För ungefär tio år sedan bad jag min morfar, som var född 1916, skriva ner lite hågkomster om utvecklingen inom jordbruket under hans livstid. Det blev en rätt intressant läsning om odling och djurhållning, men även en del sidospår till andra områden. Bl.a. berättade han en del om jordbruket under krigsåren och det kan kanske utgöra ett lämpligt blogginlägg den sjätte december.
“1939 på hösten började vinterkriget och i och med detta kom ju en hel del bestämmelser och förordningar som gällde jordbruksprodukters överlåtelse till staten. Under vinterkriget var dessa överlåtelser rätt så lindriga och vållade inga stora problem att uppfylla. Vartefter kriget framskred blev svårigheterna större år för år och under senare delen av fortsättningskriget blev det problem med att få den mängd av produkter som myndigheterna fodrade. Att vara i krigstjänst som jag gjorde inte saken bättre heller. För oss var det köttleveranserna som var svårast att uppfylla. Jag kommer ihåg att det hos oss uppstod en brist i köttleveranserna som måste uppfyllas annars skulle de hemmavarande mista sina köpkort, vilket hade betytt att de inte fått köpa t.ex. socker, mjöl, gryn av olika slag, o.s.v.
En annan sak som också ställde till mycket bekymmer under kriget var när det kom en bestämmelse om att varje gård skulle leverera taggtråd till fronten. De gårdar där någon karl var hemma tog han lös den mest rostiga tråden och överlät den till staten. Eftersom jag var inkallad skickade myndigheterna en karl till oss för att ta lös tråden och rulla ihop den. Rullarna blev hämtade av någon myndighet som körde dem till stationen för vidarebefodran till fronten. Det skulle inte ha varit hela världen om det funnits ny stängseltråd att köpa, men då det inte fanns var det bara att vakta korna då detta skifte skulle betas. Detta tog mycket tid som hade behövts till andra göromål.
En sak som jag kommer ihåg från tiden strax efter hemförlovningen var att varje skogsägare under kriget var skyldig att leverera en viss mängd brännved per hektar och år. Då jag som var i kriget inte kunde uppfylla dessa årskvoter växte antalet olevererade metrar brännved år för år, så att när jag kom hem från kriget var jag skyldig att leverera 150-160 m3 till en nämnd i kommunen som hade hand om vedfördelningen till de olika matlagen. Första vintern jag var hemma högg jag ett fyrtiotal meter, andra året c. 80 m3. Vad jag fick för veden minns jag inte, men vad jag minns är att 2-3 veckor efter att jag fullgjort vedleveranserna upphörde tvångsleveranserna av ved och priset steg med 200-300%.
Hösten 1942 stupade den av våra hästar som var uttagen i krigstjänst och vi fick som ersättning 11 000 mk. Det var ungefär vad den var värd då, men när jag kom hem från kriget och köpte en ny häst hade hästpriserna gått upp, delvis p.g.a. inflationen men även då fredsavtalet med ryssarna fodrade flera tusen hästar i skadestånd som Finland var tvunget att uppfylla. Därför steg hästpriserna ovanligt mycket och för den nya hästen betalade jag 42 000 mk. Men det var en häst som inte passade på en gård. Därför såldes den och en ny häst köptes och den kostade c. 70 000 mk.
Efter kriget trodde man att livet snabbt skulle återgå till normala förhållanden, men så blev det inte. Industrierna i Finland hade stora svårigheter att uppfylla skadeståndskraven som ryssarna fodrade. Ryssarna lade beslag på största delen av lokomotiven och järnvägsvagnarna samt lastbilarna. Då de även fodrade tiotusentals hästar blev det mer eller mindre en katastrof med alla transporter av allt tungt material som enligt krigsskadeståndsöverenskommelsen skulle fullgöras. Hästbristen gjorde att vårbruket blev lidande den första våren efter kriget.”
I jämförelse med att det som morfars generation gick igenom, både vid fronten och hemma, framstår mina bekymmer som rätt triviala. Jag har all orsak att hissa flaggan och känna tacksamhet idag.
