Översvämning..

fast inte av vatten utan av saker. Idag finns ju allt vad vi behöver i affären och mycket mycket som vi absolut inte behöver. Det räcker med en tur till Motonet eller Clas Ohlsson för att inse att en stor del av varorna är bara till för att skapa ett behov, inte för att behövas.

För några månader sedan innehöll Lördax ett inslag om viktiga uppfinningar och det var då tankarna på följande startade. Egentligen började jag fundera på totalt idiotiska uppfinningar, såna finns det gott om tyvärr, men förvisso, även många bra.

Timmarna i tröskhytten har gett ny ved åt funderingarna och då har jag kommit fram till följande teser:

Det finns ju massor med uppfinningar som alla människor behöver och har nytta av såsom tex hjulet, antibiotikan, telefonen, växelspaken och flugsmättan bara för att nämna några. Alla dessa njuter jag givetvis också av dagligen (kanske inte antibiotikan dagligen då) men jag började fundera över några mera udda saker som revolutionerat och förenklat mitt liv, främst då som jordbrukare.

Jag kom fram till tre saker som speciellt gläder mig nämligen:

LED-pannlampan: Nisse har redan förtjänstfullt hunnit skriva en ellyssee över denna fantastiska tingest. Jag instämmer med varje ord, mörkret har plötsligt blivit lite mindre ont!

Avbländbar svetshjälm: nu vet jag att proffssvetsare fnyser så snoret flyger men för en svetsamatör som mig har den revolutionerat verkligheten. På ett jordbruk skall saker och ting svetsas stup i kvarten och med hjälp av denna manick har även jag möjlighet att åtminstone nästan lyckas med det. Det handlar alltså om en svetshjälm på vilken glaset är ljust när ingen svetsbåge lyser, och mörknar på en millikvadratsekund när svetslågan tändes. Detta gör att man inte behöver famla i mörker innan bågen tänts utan kan få stickan att landa på rätt plats direkt.

Ctek underhållsladdare: Jag har 12 fordon som startas med bilbatterier. Personbilsbatterier som används dagligen funkar någorlunda hyfsat men traktor- och dyliktbatterier som ibland kan stå i veckor i kalla utrymmen, bara för att sedan utföra några kallstarter och sedan stå igen, dom har alltid varit en källa till glädje. Det har laddats med vanliga laddare, någon gång har jag funderat över varför jag inte föddes med startkablarna färdigt i näven, men framför allt har det köpts nya batterier i en aldrig sinande ström. Förr köpte jag minst två batterier per år, nu har det fallit till kanske en per tre år. Allt tack vare Cteks avsulfaterande batteriladdare. Eftersom jag tycker ström är spännande (!) så har jag läst in mig på teorin runt bilbatterier och vill påstå att det finns inga genvägar. En underhållsladdare från Ctek är helt enkelt revolutionerande! Jag har redan återupplivat kanske fem batterier som annars skulle ha belastat Botnia Rosk, istället har jag dem i daglig användning!

Naturligvis är världen full av nyttiga prylar utöver dessa men dessa tre har förenklat livet mycket mer än vad dom kostar.

Den mest idiotiska saken då….Ja det måste vara fjärrkontrollen till stereon i traktorn. Det är alltid mera svåråtkomlig än själva stereon!

Kalle: Designmässigt har det inte hänt något sen de första skördetröskorna kom

Lördax ringde upp Bondbloggen-Kalle förra veckan (28.08)  för att snacka lite väder och vind, trender gällande skördetröskor och villaavslutning. Programvärdar: Tobias Larsson och Pia Hellsten.

Lyssna på Arenan.

Ur Kalles blogg:

Kalle tappar skördenerverna: Psykologi, lång lärokurs, praktiska delen

Kalles önskelista: Brev till tomten

Om tröskor…

Eftersom det mest är tröskandet som snurrar i huvudet nu, men själva utförandet inte låter sig göras så kan jag lika gärna skriva lite om dessa pjäser.

I Lördax pratde vi lite om utvecklingen av tröskorna och eftsom en bild säger mer än 1000 ord så skall jag sätta in en bild på en gammal och – nåja – ny tröska.

Jag är inte helt uppdaterad på årtalet, men jag vet att min far ingick i ett av de första tröskbolagen som bildades i byn. Detta bör ha varit runt 1960. På den tiden var det ju inte tal om att en bonde skulle ha skaffat egen tröska, dels pga pengar, men också pga att varje hemman hade mycket mindre spannmål då än nu. Det fanns ju kor på varenda gård och dessa skulle ha betes-  och vallmark, dit gick en stor del av arealen.

