenariona tror jag att antalet kor inte kommer att öka fullt så mycket som jag ursprungligen hade tänkt. Min plan var att öka djurantalet till c. 50 dikor men just nu ligger det nära till hands att de stannar på 30-35 och jag odlar lite mer till avsalu istället. Att öka odlingsarealen genom att arrendera mer mark skulle vara intressant, men sånt kan man inte bestämma över. Dyker det upp lämpliga objekt får man ta ställning till dem då, det är inget man kan klämma fram på eget initiativ.

Odlingsmässigt är inget riktigt spikat, även om jag förstås gjort en preliminär plan för odlingen. Rybs skulle jag gärna ha ännu nästa år även om jag snart tvingas göra ett odlingsuppehåll för att undvika växtsjukdomar. Dessutom sniffar jag lite på möjligheten att odla ekologiskt utsäde. Sen har ju mina funderingar om närmat gått i stå, ved ser ut att kunna vara intressant, jag borde testa lusern i vallarna, skaffa ny avelstjur, fundera lite på ett traktorgarage och… tja, intressanta projekt är väl ingen bristvara direkt.

Gott Nytt År!

Vinter och växtodling

Vintern är inget passivt mellanskede mellan odlingssäsongerna. I viss mån skapar den faktiskt grundförutsättningarna för nästa års odling.

Kölden som knäpper i knutarna är egentligen finemang för växterna. Det finns en hel del skadegörare och sjukdomar som helt enkelt inte når upp till våra breddgrader p.g.a. de stränga vintrarna. En rejäl köldknäpp är alltså tämligen välkommen.

Snön fungerar som ett isoleringsmedel vilket kan vara till både för- och nackdel, beroende på omständigheterna. En svinkall vinter med lite snö kan tjälen tränga djupt ner i marken vilket försenar vårbruket. Ett rejält snötäcke hindrar tjälen från att gå på djupet. Å andra sidan är tjäle i viss mån önskvärd, eftersom den spränger sönder marken och faktiskt luckrar en aning, åtminstone på vissa jordarter.

Att få ett tjockt snötäcke på otjälad mark kan vara till skada för de grödor som skall övervintra, t.ex. fodervallar och råg. Marken är fortfarande varm och snön bildar ett isolerande täcke ovanpå den, vilket gör att det mellan markytan och snön bildas ett tunt luftskikt där klimatet är varmt och väldigt fuktigt. Resultatet blir att att svamp och mögel frodas och det kan i värsta fall totalt förstöra en hel åker. Om det här är nåt problem beror förstås på gårdens verksamhet. Odlar man endast vårsådda växter som korn, havre eller rybs spelar det ingen roll alls, det är endast fleråriga grödor som kan drabbas.

Ur Pedersöre-perspektiv ser årets vinter hygglig ut. Snön kom tidigt, men marken har hunnit frysa så mögelrisken är rätt liten och snömängden är så här långt tillräcklig för att hålla tjälen på en normal nivå. Exempelvis i södra Sverige är man mer bekymrade, enligt en artikel i ATL.

Hursomhelst är det här ju inget man kan göra något åt, vädret rår vi trots allt inte på. Egentligen är just det här väderberoendet en del av det intressanta med jordbruket. Det handlar om att göra det bästa av de rådande förutsättningar och anpassa sitt spel till de kort man råkat få på handen.

Snöröjning

Till vintern hör ofelbart snöröjning, åtminstone på våra breddgrader. Vägen in till gården skall hållas öppen och även en del av gårdsplanen och körvägar runt byggnader behöver hållas fria. Är man riktigt nitisk kan man också hålla öppet längs de stråk man kör foder och virke, men det börjar nästan bli lite överkurs.

Redskapen för snöröjningen är mångahanda, hos oss kör vi med en gammal snöslunga. “Gammal” är sagt i ordets riktiga bemärkelse, det handlar nämligen om en prototyp från Wärtsiläs maskinfabrik som i tiderna fanns i Jakobstad. Slungan är tillverkad nån gång i slutet av 70-talet och kom aldrig i produktion, åtminstone inte då. Som jordbrukare klarar man sig egentligen bra med ett schaktblad eller snöskopa i frontlastaren, men slunga har också sina fördelar. Är det en riktigt snörik vinter har den en stor fördel i att den kastar snön långt från vägen och hindrar på så sätt vallarna vid vägkanten att bli alltför stora och hårt packade.

