Solf – Sida 31 – Bondbloggen

Jakten på den perfekta sallaten.

Isbergssallaten har varit och är fortfarande en viktig gröda här på gården. Vi har odlat den sen starten 1988 och innan dess på 70-talet fanns den också med i mitt 4H-land. Då för 30 år sen var den ganska ny som odlingsväxt åtminstone i kommersiell bemärkelse, en del partiaffärer undrade vad det nu var för ett litet kålhuvud jag kom dragandes med. Och det var närmast några större hamburgerrestauranger som använde isbergssallaten i någon större omfattning. Isbergssallatsarealen i landet låg då på knappa 100ha och jag stod för i runda tal en procent av den arealen. Under 90-talet ökade populariteten på bekostnad av kinakålen och arealen tredubblades, det gjorde den även här på gården. Under 2000-talet har arealen hållits ganska konstant lite på 300ha för att nu på de senaste åren minska något.

Det här har fått mig att undra om isbergssallatens livscykel nu är på nedåtgående liksom för kinakålen då på 90-talet. Och vad kommer i stället?

Isbergssallaten är ingen lättodlad växt och omsättningen är snabb, när det är varmt har man bara några dagars respit vad gäller skörd av fräsch och lagom stor sallat. Fungerar inte marknaden då när skörden är klar är det inte mycket att göra åt saken då det här inte är någon lagergrönsak. Därför odlas sallaten i flera omgångar för att minska på riskerna och för att ha jämnt utbud. Om nu odlandet är utmanande så är handeln i ännu större grad knepig. I år till exempel fanns det rikligt med importsallat i butikerna när den inhemska skörden kom i gång på allvar innan midsommar, dessutom passade handeln på att hålla kampanj på växthusodlad kruksallat för att på allt sätt slå fötterna undan frilandsodlad sallat med låga priser som följd. Den tidiga produktionen är dyrbar då det fordras mera insatser i form av täckväv och arbetskraft.

Just den växthusodlade kruksallaten är kanske frilandsodlad isbergssallats största konkurrent och för att få isbergssallaten att stå sig i konkurrensen gäller det att producera för konsumenten begärlig vara. Hur sen en sådan skall se ut är frågan.

Här skall jag med hjälp av lite bilder försöka ge min syn på saken och det skulle vara trevligt om grönsaksätande bloggläsare också ger sin syn genom lite kommentarer.

Fräsch isbergssallat av lämplig storlek?

Storlek och pris.

Hushållen är inte stora numera och för att sallaten skall hålla sig fräsch borde den förbrukas på en eller ett par måltider. En dylik ca 400 grams sallat för 2,49 i butiken skulle med andra ord betinga ett pris på en euro styck. Det borde väl kunna anses gångbart? Och skulle med måttliga påslag av mellanhänderna även ge ett netto åt odlaren som det borde gå att leva med. Motsvarande kruksallat kostar väl normalt nästan det samma men är 3 till 3½ gånger lättare så frågan är om det är för mycket sallat för pengarna vad gäller isbergssallaten?

En dylik storlek skulle innebära att det gick 12 stycken i en 5 kg’s låda. Själv tycker jag att det ser snyggt ut så 🙂

Hållbarheten.

Jag skrev inledningsvis att det inte är frågan om någon lagergrönsak och så är nog fallet vad gäller hanteringen via butiksledet. Här på gården har vi ändå oftast haft egen sallat skördad i oktober till julbordet men då skall det till att sallaten är frisk, lagom utvecklad och lagrad i konstant temperatur lämpligt skyddad för uttorkning. Men är isbergssallaten varsamt skördad i rätt stadium en tidig fuktig sval julimorgon och snabbt förpackad samt nerkyld i vakuumkyl så borde den hålla närmare 2 veckor också via butiksledet om den hanteras rätt även där. Och det borde väl kunna anses som acceptabel hållbarhet?

Här på gården har vi nu sen införskaffandet av vakuumkylen möjlighet att leverera dagsfärsk sallat skördad på morgonen och leveransklar efter förmiddagskaffet. I bästa fall finns den i butiken samma dags eftermiddag, där klår vi importsallaten med hästlängder. Men hur står vi oss i övrigt?

En pall vakuumkyld isbergssallat klar för partileverans.

