Det har ju pratats om att isarna fortfarande växer men här i Långmossen brast isen på tisdagsmorgonen när jag skulle tömma kompostlådan. Så våren är väl på gång antar jag?
En trehjulig eltruck är väl kanske inte att räkna som ett terrängfordon men faktum är att jag under större delen av vintern kört ut växtrester till komposten med trucken. Den senaste tiden har jag dock fått sköta saken under tidiga morgnar medan det ännu varit minusgrader, mitt på dagen har den packade snön varit för mjuk. Men nu verkar säsongen för direkttransport vara över ty på tisdagsmorgonen höll inte det frusna smältvattnet som samlats i en grop längre. Det hade tydligen inte hunnit bottenfrysa trots närmare -15° under natten. Trucken är trots sin litenhet ingen lätt maskin och under tiden jag hämtade traktorn smalt isen under den varma trucken så den satt som i en gjutform när jag skulle dra loss den……….. blev att mer eller mindre lyfta bort den ur hålet.
….sprider sig över gården. Fjolårsveden är slut så nu prövar jag på att elda det som avverkats de senaste veckorna. Röjningen av dikeslinjerna har gett så pass mycket flisved att jag istället för att köpa in torrare fjolårsved (hur torrt det nu är efter förra sommaren?) gör ett försök att elda med färskt virke. Fukthalten är ju högre men med hjälp av golvtorken borde det gå relativt snabbt att få bort lite fukt, speciellt om det fina torra vårvädret håller i sig. Sen finns det de som också hävdar att en del av energin försvinner under långvarig torkning så det blir intressant att se om den snabbtorkade flisen beter sig annorlunda.
Dags att tugga lite ved om det ska hållas varmt i växthuset……
Det rör sig i huvudsak om tall eftersom det avverkats på mossarna så terpentindoften tar nästan på andan när fläktarna i torken startas…….. men färskt virke doftar ju gott 🙂
Flis på tork…..
Det gick bra att flisa det färska virket och det blev jämn och bra kvalitet på flisen, får jag nu den lite torkad borde den värma bra.
Lovade visst i mitt förra motorsågsinlägg att återkomma med lite utvärdering av nyförvärvet efter lite användning. Nu efter en månads användning och en 50-60 förbrukade bensinlitrar tycker jag att vi kommer riktigt bra sams Mr Stihl och jag. Upplever inte den som tung även om den är ca 100 gram tyngre än gamla Partnern. Den är också ca 5 cm längre men det gör kanske att man tycker att den känns välbalanserad och lätt att få dit man vill.
Tyckte inledningsvis att den förbrukade lite bensin men det berodde nog mest på att jag körde lite försiktigare under inkörningsperioden, nu när jag fått upp ångan töms nog tanken ganska snabbt. Jag har inte kollat om den rymmer mindre än tanken på min gamla såg.
Några trän fick jag lov att fälla innan jag fick in siktet ställt, den här har ju också något snett handtag så siktande görs enligt markeringen på kåpan istället för efter bygeln som på Partnern. Luftfiltret hålls längre rent och också i övrigt tycker jag att den fordrar mindre underhåll än min gamla såg. Vibrationerna upplevs också vara mindre förutom då när det fastnat någon gren eller annan träbit mellan motordelen och handtagselementet.
Det här låter ju lite för bra så här långt men visst hittar jag några nackdelar också varav den ena kanske kan räknas som en olyckshändelse.
Korkade korkar?
Korkarna för bensin och olja är av någon sorts bajonettyp, snabba och enkla att öppna men nedsänkta vilket speciellt för oljekorkens del gör att det lätt faller spån och skit ner i behållaren vid påfyllning. Man slipper inte till att putsa rent innan påfyllning om man nu inte råkar ha tryckluft tillhanda förståss. Lyckas inte tillslutningen på första försöket kan det också vara lite petigt att få “flänsarna” i rätt läge för att lyckas få korkarna på plats. Ställer mig också lite frågande till hur länge packningen (o-ringen) håller tätt, kanske borde man öppna korken under längre viloperioder så att “spänsten” i gummit bibehålls. Nåå, nya o-ringar är väl ingen stor sak det heller bara man hittar såna som tål bensin och olja.
Bräckligt kastskydd?
Efter några dagars användning råkade en torrkvist ramla ner vid fällningen av en tall och naturligtvis föll den på sågens kastskydd så att större delen av det gick i tusen bitar. Kvisten var väl inte speciellt stor men hög fallhöjd i kombination med att det var ganska kallt då på morgonen gjorde att kastskyddet i plast inte tålde smällen. Hur som helst ger det en tankeställare om hur viktigt det är med skyddshjälm på huvudet vid skogsarbetet. Jag fick för många år sen en dylik torrkvist i huvudet så att hjälmen trycktes ner till näsan så visst förstår man att kastskyddet kunde gå sönder.
