Dagens projekt var att fixa lite ved och jag tänkte att lika bra kan jag låta “gambälvolvon” få känna av lite vårluft på samma gång. Den trivdes som synes (och höres) riktigt bra med det. Intressant hur jämnt varvtalet hålls trots varierande belastning tack vare tungt svänghjul.
Kategori: Solf
Luden insekt
Bongade en luden fjäril på hallväggen idag och undrar om någon kan hjälpa till med artbestämningen. Vetenskapsredaktören såg min bild på facebook tidigare idag och föreslog lerfärgad rotfjäril men nu när jag jämför bilderna och uppgifterna om den så verkar det att inte vara den som jag såg. En rotfjäril eller nära släkting verkar det vara men vilken? Läser om rotfjärilar att de kan skada rötterna i sallatsodlingarna så jag borde antagligen ha avlivat den men den såg så vild ut att jag inte tordes 🙂
Som tilläggsinformation till bilderna kan jag tillägga att den var närmare 5 cm lång, vingspannet vet jag inte för den satt ihopkrupen hela tiden jag såg den men tippar att det kunde ha rört sig om en 6-7cm eller betydligt mera än de 2,5-3,5 cm som nämns för lerfärgad rotfjäril.
Nu får bloggläsarna utöva lite efterforskning.
Skogsdikning.
Ett tillsynes ändlöst projekt roddes i hamn häromveckan. Projektet som nu inte var så särdeles stort blev för min del drygare än beräknat på grund av flera dåliga skogsvintrar i rad. Det var med knapp nöd jag lyckades få röjningarna av dikeslinjerna gjorda innan grävmaskin kom. Det rörde sig om några kilometer diken som jag nu under tre vintrar i rad röjt. Vintern för tre år sen var så pass snörik att det frös först efter att man fått upp spåren körda, oftast gick det att få några hundra meter spår i snön tillpackade åt gången så att det efter en 3-4 dagar höll att köra ut det avverkade virket. Egentligen borde man väl den vintern röjt alla dikeslinjer för de följande två vintrarna har det inte just frusit till något överhuvudtaget. Samtidigt som man röjer dikeslinjerna vill man gärna gallra ur intill körspåret när man nu ändå är på plats så det var egentligen det som tog den mesta tiden. Det skall ju ändå göras förr eller senare, tyvärr har nu dikesröjningen lett till att mycket av skogsarbetet börjar höra till kategorin senare. Förhoppningsvis blir nästa vinter en gynnsammare vinter med tanke på skogsarbetet.
Översvämningsrisker.
Skogsdikningen eller som i det här fallet en rensning av befintliga diken har på senare tid beskyllts vara en av orsakerna till de svåra översvämningar som drabbat åkermark och bostadsområden. Och det skall man väl inte sticka under stol med att visst kommer nu vattnet betydligt snabbare ut ur skogen efter regn. Speciellt tydligt var det i början av oktober 2012 då stora mängder regn föll på en efter en lång regnperiod redan vattenmättad mark. För att fördröja flödet framförde jag då en idé om att man kunde i samband med dikesprojekten förse skogsdikena med dammar eller dikestrummor på strategiska ställen. Till exempel kunde man förse dessa med ett rör av liten storlek i botten av dammen som skulle stå för torrläggningen men inte förorsaka stora flöden, högre upp i dammen kunde man montera ett grövre rör eller stenlägga ytan så att den tål flöde utan att erodera för att leda bort vattnet vid stora mängder nederbörd. På så vis kunde en hel del vatten lagras i skogen och de stora flödena begränsas för skogen tål nog att stå i vatten i några dagars tid. Den här idén har vad jag förstått börjat anammas av politiker och dikesplanerare men jag vet inte om några försök ännu gjorts i praktiken. Det här projektet har nog genomförts enligt tidigare kutym.
Alternativet att inte dika eller rensa dikena vilket också framförts gillar jag inte för man ser nog en tydlig tillväxtökning i de skogar där vattenhushållningen är i skick. Och med tanke på det ekonomiska läge landet befinner sig i är det nog skäl att se till att virkesproduktion hålls igång även om det just nu inte är så värst stor efterfrågan på de skogliga produkterna.
