Kategori: Snappertuna

Igår var det dags att flytta ut våra kaniner. Kaninerna Ville och Puppe flyttar alltid in i gamla stallet till vintern, men nu verkar vädret rätt så varmt också på nätterna så vi tyckte att det är dags för dem att flytta in i VillaKanin för sommaren.

Projektet kanin till barnen har en egen lite historia. För två år sedan hämtade vi 2 st söta kaninungar hem från min moster som hade några i lager och de döptes till Rosie och Puppe. Vi skulle ju ha 2 flickor eller 2 pojkar, någon tillökningsprocess hade vi inte räknat med. Men hur det nu sedan kom sig så en vacker augustidag hade vi 1 st kaninunge som fick namnet Ville efter könsgranskningen och han fick flytta in med sin pappa Puppe. Vintern kom och kaninerna flyttade in i gamla stallet var vi hade delat upp en gammal hästbox i två delar. En del för mamma Rosie och en för pappa Puppe och hans son Ville. Våren kom och en vacker morgon hittade jag Puppe inne på Rosies sida, så med en lätt addition kunde vi räkna ut att 1+1 kan t.o.m bli 4 eller mera 😮 som tur blev det 1 st kaninunge som härmed fick namnet Smulan efter en könsgranskning igen. Smulan flyttade in med sin mamma Rosie.

I detta skede hade jag redan börjat marknadsföra kaninungar till höger och vänster för att undvika en total katastrof. Ett samtal från Evitskog kom och med snabbt agerande flyttade Smulan med sin mamma Rosie till Evitskog och därmed kunde vi undvika en återkommande problem, en ny kaninunge. Roligt för barnen var det ju att 2 år i rad få se en liten nykommling i kaninburen.

Nu skall det inte bli flera kaninungar och om ifall det så blir lovar jag att gå om min husdjursagrologutbildning för då var det något jag missade under anatomilektionen eftersom Puppe och Ville definivt är två söta kaninpojkar 🙂

Ett roligt fenomen för bonden såhär års är diskussionen runt vårbruket. Det är så gott som dagligen som diskussionen kommer upp i sällskap med andra bönder eller icke bönder. Lite samma fenomen säkert som på normala arbetsplatser där kaffepauspratet löper runt ämnet – När skall du ta sommarsemester?

Ganska roligt nog att märka att hur man glömmer från år till år om det var ett tidigt start på vårbruket eller sen start. Säkert som många andra bönder, så för vi en kort sammanfattad dagbok som uppdateras rätt så flitigt speciellt under vår,- och höstbruket. Så här års är det aktuellt att ta fram de gamla kalendrarna för att kolla -När började vi egentligen och harva ifjol?

I år har man inte kunnat undvika kommentarerna om att det kommer bli en sen vår i år efter den stränga vintern. Var vintern sträng? Jo, den var kall och lång men tjälen på åkern har varit så gott som obefintlig. Snön föll på en ofrusen mark och bildade ett rätt så tjockt snötäcke så kölden kom inte till att göra tjäle i marken.

Vi gjorde en kort statistik igår om när man har börjat och vårbrukat på gården. Uppgifter fanns det ända sedan 1980. Kort sammanfattet kunde vi konstatera att det tidigaste som vi har börjat var 22 april (2002) och det senaste tillsvidare har varit 1985, 17 maj.

Igår 16 april så läget ut som följande. Rätt så mycket snö ligger kvar på åkern. Hemma hos oss är det ett allmänt skämt, är vi inte på åkern tidigare så är vi åtminstone då Ia har födelsedag. Nu är det så att jag har fått den äran att komma till denna värld mitt i vårbruket alltså den 11 maj. Speciellt min pappa mindes alltid tillbaka, så länge han levde – Ja, då du föddes -72 var det ett vått vårbruk…..

Oberoende hur man nu sedan svänger på denna tårta så har vårt klimat en benägehet att korrigera värmesumman. Kall vinter brukar ge varm sommar och varm vinter ger kall sommar.Men sedan finns det ju förstås statistiska undantag.

