Solf – Sida 44 – Bondbloggen

Kartritarbonde.

Det är ju en hel del nytt i årets stödansökan så jag har under påsken vid sidan om plantuppdrivningsarbetet försökt sätta mig in hur det är tänkt att det ska gå till i år. Bland annat det här kartritandet som jag bävade för redan i höstas och som i digital form är helt nytt för i år vågade jag inte lämna tills senare, speciellt efter att ha tagit del av andras erfarenheter. Lite skolning i ritandet hade nog inte skadat men tyvärr var funktionen inte klar då vi höll vår blankettskolning så nu blir det att via försök och misstag lära sig hur det går till. Den finskspråkiga instruktionsvideon som ingår var inte till desto större hjälp i mitt fall, kanske hade det varit lättare med en på eget modersmål. Nåå, jag har alltid varit intresserad av att lära mig nytt så nog skall detta också väl fås att löpa så småningom, men det tar onekligen lite tid. Jag har använt kartprogram i skiftesvisa bokföringsprogrammet tidigare men det här avvek en hel del. Kanske hade det varit lättare utan tidigare erfarenheter man vill ju till först försöka på samma sätt som man tidigare gjort.

Kartritande.

När jag försökte rita in ett basskifte ända till basskiftesgränsen lyckades jag ganska bra men i de fall jag försökte rita in ett jordbruksskifte inuti ett basskifte så gick det inte lika lätt. Det tog en tid innan det gick upp för mig att det inte gick att ansluta direkt till ett intilliggande jordbruksskifte utan skiftet måste ritas bredvid den rätta platsen och efteråt flyttas till rätt plats. Sätter in ett par videor som visar skillnaden, hoppas att de kan vara till nytta för andra med samma problem. Problemet med att rita in vid sidan om är att det efteråt inte går att få måttangivelserna synliga som stöd från tidigare fältmätningar det är bara under ritningsfasen som hjälpmåtten finns med. Att det sen blir liv i skärmen och kursor samt kartbotten får egna viljor kryddar ju tillvaron ytterligare liksom att hela basskiftet blir vitt utan möjlighet till hållpunkter från flygfotot. Men vi försöker vidare….. framkommer det mera lärospån kan jag ju försöka dela med mig 🙂

Den från i fjol välbekanta rutan verkar vara aktuell också i år :( Det blir mycket kaffe under tiden man väntar. — Den från i fjol välbekanta rutan verkar vara aktuell också i år 🙁 Det blir mycket kaffe under tiden man väntar.

Kartritningsförsök 1. (klicka på länk för att öppna videon)

Kartritningsförsök 2. (klicka på länk för att öppna videon)

Hade det varit bättre utanför EU?

Ja det är svårt att veta, bondelivet utanför EU inte helt problemfritt det heller, hittade följande från Norge . Klippet innehåller ett och annat matnyttigt för våra riksdagskandidater med 🙂

Aj joo, av frustrationens följder tänkte jag helt glömma bort att önska god fortsättning på påsken. Man blir ju lite uppslukad av allt som står inför dörren vid start av ny odlingssäsong så att ovidkommande småsaker som påsk inte noteras desto vidare. Glad Påsk?

Produktcertifiering.

Det är inte bara EU och den statliga administrationen som belastar oss odlare med byråkrati. Nu anser handeln att vi ska bättra på livsmedelssäkerheten med att låta certifiera vår produktion. I slutändan betyder det mera pappersarbete och mindre tid till produktivt arbete, vilket i slutändan faktiskt kan leda till att kvaliteten på livsmedlen sjunker i stället för tvärtom. Det är ju faktiskt så att det är genom arbeta med produkterna som kvaliteten åstadkoms och inte med att sitta och fylla i all världens papper.

Vår erkänt höga livsmedelskvalitet har åstadkommits med hjälp av hög moral och etik under eget ansvar och jag som föredrar morot framom piska hade hellre sett att man genom information och rådgivning skulle ha stärkt livsmedelssäkerheten. Via ett ömsesidigt förtroende tror jag att man kunnat nå samma mål som man nu med granskningar och övervakningar försöker nå. Certifieringen medför onekligen en hel del kostnader. Kostnader som för en liten odlare kan ses som oproportionellt stora. Det känns inte heller bra att bli misstrodd och misstänkt för fusk, sånt hör liksom inte till vår kultur. Är det här något som följer med i spåren av en allt internationellare verksamhet inom handeln?