När jag började min motorsågskarriär satsades det inte mycket på skyddsutrustningen utan det var nog vanliga halare, gummistövlar och stickamössa som gällde. Eventuellt användes hörselskydd om det blev längre pass med sågen. Efter att någon halare och stövel fått sig en och annan reva insåg man, även om det aldrig gick så djupt att skinnet skadades, att det där med skyddsutrustning kanske inte är så dumt i alla fall 🙂
För två veckor sen var det dags för årets skidäventyr i form av långloppet Birkebeinerrennet i Norge. Fyra dagar ledigt hemifrån i gott sällskap av likasinnade skidvänner borde väl vara lämplig avkoppling från jobbet där hemma, eller?
Att det varit lite tyst härifrån beror inte på att jag behövt så här pass lång tid på mig för att återhämta mig, men närapå nog 🙂 Hade så klart studerat banprofilen redan tidigare i vinter och konstaterat att det nog inte skulle vara så dumt med lite backträning, men var hitta tillräckligt stora backar här i plattlandet.
Så här beskrivs banan på rennets hemsida:
“Start er på Thingstadjordet 3 km vest for Rena sentrum (280 moh). Løypa går gjennom skog i stigende terreng frem til Skramstadsetra (9 km, 640 moh). Videre i slak stigning i glissen skog oppunder Dølfjellet (13 km, 820 moh) og ned til Dambua (17 km, til 760 moh). Løypa fortsetter videre vestover i slak stigning over Raudfjellet (20 km, 880 moh). Videre forbi Nysætra i småkupert skoglendt terreng ned til Kvarstaddammen (27 km, 660 moh). Fra Kvarstad går løypa i jevn stigning i skog opp mot Midtfjellet (33 km 910 moh). Herfra i åpent og lett fjellterreng til Sjusjøen (41 km 880 moh). Fra Sjusjøen går løypa gjennom lett skogsterreng, utforkjøringer og flatere lende ned til mål på Birkebeineren Skistadion i Lillehammer (54 km 490 moh). Ca 20 km av løypa går i fjellterreng, vesentlig snaufjell.”
Det gick med andra ord 540 m uppför de första 13 kilometrarna och redan där började musklerna fram på låren ge upp. Tack vare några veckors “props”-bärning i skogen var det inte så stora problem med frånskjutet (avsparken) i skidsteget men vad hjälpte det när man inte fick benet framdraget tillräckligt snabbt för att få rytm i åkningen. Backarna var i övrigt skidbara och spåren fina men “plattlänningen” fick till sist börja “gå” uppför backarna och se på hur norrmännen likt Johaug och Northug “flög” förbi. Uppe på kalfjället fanns det några parstakningspartier och där kunde man ta om några av dem som flugit förbi i backen då dom fortsatte med sitt diagonalande. Men i följande långa backe från Kvarstad till Midtfjell flög dom förbi igen. Sen hjälpte det inte hur mycket Erik manade på mig från sin plats på skidspetsarna, det blev att “gå” igen.
“Ta i nö papp” manade Erik från skidspetsarna……
Skidorna fungerade fint så dem kan jag inte skylla på denna gång. En “kaktus” i halsen fick jag lagom till avfärden hemifrån och den blev inte bättre efter natten på golvet i den väldigt välventilerade ungdomskolen, lite snor i skallen gjorde att det knastrade i öronen och gav lite dålig balans tills det med en smäll “lossnade” vid trädgränsen. Antagligen på grund av förändring i lufttrycket. Men i övrigt kände jag mig relativt frisk. Hann tänka att jag nog börjar bli för gammal för dylika prövningar men fick höra sen efter loppet att den äldsta åkaren som genomförde loppet var 94 år så inte ens det argumentet passar in 🙂 Luften uppe på fjället gjorde tydligen gott för i mål var kaktusen borta och snoret hade försvunnit ur skallen.
Oroade mig också lite för de branta utförsbackarna ner till skidstadion i Lillehammer, dom kunde också utgöra en prövning för plattlänningen. Men förvånansvärt bra gick det där, i mitt tycke mycket bättre än för de lokala skidarna. Jag hölls på benen i motsats till många av de andra 🙂
Nåå, deltagandet är ju frivilligt och mest tävlar jag med mig själv och jag kom ju i mål till sist vilket känns nog så tillfredställande även om jag inte var riktigt tillfreds med tiden. Men till och med tiden blev lite bättre efter att jag konstaterade att jag slagit Björn Dæhlie med 3½ minuter.
Att loppet hör till de tyngsta jag genomfört behöver väl knappast tilläggas men det var nog tungt för alla de andra också för jag förundrades över hur tysta och sammanbitna åkarna var under loppet. Har ju den uppfattningen att norrmännen är språksamma av sig, men sällan fick man något svar när man försökte prata med de övriga deltagarna.
Trött men ändå nöjd i mål efter ett av de tyngsta lopp jag deltagit i…..
Bondegener
Efter tre dagar och ytterligare 30 km skidåkning dagen efter loppet bänkade vi oss i flyget hem. Råkade få tag i tidningen “Dagens näringsliv” på flyget och läser där att för att lyckas i Birken bör man helst ha bondegener i blodet, att de flesta av klassvinnarna är uppväxta på gård. Likaså är ju Johaug, Northug och flertalet av de andra norska toppåkarna uppväxta på gård. Men vad gör just bönder så goda skidåkare?