Men som sagt för att nå dit skall allt klaffa, även vädret.

Om det nu är så att tiden sprungit ifrån isbergssallaten och att det inte går att med odlingstekniska och marknadsföringsmässiga konster och knep förlänga livscykeln så är det bara att konstatera faktum och försöka hitta någon ny sallatsgröda. Jag ha försökt mig på olika specialsallater och dom är populära i storköken samt vid direkthandel men väldigt svåra att få ut via matbutikerna trots att även de prismässigt står sig väl gentemot till exempel kruksallaten. Är det på grund av att frilandssallaten är årstidsberoende?

Det växer…….

…….. bra nu. Och skulle det inte göra det så fick man nog börja undra vad som gått snett. Under veckan som gått har det regnat 22 mm och nu vid midnatt blåser varma fönvindar och termometern visar +20°C. Det här är läget i Vasa-trakten och jag har förstått att det ser bra ut neråt Kalles domäner också. Däremot verkar det ha regnat lite i överkant norr om Vörå det kunde jag med egna ögon konstatera i samband med SLC-fullmäktigemötet i Jakobstad i början av veckan. Gula fläckar likt det som Nisse rapporterade om här tidigare och till och med vattensamlingar på åkrarna meddelar att möjligheten till goda skördar har gott förlorad för denna säsong.

Här har grannarnas korn gått i ax och även vetet är på god väg att göra detsamma samt havren att riskas. Grönsaksbondens sent sådda kornfält är däremot i stråskjutningsskedet. Jag valde i år att prioritera grönsakssådd och -plantering och kunde ha sått kornet dagarna efter den 20:e maj men då hotades det med rikliga regn varför jag väntade ytterligare några dagar för att inte riskera skorpbildning just efter sådd. Kornet såddes därför de sista dagarna i maj då vi hade varmt väder och jorden var fuktig efter regnet. Det här möjliggjorde rekordsnabb groning, det sist sådda kornet grodde rent av på 4 dagar vilket är till och med snabbare än vad det grodde inomhus i samband med grobarhetstestet.

Vi hade sen efter skolavslutningen lite kallare och torrare väder samt ett par riktigt blåsiga dagar så bestockningen blev hyffsad trots den sena sådden. Nu är som sagt stråskjutningen i full fart och fortsätter vädret så här så är inte flaggbladet långt borta även på mina fält. Det ser som sagt bra ut men ännu kan mycket hända innan skörden är bärgad. Några bilder får avslutningsvis visa läget kring månadsskiftet.

28.06.2016 Friskt? foderkorn på Nylandsåkern.

28.06.2016 Broccolin "fem före" färdig att skördas. — 28.06.2016 Broccolin “fem före” färdig att skördas.

02.07.2016. Också morötterna växer bra i år.

Midsommarsvärmeri

De här flygfäna som svärmar för tillfället förekommer i sådana mängder att det börjar bli svårt att arbeta i odlingarna utan att få mun och näsa fulla av dem.

Även ifjol fanns tendens till riklig förekomst men den kom av sig då sommaren uteblev. Nu i år verkar det omöjligt att bli kvitt dem. Visst har vi haft dem tidigare också, det har nu som då förekommit rapporter att malfjärilar observerats på väderradaren då de i stora “moln” invaderat landet med hjälp av sydliga luftströmmar. Nu verkar de komma allt tidigare under säsongen vilket har fått mig att undra om det finns en övervintrande stam på grund av den ökande höstrapsodlingen?

De fullvuxna finns i så rikliga mängder och överallt i naturen att dem kan man inte börja bekämpa. Man får rikta in sig på larverna när dom börjar glufsa i sig av mina skyddslingar och hoppas att man lyckas så bra med bekämpningen att en andra generation inte blir lika talrik. Tyvärr verkar en del av rybsodlarna inte ta problemet på allvar så där får dom härja fritt och därifrån kommer nya generationer säkert att ställa till med en hel del bekymmer längre fram på säsongen.

Här sitter en fullvuxen malfjäril och den gör ingen direkt skada........ — Här sitter en fullvuxen malfjäril men den gör ingen direkt skada……..

...... utan det är dess avkomma i form av denna lilla larv som äter hål i kålbladen. — …… utan det är dess avkomma i form av denna lilla larv som äter hål i kålbladen.

