Solf – Sida 58 – Bondbloggen

Trädkramare.

Bondbloggen har varit lite åsidosatt från min sida nu en tid men har en hel del bloggmaterial på gång som jag hoppas få tid till nu över julhelgen så “stay tuned” 🙂

Skörden är bärgad, det mesta av åkrarna plöjda så egentligen borde det finnas tid till både ett och annat. Men som brukligt ligger det en del material på skrivbordet en massa statistikförfrågningar, oklara räkningar och annan oläst post som frugan vill få bort inför jul. Lagerinventeringar och julhälsningar tar sin tid de också och ett mellanbokslut skulle det varit bra att hinna med. Men efter en lång och intensiv säsong blir det lätt att liksom dra ur stöpseln för att vila och återhämta sig och då det mesta går att skjuta upp tills nästa dag så blir det lite av mañana inställning av det hela. De korta dagarna och mörkret orsakat av mulet väder och frånvaron av snö gör ju inte saken bättre.

Precis som hos Nisse är det också för blött för skogsarbete här i mina trakter men kunde ändå inte riktigt hålla mig de senaste dagarna, man blir liksom lite olustig i kroppen om man inte får sin dagliga dos frisk luft. Man är van att vara i rörelse och då räcker det inte med att sitta och vrida sig på stolen utan riktigt kroppsarbete ska det vara. En förstärkning av brokistan vid åbron står högst på dagordningen men det är alldeles för högt vattenstånd just nu för att kunna göra något åt den saken. Något så när skidföre har vi i konstsnöslingan och ett par kvällar har jag nött snön där även om inspirationen till skidåkning saknas. Så trots regnet beslöt jag köra igång med skogsarbetet. Lite dikesröjning har jag kvar av förra säsongens projekt men där är det alltför blött tills det fryser på. Men skogsvägen skall grundförbättras så småningom och vi har beordrats hugga rent längs väg och diken till 14 meters bredd så där passade det bättre att inleda skogsarbetet. Igår turades det ganska bra med vädret, det höll upp under tiden och från morgonen var det till och med lite rimfrost. Idag utlovades det regn men jag tog i alla fall och lastade utrustningen i bilen då det ännu inte börjat regna på förmiddagen. Jag beslöt att ta mig en titt på ett skogsskifte i grannkommunen Malax där jag har en mindre dikesröjning att ta hand om. Då det gått ett par år sen jag senast besökte skiftet beslöt jag att ta mig en runda för att kolla läget vad gäller tillväxt, stormfällda träd och dylikt. Traskade i väg längs traktorvägen och kom till en “traktorfälla” (en släntad dikesöverfart). Det fanns lite vatten på botten men det såg inte så djupt ut, det stack till och med upp lite grässtrån ur vattnet. Så jag traskade vidare jag hade ju stövlar på mig, två steg senare hade jag vatten upp på halva låret……. det var visst lite djupare än vad jag trodde 🙁 Jag kravlade mig upp, tömde vattnet ur stövlarna, konstaterade att plånbok och telefon klarat sig torrskodda. Nåå, bara halva jag var våt och det var ändå 5 plusgrader så kallt blev det inte så jag fortsatte min vandring. Nu började det också regna så efter en stund var resten av mig också genomblöt. Råarna (skiftesgränserna) börjar bli lite igenvuxna så istället för att starta sågen märkte jag ut de råstenar och “visansteinar” jag hittade, det är ju trots allt lite lättare att hitta dem nu innan snön faller. Så pass svårt att exakt fastställa rågränsen var det på några ställen att jag nog blir tvungen att kontakta rågrannen för en gemensam genomgång. I ungskogarna växer råna alltför lätt igen och jag brukar föredra att förlägga traktorvägarna dit för att de lättare skall hållas öppna men det innebär att de blir lite bredare än en traditionell rå. Det kan också finnas stenar och andra hinder som måste rundas så därför är det bäst att göra gemensam sak med grannen.