Så den stora aktuella frågan kvarstår! – När blir det vårbruk? 😉

Kan inte låta bli att citera fredagen den 8:nde aprils Maaseudun Tulevaisuus. Där intervjuas jordbrukare och doktor Lorenz Uthardt som gjorde en doktorsavhandling i socialpolitik. Jordbrukaren mellan tradition och förnyelse. En studie av syd- och västfinländska jordbrukare i EU-Finland

Lorenz är orolig över att jordbrukarna inte utrycker varken sorg eller glädje över sitt arbete. Samtidigt är det för de flesta som inte känner till lantbruksverksamheten ett totalt främmande kapitel. “Den som inte bor på landet, eller inte förstår hur det är att bo på landet tror att på landet är allting väl och att det inte förekommer problem, då inte jordbrukaren uttrycker sin glädje eller frustrationer” säger Utradt på ett seminarium i Seinäjoki.

Tonar samhället ner bondens bekymmer på grund av att bonden får EU-stöd?  Om det däremot går bra, mildras stoltheten genom att peka ut det ekonomiska stödet som betalas till jordbruket.

Bortsett från de stöd som jordbrukarna får känner de sig också beroende av andra faktorer. “EU-förordningar, miljöärenden, banken…” är några exempel som Utrahdt lägger fram som styrande komplex. Att leva under en ständig observation är ansträngande för många jordbrukare.

Uthardt påminner – För att orka i sitt arbete bör man få ett godkännande, höra någon säga – Tack! eller – Du har gjort ett bra arbete! Om inte ett tack kommer finns det risk för att jordbruken minskar radikalt eller i värsta fall försvinner. Ett arbete med regelbunden månalön konkurerar med jordbruket som yrkesval bland våra skolungdomar.

Livet som jordbrukare är rätt så ensamt. Runt kaffebordet sitter inte ett gäng med goda arbetskolleger med vilka man kan ventilera bekymmer över nya EU-förordningar eller några andra aktuella frågor. Jordbruket och speciellt husdjursgårdar är rätt så bundna till sitt arbete där ensamheten kan bli en rätt så stor sak. Det är ingen skillnad om det är vardagshalaren eller helghalaren som är på så finns det sällan tid till sociala kontakter. Men trots bekymmer och enmansarbetsplats så är bonden stolt över sitt arbete.

Snart står vi i startgroparna igen för att ställa igång för vårbruket. Glada för att komma ut och bearbeta jorden och så våra grödor. Det är stora insatser som satsas inför varje års odlingsäsong med ingen garanti för avkastningen. Väderlekens makter, världsmarknadspriser och katastrofer påverkar vilken lön vi får. Oberoende av allt detta så gör vi det med glädje och tro på framtiden alla år generation efter generation.

Blir lite frustrerad ibland över veckor som man tycker att man inte får någonting klokt gjort. Den här veckan har lite varit sån. Oftast är mars och aprilmånaderna mötesmånader och det är en massa spring för att hinna med. Men man får ju bara skylla sig själv att man blandar in sig i olika uppdrag. Uppdragen i sig själva är det inte nåt problem med bara det att de har en tendens att falla in under samma vecka. Nåja, nu är det halvvägs, bara några mötesdagar till och sedan kan jag börja koncentrera mig på det egentliga arbetet.

Jag tror det var i senaste tidningen av Landsbygdens folk som de skrev att VIPU sidorna är öppnade och man kan redan börja och göra sina stödblanketter :o. Varför blir känslan då man tänker “stödblanketter” något obeskrivligt, liksom som deklarationsblanketter, man bara skjuter upp arbetet tills det är några futtiga timmar tills de skall lämnas in.

Jag tror att jag har ganska rätt om jag påstår att det är en handfull bönder som tycker att det är roligt att fylla i stödblanketter och de gör det därför att de anlitar en konsulent. Det är absolut inget fel att anlita en kosulent som hjälper till med ifyllningen av blanketterna – måste erkänna att jag t.o.m tänkte redan tanken till slut senast idag  -kanske jag också skulle be om hjälp?

Jag har skött om gårdens stödblanketter sedan 1995 och det har inte varit något problem, men i år kan det vara annat då vi byter inriktning .

Det är väl bara att ta tjuren i hornen och börja läsa igenom den 151 sidiga broschyren, eller varför göra sådant idag som jag kan göra i morgon….och det är ju faktiskt 22 dagar ännu kvar tills de skall vara inlämnade 🙂