Största risken i odling av höstgrödor är antagligen utvintring på grund av att växtligheten kvävs under is och vatten under vintern eller att snömögel angriper. Hittills har jag besparats från dylika problem kanske tack vare att ytvattnet har sluppit bort eller att det stått vatten blott några dagar medan växten ännu varit i vila. Snömöglet har jag försökt mota med svampmedel innan snön lagt sig. Ett år hade jag rejält med vatten på delar av höstvetet i samband med snösmältningen på våren men marken var ännu frusen och växten i vila så undkom med blotta förskräckelsen den gången.
I år såg det lovande ut med tjäle innan snön lade sig och snön skyddade de allra kallaste dagarna. Men nu efter trettondagen har vädret växlat mera med ömsom regn, snö och töväder. Under södernvistelsen bildades is och vattenpölar och flickorna försökte med hjälp av pump och hävert få bort vattnet. Det lyckades med varierande framgång så efter hemkomsten gjorde jag försök med att borra 1,5 meter djupa hål där vattnet stod som djupast.
Jag köpte lite nytt utsäde, som var dyrt då det inte fanns inhemskt utan kom direkt från förädlaren i Österrike, vilket jag förstås råkade så på den åker som var flackast så jag hoppas att det övervintrar så att jag kan förnya höstvetet som blivit lite förorenat med råg. Vi får nu se hur det lyckas.
Ingen trevlig syn så här pass tidigt på vintern.Med hjälp av spett och borr så tog jag mig igenom is och tjäle.
Det verkar dra undan lite i alla fall.Gjorde flera hål trots att det inte var det lättaste att ta sig igenom närmare 30 cm tjäle.
Medan Charlotta gjorde virtuella resor på mässan så gjorde jag min första södernresa, för även i den här åldern finns det utrymme för nya upplevelser. Man bör väl få pröva det mesta åtminstone en gång?
Resor har jag förvisso gjort tidigare också men de har oftast gjorts i form av skidresor till snörika trakter i jakt på långlopp och stämplar i Worldloppetpasset. Nu blev det i stället en resa till Amadores på Kanarieöarna och söderns sol. Så här långt söderut har jag inte varit tidigare och jag var lite främmande för hur man beter och utrustar sig. Skidvallor var inte aktuella men däremot blev man uppmanad att hålla sig med diverse skyddsfaktorer och bekanta berättade hur illa det kan gå om man inte ser upp. Som tur var hade jag sällskap med erfarenhet av flera södernresor så jag överlät det mesta av rustandet åt henne.
Jag har ju sett bilder från stränderna där man likt strömmingar i stekpannan ligger och steker sig från alla håll och kanter och funderade nog hur man klarar av en hel vecka på det viset. Men så här efteråt får jag erkänna att det gick bättre än väntat då vi också gjorde annat en solade och badade. Ett par mulna dagar, då det faktiskt kom lite duggregn på norra delen av ön, vikte vi åt guidade bussturer till olika sevärdheter och naturupplevelser. Som jordbrukare noterade man förstås den karga jordmånen, nedlagda bevattningskanaler och små terrasseringar i ofantliga mängder, och fick mig berättad att det var här på sluttningarna som man tidigare odlade Kanarietomaterna som flögs till Norden om vintrarna. Nu var största delen av odlingarna övergivna och odlarna hade i stället sökt sig till lättare och lukrativare göromål inom turistbranschen som enligt uppgift numera stod för en 3/4-del av BNP. Turistbranschen som hade haft ett par kärva år under pandemin höll nu på att resa sig igen även om man fortfarande låg 25-30% under nivån före coronan. För min del räckte det nog riktigt bra till med turister varav många av språken att döma kom härifrån Norden, Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
Solbadande bonde som inte helt kan slita sig från näringen. Passade på att läsa en bok, om kända aktörer inom skogsbranschen, som länge legat på nattduksbordet då man nu för en gångs skull hade tid.