Att bli betrodd och respekterad är något man uppskattar. Jag gjorde en affär på flera tiotusentals euro för en tid sen och efter att vi kommit överens om pris och utrustning frågade jag säljaren om han ville ha mitt namn på några papper? Han svarade att det inte behövs för han vet att ett österbottniskt handslag är mera värt än ett namn på ett papper. Under vägen hem förundrades jag lite över att det fortfarande finns folk som har dylik tillit till främmande personer. Lite senare kom jag att tänka på att det faktiskt skulle kännas svårare att inte uppfylla förtroendet som visades än att försöka kringgå ett under misstänksamhet undertecknat dokument. Är det det här som menas med samvete? ……. fast i rätten är det nog inte handslaget utan namnet på dokumentet som räknas.

Certifierad produkt.

Mitt förtroende för olika kvalitetssystem fick sig en ordentlig törn i samband med hästköttsskandalen för nåt år sen, det visade sig nämligen att dessa certifierade företag trots sina kvalitetsstandarder inte visste varifrån råvarorna i deras produkter härstammade eller till och med ersatts av andra råvaror än de i innehållsförteckningen deklarerade. Man har ju desutom fått höra om förfalskade dokument och köpta intyg.

Nå, nu ska jag väl inte helt förkasta nyttan med standarder och kvalitetssystem och dokumenterade sådana. De kan försvara sin plats i större företag där det finns ett flertal chefer, många avdelningar och svårigheter att få en övergripande bild av verksamheten. Men i ett litet företag där “chefen”, trots att det även kan finnas anställda med i bilden, oftast deltar i alla arbetsmoment från det att fröpåsen öppnas tills det att den färdiga produkten dras på lastbilen för leverans. I dylika fall så har nog den ansvariga bra koll på livsmedelssäkerheten utan att verksamheten dokumenteras, auditeras och certifieras. I praktiken kan jag med relativt god precision peka ut var en produkt odlats och via skiftesvisa bokföringen visa hur den skötts om så skulle krävas. Sunda bondförnuftet räcker nog sen till för att ordna med tillräcklig hygien för att produkten skall vara säker att konsumeras.

IP grundcertifiering frukt&grönt.

För att ta del av vad som det nu påbjudna certifieringssystemet innebär i praktiken deltog jag idag i ett i Seinäjoki för oss svenskspråkiga odlare ordnat infotillfälle. Själv säljer jag inget direkt till dem som nu kräver att vi certifierar vår produktion men indirekt via mellanhänder och förädlade produkter kan våra grönsaker hamna där.

Det påbjöds för något år sen att vi skulle certifieras enligt det internationella Global G.A.P. systemet istället för den kvalitetsgårdscertifiering vi hittills använt oss av, men det visade sig att det skulle nog inte många odlare i Finland ha råd med. Som kompromiss har man nu inom Puutarhaliitto-Trädgårdsförbundet tillsammans med svenska Sigill Kvalitetssystem AB utarbetat ett ackrediterat certifieringssystem som är anpassat till nordiska förhållanden. Så av två onda ting är det nu tänkt att vi skall välja det mindre onda och vara glada över att kostnaderna blir något lägre, även om det inte kan garanteras att det duger efter någon tid. Det har ju liksom tenderat att komma nya direktiv så fort man börjat få grepp om det föregående.

Men det är väl bara att foga sig om man skall säkra efterfrågan för det man producerar. Någon kompensation för höjda omkostnader genom höjda producentpriser lär det inte bli. Ett är säkert och det är att det blir allt svårare för en liten odlare att uppfylla kraven.

Man kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle gå om alla odlare i Finland skulle låta bli att ytterligare certifiera produktionen, lämnas våra produkter utanför marknaden då? Väljer den finländska konsumenten hellre en certifierad importprodukt än en ocertifierad dito inhemsk?

