Solf – Sida 9 – Bondbloggen

Så här års….

……brukar jag avlägga rapport om snö- och tjälläget och ska så göra nu också även om det är dåligt med snö och framförallt med tjäle.

Jag brukar ta min januarirunda på utsett datum det vill säga den sista men feber och flunsa höll mig hemma samtidigt som eventuella ställföreträdare var upptagna som funktionärer på skid-FM i Vörå. Så mätrundan företogs först på söndag då febern gett med sig och orken började återvända. De va nog en riktig “manflu” det här som drabbade mig, verkar som om symptomen på den blir kraftigare med åren eller så är det avsaknaden av nån som pysslar om en som gör det värre. Nå nu är jag på bättringsvägen så det ordnar sig nog.

Brukar ta lite bilder för att illustrera läget, alltså snöläget, men nu blev det bara en livevideo på facebook denna gång. Prövar infoga den här för att se hur det fungerar även om kvaliteten och framför allt manuset lämnar en del att önska.

https://drive.google.com/file/d/1ZzbrLu7oATxVGyiAMF-Bz8A4dufDi1QZ/view?usp=sharing

Fick nu inte videon inbäddad men via länken torde den gå att spela upp. Det är mycket med det här bloggandet och funktionerna förändras från gång till annan.

Hur som så visar noteringarna från motsvarande mätning ifjol att på mätpunkten i videon då fanns 32 cm snö och 32 cm tjäle medan det nu var 11 cm snö och 9 cm tjäle. I skogen fanns ifjol den 31 januari mellan 3 och 29 cm tjäle och mellan 13 och 46 cm snö. Nu i år fanns ingen tjäle alls i skogen och snödjupet varierade mellan 2 och 12 cm. Den lilla snö som fanns var däremot våt och tung och i övrigt var det mycket vått i skogen så jag var glad att jag valde gummistövlarna framom läderdito.

Idag tisdag vaknade jag till -13°C och plockade redan igår bort frontlastare och extra vikter från Fiaten för att med möjligast lätt traktor köra upp lite spår i skogen, förhoppningsvis hinner det frysa till innan det åter blir varmare. Prognosen utlovar plusgrader igen till veckoslutet.

Rakäl å krakäl.

Som jag skrev tidigare så försöker jag trots ny livssituation upprätthålla traditionerna och dit hör att delta i odlarträffar och företa en skidresa varje vinter.

Båtseminarium.

Senaste vecka har jag således varit på resande fot börjande med ett av grönsaksodlarna och frukt och bärodlarna under måndag och tisdag arrangerat båtseminarium. Man får sig till dels en del nytt inom branschen via föredrag dagen lång samt olika firmarepresentanters presentationer i den anslutande utställningen.

Efter att ha deltagit i evenemanget så gott som årligen sen medlet av 80-talet så har man lärt känna en hel del kollegor och företagsrepresentanter landet runt och det är roligt att få träffas öga mot öga nån gång emellanåt. Och så får man möjlighet att öva lite på finskan då det mesta av programmet går på det andra inhemska trots att uppskattningsvis en fjärdedel av deltagarna är svensk- eller tvåspråkiga.

Beaktansvärda uppgifter men ger ändå hopp om att kunna försörja en växande befolkning blott orsakerna till förlusterna kan hanteras.

Under en lång tid har det mest gott ut på att se hur mycket vi åldrats sen senast men på senare år har det faktiskt skett en föryngring då min generation börjat stiga åt sidan och nästa trätt till. Inom frukt och bär har föryngringen märkts tidigare då också en del nya företagare kommit till men så har nu också börjat ske på grönsaksodlarsidan. Vilket är glädjande, det är ju bra med lite ungdomlig inspiration och engagemang bland oss äldre som mest minns den “gamla goda tiden”. Ett tag trodde jag att vi på sikt var ett utdöende släkte då, om jag minns rätt, vi är ca 3000 odlare kvar i landet och varav ett hundratal slutade årligen. Med den utvecklingen, eller man borde kanske tala om avvecklingen, så skulle den sista sluta om 30 år. Men i senaste statistikrapport noterade jag att under de 2 sista åren så har antalet odlare hållits konstant, så kanske bottnen är nådd?