Första gången jag simmat i januari.Hotellet uppe på sluttningen. Det blev lite höjdmetrar även på denna resa 🙂7 kilometer promenad i sandstorm på dynerna i Maspalomas. Sand i ögonen och knaster mellan tänderna. I sandfattiga Österbotten hade det inte varit illa med lite av den här varan.Rejäla suckulenter i botaniska trädgården i Las Palmas.Nypotatis på gång, 3 skördar per år……. Lite mer kuperat än man är van vid och vägarna är inte riktigt likt riksåttan.Här tar vi del av Aloe Vera odlingens hemligheter.Christofer Columbus museet i Las Palmas var intressant, kunde gott ha tillbringat hela dagen här.Man behöver ju inte direkt vara rädd för att kommunaltekniken fryser här och det är ju lättare att lokalisera läckor på detta vis.Playa Amadores.Samma sol som hemma men snabbt föll den i havet och skymningen var kort, pannlampan hade jag förstås med. Tack för denna gång, vi får se om det blir nåt återseende i framtiden.
Kalle sparkade däck när han va på mässa. Idag va jag på mässa, och drack väl nästan mest kaffe… och samlade broschyrer. Resemässa i Helsingfors. Steg upp kl 06 och steg på bussen, (välorganiserad bussresa,) på kyrkbacken i Nagu city 07.40. Tillbaka hemma, innanför dörren va jag ca 20.30.
Vilken dag… Eller dagar, det började ju redan när jag konstaterade att de sku vara behändigt att ha en handväska… Handväska… Jag är inte direkt berömd för att vara en handväskbärande person… Jag använder handväska typ 5ggr/året, somliga år. Fick gräva djupt i garderoben innan jag hittade en handväska, och, vettni, de va riktigt behändigt! Sen va de val av kläder. Och för att smidigt komma in på mässan, så sku man registrera sej på nätet via en länk, och där fylla i… diverse. Sen skor, och .. Ja, de är ju inte så ofta man är på sånahär resor kunde jag konstatera. Nå, iväg kom jag och jag kände mej lite som elefanten i rummet. I synnerhet i “flygplans-halvan”. Nä. Ska jag resa, får de gärna fara längs marken. Jag har flugit, och nåjo, nåvisst… Men. Nä. Jag har fullt sjå att hinna se sånt jag vill se i norden, så hela flygplanshalvan fick vara ifred för mej. Men i den andra delen, där fanns det att se. Sakta smög jag mej runt, hit och dit och bekantade mej med allt från norraste lappland till södraste skatan av vårt avlånga land. Och redigt med broschyrer samlade jag på mej…
Men jag va ju inte där för att hitta resor åt mej själv. Inspirationsresa. Jag som håller på och ger mej ut på lite djupare vatten, tyckte de va otroligt intressant och lärorikt med resemässa. Jag har de mesta på de klara hur jag vill ha min glamping, men, de skadar aldrig att söka ideer, tips och inspiration. Och kontakter.
När vi körde in till Helsingfors slaskade det, på hemvägen kikade solen fram
Back to basic.
På vägen hem går jag igenom i huvudet vad jag har att göra när jag kommer hem. Mata fåren, kaninerna.. och hönsen… Jag har haft påhälsning av nåt otyg som snor höns för mej, 2 nu på en vecka, och jag svär och morrar lite för mej själv vad jag ska ta mej till med hönstjuven… Jag har betat och viltkameran är på plats… måtte jag få den rackaren på bild, så sku få veta vilka åtgärder jag ska ta till… Nå, de får bli en senare fråga, nu måste jag bara få ihop denhär dagen…
Mathias som har varit “heimvarar”, alltså den som varit hemma idag (efter skolan alltså) och hållit koll på hus och hem, har minsann tagit hand om de som behöver göras. När jag kommer hem är alla djuren matade. Från köksspisen strålar en snäll, mjuk, varm värme. På köksbordet finns en lapp “kan du hänga upp mina kläder i bykmaskinen, jag orkar inte vänta på den, jag går och lägger mej”. Som guld och bomull för en rätt så mör mamma.
I en månad har jag inte gjort mycket annat än skruvat traktorer isär och ihop. Förstås hade det varit fint att kunna fara till skogs men kanske inte i det här slaskvädret. Det är nu nästan +4 grader och riktigt dåligt väder med regn och halka. Det dämpar litet längtan till skogen …
Till julaftonen hade jag lyckats skruva isär Kubotan och kunde slipa den krånglande axeln till kraftuttagsspaken. Ett jättejobb för att slipa litet men utan kraftuttag var traktorn ganska värdelös. Sedan gällde det att få ihop den igen. Utan att alltför många delar blev över.