Eftersom jag inte håller på med djuruppfödning hade jag tänkt avstå från att kommentera “hästköttskandalen”, den har ju stötts och blötts en hel del i media, men en del saker retar mig så pass att jag måste “skriva av mig”.
I början av skandalrapporteringen såg jag en del noteringar över att köttproducenterna fuskat med märkningen. Vadå köttproducent, det är ju i förädlings (fördärvnings-) skedet som fusket pågått! Ingalunda produceras kött av mellanhänderna utan av djurbönderna och de har så vitt jag vet inte deltagit i fuskandet!! Joo, jag har hört att man gör försök att producera kött articifiellt -kanske var det dylikt “kött” i det isländska fallet?- i så fall kan väl köttillverkaren kallas för köttproducent.
Sen har jag undrat varför hästköttsproduktion inte underställs samma övervakning och kontroll som annan köttproduktion? Det verkar ju vara rena vilda västern med djurförsvinnanden och transporter hit och dit. 🙁
Verkar som om det mesta av fusket bedrivs av stora certifierade företag och då borde ju handlingar och dokument motsvara kraven i certifieringen och partiernas härkomst och innehållsförteckningar därefter. Också vi växtodlare har av handeln fått krav på certifiering av våra produkter och produktionsmetoder enligt alla möjliga ISO och GAP standarder. Men jag undrar till vilken nytta dylika certifieringar skulle vara annat än att få några mappar i hyllan och en några tusen euros räkning i postlådan?
Nää, etik och moral är nog vad som fattas!! Har själv sett hur man kört “gårdagens” maletköttförpackningar på nytt genom kvarnen tillsammans med lite is för att få “fräschare” färg …… på med ny datummärkning och ut i disken bara. Huvadå!! Man undrar nog ibland hur väl de färdigförpackade köttbrickorna / halvfabrikaten motsvarar innehållsförteckningen. Hade butikerna kvar kvarnarna kunde man kanske be dem mala någon file på ort och ställe? Blir kanske ett annat pris men………. Och det är väl just girighet och pris som är felet. Man får det man betalar för, om ens det, eller?
Allt verkar liksom i fallet “de svarta lådorna” vara frågan om att hålla konsumenterna ovetande om ursprung och innehåll…….. Bra att också myndigheterna vaknat och börjat kräva bättre märkning.
Mitt råd är att undvika handelns egna “private labels” med “tillverkat för”-noteringar från någonstans långtbortifrån.
Blev lite råddigt det här nu men det känns lite bättre nu 🙂 God fortsättning på veckoslutet!
Det sägs att man helst inte skall jobba ensam i skogen men det har jag nog gjort för det mesta, speciellt nu sen Erik kom bort. Efter att han började köra processorn brukade han komma ut till skogen vid 15-tiden då han avslutat morgonskiftet för att titta till vad jag höll på med. Oftast lastade han på det jag huggit under dagen så att jag kunde åka hem direkt efter avslutat arbete, det uppskattade jag för att svettig sätta sig i en kall traktor är ju inget vidare.
En annan “partner” som jag alltid haft med mig är motorsågen av just märket Partner för att nu följa rekommendationerna om en partner i skogen 🙂 Egentligen hade jag till och med två men den ena (reservsågen eller egentligen Eriks såg) förlorade jag i branden, den andra som jag har kvar råkade jag ha i skogen vid brandtillfället. Den har nu något år på nacken och börjar få en och annan ålderskrämpa så jag har börjat fundera på att pensionera den. Det flesta ålderskrämporna är egentligen småsaker som relativt enkelt kan repareras. Men ett problem som jag haft på sistone och som gör skogsarbetet väldigt riskfyllt är att förgasarspjället fastnar i nästan fullgasläge vid gaspådrag i liggande (fällskärs-) ställning. Man vill ju helst att sågen går ner på tomgång så att kedjan stannar när man släpper gasen. Har försökt se över förgasaren men inte hittat nåt fel men på något vis kärvar spjället, kanske kunde returfjädern spännas på något vis eller så borde hela förgasaren bytas ut. Inte en helt oöverkomlig utgift det heller förstås, men sågen börjar som sagt bli gammal så vem vet hur länge den håller.
Dom gula Partnersågarna är som sagt dom jag hållit mig till och varit relativt nöjd med, sällan har dom krånglat i övrigt. Men så har dom ju också gjorts i Sverige, men där görs dom inte längre och dom är inte heller så allmänna i handeln numera. Så därför har jag funderat på att byta märke. Funderar om bloggläsarna har några egna erfarenheter av de olika märkena som säljs idag?
Här om dagen behagade startsnöret gå av när jag kom till skogen för att påbörja dagens arbete. Naturligtvis råkade jag inte ha den insexnyckel som fordrades för att ta loss startapparaten med mig……………. lyckligtvis råkade jag ha så pass mycket virke liggandes i skogen så att jag fick ihop ett lass att ta hem. Man vill ju ogärna komma hem tomhänt 🙂
