Solf – Sida 38 – Bondbloggen

Klimatfrågor.

Plusgrader dygnet runt i början av december, till och med under dagar och nätter med klart väder, får en att undra över om det ändå är som expertisen menar att människan håller på att rubba klimatförhållandena. Och med det förorsaka vittgående följder med extrema väderförhållanden. November lär globalt sett ha varit den varmaste november som någonsin uppmätts och det är väl globalt man måste se på saken för lokalt kan det ändå vara naturliga svängningar i vädret som noteras. Klimat diskuterade vi också med anledning av den varma hösten och pågående klimatkonferens i Paris under fredagens diskussionstillfälle “fredagsklubben”.

Vad gäller varma höstar så är det inget den senfärdiga grönsaksbonden ogillar precis. Nisse skrev för en tid sen om den långa säsongen och här är säsongen fortfarande igång. Ännu pågår lite skörd av bland annat kålrötter och även lite plöjning återstår. Jag kunde väl ha börjat vara klar om inte förkylningen slagit till, det gick några dagar “i haisk” men nu börjar näsan torka upp och styrkan återvända 🙂

Kålrotsskörd i varmt och soligt väder under självständighetsdagen 2015.

Några fina skördedagar har också “slarvats” bort med möten som hör senhösten till men det kan inte hjälpas. Nu senast har det mest varit skogliga frågor på tapeten och under skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte förra veckan besökte vi kraftverket på Vasklot där man nu satsat i en stationär flistugg av den grövre sorten. Tyvärr var silon full under vårt besök så vi kunde inte med egna ögon se den i drift men tuggen lär ha kapacitet att på 20 minuter tugga i sig ett helt långtradarekipage med flisved. I princip motsvarar det vad chauffören med bilens kran klarar av att lossa lasten. Tanken med den stationära tuggen är att man sparar in lite på transporterna i och med att flisved tar mindre utrymme än färdig flis. Omlastningarna blir också färre då veden hämtas direkt från upplaget skogen och ibland kan det vara svårt att på smala skogsvägar få plats för flistugg och transportfordon. Eldriven stationär tugg är dessutom både resurs- och klimatvänligare än dieseldriven dito. Flisråvara finns det gott om här vid kusten och varmare klimat gynnar tillväxten. Vi borde öka uttaget ur skogen för Finland utnyttjar nu endast 70% av den årliga skogstillväxten, fortsätter det så här blir mycken energi kvar i skogen och från ruttnande ved frigörs ytterligare koldioxid som lär vara en av bovarna till klimatförändringarna. Blott nu klimatet tillåter arbete i skogen för om den senfärdiga grönsaksbonden gläds åt varma höstar så önskar sig skogsbonden kyla på barmark så att marken fryser till så att bärighet för skogsmaskinerna fås. Det har varit litet dåligt med det de senaste vintrarna.

Flistugg av det grövre slaget vid kraftverket på Vasklot.

Ett billass flisved i väntan på "tuggning". — Ett billass flisved i väntan på “tuggning”.

Kongressdeltagande med efterverkningar.

I början av veckan blev det ett välkommet avbrott i de dagliga rutinerna med anledning av deltagande i SLC:s (Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund:s) kongress i Nådendal. Dagarna innan hade det, som vanligt när man skall åka hemifrån, varit brått med plöjning och förberedelser inför vintervädret som förväntades. Trots att man gått igenom allt flera gånger gnagde ändå funderingarna kring om allt var i ordning under bussresan ner på söndag eftermiddag. Hade man tömt allt frostömt på vatten, hade man tagit in allt som riskerar frysa sönder och är cirkulation och tillräcklig värme påsatt i varma utrymmen och så vidare? Trots bråda tider valde jag ändå att åka ner redan på söndag eftermiddag eftersom fullmäktige skulle hålla höstmöte på måndag morgon. Dessutom kändes det som om jag skulle ha gjort rätt för en kväll i spa-avdelningen.

Kongressen som i år gick under devisen “Vi skapar landet” och numera hålls vart tredje år är en trevlig och givande tillställning för förutom dryftande av fackliga frågor så finns det tillfälle att träffa kollegor från hela Svenskfinland. Efter att ha deltagit några gånger så är många av de lite på 200 deltagarna mer eller mindre bekanta och några nya bekantskaper gör man dessutom varje gång man deltar. I år deltog också tacknämligt många unga producenter tack vare ett ungdomsseminarium på söndag kväll.

