Kalle gillade julvädret och det var inte så illa så länge man kunde njuta av det från den egna gårdstrappan. Ville man ta sig ut i världen så var det nog förenat med stora risker för liknande incidenter som Kalle råkade ut för med axeln senaste vinter. Och även om jag gillar snö, i alla fall så mycket att det tillåter lite skidåkning, så inte blev det bättre med den torra snö som föll på isen under de senaste dygnen. Vi har nu närmare 20 cm snö men hur länge återstår att se då det började duggregna framåt eftermiddagen.
Nu var det ändå inte vädret jag tänkte skriva om även om just vädret är den faktor som till stor del inverkar på hur vi kan ta oss fram här på landsbygden. Regn, ishalka och rikliga snöfall hör ju naturligtvis till men att inget görs för att motverka dess följder är oförlåtligt.
Sommartid (läs barmarksperioden) lyser vägbjörnen med sin frånvaro lika starkt som solljuset var svagt senaste sommar. Här på “vår väg” sladdades vägen i och för sig tidigt i våras och dammet bands med vägsalt helt enligt skolboken. Problemet var bara att det gjordes allt för tidigt innan tjälen släppt sitt grepp om vägbanan med den påföljd att det likt när Sofia dansar Go Go varit böljegång i bysten hela sommaren. De återkommande regnen under sommaren gjorde sen potthålen större för varje regn och vi har slalomåkt runt hålen till den milda grad att självaste Stenmark skulle ha blivit till andra man. Några tröstlösa försök till att jämna upp vägen gjordes med lastbil försedd med bett under ramen men att fösa några gruskorn i en vattenfylld grop är inte speciellt beständigt, det fungerar i princip tills nästa bil passerar och kör ner i gropen. Ska man hyvla en väg skall det hyvlas lika djupt som den djupaste gropen för att ge vägen en homogen sammansättning.
Ajournerade bloggandet för en timmes skidåkning i slaskföret, det gick inte lätt så kanske blev jag lite snällare nu. Kunde i alla fall konstatera att där var infrastrukturen i skick, bra preparerat och belysningen i skick men så sköts det lokalt på talko av några eldsjälar och inte av nåt multinationellt affärsbolag med konton på Cayman eller i Panama.
Få se nu var jag var….. joo vägbjörnarna stod i rad här vid vägverkets depå utanför Vasa men när det ombildades till affärsverk eller hur det nu var så såldes eller kanske skänktes dom till Estland (kanske?) Vi här på Långmossvägen ångrar att vi inte salade ihop lite sekiner och köpte oss en egen men vi visste inte då hur illa det skulle bli. Vi som var med före förfallet minns med saknad hur fin vägen var efter att man med det finräfflade isbettet dragit raka ränder i den hårt packade snön på vägbanan, de var som om hela vägytan varit kammad med en gles kam.
Sen var det det här med ishalkan, förr sandade man när det var halt. Varför gör man inte det längre? Beror det på att väghållaren har tank för saltlake istället för grusflak monterat? Nu när vintrarna är mildare så ökar ju sandningsbehovet och grusvägarna ska sandas men det tycks inte dom som bara håller till på asfalten förstå. Häromdagen före julhelgen när bilen som hämtar varor härifrån kom märkte jag att chauffören var lite blekare än vanligt i ansiktet och knogarna vita så jag frågade om det var halt och besvärligt. “Voi jumalauta” fick jag till svar, det blåste ju lite och i ishalkan var det nära att han blåst ner i diket trots att han kröp fram i låg hastighet och han var glad att han inte fått nåt möte då han var tvungen att hålla sig mitt på vägen för att inte glida i sidled. Idag var det inte lika halt det var mera moddigt på grund av snöfallet men man hade bett mig föra ut varorna till servicestationen i anslutning till motorvägen. Det gick ju an nu när det inte var så stora mängder och bättre om tid. Men frågan kvarstår att inte är det väl meningen att vi småföretagare ska bygga distributionslager ute vid riksvägarna? Nog måste väl våra allmänna vägar kunna hållas i sånt skick att transporterna löper? Vi betalar ju också skatt för tusan och nåt borde vi väl få i retur? Faktum är att chauffören berättade att det finns odlare som dom vägrar hämta varor från vintertid på grund av dåliga vägar. Också jag har varit med om gånger när vi först förhandlat om tillgången på produkter och kommit överens om pris för att till sist få frågan hur är det riktigt, är vägen farbar, e den hal eller lerig så att vi hamnar att tvätta bilen efter avhämtning? Det är inte lätt att bedriva affärsverksamhet under dylika premisser.
