Hej.

Vill bara meddela att jag nog lever trots att jag inte kommit mig för att skriva på en tid. Det har varit mycket jobb och annars också kämpigt vilket jag antagligen återkommer till så småningom. Mina bloggkollegor har tacknämligt hållit låda här så somnat bort det har inte bondbloggen gjort trots min frånvaro.

Jag ska nu inte ikväll skriva nåt längre inlägg, det finns så mycket att skriva om så jag vet inte riktigt var jag skall börja. Antagligen saknas det lite uppdatering om odlingsläget eftersom YLE Österbotten ringde upp i morse för att kolla läget. Länk till sammandraget från morgonens rapport hittar ni här. Har under dagen erhållit lite mera information om skördeläget så kanske får jag en möjlighet till uppdatering av läget i morgon då jag ombetts delta i fredagsklubben. Allt lär vara fastfruset i morgon bitti så därför kunde jag lova att delta trots att det är bråda tider. Jag återkommer då andan faller på.

Stilla Natt

Först tar vi en liten omväg och funderar på hur det borde vara. Det är den 7 oktober och det finns fortfarande 12 ha ryps och 2 ha vårråg kvar på åkern. Vädret är dessutom ypperligt. Det borde alltså vara full fart i torken.

Det är det inte. I torken är det stilla i natt.

Varför skall jag förklara.

Dagens program var att fortsätta med vårrågströskningen där jag slutade pga av väta för två veckor sen. Började eftermiddagen med att hämta Claas vid den färdigt tröskade kornåkern för förflyttning till Fållbäcken. Själva flyttningen såg jag inte speciellt mycket fram emot eftersom jag redan i två dagar suttit och lyssnat på ett missljud som jag härlett till transmissionen men inte desto mera kunnat lokalisera. Ganska strax märkte jag nog att nu var det inte mera frågan om en aning till missljud utan nu lät det illa. Riktigt illa. Det lät såpass att det inte ens var svårt att lokalisera ljudet till höger hjul och vid okulär koll där var inte heller diagnosen svår att ställa. Lagret där drivaxeln går in i slutväxeln fanns visserligen kvar, men i två halvor. Ingenting att fortsätta dagen på alltså.

Vid telefonrådgivningen med Bil & Traktor i Pörtom kom vi överens om att jag monterar loss slutväxeln själv och utför sen sjuktransport av densamma till verkstad. Det enda man ju verkligen kunde glädja sig åt denna vackra höstdag var att det var mångfalt roligare att ställa tröskan på ett betonggolv för demontering av framhjul, drivaxel och slutväxel, än vad det hade varit i blåsten på en mjuk åker. För att drivningen hade upphört inom kort, det stod fullständigt klart.

Sen blev det aktuellt att fundera på prognosen. Denna Claas tröskar ingenting de närmaste dagarna så det blev att höra med en kompis huruvida han kunde komma och tröska av åtminstone rågen. Efter att rågen skulle ha varit borta hade det mera blivit “blott en dag ett ögonblick i sänder” tankesättet, men nu gällde det råg eftersom jag hade ett halvt lass som stod på från dagen före. Dagen före hade förresten bara varit en halv dag eftersom en kedja brast i haspeldrivningen då, så även då blev det ett depåstopp.

Kompisen anlände med sin ävenledes Claas 48 och vi inledde jobbet en på vart håll. Han tröskade råg och jag monterade av hjul och slutväxel, något som gick förvånansvärt smidigt, det kanske bara handlade om en halv timme så var klimpen loss och kunde föras till sjukvård.

DSC_0108

Innan det åkte jag en sväng till åkern och frossade i lite ren och skär avundsjuka. Kompisens tröska har revers på skärbordet, något som jag inte har på min. Vid ett tillfälle packade rågen under inmatningsskruven, varpå han stannade skärbordet, tryckte på en knapp – och problemet var löst. Själv brukar jag vid dylika tillfällen använda fem minuter av min ungdom på att dra bort växtlighet – gärna med tistlar i – från skärbordet och då också göra illa mig minst en gång både på knivfingrarna och gärna slå huvudet i något haspelfinger.

Ett packat skärbord var alltså inget problem för en Claas Spezial, men det var däremot en axlyftare i tröskverket. Det var nämligen följande sak som hände denna gudsförgätna höst.

Så var det färdigkört med tröska nummer två denna soliga oktoberdag.

När mörkret sänkte sig över gården på kvällen sänkte det sig också över två Claas 48 tröskor bredvid varandra. Båda tröskodugliga kronvrak.

Fortsättning på bloggsviten “Det går bra i höst” kommer väl nån annan dag. Jag bävar redan.