Orsaken till att jag började reflektera över utvecklingen var att ett av föredragen handlade om utvecklingen i Danmark där t.ex. lökodlarnas antal minskat från 75 till 15 under de senaste 20 åren medan arealen hållits konstant kring 1400 ha. Gårdarna har blivit större med allt vad det innebär. På förfrågan om föredragshållaren tror att samma kommer att ske här i Finland menade han att han inte tror det utan att vi mera är att förlikna med Norge i det avseendet. Sverige däremot verkar gå Danmarks väg.

Medelarealen för lökodlaren i Danmark ligger på ca 90 ha, rationellt ja men är det så här vi ska ha det?

MarciaLonga 2020.

Jag hann vara hemma ett par dagar mitt i veckan innan det var dags för nästa resa. Under hösten när mina skidvänner planerade årets äventyr kunde jag inte på grund av frugans osäkra hälsoläge anmäla mig till något lopp så ett tag såg det ut som om det inte skulle bli annat än ett deltagande i den lokala BotniaVasan för min del denna säsong. Därtill såg det ut som om också BV var i farozonen på grund av det skrala snöläget så när en av skidvännerna meddelade att jag gärna kunde delta i MarciaLongan i hans ställe på grund av att han inte kunde delta så tackade jag ja för att få åtminstone ett långlopp denna vinter. Det kom ju lite hastigt på och träningen och uppladdningen var inte riktigt inriktat på ett lopp så pass tidigt. Men 70 km borde man väl ändå ta sig igenom och då jag även deltog förra året så visste jag lite bättre hur spåret är draget. Så med 100 km skidåkning varav blott 30 km klassisk åkning i “bagaget” bar det av.

Lite tråkigt att från flyget se hur byggnation och infrastruktur “äter” av den bördiga åkern i Podalen.

Snabbt, som mest 300 km/h, tog oss tåget från Milano till Verona, sen fortsatte färden i moderatare hastigheter och med stopp var 5:e kilometer i regionaltåget upp till Auer/Ora.

Och visst kom jag i mål även om det tog en halvtimme längre tid än vad jag planerat. Det var ändå inte bara den sparsamma träningen som begränsade framfarten, även det faktum att jag startade lite längre bak, att spåren var i sämre skick på grund av blött snöfall natten innan, banan ett par tre kilometer längre och att tennissjukan i vänstra armbågen inte gett med sig spelade in. Dessutom vaknade jag slaskvåt av svett och med sjuk hals på tävlingsmorgonen, tänkte att jag i sömnen grundligt hade värmt upp inför loppet men kan nu konstatera att det nog var de första symptomen på förkylningen som nu drabbat mig. Någon feber kände jag dock inte av så det var nog bara att skida, upplevde mig dock lite orkeslös loppet igenom. Så igår och idag har man gått på sparlåga med krakäl som hosta, sjuk hals och varit röstlös, det var kanske inte så bra att utsätta sig för smittorisker med att åka båt samma vecka som man for för att skida. Bäst hade nog varit att hålla sig i skogen. Jag ska ändå inte klaga jag har fått vara frisk hela hösten trots att jag dagligen satt på sjukhuset i flera veckor.

Fina förhållanden dagen innan loppet byttes till spårlösa dito efter snöfallet natten före start.

Men glad och nöjd får man vara efter att ha tagit sig i mål.

Som bonde spanar man ju in annat än skidspår också under dylika utfärder, de som minns fjolårets resereportage drar sig säkert till minnes hur novemberstormen 2018 gått åt skogarna i Dolomiterna. Ännu låg mycket virke kvar på sluttningarna trots att Italienarna fått hjälp med röjandet från Österrike och Polen, enligt den italienska bänkkamraten på flyget hem beräknas röjandet ta 5 år i anspråk.

Ännu ligger mycket stormfällt virke kvar på sluttningarna.

En titt på grönsaksutbudet i den lokala supermarketen ger vid handen att priserna inte avviker så mycket som ofta påstås från dem här hemma.

Grönsaksutbudet i den lokala supermarketen i Tesero i Italien.

Samtidigt som man fascineras av de välskötta milsvida vin- och fruktodlingarna norr om Gardasjön så kan man inte annat än undra över vad dom gör av allt vin som produceras.