Det gick nu inte riktigt “såm fafa trallar” (vår motsvarighet till “som i Strömsö”). Ett lager och en bricka föll ner ur växellådan och det blev att söka och fundera var de skulle vara och hur de skulle vändas. Till sist kom vi med Henrik fram till en lämplig plats med hjälp av Kubotas reservdelskatalog och flera verkstadshandböcker som hade ganska fina bilder på genomskärningen.
Packningar fick vi från Tyskland utom en till locket som Henrik tillverkade av packningsark. Till slut fick vi ihop bakaxelhuset med transmissionshuset (växellådan) och framför den hydrostatiska delen. Men så hittade jag en bricka på golvet som absolut hörde hemma på en axel inne i växellådan. Suck. Det blev att ta isär allt igen och sätta brickan på axeln och skruva ihop. Det gick ju bättre andra gången.
En halv Kubota (bakre delen)
Att få ihop fram- och bakdelen på traktorn var inte enkelt. Problemet var att hytten gjorde arbetet extra krångligt. Nästa gång skall jag allvarligt fundera på att ta bort hytten först även om det är mycket arbete med det också. Till all tur var vi två så det gick att rikta bakdelen mycket bättre. Det var alltid nånting som tog emot i det trånga utrymmet men till slut fick vi i två skruvar och då var det bäst att gå in och äta.
Egentligen är det en svensk Belos fastighetstraktor som är byggd utanpå en japansk Kubota B7100. Den är omkring 42 år gammal men toppen av den tidens teknik. Helt mekanisk med en mängd hydrauliska funktioner. Den svenska hytten är också av toppklass för den tiden med värme och mycket elektriska funktioner. Men hytten är också i vägen då man skall utföra reparationer. Det som är enkelt på en ren Kubota är ganska invecklat på Belos-traktorn. Bland annat måste behållaren för extra hydraulolja under traktorn tas bort.
Hydraulik är väldigt användbar men oljan gör alla arbeten till ett enda torkande med papper. Och varje gång man skall dricka kaffe eller äta så blir det att tvätta händerna flera gånger med linoljesåpa – som ju är bättre än de skumma kemikalier som finns i verkstadsrengöring. Man blir också så slipprig om händerna att delarna är svåra att få på plats utan att man torkar av dem och händerna grundligt.
Fram- och bakdel nästan ihop
Inne i plåtkåpan fanns ännu stag som måste kopplas ihop och två drivaxlar – den andra för framhjulsdriften. Snabbt stod det klart att staget som syns i kåpans hål absolut inte gick att koppla för ändan hamnade i vinkeln på högra sidan. Hå-hå, ja-ja, det var bara att ta isär fram- och bakdelen på nytt och fästa bakre ändan av staget först.
Samtidigt såg jag att en ring låg på golvet och hittade en skruv på bordet som alldeles tydligt måste vara inne i växellådan för den var helt ren medan alla yttre skruvar var oljiga och svarta. Nu var det bäst att dricka kaffe och börja se i handböckerna och reservdelsböckerna. Det tog sin tid men småningom kom jag fram till att skruven borde sättas i från bakaxelhuset för att hålla axeln till HÖG/LÅG- omkopplaren.
Igen måste jag skruva loss locket med hydraularmarna. Till all tur kom packningen loss utan problem. I med skruven och locket tillbaka. Fördelen med en liten traktor är att delarna inte väger så mycket så det var lätt att lyfta locket bort och tillbaka.
Åter gällde det att få ihop fram- och bakdelen. Det tog tid att få alla axlarna mitt emot varandra och bakdelen på exakt rätt höjd och riktning. Det blev både eftermiddagskaffe och mat innan slutligen allt var tillbaka så långt att de första skruvarna kunde sättas i. Jag hade stor hjälp av familjens bättre hälft som snällt nog gav mej mat och dessutom hjälpte till att oja och voja över alla problem :-).
