Kategori: Östensö

.. bliver svår” heter det ju och för Lena Ludd på bilden stämmer det verkligen. Hon hade en motig start i livet.

Lenas mamma Ädel var en förstakalvare, alltså en kviga som aldrig kalvat förr. Förstakalvare är alltid lite spännande, de kan ibland ha lite svårt att förstå sin nya uppgift och vad de egentligen förväntas göra med den där kalven som dyker upp mitt i allt. Kalvningen är överlag en omvälvande upplevelse, juvret är spänt och svullet av all mjölk och samtidigt skall man vänja sej med att kalven suger och biter på spenarna. Dessutom har olika kor olika stark modersinstinkt och Ädel hade rätt svag.

När Lena blev så stadig på fötterna att hon började kunna gå var det först hon gjorde att leta efter spenarna, men så fort hon så mycket som nuddade vid en sparkade Ädel bort henne. Och det var inga försiktiga knuffar utan rejäla sparkar med bakbenet. Lena flög som en vante, ibland flera meter. Som åskådare var man förvånad över att hon inte skadade sig. Men kalvar är sega. Upp på benen igen och nytt försök. Samma sak; så fort hon nuddade vid spenen sparkade Ädel.  När Ädel blev tillräckligt irriterad försökte hon gå sin väg, men Lena sprang efter på vingliga ben och sug-och-spark-kampen fortsatte. De kunde hålla på med det här i uppemot en halvtimme åt gången och det rullade på i flera dagar. Enda sättet för Lena att få nån mat i sig var att jag gav Ädel lite kraftfoder att äta. Då blev hon så upptagen av det att hon inte märkte att Lena försåg sig av mjölken. Ibland lyckades jag samtidigt också mjölka av Ädel lite mjölk för hand och kunde ge Lena mellanmål ur tuttflaska. Men trots motgångarna gav sig Lena inte, de dansade runt i sin spensparksschottis flera timmar per dag utan att hon verkade tröttna.

Jag hade redan börjat misströsta och räknade nästan med att få föda upp Lena på pulvermjölk eftersom Ädel inte såg ut att vara ens nära att börja bry sig om henne, men mer erfarna kollegor uppmanade mej att vänta lite till. Och efter tre dagars kamp resignerade Ädel inför Lena Ludds envishet. På morgonen när jag kom ut i ladugården stod hon absolut stilla och lät Lena dia så länge hon ville.

Trägen vinner, också bland korna.

Alla kossor har ju gula “örhängen” men kvigan Cleo är utsmyckad på ett lite fräsigare sätt. Hon har nämligen en taggig nosring, en så kallad antisjälvmjölkare.

Vissa kor lägger sig till med olaten att dia andra kor, vilket inte är så värst uppskattat av skötaren. De kan ledigt bälga i sig 15 l om dagen om de får vara ifred och det innebär att det blir mindre mjölk över åt småkalvarna. Dessutom kan de förorsaka skador på spenarna, sprida olika smittor mellan korna och en del annat otyg. Vissa kor kan t.o.m dia sig själva, men nåt sånt fall har jag ännu inte haft. Problemet förekommer tack och lov ganska sällan eftersom det dels kräver en ko som vill dia, dels en annan ko som tillåter det. Normalt jagar korna nämligen bort mjölktjuven. Nu råkar Cleo dock ha upptäckt att Ullan njuter så mycket när hennes egen kalv diar att hon inte märker om Cleo smyger in under magen på samma gång.

En lösning är att använda en sån där antisjälvmjölkare. Det är helt enkelt en ring med taggar som man fäster i näsan på kon genom att skruva ihop den. Den går inte igenom nån vävnad, så den är snarare en clip-on än en piercing. Cleo kan äta och dricka helt som vanligt, men när hon försöker dia sticker taggarna den andra kon i juvret och hon sparkar undan Cleo. Just den här ringen har varit med ett tag, så taggarna börjar vara lite nedslitna men än så länge verkar den fungera. Jag har inte sett Cleo dia på flera veckor.

Hon får gå med nosringen i några månader, sen plockas den bort och så får vi se om hon vant sig av med sin ovana.

Häromkvällen gick det som det går ibland, jag slocknade framför tv:n. Så det var en bit efter midnatt när jag sömndrucket vinglade av mot ladugården för en kontrollrond innan jag gick och lade mej. (Att kolla korna är det sista man gör på kvällen och det första på morgonen.) Latheten sa att det hade det varit skönast att knyta sig direkt, men jag visste ju att korna fått foder tidigare på kvällen så det borde bara vara att göra en snabb runda och sen in igen.

När jag öppnade dörren kom en kalv emot mej på foderbordet. I och för sig är det inte hela världen, dikornas kalvar smiter ut hela tiden men det brukar gå enkelt att schasa in dem tillbaks. Nu var det dock en lite äldre kalv som smitit ut från ungdjursavdelningen och det råddade till saken.

Första alternativet var att få kalven att krypa in under nackbommen (“stängslet”) självmant eller med lite påhejande.  Det lyckades icke, kalven vågade helt enkelt inte trots att vi jobbade med det en god stund. Andra alternativet är min patenterade “Sweep the Feet”-metod: att helt enkelt tackla omkull kalven, snabbt som blixten hasa den under nackbommen så att när den kommer på fötter är den redan på insidan.  Lyckades icke heller, kalven var alldeles för snabb i vändningarna.

Återstår alltså bara alternativ 3, att få ut den på gården och in igen genom sidodörren till ungdjuren. Kräver en del förberedelser: fösa bort alla andra ungdjur till en annan avdelning (vilket tar tid eftersom de nyfikna krabaterna förstås vill vara med där det händer och gör allt för att finta förbi mej), skotta bort drivsnön från båda skjutdörrarna (var katten är snöskyffeln?), öppna dörrarna, rigga avstängingsgrindar så kalven inte smiter (det hoppade jag faktiskt över med hänvisning till obekväm arbetstid) och avslutningsvis få ut kalven i nattmörkret och in igen. Och vad gör själva huvudpersonen när vi kommer till den sista fasen? Jo, kryper självmant in under nackbomen, alltså alternativ 1! Utan nån som helst form av påtryckning eller höjt röstläge från min sida.

Behöver jag påpeka att jag hann vakna till? 😉