Jajamänsan, vi bjuder på ett klipp till från Kristinestad! Den här gången ser ni hur det gick till före inspelningen, och lite under också.
Lyckas Kalle få publiken att skratta? Varför ger Bettina Kalle en Mac? Svaren får du i Bettina S – på FST5 i kväll klockan 21, med repris på lördag klockan 19.50.
Här kan du se presentationen av Kalle, som Lasse Grönroos gjorde i våras.
Som ni vet satte sig Kalle i Bettina S gula soffa under en inspelning i Kristinestad i september. Här får ni se och höra en något tagen Kalle berätta hur han upplevde träffen med Bettina.
Själva programmet sänds i FST5 på måndag 8.11 klockan 21, med repris på lördag 13.11 klockan 19.50.
Jag känner att jag behöver lugna ner mig tilsammans med Bondbloggen en stund. Jag har suttit och tittat lite på Idol från Sverige och jag måste säga att det går mig kollossalt på nerverna. Dendär typen av massproduktion av idoler går så diametralt mot allt vad jag tror på inom underhållningsbranschen. Visst, deltagarna är duktiga, själv skulle jag gärna vara lika bra på det jag gör, men själva forumet får ett gammalt punkarhjärta att slå i falsk otakt. Att “lediganslå” en tjänst som kändis och sedan låta folk söka den, det tycker jag är lika obegripligt som att uppsöka en rörmokare när man har ont i blindtarmen.
Nu har gubben gnällt färdigt för i kväll, till ämnet:
Trots ekonomiska kriser och andra sorger uppfylldes målet i år också. Mitt återkommande mål är ju att få en maskin förnyad per år och i år blev det affär på en Väderstad tallriksharv. Den inhandlades något begagnad och direkt av en bondebekant, varför priset inte stod att jämföra med en ny. Den uppmärksamma läsaren kan dra sig till minnes att jag inte är någon klar lättbearbetningsentusiast, utan är en ProPlöjare, men några års experiment med lånade och inhyrda tallriksharvar har gett mersmak, och framför allt är det den inbesparade tiden och dito bränslet som attraherar. Tills vidare har jag bara prövat att harva efter ryps och grönträdor för den konservativa delen av mig har inte vågar hoppa över plöjningen i spannmålsåkrarna än, men det kanske modet kommer med erfarenheten. Får se!
Maskinen är alltså en bogserad Väderstad Carrier , 350 bred, med två tallriksrader och gummipacker. Just gummipackern var, och är, jag tveksam till, dels för att jag inte tror att den är tillräckligt aggressiv på mina stenleror, dels för att det är ett helsike att få den ren nog att köra ut på landsvägen med (Den funkar samtidigt som transporthjul). Nu kör jag ju s.g.s aldrig på vägen så det problemet är kanske inte så stort, och åtminstone i torra förhållanden verkar gummivälten att ge ett bra resultat. Dessutom har den den fördelen att det kletar så våldsamt vid den när det är lerigt, att man helt enkelt inte kan köra då, och det är bara bra att maskinen förstår att hållas hemma om inte husse begriper att det är för vått på åkern.
Höstbearbetningsfaciten för i år kommer alltså att bli, plöjning där det vuxit vete plus en Round-Up besprutad grönträda. Tallriksharvning efter rypsen och landskapsåkrarna endast körda med trädeskrossen, i väntan på nästa års regelverk. Det kan vara bra att ha beredskap för eventuella grönträdor ny säsong.
Snö har det också kommit lite av här, men inte så det stör ännu. Natten till idag kom den första snön, men den var borta efter halva dan idag. Nu hoppas jag bara att det skall dröja innan vi ser något mera av den vita föroreningen i naturen igen. Jag är inte helt klar med plöjningen ännu och några maskiner skall ännu tvättas, däribland plogen, innan jag har intresse att ställa in maskintvätten i sitt vinterlager. Antar att vintern kommer för tidigt i år också, det brukar den undantagsvis alltid göra.