Det är också oskäligt att vid skogsdikning påföra kostnader som uppstår med ökade vattenmassor för markägarna nerströms. Tidigare då skogen ofta ägdes av samma bönder som ägde jordbruksmarken i deltaområdena spelade det inte så stor roll hur kostnaderna fördelades. Men i dag då allt större del av skogen ägs av icke jordbrukande befolkning så är saken en annan. Speciellt nu då också staten minskar sitt deltagande i muddringskostnaderna. Jag var besviken på utfallet av senaste revidering av vattenlagen då detta inte kom att beaktas, jag hoppas saken åtgärdas i kommande revideringar. Likaså hoppas jag att kostnaderna för flöden som härstammar från hårdgjorda ytor inte läggs jordbrukarna till last.
Dikesunderhåll.
Alla diken behöver ändå inte rensas, jag lät lämna några partier med bättre lutning odikade för att på så vis minska flödet och risken för att fasta partiklar följer med vattenströmmen. Att bygga dammar typ dem jag beskrev ovan skulle säkert komma att fordra mera underhåll. Överlag kunde man minska behovet av dikesrensningar om man med jämna mellanrum för hand putsade och rensade dikena från ansamlingar av mossa, nerfallna träd och kvistar samt lätt dikning med spade där dikena till exempel trampats igen av älgar. På så vis kunde man förlänga dikenas hållbarhet med tiotals år.
Kanske skulle det vara idé att nu då landet har många arbetslösa kommendera ut dem på dikesrensning för erhållande av arbetslöshetspenning? Tänk vilken win-win effekt meningsfylld sysselsättning i frisk luft med lite motion och fågelsång samt insupande av skogens positiva energi skulle ge. Samtidigt skulle dikenas livslängd förlängas, skogens tillväxt öka och klimatuppvärmningen minska då sumpgasproduktion från försumpade skogsmarker sjunker. I förlängningen fås också landets ekonomi på fötter! Ingen skulle heller behöva vara rädd att gå vilse om man startar vid källflödena, bara att följa vattenflödet och alla samlas förr eller senare vid dikenas utlopp.
Det här skulle säkert intressera alla med rörelseförmågan i behåll för alla har vi ända sen barnsben fascinerats av att med hjälp av rännilar få vattnet att flöda nerströms, inte sant?
Hårda bud om skiten.
För en tid sen fick min rara mor ett hotbrev från den stora skitförvaltaren. Ja man kom att dra lite paralleller till historien om Rödluvan och vargen. Brevet sänt av den regionala miljöenheten lät påskina att nu ska mors stora utsläpp som äventyrar miljön kopplas in till det kommunala avloppsnätet, basta! Underlåter hon sig göra det blir det dryga böter.
Dylika brev kan ju få vem som helst att inte bara få hicka utan också orsaka sömnlösa nätter. Eftersom mor hör till den ålderskategori som utlovats lättnader hade vi nog inte väntat så hårda bud. Att med liten pension finansiera dylika investeringar och därtill få nya grund- och förbrukningsavgifter är inte vidare tilltalande.
Miljöpåverkan.
Miljön vill vi värna om det är helt klart och det vill jag påstå att vi också har gjort, mor har till och med ett diplom på väggen som erkänsla för att ha hållit rent och snyggt runt knutarna. Och det är klart att en anslutning till det kommunala avloppsnätet skulle spara en del bekymmer och omkostnader med tömning av slambrunnarna. Den årliga tömningen som har gått löst på en ca 70€ är ändå en liten kostnad jämfört med de anslutnings-, grund- och förbrukningsavgifter som följer med en anslutning. Sen ställer vi oss också frågan om en anslutning i långa loppet faktiskt innebär mindre miljöbelastning. Speciellt som nu i mors fall där vattenförbrukningen rör sig om ca 50m³ vatten per år vilket också inkluderar vattning i trädgården och biltvätt där vattnet sugs upp i jorden utan att rinna ut i ån. Ån ligger dessutom närmare 500 meter från huset och den lilla vattenmängd som hushållet släpper ut rinner i ett dike som oftast är torrt så det verkar som om gräsväxten i diket suger upp det mesta av det som släpps ut. 50m³ är på årsnivå ganska obetydligt, det motsvarar lite på 5 liter per timme. Försök att tömma ett halvt ämbar vatten per timme på marken och se hur stora flöden det orsakar. Jag är inte så säker på att pumpa och rena och avskilja näringsämnena till ett näringskoncentrerat slam som sen sprids på vägrenar och grönområden varifrån det sen urlakas till vattendragen är ett dugg miljövänligare.