Vi hade också förmånen att bland annat få höra hur läget är i Sverige genom Kristina Yngwes föredrag och i mångt och mycket är problemen, eller ska vi hellre säga möjligheterna, likadana där som här. En avsevärd skillnad råder dock vad gäller självförsörjningsgraden som i Sverige är betydligt sämre än här i Finland.

Bekanta frågor även från andra sidan Östersjön.

Jag hade under årets kongress den stora äran att tillsammans med nio andra “trotjänare” föräras förbundets förtjänstmärke i guld och vill här utrycka ytterligare ett TACK för det. Personligen tycker jag mig inte ha gjort rätt för utmärkelsen men det är ju roligt att andra uppskattar ens insatser och visst är det lättare att ta sig an ytterligare frågor näringen till fromma efter lite “dunk i ryggen” 🙂 Gästföreläsaren Yngwe gratulerade mig till utmärkelsen under kaffepausen och menade att i Sverige är mottagarna av förtjänsttecken ofta i 70-80 årsåldern medan de här verkade vara betydligt yngre. Kanske betydelsen där mera är att ses som ett tack för väl uträttat värv medan det här är tänkt som uppmuntran till fortsatt arbete?

Sen var det det där med efterverkningarna………

…några glada dagar med lite avslappnad verksamhet mellan varven har sitt pris. Jag kände redan under hemfärden på tisdag att halsen blev sträv men tänkte att det kanske berodde på lite högljutt prat i baren eller luftkonditioneringen i samlingslokalen. Under onsdagen tappade jag rösten allt mer men for ändå för att plöja rågåkern medan det fanns snö kvar på marken. Snön hade då börjat smälta men hjälpte till att hålla styr på stubb och halm så plöjningen löpte riktigt bra trots den stora mängden växtrester. Jag hade tänkt att jag nog blir tvungen att med slykrossen finfördela halmen för att få plöjningen att löpa men nu var det som sagt inga problem. Torsdag och fredag blev det hosta, snor och feberfrossa så det var nog förkylning i antågande i alla fall 🙁

Nu idag söndag börjar livet återvända så förhoppningsvis blir det inte så svåra efterverkningar trots allt men några kålrötter orkade jag inte som planerat skörda under veckoslutet och inte blev det någon försäljning på dagens julmarknad på Stundars.

Det är ändå ganska märkligt att när man trött, våt och frusen knegar på med skörden under hösten så hålls man frisk trots att många i ens näromgivning insjuknar, men så fort man lite slappnar av då slår eländet till. Att jag redan på tisdag kände av symptom menar väl att smittan fanns där redan innan jag åkte på kongress så det är inte där jag smittades. Jag tror nog att kroppen har ett särskilt försvar (åtminstone för oss bönder) som ser till att man hålls på fötterna så länge som det är bråda dagar.

Föresten så finns det nu på grund av poststrejken möjlighet att digitalt ta del av innehållet på kongressen i veckans Landsbygdens Folk, den kan undantagsvis läsas av alla intresserade på adress: http://www.slc.fi/files/lf_onlineversion_4815/#1

Plöja eller ploga?

Rent språkligt är det väl inte så stor skillnad men i praktiken är det helt olika saker. Och det är många som blandar ihop begreppen kanske beroende på att på dialekt pratar man om att man plogar oberoende om det gäller att vända jorden eller ploga snö.

Men ikväll har jag faktiskt gjort bägge två och samtidigt dessutom 🙂

Vinterns första snöfall som inleddes senaste natt blev riktigt långvarigt och gav en hel del snö. Det börjar närma sig en 15 cm ställvis, jorden är ofrusen så den har ställvis smultit lite underifrån. Det började som slask men nu har kvicksilvret krupit under nollsträcket så snön på ytan är torr. Jag har ännu både en del att skörda och plöja så arbetsfördelningen har varit den att när det är ljust och vi har haft tid så har vi skördat och under kvällarna har jag plöjt i mörkret. Och mörkt har det varit men ikväll var det betydligt ljusare på grund av det vita snötäcket. Fast jag gjorde det ju mörkt igen med att plöja eller ploga -hur var det nu?- in snön.

21.11.2015. Plöjning av hemåkern i 15cm snö.

Nu utlovas kallare väder till måndag så det blir knappast mera plöjt på några dagar då jag måste tömma värmesystemet i växthuset och bevattningsmaskin samt vakuumkylen på vatten. Men från tisdag framåt lär det bli varmare igen så plogen får stå kopplad till traktorn tillsvidare. Eftersom marken är ofrusen och snön isolerar så borde marken inte frysa ihop ännu så det finns förhoppningar om att fortsätta plöjandet senare. Snön vi har fått orsakade inga problem med plöjandet men det kan ju bli lite blött senare när och om den börjar smälta.