…..eller som här lite norrut och närmare Bosen/Bolzano av fruktodlingar.

Återblick 2019.1

Lovade återkomma med lite genomgång av odlingarna från gångna säsongen. En regelrätt årskrönika skulle kanske bli onödigt lång så jag tar det lite kultur för kultur.

Men till allra först så vill jag ödmjukt tacka för responsen på senaste inlägg, det stöd som riktats oss via gillanden och kommentarer värmer och tröstar.

Höstvete.

I mitt kumminskördeinlägg skrev jag att jag stod i beråd att istället för råg så höstvete och så gick det också då utsikterna på rågmarknaden inte såg så bra ut. Bedömmer att vetet är lättare sålt än rågen som jag de facto fortfarande har en hel del kvar av i lager.

En glyfosatbehandling gjordes efter tröskningen men vädret blev lite ostadigt så tallriksharvning och sådd gjordes först den 14 september. Den svala sommaren hade också resulterat i att frödillen inte hann mogna så den slogs också ner och såddes in på samma gång. Det blev frost efter sådden och jorden kyldes ner så trots gynnsam fukt så grodde och utvecklades vetet långsamt. Några dagar med varmare väder i oktober satte lite fart på tillväxten men nåt blad till och lite bestockning hade jag kanske önskat mig innan växtsäsongen tog slut. Det är första gången jag odlar höstvete så jag vet inte riktigt vad som är optimalt vinterväder men i början av november frös marken till och lite senare bäddades den in av några cm snö. Det tyckte jag kändes tryggt och bra då jag inte hann utföra några mögel och micronäringsbesprutningar.

Det blev dock åter varmare och snön smalt samt tjälen tinade så sen medlet av november har det mestadels lyst grönt från åkern. Lite orolig har man varit för att den späda grödan skall förbruka näringsreserver och utmattas i det omväxlande vädret. Å andra sidan så är det väl just dylikt väder som man har lite längre söderut där höstveteodling är allmännare så kanske det inte är så farligt ändå? Vi får väl se hur det utvecklar sig med vädret framöver, de är trots allt några månader kvar innan vårsolen börjar värma på allvar. Eller vad tror Ni om framtidsutsikterna? Ett bildkollage följer.

6.10.2019. Äntligen skönjer man såraderna.

Nyår passerat och fortfarande bart. 5.1.2020

En livskamrat saknas mig.

Efter att ha velat fram och tillbaka om att skriva eller inte skriva om detta så gör jag det nu i alla fall även om det inte direkt är bonderelaterat och är ganska så personligt. Men som en av bloggkollegorna här menade då jag rådfrågade dem så gav vi på sätt och vis våra liv offentlighet i samband med att vi gick med på att skriva här på bondbloggen.

En närapå 40-årig gemenskap.

Trots att Eivors liv avslutades alltför tidigt, hon skulle ha fyllt 57 den 18:e december, så fick vi ändå många år tillsammans. Vi träffades första gången på nyårsaftonen 1979 på ungdomslokalen i Korsnäs. Vi dansade några danser och det sa som man säger “klick” och vi beslöt att träffas igen. Eivor studerade då till kock på yrkesskolan i Vasa så det blev många resor med Bluebirden till stan den vintern.

Följande höst var det dags för mig att rycka in i militären och de 6 veckor som gick innan jag fick min första permission kändes olidligt långa. På den tiden var det via telefonautomat eller brev man höll kontakt så vi skrev brev eller kort så gott som dagligen då telefonsamtalen var dyra och kön till den enda telefonautomaten nere i trappan var lång. Posten fungerade bra på den tiden och vi hjälpte förstås till att hålla posten på fötterna med vårt brevväxlande. Några permissioner senare den 23 februari 1981 förlovade vi oss och i kärleksyran så slarvade vi till det så att Rosmarie blev till. Jag hade väl inte tänkt bli pappa så pass tidigt men det är inte så gott när man ser den man tycker om så sällan. Så här efteråt är jag ändå glad att ”olyckan” var framme.

Rosmarie hälsar Annsofie välkommen till världen 1982.

Sensommaren 1981 flyttade vi ihop i en tjänstebostad på Korsholms skolor där jag jobbat sen augusti 1979. I november föddes Rosmarie och av bara farten så kom Annsofie till världen 13 månader senare i december 1982. Det började bli trångt i den lilla lägenheten så vi fick lov att bli lite försiktigare.