Dessutom misstänker jag att de gånger reningen inte fungerar så har naturen svårare att ta hand om avloppsvattnet innan det når vattendragen då slaskvattnet i stora mängder koncentrerats till en punkt i stället för flera små. Så verkar fallet vara i de med våra skattemedel stödda reningsverk som byggts i österled. Man får hoppas att situationen är bättre i våra egna reningsverk. Men nog är det så att det är flera som drar sitt strå till stacken eller i det här fallet skit i östersjön än bönderna även om de sistnämnda fått ta emot en massa skit i debatten.
Här ute på glesbygden innebär också grävandet och slaskrörsläggningen en icke obetydlig miljöpåverkan. När röret drogs förbi mors hus arbetade 4-5 maskiner i flera veckors tid enbart på hennes tomt i och med att det fordrades en hel del sprängningsarbete. Samtidigt som slaskröret grävdes rörlades också en del av diket som kryssar fram emellan husen för att i framtiden eliminera dikesunderhållet. Rörläggningen av diket är vi väldigt tacksamma för då underhåll och skötsel av dikesslänterna i den erosionsbenägna backleran varit krävande. Rörläggningen hade nog förr eller senare blivit nödvändig så där slogs faktiskt 2 flugor i en smäll. Men utan att vara expert på området så innebar nog enbart avgaserna från maskinerna en större miljöpåverkan än några kubikmeter avloppsvatten.
……och sprängning, sett från köksfönstret. Det var nog lite spännande att se om huset som står på samma berg skulle hållas ihop. Relativt bra gick det, endast ett par kakelplattor i tvättstugan sprack.
Som synes är det inte helt problemfritt att dra slaskrör i glesbygden och det blir garanterat inte billigt heller. Antagligen är det därför som nu kommunerna börjar ta till hårdhandskarna för att få folk att ansluta sig så att investeringarna börjar ge avkastning.
Hela den här slaskcirkusen och avloppsvattenlagen luktar nog en hel del lobbning från företag inom reningsverksmarknaden och miljönissar och politiker som tappat bondförståndet har inte förstått bättre än att haka på. Nu lär lagen ska ses över igen vi får se vart det bär.
Vad gäller rara mors fall har nu tjänstemännen på miljöenheten bekantat sig med situationen på plats och det lät som om anstånd kan beviljas eftersom det rörde sig om så små vattenmängder. Beslut har ännu inte getts men vi hoppas att förnuftet medger en anslutning då när den ekonomiska situationen det tillåter.
Ändå bonden själv då?
Ja jag bor så långt ifrån det kommunala ledningsnätet att här erbjuds inte ens en möjlighet till anslutning utan en egen reningsanläggning måste byggas eller egentligen 2 reningsverk för jag har WC både i bostaden och WC för de anställda i packhallen. I och med att vi tvättar rotfrukter och bevattnar grönsaksplantorna i växthuset så är vår förbrukning av en helt annan kaliber än i fallet som beskrevs ovan. I medeltal har det gått åt mellan 800 och 900m³ per år de senaste åren. Hur mycket av det som går via slambrunnarna har jag ingen riktig koll på, en stor del går åt till bevattning i växthuset, vid besprutningsarbeten, maskintvätt m.m. Men låt oss säga att lite över hälften eller en 500m³ går via slambrunnarna. Dygns och säsongsvariationerna är relativt stora, varierar uppskattningsvis mellan 0,1m³ och 10m³ per dygn. Ett är klart att en infiltreringsanläggning kommer inte på fråga i leran på plattlandet. Jag har också bekantat mig med biologisk-kemiska anläggningar men fick på förfrågan till svar att de inte fungerar i mitt fall då det är alltför lite skit i mitt avloppsvatten för att den biologiska processen skall fungera. De stora mängderna kallt vatten var inte heller bra för processen. Så vad göra då? En separering av avloppen från de olika källorna är en möjlig åtgärd men inte helt enkel i praktiken.