Staget (längst bak i kåpan) äntligen på plats
Under Belos finns en extra oljetank för yttre hydraulolja (inte Kubota). Den måste bort då man vill komma åt drivaxlarna nerifrån. Det var besvärligt och man kunde se att det varit förut för den var bara upphängd med ståltrådar. Att sätta den tillbaka var också besvärligt för jag satte fast den med skruvar som det ursprungligen var meningen. Enda möjligheten var att skruva fast framändan först medan bakändan låg på golvet. Sedan lyfter man upp bakändan och trycker den hårt framåt för att få i de bakre skruvarna. Allt så trångt att man skulle behöva långa tentakler i stället för fingrar.
Extra oljetank på Belos
Hydrauliken är mycket viktig på den här traktorn som har hydrostatisk drift. Därför var det litet bekymmersamt att det fanns skräp på silen till oljeintaget. Efter 42 år kan man vänta sej litet skräp men det värsta var att det fanns metallspån också. Vi hittade inga slitna kuggar så jag undrar om det är pumpen som börjar vara dålig. Fast den har nog fungerat fint. Man vill inte heller öppna en hydraulpump i onödan. Så det är väl bara att tuta och köra …
Silen i oljetråget
Medan jag väntade på packningar så satte jag en par dagar på att gå igenom de elektriska ledningarna som också var besvärliga i de trånga utrymmena. Det finns en hel del elektriska scheman för Kubota men inget som stämmer ihop med verkligheten så det blev att öppna ledningsbuntarna och följa varje kabel skilt. Färgerna var inte heller att lita på för efter 40 år så hade en del bleknat grundligt. Belos hade byggt om en hel del av ledningarna men deras schema var också felaktigt. Nu har jag ett alldeles eget elschema som borde stämma någorlunda.
Nu är Kubotan (egentligen Belosen) ihopsatt igen så när som på bakhjulen och en del plåtar. Det är ingen brådska för vi använder den inte på vintern. Ringarna är nämligen asfaltdäck som behöver kättingar för att alls röra sej i snö. Vi har ett schaktblad till den men det är ganska ynkligt jämfört med stora Ålö Quicke på stora Zetorn. Möjligen kunde man skaffa en liten slunga eller kanske borste för de ställen man inte kommer åt med stora traktorer. Men det får vänta.
Nästan ihopsatt igen
Vi har inte provkört ännu så man vet inte om vi får skruva den i bitar igen … Men nu skall Belarus först sättas i skick så jag kommer ut i skogen. Just nu regnar och blåser det så jag är inte speciellt missnöjd att syssla med verkstadsarbete. Det är varmt ute så det blir nästan för varmt i verkstaden också. I slutet på nästa vecka blir det kallare igen och då behöver jag nog börja med skogsarbetet. Vi har bytt ena bakhjulspackningen på Belarus men där finns ännu en hel del arbete. Men mera om det en annan gång.
De bäddar för is. Så fort temperaturen smyger ner under minus-strecket och vinden avtar börjar de lägga is inne i vikarna. Snön som landar i sjön smälter inte heller på samma vis mera, så nu sku de nog kunna lägg is om de sku vilja. Det lovas kallare väder de närmaste dagarna så man började ju hoppas på isvinter, men vart efter som dagarna går kommer det fram röda, varma, värme-siffror i prognosen, typ en vecka fram i tiden. Suck och nähä. Det gör väl som de också brukar kunna göra, lägger lock på, så det blir menfört och sen blir det varken till eller från. Nå, vi har ju bara början på januari, så visst hinner de ännu, men, de ser inte jätteljust ut för vinteris åt oss just nu i alla fall.
Röjklockor siktades 19 november, så nog börjar de ha vari sina 6 veckor som de ska…
Nedräkningen fortsätter, nu finns bara 2 båtar i sjön mera, Liselott och Paro, Pråmen fick komma upp på land idag. Så nu är det sluttransporterat…
Såhär såg det ut igår, i stranden där pråmen brukar ligga. Öppet vatten. Uppe hos Conny, i Töjby ha isen legat länge redan.