I februari 1986 bromsade jag in bilen utanför pastorskansliet på skolhusgatan i Vasa och Eivor frågade va vi ska göra här. ”Ska vi int ta ut lysning” frågade jag. Kanske inte det mest romantiska sätt att fria men efter att ha levt “i synd” under flera år så var giftermålet lite mera av formell karaktär, Eivor blev glad i alla fall.

Bröllop hölls den 1 mars i kretsen av de närmaste samtidigt som nyheten om att Olof Palme blivit skjuten till döds kablades ut. Ceremoni i kyrkan och Rosmarie och Annsofie sjöng “Ekorrn satt i granen” under den efterföljande middagen. Brudvalsen togs på hotell Vaskia senare på kvällen. Bröllopsresan fick anstå till sommaren och den företogs per cykel från Yttermark, där vi lämnade flickorna, över Bottenhavet i en “bloåmoåla plååtbåt” till Gävle och via Eivors farbror i Hedemora upp till Mora i Dalarna. Det blev 6 dagars cykling och lite på 600 kilometer under den 9 dagar långa bröllopsresan och Eivor menade att hon efter den resan förstod innebörden i uttrycket ”i nöd och lust”.

Under en personalresa till Lycksele blev Erik till och han kom till världen i ett åskväder 26 juli 1987. Minns att farmor Ingrid var speciellt glad över att det nu blev en son som kunde bära efternamnet vidare.

Vi flyttade till radhuset i Ahlholma här i Solf samma höst för det var dags för Rosmarie att inleda förskolan, vi hade ju inte tänkt bli stadsbor utan närde förhoppningar om att starta lite egna odlingar. Vi hade odlat lite grönsaker på mina föräldrars hemman sen vi flyttade ihop och märkte att vi tyckte om att ”arbeit i laag”. Under vår första vinter i Solf kom hemmanet i Långmossen till salu och vi lyckades förvärva det så till midsommaren 1988 blev det att flytta igen.

Varken Eivor eller jag var nu speciellt rädda för arbete men starten blev lite tuffare än vi räknat med då den ekonomiska ”laman” slog till samtidigt som lånen skulle amorteras och räntorna steg.

Vi fick ovärdelig hjälp av våra föräldrar och släkt och vänner men blev nog ändå lite trötta av allt arbete så jag slumrade kanske så att säga till “i akten” så mitt i allt dök Linnéa upp den 27 april 1993. Ock visst blev också hon till folk trots att det var så kärvt att om ”kulorna” i blöjan var torra så tömde vi ur och satte på blöjan igen. 1994 blev ett bra år och vi reste oss igen passligt till EG-anslutningen -95.

Åren som följde gick åt till arbete, tillbyggnad av hallen, barnens skolgång, lite orientering och skidåkning. Vi hade det ganska bra och som grädde på moset började familjen åter växa i och med att barnbarnen började trilla in. Ines 2004, Hugo 2005 och Anna 2007. 2007 företog vi också vår följande längre gemensamma resa som gick till släkten i amerika. Åren därpå hade vi återbesök därifrån och åtminstone jag, och antagligen Eivor också, kände oss ganska nöjda och tillfreds med tillvaron. Lyckan fick dock ett abrupt slut då Erik avslutade sitt liv en vacker söndagsmorgon den 23 augusti 2009.

Och vi hann inte ens hämta oss från den chocken innan hallen brann ner följande år. Efter dessa händelser blev vårt liv inte detsamma men åter tack vare stöd och hjälp från släkt och vänner så uppmuntrades vi att gå vidare om än i lite långsammare takt. Ytterligare uppmuntran fick vi genom vårt fjärde barnbarn Rasmus som kom till världen i juni 2015. Efter det blev nog Eivor mormor på riktigt och började ta det lite lugnare och ägna sig åt handarbete samt ta bilder att dela med sig av åt en växande skara vänner på facebook.