De lite ståtligare träden är man på sätt och vis personligt bekant med så till dem säger man ett och annat ord och ger ibland en klapp eller en kram. Därav dagens rubrik.

: Då man numera ensam beträder skogens stigar sökes ibland tröst hos en gemensam stadig vän vars susning får förmedla mina tankar till skogens hjälte, min son Erik.

Vad gör jag här?

Eller egentligen “va jäär ja ije?” Att dra paralleller till vad en och annan soldat i framskjuten position tänkte under fortsättningskriget är väl att ta i men det kändes nog som om jag var långt in på främmande territorium på tisdagskvällen.

Jag hade under eftermiddagen i något besvärligt före kört österut, de sista hundra kilometrarna regnade det trots att det var fyra minusgrader. Satte full värme på vindrutan men ändå frös vattnet till is på ruta och torkare och jag blev tvungen att stanna för att skrapa rutan flera gånger. Trafiken var inte livlig frånsett en hel del virkesbilar men det oaktat vill man ha ordentlig sikt speciellt som det förekom en del snörök efter dagens snöfall.

Nu satt jag på hotellrummet utanför Kuopio och finslipade bildmaterialet inför morgonens föredrag. Lite trött efter en lång dag och med en slö gammal laptop ångrade jag att jag inte satt mig in i presentationsprogrammet Impress tidigare. Jag började också smått ångra att jag lovade att komma hit för att berätta om mina erfarenheter av planterad lök. Och speciellt att jag lovade försöka hålla anförandet på finska, ett språk som jag trots tillnamnet inte kan. Jag hade utlovats lite ersättning för sveda och verk och jag brukar i mån av möjlighet försöka betjäna mina “kunder” på deras språk, så därav språkvalet. Bildmaterialet var min livlina ifall orden skulle stocka sig i strupen så det var viktigt att det fungerade. Jag hade tagit skidorna med och planerat för en tur i friska luften för att rensa huvudet innan läggdags men jag anlände lite för sent för att hinna med det. Tog en öl i baren istället, kanske lika bra det 🙂 Jag var också lite hungrig då restaurangen hunnit stänga för dagen så ölen fick mätta magen.

Lite nervös intog jag frukosten följande morgon och försökte få in lite finsk stämning med att lyssna på finska morgonnyheterna. Att jag var långt öster om språkgränsen bekräftades också av att YLE fem inte fanns upptaget bland de förinställda kanalerna på hotellteven. Nåväl lite nervositet brukar ju bara vara bra för koncentration tänkte jag när jag sökte mig till konferensutrymmena. Väskan hade jag hursomhelst packat klart ifall det skulle bli att snabbt retirera hemåt 🙂

Nu är jag ju inte helt ovan att presentera ett och annat jag har ju i närmare tio års tid jobbat som arbetslärare och stått framför eleverna i klassen. Men det är nu en tid sen. Utmaningen bestod mest i av att på främmande språk ge åhörarna valuta för pengarna under det 1½ timme långa föredraget. Det var ju fråga om vuxet folk som offrade en hel dag på att införskaffa lite nya lärdomar, om dom sen inte förstod vad jag berättade eller att jag inte skulle förstå vad dom frågade skulle ju vara en katastrof.

Först i tur anträdde jag podiet och körde igång med att förklara min bakgrund och beklaga min svaga finska trots sju vintrar och två somrars studier i skolan. En bit in i anförandet fick jag dock några frågor som anknöt till det som jag just berättat och jag kunde lättnat slappna av lite då jag förstod att de förstått. Att jag sen inte fick de videosnuttar jag infogat i presentationsmaterialet att fungera gjorde inte så mycket då jag hade dem skilt kopierade till usb-stickan så jag kunde köra dem senare.

Följande talare började sitt anförande med att tacka för presentationen och förklara att hon visst läst svenska i skolan men inte på långt när kunde lika bra svenska som jag kunde finska. Även om jag antar att det mest var av artighet som hon tackade så var det i alla fall en lättad man som en erfarenhet rikare sökte sig hemåt efter lunchen 🙂

Spagat & rova…..

