Jag blev jordbrukare 1.1.1990.
Det var i hönsens guldålders sista skälvande timmar.
1970 och 1980-talet hade varit en rak stege uppåt. Det gick bara bättre och bättre för jordbruket. Kanske inte pengarna precis rann in, men jordbruket mekaniserades med fart och det blev mindre och mindre jobb. Själv är min uppväxt som bondebarn kantad av små jordbruk, mångsidiga, närapå självhushåll. Mjölken kom från korna, äggen från hönsen och köttet av något eget svin som slaktades ibland. Mjölken for till det egna meijeriet i byn och varje tisdag låg det några paket smör på meijerbocken, en retur från meijeriet. Dagarna flöt på och i vår by var så gott som alla hemman likadana. 15-19 ha jord, kor, svin, höns och möjligen pälsdjur. Så höll man igång.
I början på 70-talet skulle korna bort. Jag var för ung för att förstå eller minnas om det var styrt från staten eller om det bara var så att man tröttnade på jobbet. Nu kom en helt ny verksamhetsform in i bilden, nämligen burhöns. Enkelt, lättskött och mycket mycket god lönsamhet. Inom några år kallades vägen jag bor vid inte för Östra Linjen, utan namnet i folkmun blev ”Chicken Street” Hönsen drog in pengar och maskiner handlades. Det gick helt enkelt bra.
Det ledde förstås till överproduktion av ägg och så började det viskas lite försiktigt om EU på gårdarna. EU blev snabbt ett rött skynke som skulle komma att dra omkull hela näringen, förutspåddes det. Kanske inte helt sant, men efter EU inträdet 1994 har nog inte jordbruksnäringen nånsin hämtat sig helt. Det har kanske inte gått fullt så illa som de värsta olyckskorparna kraxade, men inte har det gått bra heller.
Själv har jag alltid haft ett lönearbete på sidan om. Det har varit något som jag egentligen bara haft ”i väntan på att det skall gå att klara sig på jordbruket” Det har jag nu väntat på i 26 år och börjar väl så småningom ge upp lite.
Nu börjar det kännas som om man skulle stå vid en vägbom och enda vägen framåt är en annan än den man tänkt sig.
Man får alltså börja tänka om. Det kommer inte att gå att odla vete, havre och korn med ens ditåt vettig lönsamhet om man gör som vi alltid gjort. Plöja, harva så, konstgödsla, spruta, skörda och börja om från början.
Det kanske första som då kommer upp på bordet är plöjningens vara eller icke vara. Det stormar kring plogen nuförtiden om man säger så. För ca 20 år sen och innan dess urminnes tider har det varit alldeles självklart att efter avslutad odlingssäsong plöjer man. Det var ju också när plogen uppfanns nån gång på järnåldern som man kan säga att det nutida jordbruket fick sin början.
Idag är det inte det minsta självklart längre. EU och dess underhuggande miljömyndigheter har sedan länge bestämt sig för att plöjning är av ondo, och ett är säkert – antingen har dom rätt eller fel.
Vi börjar med mina egna erfarenheter. 30+10 års erfarenhet av jordbruk berättar bara en sak till mig, och det är att plöjningen är helt oumbärlig. Höstplöjning alltså, vårplöjning är ett otyg på lerjordar, vill man vara helt säker på en tröskfri höst så skall man vårploga lerjord, där ger jag mig inte en tum.
Visst har jag prövat alternativ. När jag som ung bonde inte hade tålamod att sitta och plöja började jag stubbharva istället. Detta med kultivator. Allt talade sitt tydliga språk, följande år frodades ogräsen och växtligheten var sämre än annorstädes. Det enda man MÖJLIGEN kunde skönja en minskning av var flyghavren, men det kan nog mest ha varit inbillning.
Numera har jag sedan flera år satt i system att lämna 1/3 oplöjt varje höst. Numera handlar det inte om tid eller tålamod utan om ren ekonomi. Plöjningen drar en hel del bränsle och med dagens dåliga priser på spannmålen har jag räknat ut att brännoljan som sättes på höstplöjningen inte kommer tillbaks i plånboken. Ren marknadsekonomi alltså.
Det första steget mot ett nytänk blir att jag i år låter plogen stå nästan helt och hållet. Den långa stubben efter vårrågen skall jag plöja ner, resten får vara. Konstigt känns det, men så får det bli.
Sen har jag en hel vinter att fundera och räkna över vad som händer nästa vår. Alldeles klart är att det är utgifterna som skall ner, för att få upp inkomsterna, det lär inte låta sig göras.
Vi får väl anledning till att återkomma med funderingarna här på bloggen under vintern, om det sen blir att lägga hela hemmanet i non food produktion eller vad som händer det får vi se. Hur som helst borde det nog finnas russin kvar i kakan, det gäller bara att hitta dom och plocka dom till sig.
En i Helsingfors boende släkting meddelade att solrosor såldes för en euro styck nånstans i Helsingfors i höst. Det hade givit ett netto på kanske 1000 euro per hektar om det gått att realisera. Tanken svindlar.
Hur som helst, nu i höst skall torken, tröskan och huvudet städas ur. Få se vad detta blir till.