Blomstertiden…..

…….blev kort i år. Speciellt om man jämför med fjolåret.

I år körde värmen i slutet av maj allt (nåja, inte allt men en hel del) i blom och det blommade ut snabbt. Sen kom kylan och tog en del av blomningen, jag fick en del frusna jordgubbsblommor trots täckning med täckväv. Därefter fullbordade ett par dagars storm blomningens avslutande. Vinbärsbuskarna hann pollineras ganska bra under den varma veckan men hur det är med skogsbären har jag inte hunnit kontrollera. Undrar också hur bina har hunnit med i vår när det blev så intensivt. Till exempel på Eriks minnesträd som är ett familjeträd där fem sorter samsas på samma rot hann en del sorter blomma ut innan andra hann slå ut i blom. Jag har inte i skrivande stund hunnit kontrollera hur fruktsättningen lyckats men förhoppningsvis har någon av pollinationssorterna blommat tillräckligt länge.

Blomstertiden……

……är också skolavslutningarnas tid och med dem studentdimissionerna. Speciellt de senare har jag inte förstått den stora uppståndelsen kring. Kanske för att vi inom vår familj inte haft studenter? Frugan gick faktiskt ett år i gymnasiet men hoppade av till förmån för yrkesstudier. Själv visste jag att jag ville jobba inom jord- och skogsbruk och såg därmed ingen nytta med ett studentbetyg. Farsan som jobbade som timmerman på byggen i stan tyckte att jag som hade lätt för att lära mig skulle utbilda mig till byggmästare “för dom hade ett lätt jobb” och i så fall skulle antagligen en studentexamen ha fordrats. Men jag ville som sagt annat. Att jag sen efter avslutad trädgårdsmästarutbildning i min roll som arbetslärare på trädgårdsskolan hamnade att skola jämnåriga studenter till trädgårdsmästare stärkte ju inte precis min syn på nyttan med studentbetyget. Till och med några av mina jämnåriga ifrågasatte nyttan då de nu påbörjade yrkestudier som jag redan avslutat.

Då i början av 80-talet samsades studenter och grundskolsgångna elever på samma klass och inte såg jag heller som lärare någon större skillnad i kunskap dem emellan. Studenterna hade kanske lite lättare att ta åt sig teorikunskaperna tack vare högre ålder och mer studievana än grundskoleleverna men det var nog intresset för utbildningen som avgjorde mest åtminstone vad gällde yrkesämnena.

Vad gäller yrkesexamina som de facto ger behörighet till ett arbete har uppmärksamheten inte åtminstone tidigare varit närapå lika uppskruvad även om också de med all rätt firas i större grad numera. Själv gillar jag personer med gott handalag som får praktiska saker uträttade utan desto mera beräknande. Därför beviljar vi ett litet stipendium ur Eriks minnesfond till skogsskolan, den skola där Erik trivdes bäst, för att tilldelas en elev med praktiskt kunnande och visat gott kamratskap. Också föreståndaren i lågstadiet förstod att värdesätta praktiskt kunnande och tröstade oss under en föräldrakvart då vi oroade oss över Eriks dyslexi att han märkt att de elever som haft lite svårigheter under skoltiden är de som han först möter i en fin sportbil.

Så utan att på något vis ringakta det arbete som ligger bakom ett studentbetyg så undrar jag vari uppståndelsen och “hypen” med dimission ligger. Kan någon med erfarenheter om nyttan med studentexamen förklara det för mig? Kommentarsfältet är öppet för diskussion! Och tycker någon att jag hellre ska ägna mig åt att bryta sten än dylika funderingar så är det också OK att meddela det 🙂

Bonden, spaden och järnspettet.

Stenrik är jag väl varken i ordets rätta bemärkelse eller i den vedertagna beskrivningen över någon med lite tjockare plånbok. Men det oaktat blir det att byta några bultar till betten på jordfräsen varje år, eller några och några, jag är väl uppe i ett hundratal byten denna säsong.

Allt är inte blomstermylla här i Långmossen, Nisse!