Vi va ut på ispromenad på juldagen. Redigt tjock is, folk la ut nät under isen och fäståt och bra att gå. Länge sedan man upplevt sån is här nere…
En riktig isvinter brukar ju börja med att de lägger några cm is, och lagar de menfört. De håller inte att gå på, men håller några cm snö, som lägger sej som världens bästa isolering ovanpå, så fast temperaturen kryper ner mot -10 då blank is fryser så bra, så händer ingenting… Finns de tärjor, ska dom noteras och kommas ihåg nu… Sen kommer de kanske lite regn och blöter upp snön och när de blir minus igen fryser de ihop – he stöyper åpp e, med andra ord. Å tå he ha stöyft åpp snödeigin, så böri e hald ti ga. Sen kan vattne stig och tå lagar e landspryngjor och landlöst och så snöar e lite och så blir de flöstöip, och snöglåfs och… Ja… En riktig vinter brukar vara innehållsrik, både på händelser, is-situationer och dialektord 🙂
Javisst. Jag erkänner. Det har inte gått så speciellt bra med bloggandet på senare tiden. Alltså en lång senare tid. Ursäkter är patetiska, förklaringar bara dåliga men ändå. Dels beror det på att egentligen ingenting har hänt som skulle vara intressant i skrift, men mest ändå på att jag har varit lite onödigt nerrörd i jobb och andra uppdrag det senaste året. Inte så att det inte skulle ha funnits tid att skriva, men energin har inte funnits. Tyvärr börjar gubben bli lite till åren och det har åtminstone fört med sig två saker. Energin är inte som förr, åtminstone inte på kvällen och hastigheten på utfört jobb har nog minskat betänkligt över tid.
Numera kallar hästarna till stallsjobb på vardagar 06.30 och på helgerna 07.30 ungefär. Det är ju faktiskt så att sedan hästarna kom till gården midsommaren 2019 så har inte vårt hus varit tomt på folk mera än nån timme åt gången. På kvällarna tas dom in runt 21.00 så det blir inte så mycket tid över för annat. Som tur är finns ju Lovisa och Clara till hands så helt fast är jag inte, men allt har sin tid, Lovisa fick sitt körkort i fjol på våren och det har nog gjort att man ser mindre av henne än förr, men å andra sidan har en hel del sjussande fallit bort också så det är ungefär en plusminusnoll-affär i slutändan.
Mitt senaste inlägg är daterat maj i fjol och det handlade om mina vedermödor med inställningen av den nyinköpte gödseltratten. Det inlägget resulterade i rätt många kontakter av läsare som kom med förslag. Alla hade dock det gemensamt att alla mina trattinställningar var rätt, så inget blev egentligen bättre av det. Det bästa tipset kom från Rangsbyhållet av Johan H som kom på iden att man ju kan halvera inställningarna och sedan köra ett varv till om så behövs. Bättre fel gödsel i tratten än på åkern kan man säga och jo, det skall jag pröva nästa vår.
Det blev ju absolut inte till nånting med höskörden efter min fadäs, det gödslade var så grönt att det nästan var blått och låg platt på backen, det andra var tunna ljusgröna timotejstrån som stod och konverserade högljutt för att höra varandra. Det blev alltså slåtterkrossen istället för slåttermaskin i år. Nåja, hö går att köpa med det var lite väldigt irriterande att 650 kg gödsel for till Gud utan att göra nån nytta.
I övrigt var odlingsåret en framgång. Skörden blev både stor och bra, och maskinerna höll. Inte blev det ohanterbart långa torkar heller, men ett typfel gjorde jag i alla fall. Tre ha vete stod kvar på åken när regnet kom. Sedan efter regnet paniktröskade jag bort det och sen bodde det i torken 19 timmar istället för sex-sju på övrigt vete. En vecka senare hade förhållandena varit riktigt bra. Tänk att man ALDRIG lär sig. Panik på hösten blir alltid dyrt i nån ända.
Lovisa och jag besökte Maskinmässan i Helsingfors i oktober. Det börjar bli lite investeringsdags på torpet, och eftersom ju Lovisa har visat bra med intresse för en fortsättning så åkte vi båda ner för att bekanta oss med post-coronautbudet. Just i detta fall har vi väl lite olika synsätt, jag vill ju gärna ha smått, hanterbart och användarvänligt medan Lovisa nog kunde tänka sig en sex meters såmaskin eller motsvarande. Nåja, drömma får man och det är ju drömmarna som för oss framåt, men lite sans skadar inte. Nu måste jag ju ändå ge Lovisa det erkännandet att det nog bara är drömmar för hennes del också, nog har hon helt klart för sig vilka ekonomiska realiteter vi rör oss i på vischan idag.