Varje stomhemman i Yttermark är på ca 16 ha och det var mycket ovanligt att någon bonde hade mera areal än så på 60-talet.

Åter till tröskan. Den första Claas tröskan såg ut såhär, på bild från ca 1966.

På en punkt var denna tröska fundamentalt annorlunda än dagens, den saknade nämligen spannmålstank. Ingen spannmål hanterades på denna tid i lösvikt, utan i säckar som skulle bäras hit och dit. Alltså, till höger på bilden där min far och två barn står togs den tröskade spannmålen tillvara i säckar som slängdes ner på marken vartefter dom fylldes. Dessa samlades senare ihop med traktor och tömdes i kalluftstorken där den förvarades över vintern.

Som synes är arbetsskyddet kraftigt eftersatt på maskinen, och dessa tröskor har nog en och annan arm på sitt samvete.

Följande tröska anskaffades av tröskbolaget 1970 och var en Claas Cosmos, en grön. Denna hade både spannmålstank och säcksystem, det var bara att välja.

Tröskbolaget upphörde 1973 då min far ensam skaffade en fabriksny Massey-Ferguson 186. Jag vill minnas att den kostade runt 50.000 mark. Denna tröska överlevde generationsväxlingen och var i min ägo ända till 1995, alltså 22 fantastiska år. Den ersattes av en M-F 440, årsmodell 1983 med hytt som jag hade fram till 2007. M-F tröskorna var enastående både till sin kvalitet och funktion och hade garanterat varit gårdens märke än i dag om inte Sampo-Rosenlew kastat sig över varumärket och införlivat det med sitt eget. En lite nyare Ferguson är idag en tvilling till Sampo och tillverkad i Björneborg.

2007 skaffades en begagnad Claas som direktköp av en “byssbo”. F.ö samma kille som hade haft min förra tröska före mig, så jag litade på honom fullt ut, och har inte behövt bli besviken.

Egentligen behövde jag inte byta tröska, denna förde inte med sig just några nya finesser, men det började bli svårt och dyrt att få reservdelar till M-F, något som inte borde vara något problem till denna. Modellen tillverkades ännu 2006. Dessutom behöver man tydligen inga reservdelar (ta i trä) till Claas.

Jämför man nu då dessa två Claaströskor så kommer det fram att själva inmatnings och urtröskningsprincipen är oförändrad. Det är bara finesser, hytten och spannmålstanken som kommit till. Och förstås driftsäkerhet och effektivitet.

Idag håller hela tröskmarkanden på att gå överstyr för oss småbönder. Jag personligen anser att min Claas är i större laget för mina 35 ha men faktum är att en så liten tröska som den finns inte mera att få för pengar. Tröskorna som bjuds ut idag är rullande monster på fyra-fem meters arbetsbredd och en sådan höjd att om man snubblar på översta steget så dör man. Naturligtvis kostar dessa manicker också därefter. Effektiva är dom som sjutton förstås, men vad gör man med en mega-tröska då torken i alla fall blir en flaskhals i så fall.

Personligen tycker jag det är av yttersta vikt att triangeln tröska-vagnar-tork passar ihop, och det gör min 135 hl tork, min Claas och mina tre vagnar. En ytterst lysande lösning.

Bara det inte skulle regna……

Korrigering

Nu är det bevisat – allt som sägs i radion är inte sant!

I Lördax i lördags (dum mening) påstod jag stensäkert att vi inte skulle fira någon villaavslutning, främst då pga att vi inte äger nån villa.

Ett lusthus äger vi däremot och där ordnade Lovisa “lusthusavslutning” på kvällen. En stämningsfull liten picknick med varma smörgåsar och kaffe och en liten lonkero för husbonden. Några facklor gick att uppbringa som stämningshöjare och det lyckades så bra att tom regnet som droppade försiktigt bara skapade en trevlig stämning, trots att ni alla vet vad jag tycker om regnet just nu.

Ingen av de vuxna i vår familj är några raketvänner och det betydde att dylika pjäser inte heller hade införskaffats till kvällen. Lovisa däremot fick en jättebra idé. När hon hade pratat en stund om raketerna som vi inte hade, kom hon på en superidé; “Men pappa, du kan väl ta fram och skära några järn?”…. Det tog sin stund innan jag fattade, men vad hon menade var vinkelslipen och gnistorna som flyger från den. Ett fint raketsubstitut utfunderat av en sexåring må jag säga!