Den sista augusti 2018 fick hon ett epileptiskt anfall som efter nio dagars sjukhusvistelse och otaliga undersökningar konstaterades vara förorsakad av en tumör i hjässan. Enligt läkarna satt den bra till och verkade snäll så en operation kunde göras i Åbo om ungefär en månad. När lite på 2 månader gått ringde jag sjukhuset för att få närmare information om tidtabellen men fick till svar att det bara är att vänta på svar från Åbo. Efter ytterligare någon vecka så fick Eivor ett nytt anfall och fördes åter till sjukhus varpå det uppdagades att nån remiss till operation i Åbo inte blivit sänd. Julen kom emot och hon hann få ytterligare ett svårt anfall under Alfrida-stormen på nyårsdagen innan det blev operation den 13 januari. Den operationen lyckades bra även om all cancervävnad inte kunde tas bort. Kirurgen menade att resterna och de omkringliggande metastaserna skulle kunna fixas med hjälp av cellgift och strålning och skulle tumören växa upp igen så kunde man göra en ny operation. Behandlingarna som inleddes i februari klarade Eivor riktigt bra och hennes humör var på topp, kanske delvis på grund av stimulerande medicinering. I slutet av behandlingen tillstötte problem och i undersökningarna efteråt konstaterades att hon även hade en tumör ovanför örat på högra sidan.

Den opererades bort i slutet av juli och konstaterades vara av den aggressivaste sorten. Trots att den operationen också ansågs lyckad av kirurgen och ett par efterföljande cellgiftsbehandlingar gjordes så kunde vi nog konstatera att hälsan allt mera gav vika och kroppsfunktionerna började kopplas ner en efter en. Så pass att vi i skördebrådskan i början av oktober nödgades lägga in Eivor på närsjukhuset. Mycket stillasittande hade dessutom lett till vätskande bensår men dem fick man snabbt bukt med på närsjukhuset. Vården samt en lugnare omgivning än här hemma gjorde att åtminstone jag tyckte att hon piggnade till för några dagar. Och Eivor tyckte också att hon mådde bra och var redo att komma hem igen.

Men vartefter dagarna gick såg vi hur vänstra sidans motorik blev allt sämre vilket säkert medverkade till att hon föll och slog huvudet i golvet. Efter det kunde hon inte längre gå och kroppens förfall accelererade. I takt med att rörelseförmågan avtog blev cirkulation sämre och vätska började samlas i kroppen och lungorna fylldes till sist så att andningen blev svårare och svårare. På lördagen den sista november satt Annsofie och jag och höll hennes händer och följde med hur andningen avtog, vi försökte trösta henne med att säga att hon inte behöver vara rädd, att vi nog sitter hos henne till det eviga slutet. Efter att jag till sist sa att hon ska hälsa Erik att vi saknar honom så otroligt mycket så drog hon ett sista andetag och fick ro.

Begravning hölls 14 december, som förövrigt är min fars dödsdag, en tung dag men jag är så här efteråt glad att vi ändå höll en allmän begravning då en närapå fullsatt kyrka slöt upp för att följa Eivors sista färd.

Trots sin svåra sjukdom behöll Eivor hoppet om att tillfriskna och sin livsgenomgående optimism ända fram till de sista veckorna. Därom vittnar hennes samlande av frön under sommaren för nästa odlingssäsong. Hennes goda humör gjorde den dystra sommaren ljusare, det var ju bättre att hon skrattade än om hon gråtit.

Blomsterfrön som Eivor samlat under sommaren.

Bloggarterapi.

Genom att låta Er ta del av en del av Eivors och mitt gemensamma liv, som trots allt omfattar 2/3 av min vandring här på jorden, och den svåra tid vi haft under senaste år så förklarar det säkert för många av Er varför det varit lite tyst från min sida här på bloggen. Att berätta har också en terapeutisk effekt och gör kanske det lite lättare att gå vidare.

Så här i årsskiftestider är det också tradition att “vända blad”. I traditionens namn ska jag nu försöka återuppta rutinerna med att skriva här på bondbloggen, det har samlats en hel del material under fjolåret som trots att de är lite förlegade kan återges då humöret återvänder. Det är lätt att “trilla av pinn” och tappa greppet när stora livsomställningar sker, jag gav upp en del rutiner när Erik kom bort och trots att jag försökt så har jag inte lyckats återuppta dem igen. Just nu är det lite tomt men i takt med att ljuset återvänder skall väl nog humöret göra det också. Dessutom kan det vara bra att skriva av sig lite om kvällarna när man sitter här i sin ensamhet.