Och jag räknar också med att fortsätta skördandet 🙂

Bedömning av körförmågan

Fick för några månader sen ett brev från Trafi där jag anmodades att till polisen inom 2 månader efter min födelsedag lämna in intyg över körförmågan. Och det är väl ok att kolla om man ser och hör tillräckligt för att säkert kunna samverka i trafiken. Så långt allt väl.

Det har ju inte riktigt funnits tid för läkarbesök men deadline började närma sig så för ett par veckor sen ringde jag företagshälsovården dit vi hör och betalar årsavgifterna. Det konstaterades att det gått 6 år sen senaste hälsoundersökning så det vore kanske lika bra att göra en sådan på samma gång. Att slå två flugor i en smäll är grejer jag gillar speciellt som det är lite ont om tid. Hälsoundersökningen med där tillhörande syn- och hörselkontroll stökade jag undan med företagshälsovårdaren, synen hade inte ändrats sen senaste kontroll och hörseln var bättre än då så det var ju goda nyheter. Läkartid fick jag till idag vilket var en dag efter tidsfristen så jag sände en förfrågan om lite respit med inlämnandet av pappren till polisen vilket bifölls. Kanske är det inte så dumt att höra till företagshälsovården trots allt tänkte jag fast jag nu som då ondgjort mig över årsavgifterna. Jag har ju svårt med dessa schablonmässiga utgifter för tjänster som jag inte utnyttjar. Jag vill ju gärna veta vad jag får för pengarna!

Men glädjen togs av mig i morse då företagshälsovårdsläkaren konstaterade att han inte kan ge nåt intyg eftersom jag inte är yrkeschaufför. Det här är kinkiga saker menade han och hänvisade mig till den kommunala hälsovårdscentralen. Får väl försöka med det i morgon nu då men det går antagligen ytterligare några dagar innan jag får tid och tidsfristen har som sagt löpt ut. Tycker nog att det är märkligt att inte läkare som läkare kan stämpla pappren utan man ska springa runt i flera instanser. Inte att undra på att produktiviteten här i landet är låg då en massa tid går åt till dylikt.

Nu är det ju så att jag kör lastbil blott nån gång ungefär vart tionde år men jag vill ju ändå behålla körrätten ifall om. Och det kan ju också bli så att det för att framföra vissa traktortyper fordras C-kort. Sällan har jag behövt visa körkortet dessutom så kanske man kunde “skita” i saken och köra ändå?

Fredag 13:e….

är det ju inte idag utan lördag 14:e och den verkar vara en större otursdag än fredagen den här gången i alla fall.

Skörden fortsätter.

Purjoskörden börjar vara på slutrakan, det återstår 2 rader eller 4 lådor eller ca 500kg beroende hur man nu väljer att se på saken.

Det är inte längre många rader kvar vilket tydligen gläder skördepersonalen :) — Det är inte längre många rader kvar vilket tydligen gläder skördepersonalen 🙂

Lite vått och blött efter nattens regn men vi fick i alla fall ett lass på 8 lådor skördade under eftermiddagen. Dagarna är korta så här års så mörkret avbröt arbetet men det kommer väl en dag i morgon också. Tog i alla fall hem maskineriet eller så var det tänkt men ödet ville annat. Den olycksaliga lyftarmen behagade ge upp för tredje gången så på hemvägen i en gupp damp maskin i backen. Bara att koppla ur och ta hem traktorn för reparation. Till all lycka var hastigheten låg så brottet ledde inte till några övriga haverier.

Tredje gången lyftarmen brister, blir nog dags att investera i en ny nu innan nån värre olycka inträffar.

Plöjningen inledd.

I torsdags tyckte jag att jag bra kunde utnyttja kvällarna till att plöja lite. Traktorn har hyffsad belysning så det går relativt bra att plöja trots att det är mörkt. Har en del insått med bland annat kummin och råg så det är 17 åkrar som skall plöjas i höst. Så några kvällar får jag räkna med att sitta på traktorn. Nu utlovas också lite svalare väder så för att inte behöva stressa med plöjningen var det bra att komma igång.