Speciellt för en bonde som tycker att “vara ute i god tid” betyder att man gör saker rätt år
I lördags prövade jag något jag aldrig gjort förr. Frosten hade slagit till i mitt solrosfält (miljöträda) och det blev dags att avlägsna växtresterna från åkern. Detta gjordes med trädeskrossen, som obönhörligt pulveriser allt som kommer i dess väg. Dels kände man sig som en brasiliansk sockerrörsarbetare bland dom långa pinnarna, dels var det en tragisk påminnelse om hur förgängligt allt är. För två veckor sedan var detta en strålande vacker gul solrosåker, som efter bara en frostnatt förvandlades till växtavfall.
Eftersom växterna var runt 1.50 långa och flera cm i diameter så fick trädeskrossen jobba hårt för att pulverisera dem. Det blev inte heller bättre av att det duggregnade och var allmänt kletigt, men nu är det i varje fall gjort. Ja, eller nästan gjort för jag upptäckte att det höll till en stor koloni med för mig okända småfåglar på ett område. Dom hade fattat tycke för solrosfröna tydligen, så jag lämnade kvar några 10-tal kvadratmeter för att dom inte skall bli alltför hungriga dom närmaste dagarna. Eftersom mina fågelkunskaper lämnar en del att önska* så har jag ingen aning om det var fåglar som skall stanna här eller flytta, men jag bjuder ändå gärna på lite uppehälle i mån av möjlighet.
ORSI-trädeskross i arbetsläge
I dag söndag har jag tagit ett krafttag med plöjningen och fått några hektar undangjorda. Det märkliga är att det på nedre delarna av hemmanet nästan verkar något för torrt trots att jag nog tycker det borde ha regnat alldeles tillräckligt. Mer om plöjningen i kommande inlägg
*= Mina fågelkunskaper är ungefär som Kokkola-ornitologens, dvs jag indelar fåglar i tre klasser, nämligen små-fåglana, sjö-fåglana och krååkona.
Vart femte år skall det utföras markkartering på torpet. Mitt “femte år” var i fjol så i år är jag ledig från den sysslan. I och för sig är det inte så mycket att vara ledig från, det tar kanske en dryg timme på åkern och sen lite pappersjobb, så det finns värre plågor, mygg till exempel!
Markkarteringen är något som hör ihop med miljöprogrammet på åkrarna. Kort sagt är det en kontroll av vilka näringsämnen det finns för lite, eller kanske för mycket av. Utgående från resultatet av markkarteringen kan man sedan gödsla rätt eller sätta in eventuella tilläggsinsatser på annat sätt.
Proven kan tas när som helst på året men enklast är det på hösten efter skörd. Man tar jordprov enligt ett schema som säger minst ett delprov per påbörjad åker och fem ha. Dvs en åker på 4 ha, därifrån tar man ett prov men om åkern är på 10,5 ha skall det vara tre prov. Ett prov består av flera olika delprov, som man tar med ett speciellt borraktigt verktyg. Delproven blandas och sättes i en låda som lämnas in till ett jordanalyslaboratorium. Mig veterligen vet finns det bara två dylika i Finland, varav ett har den goda smaken att befinna sig i Närpes. Man behöver alltså inte fibbla med postverket, utan kan sticka sig in med sina lådor när man åker förbi. Praktiskt!
Efter analys får man sedan tillbaks en massa siffror som matas in i ett dataprogram. Dataprogrammen finns det en uppsjö av, själva använder jag finskspråkiga Peltotuki, mest beroende på att jag använt det sedan 1995, och då fanns det inte så mycket att välja på. Före 1995 fördes siffrorna till lantbrukssekreteraren som körde ut en gödslingsplan med ett dos-baserat Visu-program.