Vill så här till sist passa på att önska läsarna av bloggen en god fortsättning på nya året. Vill också tacka alla som hjälpt och stött oss under Eivors sjukdomstid samt personalen på närsjukhuset för god omvårdnad. Tack!

…. och ibland går det mindre bra.

Som fortsättning på Nisses lycka så passar jag på att förmedla lite mer mollbetonade tongångar, för idag gick det inte som planerat.

Det började med att jag sov för länge då gumman haft en orolig natt och hållit mig vaken. Nå det var inte hela världen även om jag var lite trött från morgonen. En hel del beställningar låg naturligtvis på för även här var vädret fint under lördag så också jag passade på att rounduppa lite istället för att skörda. Vi tog dock in lite lök efter besprutningen även om det blev sent.

28.9.2019 Äntligen uppehållsväder och möjlighet till att ta in lök.

Hann dock inte med mera än ett lass innan mörkret lade sig över åkern.

Söndag morgon duggade det så inget lökskördande då utan bytte till skördevagnen och for för att skörda lite sallat och purjo istället.

Idag måndag fortsatte vi med sallatsskörd men eftersom det lovas mera regn så tänkte vi passa på och ta in mera lök på eftermiddagen. Så långt allt väl, men när jag skulle koppla ifrån vagnen fick jag inte hydrauliska lyften att fungera så operation felsökning inleddes.

Först befarade jag elfel eftersom pumpen gav olja till de yttre hydraulfunktionerna men efter en del testande kunde vi konstatera att signalerna nog går fram och att det inte ens hjälpte att köra ventilerna manuellt. Följande moment blev att se hur långt oljeflödet gick i hydraulkretsarna. Efter att ha släppt kopplingarna en efter annan för att se hur långt trycket låg på verkar det nu som om spindeln i lyftventilen inte rör sig som det ska för ut kommer ingen olja även om flöde finns. Verkar som om all olja går i retur. Tror det blir att konsultera verkstaden imorgon eller är det någon här som vet hur det ska fungera?

Här verkar vi ha den felande mojängen, magnetventilerna drar men sliden till höger rör sig inte.

Ventilerna sitter synligt men en hel del demonterande ska nog till innan man får bort ventilerna. Som jag ser det så går oljan åter till tråget genom hålet med papperstussen uppe vid pinnbulten.

Hoppas nu att det inte krävs väntande på reservdelar för nu är det bråttom att få igång traktorn och återuppta skördandet. Kallare väder utlovas nämligen.

Vårbruket avklarat.

Idag sådde jag det sista för skörd denna säsong, ja eller om det blir skörd återstår att se. Vi borde kanske få en lika fin höst som ifjol för att den sista sådden av spenat ska hinna bli klar. Det borde kanske ha såtts för några veckor sen men det är liksom med Nisses små arbeten att dom lätt åsidosätts för större projekt.

7.9.2019 Sista sådden för skörd detta år.

Får väl betona att det gäller sådd för skörd detta år. Jag har nämligen för avsikt att så lite höstsäd efter kumminet också eller åtminstone på den del där jag tagit två kumminskördar. Jag brukar direktså råg efter kummin men det verkar inte riktigt finnas nån marknad för rågen för tillfället. För några år sen uppmanades vi att så mera råg då det fanns för lite inhemsk vara, jag tog uppmaningen ad notam och visst fylldes marknaden med råge genast, märkligt hur mina få hektar kunde ändra på läget så radikalt. Jag har de facto senaste skörden kvar i lager och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den.

Så råg blir det inte, däremot har de goda höstveteskördarna hos odlare i grannskapet inspirerat mig att testa höstvete denna gång, det pratas allmänt om skördar på mellan 7 och 8 ton per hektar. Har roundupat åkern samt beställt utsäde och sådd så nu är det bara lämpligt väder som fattas. Det har regnat så där passligt sen månadsskiftet så den varan behöver vi inte mera av på en tid, hyfsat varmt har det också varit och det får det gärna fortsätta med då det nu börjar bli i senare laget för sådd.

Mera regn kommer det ikväll men fick en sista giva salpeter åt kålen och purjon mellan skurarna.