Sommarens vedermödor

Jag är gräsallergiker. Inte av den nysande sorten utan mera på ett mentalt plan. Gräs skall hållas kort, detta gäller oavsett var det växer. Det är irriterande när saker växer ner i gräs och långt gräs ser ovårdat ut. Hela min “ribacke” består nämligen av ovårdat gräs som växer snabbare än husbonden hinner jaga det. Speciellt illa tycker jag om det nya gisslet, nämligen ett slags vita blommor, kan eventuellt kallas hundfloka – mina botanikkunskaper är ungefär som en getings, jag kan dom jag har nytta av, inga andra.

Nåväl, denna växt som jag kallar hundfloka har invaderat hembygden under de senaste 10 åren. Från min barndom har jag minne av gula smörblommor, blåa blåklockor och blåklint och en massa andra färger. Nu är det bara vitt, vitt, vitt. Överallt. Jag har inte klart för mig om detta är pga övergödningen, eller om det är klimatförändringen eller den ekonomiska krisen som gjort detta, eller om det helt enkelt är regeringens fel, men irriterande är det.

Snabbt växer dom också. Man ställer från sig ett schaktblad, vänder ryggen till och vips ser det ut såhär:

Sedan är det bara att rycka ut med trädeskrossen och försöka röja, det slutar oftast med att man kör på en sten eller något annat som gömt sig i gräset. Ett vårdat grönområde är en fröjd för ögat, likaså en gammaldags blomsteräng men ovårdat är det bara fult.

Nu har jag skrivit två gnälliga inlägg efter varandra. Jag kan därför meddela att problemen som jag hade för en vecka sedan har löst sig. Jag tog mig ut med sprutan härom kvällen och i ypperliga förhållanden kunde jag attackera rypsen som belägrat min veteåker så det problemet är nu historia. Om jag bara kunde få någon fart på rypsväxten där den skall vara nu så kunde jag fira midsommar med frid i sinnet. Som synes på bilden är veteväxten frodig och fin och absolut inget att skämmas för.

Önskar bara jag kunde säga detsamma om den stackars rypsen…..

Tofsvipor

Det är med djur som med musik. Man vet vilka man gillar bättre än andra, men har svårt att utse en favorit. En av mina små idoler i biologin är tofsvipan. Mest kanske därför att vi blivit så nära bekanta med varandra under snart 40 år tillsammans på slätten.  Man upphör aldrig att charmas av vipornas lustiga beteenden.

Med lite erfarenhet i bagaget ser man direkt om en vipa bor på åkern. Det märks på att dom i sådana fall flyger omkring som jaktplan på en rysk flyguppvisning direkt man börjar bruka åkern. Tyvärr är det så att viporna har ett vapen som i detta fall är totalt värdelöst; kamoflage. Det är nämligen helt omöjligt att se ett vipbo om inte mor Vipa är hemma för tillfället. Detta gör förstås att många vipbon kraschas på vårarna och det har även jag gjort flera gånger trots försiktighet. Den enda chans man har att upptäcka boet är om man ser när fågeln flyger upp och börjar spela skadad några meter bort.

En annan sak som fashinerar med viporna är att dom år efter år har sina bon på samma åkrar. Av mina 8 basskiften bor det i regel vipor på 4 st. Antalet bon per åker kan dock variera lite. Eftersom bona ofta är på sgs¨´s´´á´´´´mmma ställek,4r5555555555555555e31 (sådär blir det när en katt kliver på tangentbordet, jag tar om det) Eftersom bona ofta är på sgs samma ställe år efter år har det gett upphov till följande tanke:

Det är alltid fyra ägg i ett bo. Teoretiskt två hanägg och två honägg. Det kan inte vara samma vipa som bebott åkern i 40 år och antalet bon ökar inte med åren. Hur funkar det? Är det äldsta ägget  som ärver boplatsen eller hur ligger det till? Även här är naturen ett steg före oss och vi får bara titta på och försöka förstå.

Även om det är svårt att upptäcka bon med ägg i så är de i alla fall lättare än när dom kläckts. Ägg tenderar ju att hållas på samma ställe hela dagen medan ungarna inte gör det. För ett par år sedan hade en vipa tidig kläckning och jag hade ett helsike med att hålla reda på var fyra kaoflagefärgade dunbollar höll till på åkern. Dom är snabba men kan tyvärr inte hållas undan från en harv eftersom dom kryper ihop när fara nalkas. Den gången gick det bra, bollarna var fortfarande fyra när jag kollade dagen efter.

Ett vipbo sett från två meters håll

Och en närbild med jämförelsematerial

Om man märker var man förstört ett bo och kollar några dagar efteråt så finns det ett nytt bo på sgs samma ställe. Det verkar alltså inte vara så stor skada skedd, utom för viporna som det säkert är en stor irritation för