När man sedan matat in siffrorna i programmet kan man se ett dylikt stpeldiagram som förtäljer hur åkern mår:
I detta fall kan man då se att det finns tillräckligt av övriga näringsämnen men att åkern lider brist på mangan. Övriga viktiga uppgifter är bla Ph-värdet som borde vara runt 6 för att växterna skall kunna tillgodgöra sig näringsämnena man tillför i form av konstgödsel. Ph-värdet höjs med kalk, även kalkbehovet och sorten kan räknas ut med hjälp av ovanstående uppgifter. Konstgödseln finns i en massa olika sorter, alla med olika procentsatser kväve, forsfor, kalium samt spårämnen. En gödsel som heter tex 20-4-4 betyder att det i 100 kg gödsel finns 20 kg kväve, 4 kg fosfor och 4 kg kalium. Vill man då gödsla med 100 kg kväve och 20 kg fosfor per ha skall man alltså gödsla med 400 kg av ovanstående gödsel. Mängderna är begränsade i miljöprogrammet så det finns ett tak för hur mycket man får gödsla. Däremot finns det ingen nedre gräns (så längd det kan kallas seriös odling) och det är där räknemaskinen kommer in i bilden. Man vill ju minimera gödselmängderna, återigen både av ekonomiska- och av miljöorsaker.
Eftersom gödsel leverreras i huvudsak i 650 kg säckar så är det ett rysligt pusslande och planerande för att få det att gå så jämnt ut som möjligt, speciellt med tanke på att man inte kan använda samma gödsel till alla skiften utan det är beroende på odlad gröda, växten föregående år och skiftets markkarteringsuppgifter, som aldrig är lika mellan två skiften.
I min späda barndom fanns det en övertro på konstgödseln och det vräktes gärna ut 6-700 kg sk “normalgödsel” på skiftena. När jag blev produktionschef på hemmanet dumpade jag mängden med närmare hälften. Härvid utspelad sig följande lilla historia:
Jag höll på och sådde och då förra bonden (pappa) kom ut på åkern för att kolla vad jag gjorde. Han tittade på såmaskinsinställningarna och undrade om jag tänkte köra ut gödseln skillt eller vad jag höll på med. När jag meddelade fakta hötte han med käppen och lät meddela att om jag hade ett enda korn att tröska på hösten så skulle han inte mera blanda sig i vad jag hade för mig. På hösten tröskade jag normalskörd och han höll sitt ord!
Torsdagen den 16.9 blev en dag som bjöd på ett och annat. Speciellt en massa emotionella svängningar, allt från toppen- till bottenhumör i en snabbt varierande takt.
På tisdagskvällen blev ca två ha ryps otröskat för jag skulle iväg på ett möte. Det kändes helt ok då, men när vattnet öste ner som igelkottar hela gårdagen så kände man en viss påkrypande ånger övar att jag inte ställde in det mötet. Den känslan gick över när denna dag grydde med toppenväder, sol och hård blåst. Det absolut bästa tork- och tröskväder som finns. Jag gick hela dagen på jobbet med stigande humör och insåg att det skulle bli tröskat klart ikväll.
Den känslan körde brutalt i diket när jag på väg från jobbet mötte ett synnerligen ovälkommet hällregn. Nu blev irritationen total och husbondens nerver kollapsade. Efter att ha tillbringat nån timme med att vara arg och svårhanterlig blev jag upplyst om att det faktiskt inte kommit så mycket vatten totalt på hemmanet. Omfall! Iväg och pröva lyckan på åkern!
Den lyckan var fullständig. Inget spår av vatten utan den helt mogna rypsen hade ruskat av sig det och tröskningen gick som en dans. På två timmar var rypsen, och därmed allt, klart tröskat.
Återkommer till resultatet av tröskningen men vi kan säga såhär, vagnen var tung.
Det visade sig att vagnen var väldigt tung, det var den mindre hästen som drog och helt plötsligt en meter från fast väg gav marken vika och där satt vi, Zetor, vagnen och jag. Prydligt fastkörda!
Det var inte så mycket annat att göra i det annalkande mörkret än att konstatera att ekipaget satt som soppskålen på Emils huvud – fast! Som tur var var ju vägen nära vilket kommer att underlätta en kommande bärgning, och det var inte heller så lång att gå för att hämta en pressenning som sedan var lagom rolig att dra över i den hårda blåsten.
Nu får det bero över natten och i morgon funderar vi på hur vi skall lösa problemet. Just nu känns det bara bra att det är tröskat, även om det hade varit ännu roligare att få hem rypsen också.
Denna dagen ett liv….
