Näst familjen och jord- & skogsbruket kommer skidåkningen som mitt största intresse. Vill dock redan här poängtera att någon idrottsman är jag inte men njuter av fysisk aktivitet i skog och mark ute i den friska luften. Skrotlyftning på gym är inte riktigt min stil även om det säkert skulle vara bra om ambitionerna på fart i spåret skulle vara högre. Någon löpare är jag inte heller, till det har jag alldeles för mycket muskler och för stor näringsreserv 🙂 Däremot passar det mig bra att glida fram på skidor och skidåkningen ger en i mitt tycke allsidig träning av musklerna. Sommartid blir det ju mycket ryggarbete på åkern och vältränade magmuskler hjälper till att hålla ryggen frisk.
För att motiveras till lite extra träning brukar jag anmäla mig till något långlopp. Efter att ha deltagit i American Birkebeiner 2007 skaffade jag mig ett Worldloppet-pass så sen dess har målsättingen varit att avverka minst ett lopp utomlands per år. Så här långt har jag stämplar från American Birkebeiner, Vasaloppet, Jizerská Padesátka, Finlandia, Tartu Maraton och nu sen senaste söndag König Ludwig Lauf i passet. De senaste åren har jag rest med en grupp till största delen bestående av bönder och den sociala samvaron har varit minst lika givande som själva skidåkningen, bondeyrket är ju många gånger ett ganska så ensamt arbete.
Årets resa blev extra äventyrsfylld. Flyget till Helsingfors på fredagseftermiddagen blev en timme försenat på grund av snöyran och man hade redan avbokat oss från flyget till München då man inte räknade med att vi så snabbt skulle förflytta oss till utgången. Vi hann dock med men det gjorde inte vårt bagage så ännu på kvällen innan loppet hade vi varken skidor, kläder eller annan utrustning. Vi hade dock under lördagen träffat några Terjärvbor och av dem fått låna en del överloppsutrustning samt till glädje för den lokala sportaffären kompletterat med lite inköp så det var väl sist och slutligen bara tre par skidor som fattades och dem hade en skidtillverkare lovat fixa fram till starten på söndagsmorgonen. Jag hade redan hunnit förbereda mig för en sakta och lugn skidåkning i mina reskläder, fotografering av vyerna samt diskussion med flickorna vid saftkontrollerna då vårt bagage anlände till hotellet vid 21-tiden. Så istället för uppladdning inför loppet blev det att preparera skidorna innan läggdags.
Det för mellaneuropeiska förhållanden ovanligt kyliga vädret med temperaturer kring -25°C på morgonen orsakade oss ett annat problem. Hyrbilen vi fick i München var fylld med dieselbränsle som inte klarade så låga temperaturer. Från flygfältet till hotellet i Ettal var det inga problem men följande morgon vägrade bilen starta. Mekanikerna försökte vid ett par tillfällen fixa problemet men utan att lyckas så på dagen för hemfärden hämtades bilen av bärgningsfirman. Uthyrningsfirman hade heller ingen reservbil att ge oss så det blev att ta sig fram på skidor, med buss, tåg, taxi och linbana i stället.
Frånvaron av bil ledde till att en del av det planerade reseprogrammet inte kunde genomföras men ett besök till Tysklands högsta berg Zugspitze hann vi med på måndagen. Naturligtvis avverkade vi en del av klättringen på skidor uppför slalompisterna och fick såväl konstiga blickar som tummen-upp-tecken av slalomåkarna när vi nådde toppen. Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på det där med skidlift det är väl att ta sig upp som är den stora utmaningen, ner kommer man ju alltid 🙂