Så här är det tänkt att det ska gå till. — Så här är det tänkt att det ska gå till att få produktion certifierad.

Säsongsstart.

Så var det åter dags att inleda en ny odlingssäsong, den 28:e i ordningen för vår del här i Långmossen. Det är väl inte längre lika spännande att köra igång odlingen som det var de första åren. Lite mera rutin blir det för varje år men ändå så är inte det ena året det andra likt. Vädermässigt blev det lite halvfuktig inledning i år. Det är ändå ganska varmt och snöfritt så det andas tidig vår för tillfället. Man vet inte vad april för med sig men lika så bra att inleda odlingssäsongen trots det, i år i alla fall någon dag tidigare än normalt. För vår del är det sådd och plantuppdrivning av grönsaksplantorna som står först i tur och av dem brukar vi inleda med purjosådd, så också i år.

Trots att den biologiska klockan inte riktigt är överens med kronografen så här första dagen med sommartid så lyckades vi i alla fall klara dagens sådd. Och det kändes riktigt inspirerande att åter få känna doften av fuktig torv och höra det taktfasta dunket från såmaskin. Dessutom var det riktigt roligt att se barnbarnens entusiasm med att peta ner ett och annat frö “by hand” 🙂

Delad glädje är dubbel glädje :) (foto Rosmarie Finne) — Delad glädje är dubbel glädje 🙂 (foto Rosmarie Finne)

Samma sol….

….som hos Nisse 🙂

Morgonstund har guld i mun....... åtminstone lyste solen guldgul i morse. — Morgonstund har guld i mun……. åtminstone lyste solen guldgul i morse.

Även här var det tidig väckning för att få ut det sista virket ur skogen innan värmen och regnet blötte upp plogtiltorna. Vi har nu till all lycka haft några kalla morgnar och under morgontimmarna har jag lyckats få ut det sista virket som jag högg längs de sista dikeslinjerna. I och med att jag är tvungen att köra över både kumminåkern och grannens plöjda åker för att få hem virket så vill man ju inte spåra sönder marken och då är det bra med lite tjäle. Någon egentlig tjäle har vi inte haft men i och med några kalla nätter i följd så har ytan frusit till lite. I går var det fruset nästan hela dagen och idag gick det bra fram till regnet på eftermiddagen så jag lyckades få ut allt som jag avverkat den senaste veckan. Ännu fattas det lite flisvirke för nästa vinter men i och med att dikeslinjerna nu är klara kan jag flytta till fastare mark med bättre bärighet.

Risbädd.

På avverkningsplatsen i skogen har frånvaron av tjäle inte gjort så mycket skada ifall man har fått till en rejäl risbädd. Det är egentligen helt otroligt hur bra en rejäl risbädd av granris bär tunga virkeslass. Men man kan ju inte hugga nya vägar överallt för att få ris att köra på så visst har det varit lite spännande att se om marken håller på transportsträckorna. Med att sätta lite mindre lass och plocka gamla stubbar i hålen har det i alla fall lyckats. Men nog är det knöligt att köra över stubb och sten när det är snöfritt, man har fått “krypa” fram för att hållas kvar i sätet. Man är dessutom väldigt tacksam för bomstyrningen på vagnen som möjliggör lite slalomåkning runt de värsta knölarna.

Risbädden fortfarande intakt efter flera lass trots blöt kärrmark i botten.

Egentligen borde jag fått några dagar fint skogsväder till för att hinna gallra igenom resten av beståndet runt dikena men det får nog bli till en ny vinter. Jag får be grävmaskinsföraren jämna till dikesvallen så att jag kan köra där nästa vinter. Hade det inte varit för problemet med bärigheten så skulle det nu varit idealiskt att jobba vidare………snöfritt, korta stubbar, några minusgrader på förmiddagen och långa ljusa dagar med fågelkvitter……..kan det bli bättre?

Dödsfällor.