“Flytt ti stan då” kanske nån tycker och det vill jag minnas att vår bloggkollega Charlotta fick som kommentar tidigare när hon ondgjorde sig över usla förbindelser. Det är nu inte så lätt att flytta vår verksamhet till stan men jag minns att jag för mitt inre öga såg Charlotta vallandes sina får i parkerna kring Tölöviken 😀
Jaa å snöröjningen sen, det verkar som om kriterierna är minst 15 cm i 24 timmar som gäller det lustiga är att halva vägen plogas från strandvägen till vår lokala småindustri Ercomek, sen återvänder man efter några timmar eller ett halvt dygn senare för att ploga resten. Ändå så kommer flera som arbetar där från vårt håll så var ligger logiken i det? För nåt år sen kom ingen plogbil trots mycket snö på vägen under ett par dygn, till sist ringde jag upp och frågade om dom glömt bort vår väg? “Nää men vi tänkte att Ni skulle få köra fast lite snö i groparna innan vi plogar” fick jag till svar. “Ni vaar noo fyll gropan me na anna än snö” blev min replik. Och just där ligger också problemet till spåriga vägar som förorsakat mängder av olyckor de senaste åren. Man kör fast för mycket snö som man sen inte utan vägbjörn klarar av att hyvla bort. När det sen blir tö så uppstår djupa spår där det är omöjligt att hålla rätt kurs.
Man klagar på resursbrist och minskade anslag men se pengar finns det nog. Det är bara en fråga om prioritering. Jag trodde att jag skulle falla av stolen när en kollega från Nisses trakter berättade att det för ett par år sen installerades telematik längs motorvägen från ring III till Borgå till en kostnad om 4 miljoner FYRA MILJONER!!! för ljustavlor som varnar för halka och meddelar hastighet eller vad dom nu gör på en 40 kilometers vägsträcka. Det var så stora pengar att han behövde hjälpa mig lite med beräkningen men kan Ni fatta beloppen? 100.000 Euro per kilometer eller 100 euro per meter väg. Sen tillkommer det väl lite kostnader för årligt underhåll och handhavande av telematiktekniken också, vad den går lös på har jag inte hittat uppgifter om. SÅ NOG FINNS DET PENGAR!!! Som jämförelse kan jag meddela att vi enligt den lokala skogsteknikern bygger vägar här på landsbygden för 15-20 euro per meter, alltså BYGGER VÄGAR med grus och allt.
Nog borde väl bilisterna själva kunna se om det är halt eller inte och anpassa hastigheten efter rådande förhållanden utan att det meddelas på ljustavlor! På “vår väg” är maxhastigheten 80 men det är ytterst få dagar under året som det går att hålla den hastigheten och det ser vi nog själva utan ljustavlor. Jaa, dom lär väl kunna meddela om olyckor också men det är nog föråldrad teknik i dag då bilderna från olyckorna kommer upp i sociala media innan räddningscentralen hunnit svara på nödsamtalen.
På tal om sociala media så har vi ersatt telematiktekniken med en sida om “vår väg” där vi meddelar lite om vad som gäller och händer här i Långmossen. Om det intresserar så kan ni ta en titt, speciellt arkivbilderna är intressanta. I sanningens namn så måste jag tillstå att det visst satsats lite på vägen vi fick (tror jag) del av Aho-utredningens medel för förbättring av vägar av betydelse för skogsindustrin för fem sex år sen och för ett par år sen fylldes det bristfälliga slitlagret på lite så idag är grunden relativt bra men det hjälper ju inget om inte underhållet sköts. Sätter sålunda inga bilder här Ni får besöka Långmossvägen (bygdeväg 17619)