Slungandet hör till min pappas favoritsysselsättningar vintertid, så “slungtraktorn” har stationerats hos honom för att vara nära till hands för snabba utryckningar. Själva slungandet är, åtminstone med den nyckfulla dam vi använder, något av en konstform. Körhastighet och rotationshastighet på slungan skall anpassas enligt snömängd, snökonsistens, underlag, månens faser, allmänna konjunkturläget och jag vet inte vad.  Kanske det var därför den inte kom i produktion… Men när man hittat rätt läge är det riktigt trevligt att röja snö, man ser ju tydligt vad man får uträttat och det är alltid kul.

“När juldagsmorgon glimmar..”

En fin julhelg går mot sitt slut. Snö och köld, släkt och vänner, julkyrka, god mat, pulkåkning och familjetid. Kort sagt en bra julhelg.

Det finns ett stående skämt bland djurbönder om att alla stora haverier på mjölkmaskin, utgödsling och utfodring alltid inträffar på julafton, nyårsafton eller midsommarafton, när alla reservdelsfirmor är stängda och servicekillarna stängt av telefonen. Den här julen var helt traditionell även i den bemärkelsen.

På kvällen den 23:e, mitt under brinnande julstädning, upptäckte jag att korna inte fick nåt vatten i vattenkopparna. God Jul, vattenledningen har frusit. Almanackan full med röda dagar och ladugården full med kor som borde få vatten sätter effektivt sordin på julstämningen. Det torde inte vara nån överdrift att påstå att rörmokarna inte direkt står i kö för utryckningar i julhelgen.

Efter lite efterforskningar kunde jag konstatera att problemet ändå knappast skulle att tarva rörmokare. Isproppen fanns inne i gamla ladugården, ett kallt utrymme som dock är isolerat.  Med andra ord borde det gå att tina upp den genom att få upp värmen i ladugården. Jag grävde fram en värmefläkt  och satte igång.

I väntan på islossningen måste ju korna ändå få vatten på nåt sätt. Lösningen blev att bära in snö på foderbordet i en stor så. Snö är på intet sätt någon fullgod ersättning för vatten, men det är i alla fall bättre än ingenting alls. Tack och lov dricker korna mindre när det är så här pass kallt, men det gick ändå åtskilliga såar för att hålla dem nöjda. Under kvällen kollade jag då och då om proppen lossnat, men icke. Fläkten fick vara på över natten.

Julaftonsmorgonen kom och proppen satt fortfarande stadigt på plats. Det var först på fyratiden på eftermiddagen jag äntligen fick en tunn vattenstråle i en tappkran vilket angav att proppen börjat ge efter. Jag lät vattnet rinna, så småningom släppte proppen med en duns och vi hade passerat det första nålsögat.

Följande kontrollpunkt var vattenkopparna. De skall i princip hållas frostfria av sig själva, men när vattnet stått stilla i närmare ett dygn är risken stor att det också uppstått isproppar i dem eller nån annanstans i ledningen. Till min stora glädje kunde jag konstatera att en kopp var öppen! Visserligen hade de två andra frusit, men en kopp räcker för att hålla djuren med vatten. Kopparna är dessutom kopplade i serie och den var den sista i raden som fungerade. Så länge vattnet flyter i ledningen kommer det på sikt att smälta också de kvarvarande propparna. Jag kunde med lugn i sinnet fira julafton med familjen, medveten om att korna hade vatten så de klarar sig.

På juldagen gav jag de två kvarvarande kopparna en mild puff i rätt riktning med kosanvärmare och då släppte ytterligare en propp. Den tredje och sista fodrar lite mer jobb och får vänta till mellandagarna, med två koppar klarar sig flickorna fast till våren om det skulle knipa.