Dödsfällor finns det många av i skog och mark men vill med detta inlägg påminna om en som är aktuell så här års. Rotvältor efter vindfällen som lämnats att stå på kant har tendens att falla ner nu när marken tinar upp. Jag brukar om möjligt bryta ner dem med skogskran eller köra ner den med traktorn för att undvika risken att folk eller fä skadas. Det är inte alltid som det lyckas ifall marken är hårt frusen men speciellt i närheten av bosättning är det säkrast att försöka få dem nerkörda. Vill minnas att jag i samband med någon arbetsskyddsskolning fått höra att några lekande barn förolyckats i Tammerforstrakten då de lekte intill en rotvälta som av vårsolen tinade upp och föll igen.

En kvarlämnad rotvälta som befinner sig intill tjäl- & snömätningslinjen.

Problematisk skogsvinter.

Tänkte till först kommentera Nisses inlägg men i och med att jag ville lägga till lite bilder får det bli ett eget inlägg, även om det vill bli lite väl mycket skog här på bloggen nu. Skogsarbetet ligger ändå liksom lite i tiden även om vi nu står i startgroparna inför ny grönsakssäsong, så grönsaksintresserade ska nog få sitt lystmäte tillfredsställt så småningom de med 🙂

Skitvinter.

Det ser ut att bli en lika dålig skogsvinter som ifjol trots att vi nu fått lite kallare väder igen. Det är ändå för sent för att marken skall frysa till ordentligt, efter regnet till nyår har det inte riktigt blivit någon ordning på skogsföret så nu ligger jag för andra året i följd rejält efter med skogsarbetet. Det fattas ännu lite flisvirke för nästa vinters behov och jag har nog gallringar att göra på momark som håller att köra på även om det är ofruset. Men just nu håller jag på och utför de sista röjningarna av dikeslinjerna och dikas görs det där det är blött så frusen mark är nog en förutsättning för att transporterna skall löpa utan problem. Återstår ännu ungefär en dags huggande längs dikeslinjerna men åtskilliga lass ligger i skogen i väntan på transport som också delvis skall göras över åkermark. Körde hem ett lass flisved idag och det gick hyffsat då det var -10°C senaste natt, plogtiltorna sviktade lite men det blev inga spår i alla fall. I skogen var det lite sämre, en del stubbar som fastnade mellan hjulen i boggien revs loss och det kändes mjukt, jag får nog minska ner till halva lass i fortsättningen.

Reparationer.

Brukar tänka när jag sett Nisses bekymmer med skogskran att till all lycka råkar jag inte ut för dylika bekymmer, inte så ofta i vart fall. Nu för ett par veckor sen var det hur som helst min tur att söka fram svetsen då axeltappen till lyftcylindern på bommen brast. Det är andra gången jag har axelbrott på skogslastaren, förra gången var det en axel i gripen som gick av troligen på grund av snedbelastning i samband med lite stenplockning.

Utmattad axeltapp, ~30 års användning sätter sina spår.

Till all lycka noterade jag axelbrottet i tid tack vare missljud vid användningen så jag hann avbryta arbetet innan bommen skulle ha fallit i backen. Ena axelholken böjdes ändå litet så att jag blev tvungen att svetsa om för att få ny axel monterad.

Gallring.

Noterade Nisses rikliga plantsättning men ställer mig ändå -utan att ha sett objektet i praktiken- lite frågande hur pass bra de nya plantorna kommer igång. Dom kan även om dom är små vara gamla och därmed ha svårt att komma igång trots att dom nu får ljus och utrymme. Hoppas Nisse kan återkomma till objektet senare.

Själv har jag också friställt en del gran som hotats att undertryckas av björk. Det är liksom svårt att gå runt sådant som bör göras även om dikeslinjerna nu är prioritet nummer ett. I mitt fall är det hur som helst inte frågan om gamla plantor som gått i stå utan dessa ser ut att bra växtkraft men de hotas piskas sönder av björken om inte björkarna tas bort. Lite björk lämnar jag dock där det finns utrymme för att fungera som skärm vid frost, det är ju frågan om låglänt kärrmark där försommarfrost lätt kan skada de unga årsskotten.

Efter gallringen som gav en hel del flisvirke, det är nog ingen brist på skogsenergi här. I bakgrunden är ännu arbetet på hälft.