……. gånger två dessutom.

Fick en handgriplig påminnelse om att vinterföre råder efter gårdagens och dagens snöfall.. Ett närmare 20cm tjockt lager med torr snö på glashal is är en kombination som bringar det mesta på fall inte bara fotgängare utan en del bilister lär också ha varit på glid. Och som i mitt fall till och med två gånger. Första gången när jag var på väg till åkern för att hämta in lite grönkål som vi fortfarande har ute. Benen åkte ut åt varsitt håll och rovan i snön var ett faktum. Tur i oturen var att jag i alla fall inte satte mig på kniven som jag höll i handen för då kunde de ha gått som för den som “landa åp lian” (satte sig på lien), “stretje he vort e kåsch” (sträcket blev ett kors) den gången. Andra gången inträffade bara en kvart senare när jag var på väg till Erik’s grav för att tända ett ljus. Där var det i alla fall plogat men det oaktat åkte benen ut och rovan var satt. Under tiden som jag kröp omkring på alla fyra för att samla ihop det som flög ur fickorna tänkte jag att blir det en tredje och sista gång som jag faller idag så är jag åtminstone på rätt plats.

När jag lite senare fått ljuset tänt och vandrade över till krigargravarna för att skänka dem som vilar där ett tack för vårt väl och ve slog mig tanken att min ömmande bak ändå är små plågor jämfört med de uppoffringar dessa män genomlidit.

: Ett stort tack till dem som i våra krig offrat liv, hälsa och ungdomsår!

Företagare och bonde!

Nisse lyfter upp flera intressanta infallsvinklar på det här med “bondase” i sitt inlägg. Jag tänkte till först endast kommentera men väljer ändå att skriva ett eget inlägg för att ge min syn på saken. Väljer att byta ut ordet eller mot och i rubriken för jag anser att lite av båda behövs i dagens jordbruk.

Jag har gått flera kurser där det framhållits det här med företagstänkande i jordbruket och visst har jag försökt implementera en del av lärdomarna i vårt företag men fått konstatera att det inte är så enkelt alla gånger. Om inte annat så bevisar de omfattande Likvi-kalkyler som gjordes när vi köpte vår jordbrukslägenhet hur snabbt allt kan förändras, kalkylerna var inte mycket värda sen när EG-anslutningen kom på tal. Och man kan just inte annat än le då man nu senare plockar fram pappren. Gården jag brukar har vi förvärvat genom inköp och vi satsade i stort sett en miljon mark det första verksamhetsåret. Det var mycket pengar då det begav sig så visst kalkylerades det många dagar och nätter innan köpet blev av. Har senare frågat mig hur många arbetstagare som skulle vara villiga att satsa motsvarande summor för att skaffa sig en arbetsplats.

Mat behöver vi alla…..

Jag hade väl mer eller mindre dragit slutsatsen att ingen på allvar kanske ändå tänker sig att driva ett jordbruk helt affärsmässigt. Men ett besök av en investerare från vårt östra grannland fick mig faktiskt att konstatera att det finns folk som räknar helt krasst ekonomiskt på det här med jordbruksföretag. Besökaren hade gjort en hel del pengar inom personalrekrytering till storföretagen tidigare men eftersom recessionen lett till att efterfrågan på personal mer eller mindre försvunnit från agendan så tänkte man nu satsa på något som alla behöver, nämligen mat. Och så långt höll jag med, mat behövs oberoende om det är bättre eller sämre tider. Vi gick runt här på torpet och jag beskrev lite om odlingen och nödvändiga maskiner. Hela tiden fick jag frågor som” ifall man satsar si eller så i dylika förnödenheter vad ger det för avkastning”? Jag försökte förklara att det inte alltid behöver bli någon avkastning överhuvudtaget då det är många hinder på vägen från frö till skörd. Att alltid kan och bör man kalkylera men att utfallet ändå inte är garanterat. Det är ju inte som när metallverkstaden sätter in en ny svarv som spottar ut ett visst antal delar i timmen till ett bestämt värde. I det fallet är det ju betydligt enklare att kalkylera om investeringen är lönsam. I jordbruket finns så många osäkra svårförutsägbara faktorer att ta med i beräkningen. Vet nu inte om det “gick hem” och har inte haft kontakt med besökaren sen dess så jag vet inte om det blev någon jordbrukssatsning där i österled.