Relativt stenfritt är det ändå men någon tidigare stengrynna som uppodlats finns det här och där. En sådan ligger ett tiotal meter nedanom hallen där jag nu håller på att anlägga en ny sparrisåker. För att ge de bästa förutsättningarna för god etablering av växten gjorde jag en lite djupare fräsning än brukligt med den påföljd att stenar på plöjningsdjupet ledde till några brustna bultar. Valet stod sedan mellan att fräsa lite grundare eller ta bort stenarna, jag valde naturligtvis det tyngre alternativet 🙂

Jag är inte speciellt duktig på att hantera tyngder på gymmet men bryta sten det kan jag om jag nu får säga det själv. Det är lite teknik med allt och har man övat sen barnsben så sitter det i ryggmärgen även om man numera oftast är lite latare och använder traktorn vid stenarbeten.

Nu ville jag ju inte packa till det frästa med traktorn så efter att ha stärkt mig med ett par rågbröd och en mugg av Karins fläderblomssaft hämtade jag spade och järnspett eller “jännstaanjen” som vi brukar prata om härstedes för att på gammalt hederligt vis med mankraft lyfta stenen ur åkern.

Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten....... — Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten…….

.... som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup. — …. som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup.

Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde....... — Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde…….

.... men opp kom den :) — …. men opp kom den ….

... och bonden är nöjd. — … och bonden är nöjd. 🙂

Bumlingen fick sällskap av ett antal mindre stenar också innan kvällens gym-pass förklarades avslutat.

Det finns förövrigt stenbrytartraditioner här i gården som bör vidmakthållas. Brodern till bonden vi köpte gården av var en riktig hejare på dikning och stenbrytning.

Avslutar inlägget med en historia som jag förtäljts av en granne till en av mina åkrar. Hilding, så hette brodern, höll på med en stor sten i en grop på åkern och en annan granne gick dit för att se hur det gick. Hilding var fåordig av sig men bad ändå grannen ta tag i “löödon” (hävstången) för att bända upp stenen något så att han kunde få in fingrarna under stenen. När så lyckades sa Hilding åt grannen: “dö foår gaa nö” (du får gå nu).

Så för att hedra minnet av tidigare stenbrytande generationer tycker jag att varje bonde bör ta bort någon sten nu som då, stenarna har ändå en märklig förmåga att växa år från år.

Kortslutning.

I morse när jag skulle starta trotjänaren för att dra ut vagnen med konstgödsel så var han död, inte ett minsta klick hördes när jag vred om startnyckeln. Kunde konstatera att batteriet var tomt, ett batteri som fungerat bra och är knappa 5 år gammalt. Kunde det ha råkat ut för någon plötslig kollaps?

Försökte sätta på laddaren men den indikerade att något inte var som det ska vara. Hittade inget fel så jag plockade bort batteriet och hämtade batteriet för älgstängslet. När jag sen försökte koppla in det hördes ett sprakande ljud i närheten av startmotorn och nu kunde jag se att isoleringen nötts bort mot en skruv som håller hydraulpumpen på plats. En del av kopparkabeln och lite av aluminiumet på pumpen hade brännts bort av värmen. Man ryser när man tänker på vad som kunnat ske om kortslutningen skett under drift, nu var det antagligen nattens regn som höjde luftfuktigheten så pass att kabeln kortslöt med den påföljd att batteriet tömdes på laddning. Hade det matats på mera laddning hade det antagligen lett till en kabelbrand som kunnat få allvarliga följder.

Nu kommer säkert Kalle att peka finger och kommentera hur viktigt det är med huvudströmbrytare, och visst en sådan skulle ha förhindrat kortslutningen under tiden traktorn står parkerad men under körning skulle den inte varit till någon annan nytta än att man kunnat bryta strömmen om man upptäckt kortslutningen i tid. Faktum är att jag haft huvudströmbrytare monterad men den började krångla så jag tog bort den och jag hade till och med skaffat en ny men den brann inne då hallen brann innan jag hann montera den. Nu blir det nog att ta nya tag i den saken fast det också är mycket annat som saknas efter hallbranden. För någon ny brand vill jag inte uppleva.

Lite isoleringstejp och skyddsrör får fungera som isolering tills ny kabel monterats. Det var här mot kanten på hydraulpumpen som kortslutningen inträffat.

Hålet för nyckeln till förra huvudströmbrytaren får nog tas i bruk igen så fort jag får ny skaffad.

På nyare traktorer är huvudströmbrytare mer eller mindre standardutrustning.