Att se på fanns nog så det räckte
Tröska eller traktor eller spruta eller nåt annat?
Egentligen är det tröskan som borde stå först i byteskön på gården. Årsmodell 1992 och 2500 timmar gör inte Claas till nån ungdom precis. Grön är hon men inte ung. Nu är det ju så att det inte mera finns nån ny tröska på marknaden som är i lämplig storlek (och pris) för en producent i vår klass. Jag hade lite börjat titta på den ryska Versatile tröskan som fått en återförsäljare i Finland, men Vladimir bombade ju bort det intresset redan tidigt i fjol.
Begagnad tröska?
Här kunde jag återanvända vitsen om att en sån har jag redan. Eftersom jag snöat in på Claas så blir egentligen enda alternativet Claas 140 och då pratar vi redan 70.000 euro för en tröska som egentligen inte är annorlunda än den jag har, och körd över 1000 timmar. Inte alls attraktivt. Efter lite kalkylering blev det nog lätt att besluta att Claas 48 får vara med nästa år igen. Nog hittar man nån hugad tröskare om den tackar för sig under säsong.
Vi tittade på några tröskor av vansinnesmodell på mässan, suckade och gick vidare.
Traktorerna nästa anhalt. Här är det märkesmässigt lika lätt som med tröskorna. Det enda alternativet stavas Valtra. Jag tittade nog på andra kandidater på mässan men Fendt är för dyr, Ferguson passar inte min smak, New Holland har jag egentligen aldrig tänkt på, Case har jag dålig erfarenhet av, Claas, mja, möjligen men ändå nä. Tyvärr var inte Valtras monter riktigt i min smak, inga priser utsatta (annat än avbetalningsrater) och kundbetjäningen var inte heller på topp. Så Valtra lämnade lite besk smak i munnen efter mässan.
I New Hollands monter fanns en försäljare som till skillnad från Suolahtifolket verkligen ville sälja en traktor. Nån sån skulle jag inte ha, men på något sätt fick han ändå telefonnummern lurad av mig och hotade återkomma. Nåja, han kan ju försöka.
Sen vimsade vi iväg till Zetormontern och blev kär. En liten Zetor med en massa mekanik, enkel hytt och Ad-Bluefri motor. Japp – denna var intressant. Priset runt 60.000 med lastare var också attraktivt så där dröjde jag mig kvar en bra stund och några sekunder snuddade tanken vid ett impulsköp, men det blev nu ändå inget sånt.
En gång Zetor – alltid Zetor. Eller….
Det man dock snabbt kunde konstatera är att nuförtiden står sig jordbruksredskapen riktigt bra i pris och att priserna är på väg uppåt som uppskjutna från Cape Kennedy. I samma veva kan man också snabbt se att för mig som byter traktor ungefär vart tjugonde år är inte begagnat över huvudtaget ett alternativ, dyra och mycket medkörda är dom som finns på markanden. Personligen är jag inte ett dugg intresserad av att spara 15000 euro och få en traktor som gått 10.000 timmar.
Vad annat intressant fanns på mässan? En sak som jag redan tidigare intresserat mig för fanns i en monter. En drönare som hittar ogräs och utför punktbekämpning. Visste inte ens om att dom fanns på riktig, men det gör dom tydligen. Nåja, så nära är nog inte framtiden ännu, men visst låter det attraktivt. Om jag inte är fel informerad nu så är priset inte heller oöverkomligt, men dom lär ännu inte vara godkända att använda i odling så tanken får nog bero.
Så mycket högre än så flyger dom inte ännu
Under tågresan hem från Hufvudstaden snurrade tankarna på och jag kom som vanligt fram till – exakt ingenting. Eller jo – visst skall det vara en Valtra. En G-Valtra.
Drygt en vecka efter hemkomst ringde New Hollandhandlaren……
Stay tuned så skall Ni få höra hur gubbsjuka tar sig uttryck för en månskensbonde.