….men behövs bonden?

Konstaterade här tidigare att mat behövs, men behövs bonden? Det frågades också i söndagens avsnitt av Pia & Peter där bl.a. bloggkollegan Nisse deltog. Av diskussion och kommentarerna att döma verkade alla ense om att bonden också behövs i framtiden. Och framför allt behövs nya bönder! Jag var kanske lite pessimistisk här för en tid sen när jag menade att grönsaksodlarna här i trakten börjar bli en åldrande skara. Men vid närmare eftertanke så kan jag konstatera att vi nog håller på att få en föryngring av odlarkåren. Jag har nämligen på sistone deltagit i en del producentmöten och visst börjar det finnas en hel del nya yngre ansikten i salarna till och med i styrelserna. Som exempel kan jag ta det lokala lantmannagillet som jag ledde nåt tiotal år. Där är nu dottern viceordförande och hon hör till de äldre av styrelsemedlemmarna och verksamheten tycker jag verkar riktigt livlig. Så trots att lantmannagillet är en bit inne på sitt andra sekel så ser det lovande ut vad gäller framtiden.

Deltog idag måndag i Kaalintuottajats styrelsemöte och fördrev en del av tågresan till huvudstaden med att surfa runt på nätet, hamnade bland annat in på nåt i stil med bondbloggens tyska motsvarighet www.agrarblogger.de och hittade en hel del bild och videomaterial. Bland annat följande som “promotar” ung jordbruksverksamhet föll mig i smaken, se video! Den beskriver en hel del av det som livet på dagens jordbruk innehåller trots allt mer företagstänkande.

Företagsbonde?

Inte för att jag skäms för att presentera mig som bonde men har någon gång “testat” med att presentera mig som “företagare inom livsmedelsbranschen” och tycker mig ha märkt ett större intresse att fråga upp vad jag då riktigt håller på med. Varför är det så? Det är ju ändå i stort samma sak! Eller? 🙂

Ja, den finskan.

Läser i ett intressant kolumninlägg av Eva Frantz om svårigheterna med finskan och känner igen det mesta, situationen är precis likadan för mig förutom att jag ännu inte behärskar språket och antagligen aldrig kommer att göra det heller. Att vi här ute på bondlandet i Österbotten inte konfronterades med finskan i någon högre grad under min uppväxt är ju inte så underligt men lite förvånar det mig att situationen kunde vara densamma i storstaden. Jag tycker ju att det mesta går på finska där.

I min barndom fanns det på sin höjd kanske ett par familjer som brukade finska i min hemby så någon chans till praktiskt bruk av det andra inhemska var mer eller mindre utesluten. Intresset var väl inte heller mycket att hurra för, det fanns viktigare saker att lära sig. Idag skulle jag nog ha kategoriserat ämnet som tvångsfinska men det begreppet var inte känt då.

Jag är väl normalbegåvad? och har vad jag tycker själv haft relativt lätt att lära mig nya saker så varför har då inte finskan fastnat trots att jag studerat den under 7 vintrar och 2 somrar? Jag lärde mig i alla fall lite ord, så pass att jag fick godkänt betyg på nionde klassen, men böjningarna och ordningsföljden fick jag aldrig grepp om. Till det fattades nog något i undervisningen. Fast egentligen kanske det inte är så underligt och följande som jag fann på facebook här om dagen förstärker misstankarna om att inte ens finnarna själva kan hålla reda på alla ändelser, eller?