Under ett studiebesök i Holland tog jag del av hur de löst reningen i ett motsvarande fall. Nåå, motsvarande och motsvarande? Proportionerna på anläggningen var ju en helt annan förstås, här kördes hela långtradare med produkter genom packeriet medan det i mitt fall rör sig om en kubikmeterslåda åt gången. Jag förundrades samtidigt över att biltrafiken godkändes i samma utrymmen som produkterna packades? Men åter till tvättvattnet som här leddes till 4 (eller var det 5) långsmala bassänger bakom hallen där de fasta partiklarna sedimenterades. Vattnet rann turvis över från bassäng till bassäng för att från sista bassängen åter användas i tvättprocessen. Det såg lite gemytligt ut med simmande ankor i bassängerna men ägaren hävdade att solljuset renade vattnet tillräckligt för att återanvändas. Ingen som oroades över eventuell salmonella här inte. Ja och sedimenteringsslammet i bassängerna grävdes upp i augusti och spreds på åkrarna i närheten!
Kanske vore det på sin plats att tjänstemännen bekantade sig med hur hanteringen ordnats utomlands? Det är ändå med dessa vi ska mäta oss på en allt mer internationell marknad!
Även om jag värnar om miljön så ser jag mig nödd och tvungen att se tiden an vad gäller eventuell revidering av lagen och nya lösningar på hanteringen. Jag bor ju långt från vattendragen så min miljöpåverkan är nog sist och slutligen väldigt liten. Tycker egentligen att reningsåtgärderna kunde vara behovsanpassade så att de åtgärdas där problemen finns istället för att dra alla över en kam och påtvinga dyra anläggningar som sist och slutligen inte medför några förbättringar.
Hybridrågen.
Kollade in rågåkern igår. Det som såg så grönt och grannt ut när snön smalt är inte lika grannt längre. De kalla nätterna i slutet av mars hade satt sina spår. I svackan där det varit våtare hade jorden frusit upp så att rötterna slitits upp och den torra vinden har på så vis gjort att växtligheten torkat bort. Helt döda var inte alla plantor och en del hade skjutit nya rötter så om det hålls mulet och fuktigt kanske de slår rot igen innan de torkar bort.
De kalla nätterna gjorde gott åt utkörningen av det sista virket men var ödesdigra för rågen, det vill liksom inte passa alla gånger det här vädret 🙁 Hade snön legat kvar lite längre hade den skyddat rågen från uppfrysning, det är fast vid så litet i bland.
Markstruktur och groptest.
Av den skadade tredjedelen är nog 0,5ha totalförstört på grund av att vattnet stått för länge efter regnet, det var torrare efter snösmältningen än vad det var nu. En bit nedanför backen är det ett lager jord som är av väldigt tät struktur så vatten vill gärna lämna att stå trots otaliga täckdiken och grusögon. Jag borrade en hel del hål med grundvattenrörsborren i höstas för att komma igenom det täta skiktet men det tycktes inte vara tillräckligt. Vad gäller markstrukturen så känner jag nog till läget utan groptester och byråkrati, det blir en hel del krypande kring åkrarna då man håller på med grönsaksodlingen. Men det skall tydligen dokumenteras ändå 🙁
Kanske Nalle gillar sav?
Blåbär lär ju Olles vän gilla men det är ju inte riktigt blåbärstider nu så lite björksav får väl duga i stället. Så tolkar jag i alla fall de spår som jag upptäckte på en björk i skogen igår.
Riktigt säker på att det är björnen som varit i farten är jag inte men ett är säkert och de är att märkena på björken fanns inte där då jag var här och högg för 2 veckor sen. Stor och stark har nog den som rivit i barken varit för det har rivits ända in i veden. Bedöm själva på bilden nedan.
Som sagt så var det här jag rörde mig för 2-3 veckor sen, kanske får man vara lite försiktig i fortsättningen? Bäst är att inte sparka i alla mossbruna högar man ser i skogen, kanske? 🙂
Jag tycker mig noterat färre “bofasta” älgar och hjortar i området i vinter, kan det vara så att björnen skrämt iväg dom? Det är inte heller speciellt långt till bosättningen, ungefär en kilometer till närmaste hus.