Skogens konung som också gillar broccoli fick bråttom att sätta sig det dom hann med innan jag vände ner "maten". Älgkvigorna på bild blängde ilsket varje gång jag körde förbi. — Skogens konung som också gillar broccoli fick bråttom att sätta i sig det dom hann med innan jag vände ner “maten”. Älgkvigorna på bild blängde ilsket varje gång jag körde förbi.

Jag kände inte riktigt för att reparera lyftarmen ikväll utan plöjningen kändes mer lockande så jag satte igång med plöjning av den fjärde åkern. Det gick riktigt bra att plöja nu när jorden blivit lämpligt fuktig och jag var väldigt nöjd med resultatet. Jag är nämligen lite kinkig vad gäller plöjningen 🙂 Men säg den lycka som varar för evigt…… vid en vändning damp plogen i backen. Som sagt inte fredag den 13:e men jag fick nog och gick hem, klockan 21:30 är det mörkt och jag kände inte för reparationer idag! I morgon får jag försöka lyfta plogen och peta in axeln samt knacka in en ny rörsprint, det är lite precisionskrävande så det går säkert bättre om det är ljust.

Rörsprinten som håller axeln för bärhjulet har gått av så plogen damp i backen.

Även här hade jag tur i oturen, jag råkade just växla färdriktning så jag stod stilla när det hände. Det hade inte varit nåt vidare om det hänt under vägtransport med plogen i fjärilsläge. Någon tycks gilla en i alla fall trots att det nu inte riktigt ville sig idag.

Minnen.

Ett liv samlar på sig en hel del minnen och så här i allhelgonatider återkallas minnena av dem som inte längre finns ibland oss.

Från och till har jag nämnt min son Erik som så tragiskt valde att gå vidare och många undrar säkert vem han var. Så även om det är lite utanför ämnet (bondbloggen) så är minnena av Erik något som så starkt färgar min vardag och väcker så många frågor att det är svårt att förbigå saken. Redan när jag anmälde mitt intresse att blogga för bondbloggen nämnde jag att förutom att blogga om det dagliga livet här på gården så kommer också förlusten av min son samt branden och återuppbyggnaden av ekonomiebyggnaden att vara centrala teman. Jag skall nu dela med mig lite av en del av de minnen jag har av Erik genom att bland annat visa en något förkortad version av videon som jag satte ihop till hans begravning.

Jag har liksom alla andra många nära och kära som gått bort men Erik är nog den som framkallar de starkaste känslorna i och med att han så oförklarligt valde att avsluta sitt liv blott lite på 22 år gammal. Varje år när hans dödsdag de 23:e augusti närmar sig börjar sökandet efter någon form av förklaring och i år blev sökandet extra konkret eftersom så mycket gick i samma banor som sensommaren 2009. Datum och veckodagar stämde överens och vi har på grund av en förskjutning i den 5-åriga växtföljden odlat i stort sätt samma växter på samma åkrar, så man har ofta stått och arbetat med samma sak på så gott som samma ställe som då för 6 år sen. Dessutom hade vi också i år släkt från Amerika på besök veckorna innan precis som då. Ja, till och med vädret upplevdes likadant i och med att sommaren i år infann sig till medlet av augusti.

Många kanske tycker att efter 6 år är det dags att dra sträck och gå vidare men det ligger kanske lite i bondens natur att söka förklaringar och orsaker till att saker gått snett. Vad gäller misslyckanden i odlingarna så får man en ny chans varje växtsäsong men så är inte fallet då man förlorar ett barn eller en ungdom med som man kan tycka “hela livet framför sig”. Erik hade ändå hunnit med mycket under sina 22 år. Han hade skola och militärtjänstgöring undan och hade arbetat ett par säsonger som skogsmaskinförare, ett arbete han trivdes med. Under menförestider och sommar hjälpte han till här hemma på gården och just sensommaren 2009 var det lite lugnt på skogsfronten. Jag minns att hans arbetsgivare ringde i början av veckan och meddelade att det inte fanns nåt uppdrag för tillfället. Erik hade tidigare nämnt att han borde gallra sitt egna skogsskifte och arbetsgivaren undrade om han skulle sätta på banden ifall han ville låna maskin. Minns att Erik svarade att det inte behövs band då det är fast mark och torrt på det aktuella skiftet. Han sade också att det “är lugnt” trots att uppdrag saknas då det finns jobb hemma på gården. Innerst inne tror jag nog att han var lite besviken för köra skogsmaskin var nog det som han gillade bäst.

Minnen som väcker frågor.