Would you like to study Finnish? Here is how you conjugate a Finnish word koira (dog): koiran, koiraa, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin, koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne, koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan

Jag kan gott tillstå att jag inte kunde någon praktisk finska då jag gick ut nionde klass, den lilla finska jag kan idag har jag nog lärt mig i “livets skola”. Mina första egentliga konfrontationer med finskan uppstod under året i trädgårdsmästarskolan på Överby i Esbo. Tågkonduktörer och busschaufförer som pratade enbart finska verkade det vara gott om. Speciellt blyg har jag väl aldrig varit så fram kom jag på något sätt. Lastbilskörkortet tog jag i Helsingforstrafiken men med svenskspråkig trafiklärare från bilskolan i Grankulla. Uppkörningen vid besiktningsstation i Malm blev däremot en enspråkigt finsk historia och spänningen i samband med körprovet blockerade finskan helt och hållet så jag förstod inte ett ord av de instruktioner besiktningsmannen gav mig. Efter ett varv runt kvarteret och en fickparkering var vi tillbaka där vi startade och förvåningen från min sida vara stor då stämpeln slogs i pappret. Så visst kan det gå vägen utan språkkunskaper också, eller kanske just därför 🙂

Och vägen har det gått senare i livet också om än på knagglig finska. Bondfinskan och väderfinskan har jag delvis lärt mig via tidningen Maaseudun tulevaisuus och genom mitt engagemang i riksomfattande = i praktiken finskspråkiga föreningar. Visst harmar det lite att man inte flytande kan delta i diskussionerna och oftast håller dom på att lämna ämnet innan jag kommer till skott med mina kommentarer men jag upplever ändå att finnarna vill höra mina ståndpunkter. Hövligt och utan att dra på munnen lyssnar dom oberoende av om dom förstår eller inte, upplever jag det som. Det kan ju ibland ge en falsk förebild, lite kunde dom väl rynka på ögonbrynen ifall det är oklart så att jag får förtydliga vad jag menar. Nåjaa ett par gånger har dom i alla fall vänt på sig 🙂 ena gången var när jag som nyinvald styrelsemedlem i Juurestentuottajat presenterade mig och mina odlingar och efter presentation blev tillfrågad av ordförande om inte jag som kom från Österbotten hade någon växthusodling? “Joo onhan minulla pieni viidensadan hehtaarin kurkkukasvihuone” sa jag. Arealen motsvarade i stort hela Finlands växthusareal så inte att undra på att de reagerade 🙂

Överlag har jag blivit väl bemött och respekterad bland mina finskspråkiga kollegor, så pass att jag fått förtroende att leda Kaalintuottajain jäävuorisalaattijaosto. Att jag som svenskspråkig har lättare att ta del av marknadsläget i Sverige är säkert till nytta. Ett undantag kan jag dock meddela och det var en gång i samband med ett odlarseminarium då vi på småtimmarna kom in på språkdiskussion och svenskans nödvändighet i Finland. De flesta runt bordet ansåg att vi kan ju kommunicera på engelska med svenskspråkiga om det inte går med finska medan jag försökte förklara att det alltid är bättre att tala ett gemensamt språk framom att båda parter pratar på ett främmande språk. Fick medhåll av en av de stora centralaffärernas inköpare som sa att han märkt att han gör bättre affär vid inköp av varor från Sverige om han pratar svenska än om han gör motsvarande affär på engelska.

Lika väl bemött som bland mina odlarkollegor blev jag inte i information på Rödbergens polisstation i samband med att jag behövde ett pass för att ta mig över till Estland. Tänkte att med myndigheterna borde det gå att göra sig förstådd på svenska men blev bryskt ombedd att prata finska. Drog till med “passihakemus” och konstapeln pekade uppför trappan.

Jag har aldrig skämts över att vara svenskspråkig och har för vana att börja samtalet på svenska om jag tror att det kan lyckas och ibland förvånas jag över att motparten i alla fall försöker. Ibland blir det så att jag pratar svenska och motparten finska och då får vi ju öva lite båda två, finns viljan så går det 🙂 Har upplevt att viljan att försöka prata svenska är större ju längre bort från svenskbygderna man kommer. Kanske är nyfikenheten på oss svenskspråkiga större där? En kollega från Savolax berättade att för honom räcker det med en semesterresa till svenskbygderna vid kusten, allt är så annorlunda att det känns som att resa till utlandet.

Det här med finskan aktualiserades för mig personligen häromdagen då jag blev tillfrågad att berätta om min lökodling i samband med ett skolningstillfälle för odlare i Savolax. Jag meddelade att jag inte tidigare hållit föredrag på finska men att jag kan försöka om dom tar risken, vi får se hur det blir 🙂

semmosta rantaruottalaisen hurrista………

De hänger på håret.

Kanske föranledde rubriken er att tro att detta inlägg skulle handla om min tre år långa frisörsblockad för att få frillan i headbangingskick 🙂 Nää, här är det luggen / blasten på morötterna det är frågan om. Dess skick är inte helt oväsentlig eftersom den maskin jag använder vid skörden lyfter morötterna i blasten liksom för palsternackorna som beskrevs i gårdagens inlägg.

En stadig och frisk blast underlättar skörden väsentligt men den får inte heller vara för lång som i palsternacksfallet. Och det var just vad som hände i år morotsblasten blev lite för lång så att morotsradens blast snärjde in sig i nästa rads blast som då kunde rivas loss och medföra att nästa rads morötter lämnade kvar på åkern. Här spelar ju också radavståndet en viktig roll. Det ligger på 52 cm mellan dubbelraderna och brukar vara tillräckligt i normala fall men i år blev blasten ovanligt frodig och lång trots att jag inte gödslat mera än normalt. Jag antar att den varma försommaren medförde att jordens egna kväveproducerande förmåga mobiliserades så att det lösgjordes mera näring än vanligt.

Nu är det inte enbart blastens skick det hänger på, också ogräsförekomsten spelar in. På den första bilden är åkern relativt ren från ogräs medan det på den andra bilden förekommer en del vitgröe som är ett lågvuxet gräs som obetydligt stör själva moroten men gärna följer med upp tillsammans med morötterna vid upptagningen. Vitgröets rötter drar då med sig en hel del jord som gör att det lätt blir för tungt för remmarna att lyfta massan som då glider ur greppet och drar morötterna med sig.

Lite bilder som beskriver problemet:

Här är blasten i gott skick och morötterna lyfts jämnt och fint upp. — Här är blasten i gott skick, åkern ren och morötterna lyfts jämnt och fint upp.

Här är blasten i sämre skick och morötterna vill inte riktigt följa med upp....... — Här är blasten i sämre skick, ogräsförekomsten större och morötterna vill inte riktigt följa med upp…….

...... vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern. — …… vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern.

Bilderna ovan är tagna samma dag men på olika platser på åkern så det kan variera en hel del. Skördeförlusterna uppskattade jag till nåt mellan 5 och 10 % men jag tyckte ändå att det var lite harmt att lämna dem kvar så jag beslöt att vi kompletteringsplockar för hand efter maskin. Det var ju fint väder och torrt i marken så att det tog lite tid borde inte betyda nåt. Men nu råkade det sig så att den kalla måndagen för 2 veckor sen blev lite för kall så att en 2-5 cm av morötternas övre del frös lite grann. Morötterna är ändå användbara om man skär bort lite av övre ändan men lagerhållbarheten har nog farit. Så mitt beslut att plocka 5-10% spillmorötter förbyttes i att 25% blev oskördade. Det är lätt att vara efterklok men det hade faktiskt i detta fall lönat sig att köra ned skördespillet i stället för att handplocka efter maskin.

Men ibland löper det fint också (till skillnad från gårdagens palsternacksvideo), sätter in en videosnutt där det går som det ska. (Ljudet eller oljudet, beroende på hur man ser på saken, är lite högt så det kan löna sig att sänka volymen lite innan ni spelar upp klippet)