Vi hade en lada med läckande tak så jag satte Erik att tillsammans med sin kusin, som jobbade här den sommaren, skotta bort det gamla pärttaket och bättra på “underslaget” så att vi skulle kunna sätta plåt på taket. Jag har ofta undrat om det var fel av mig att inte låta honom ta hand om sin skog utan satte honom på ladutaksreparation, tyckte han att jag bestämde för mycket? Kanske har jag haft Erik kvar om jag låtit honom köra maskin? Det är frågor av detta slag som man ställer då när dödsveckan går i repris. Nåå, kusinen har efteråt berättat att dom hade väldigt roligt där på taket och att dylika dagar borde alla få uppleva. På fredag var det klart för plåtläggning men det blåste ganska kraftigt så jag meddelade att de kan spara läggningen till senare. Det kom att gå många veckor innan jag förmådde mig att i Eriks ställe hjälpa till med plåten och noterade då att Erik som annars på grund av sin dyslexi inte skrev så mycket hade gjort en hel del anteckningar på bräderna på taket. Ville han på nåt vis lämna bevis för sin existens eller råkade det sig bara?

Fredagkväll tillbringade han med sina vänner på Botniaring i Jurva och jag minns att han var väldigt glad över att ha fått köra en bekants Toyota Supra på hemvägen. Hans egna Celica var hans ögonsten och den skulle nog för alltid stå på hans gård men en Supra skulle han också skaffa. Som om inte tre bilar redan skulle ha varit nog tänkte jag. Men säkert skulle det också ha lagts en Supra till hans bilsamling för Erik var målmedveten och speciellt i yngre år lite envis. Hjälpsam var han också och jag bad hans vänner efteråt att nämna tre goda och tre mindre goda sidor hos Erik. En sak som alla ovetandes av varandra nämnde var ordet “omtänksam”, att Erik alltid månade om att alla skulle må bra, några mindre goda sidor nämnde ingen men det är kanske förståeligt.

Även lördagkväll blev en glad kväll i vänners lag och vännerna har låtit berätta att Erik var på riktigt gott humör så dom hade svårt att förstå vad som hänt då dom under söndagen fick dödsbudet. Erik var väl inte precis den som spottade i glaset men jag tyckte att han hanterade alkoholhaltiga drycker betydligt försiktigare än vad jag gjorde i min ungdom. Några “Virtanen” hade det blivit under kvällen/ natten på nattklubben i stan och det har också fått mig att undra över om energidrickainnehållet kan ha haft orsak till att Erik gjorde det han gjorde. Hur som helst så hade han på facebook vid halv 6-tiden på morgonen noterat ett enda litet tecken, han hade i sitt statusfält lagt till en punkt alltså en . jag tolkar det som att han då bestämt sig för att nu är det punkt och slut.

Själv hade jag suttit vid datorn under kvällen och natten fram till halv 4-tiden då jag vid tillfället samlade information om släkten för våra en vecka tidigare hemresta amerikanska släktingars del. Erik hade inte ännu kommit hem då när jag gick till sängs men det oroade mig inte. På söndag morgon vaknade jag till ett underbart väder och glada skratt från barnbarnen som hade sovit över eftersom också Rosmarie hade gjort Erik sällskap under lördagskvällen. Framåt natten hade deras vägar ändå skilts åt varför hon inte heller kan berätta vad som hänt under Eriks sista timmar.

När jag kom ut på gården såg jag att Eriks bilar stod snyggt parkerade med bakändan mot väggen till, det var viktigt att de stod startklara ifall det skulle komma brandalarm, frivilliga brandkåren var nämligen en viktig del i Eriks liv. Eriks bilar var hemma också tidigare på morgonen när vår andra dotter, Annsofie, som då arbetade som postutdelare kastade in dagstidningen. Att Erik själv inte syntes till fick mig att tro att han åkt vidare med någon kompis efter att ha fört hem bilen.

Ett par timmar senare fann vi honom hängande livlös i kallagret och mitt liv har inte blivit detsamma sen dess. Det var så tragiskt att “änglarna grät”, som ambulanspersonalen uttryckte det, eftersom det föll några stora regndroppar från en annars klarblå himmel.

Minnen kan man ha av olika slag och även om många av dem jag här noterat ovan är av det tråkigare slaget så har jag också riktigt många fina minnen från åren tillsammans med Erik.

Tack för dem, Erik!

På tal om minnen så blev det en lucka efter Eriks bortgång och jag kan ännu inte förstå hur jag fick ihop materialet till den i inledningen nämnda videon som kommer här.