Några kvar ute på holmbete

Lite krababaksabang säger det när fören tar mot berget. Men det gör inget. Båten har skaplig för som tål lite ståhej.

Det är väl inte halt här ändå? Fast det ser fuktigt ut, nå, där är en skreva jag kan sätta foten i och sen kan jag komma upp på den där hyllan, äh jag hoppar långt istället, tar lite längre förtåg.

Det blåser lite från nordost och aktern på båten vill lite svänga sej. Pappa justerar drevet så båten sakta går mot land och håller emot vinden, och kommer sedan ut med ett tåg för att fäst akterändan. Fastsatt och färdigt lägger vi ut landgången så autostradan är klar när jag sen kommer med fåren. Allt är klart. Jag tar en kass med lite brödkanter i, och traskar iväg.

Vart är dom månne?

Jag går upp en bit och svänger sedan mot vindriktningen. Alltså österut. Ofta är fåren på vädersidan. Jag går och går och går, och medan jag går ropar jag med jämna mellanrum:

TAAAAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kommer till östra änden på den hagen, går upp på bergsknallen och får en isande kall vindpust i ögonen. Ja, nog är det höst nu nog, huj vad det är kallt tänker jag och går ner från berget och svänger lite söderut. Då kommer dom! Allihop kommer dom galopperandes med sådan fart att dom inte riktigt hinner stanna när dom kommer fram till mej, utan några far i ivern en liten bit till, vänder och kommer tillbaka. Jag delar ut några brödbitar som slukas med en gång och sedan börjar jag gå mot båten. Alla följer vackert efter och ingen står och ser överdrivet knepig ut. Bra tänker jag, då finns det chans att få dom med sej utan större tilltag. Ifjol gick det inte riktigt som på strömsö, utan 3 hade gett sej katten på att dom inte skulle från sommarbete. Dom överlistades. Nå, får se hur det går i år…

Jag traskar på i god takt och kommer småningom ner till båten. Pappa har gått upp en bit på land, ca 30 meter från båten har han ställt ett ämbar med havre. Jag nappar ämbaret i förbifarten, låter 3-4 tackor ta varsin tugga och så går jag ner mot båten, ut över landgången och ner i båten. Jag skvimpar ur lite havre i båten och hinner knappt vända mej om innan första tackan hoppar ner i båten. Plutt, plutt, plutt kommer de en och en. Alla kommer inte att rymmas med. Nå, vi tar ett gäng. Hämtar de andra senare. Så har 12-13 kommit ombord och vi konstaterar att det är riktigt väl och tillräckligt, lyfter landgången på fören, på båten och börjar kasta loss. Då kommer, som skjuten ur en kanon en mindre ungtacka skuttandes snett från sidan, hon tar skaplig sats och skrinner nästan över kanten, på sidan ner i sjön, på landgången i farten hon har, men fixar det med flinkt klövarbete och hoppar sen ner till de andra. Hon kunde nog inte ana hur släta och hala bräden kan vara. Jag och pappa blir lite förvånade, bara står och ser, hisnar och pustar ut när bravaden är genomförd. Phhiijuh, det gick bra. Som om inte det vore nog kommer det en till på nästan samma sätt, men hon kommer mer rakt på, så hon skuttar med två friska skutt rakt ner i båten.

Snart har vi dom väl alla med oss tänker jag, men, nä, inga fler kommer skuttandes, dom har svängt på klöven och traskar sakta uppåt land. Jag tar havren som är kvar i ämbaret och hivar iland det. På två sekunder är dom som är kvar på land, där och äter och kanske inte bryr sej så mycket fast de flesta i flocken åker iväg, och kanske de inte heller känner sej obekväma till att komma ner till stranden igen om några dagar då jag kan fara och hämta dem.

Jag tar löst akteränden, pappa har startat båten, och så börjar vi bege oss hemåt. Med 15 smått oroliga får i fören tänker jag att det är onödigt att jag klämmer mej genom dem för att komma in i hytten. Jag drar upp huvan och sätter ner mej istället. Jag har bra lä fram i fören vid landgången och så hoppas jag att ingen pinkar på mej. Pärlorna trillar nätt av, så dom bryr jag mej inte så mycket om, men det där våta blir så kallt innan man är hemma och får torra kläder på sej. Men, resan hem går bra.

3 nöjda linslusar flåsade mej i ansiktet hela vägen hem, men det gjorde ingenting, hellre får de flåsa mej i ansiktet, än skena så långt bort de kan så fort de ser mej 😉

DSC_0977[1]

Sommarens första frost

Det är oktober men först nu hade vi den första frostnatten sedan början på maj ! Det har varit nära noll och kanske under på vissa ställen men nu var det en ordentlig frostnatt med -3 grader. Sommaren var inte speciellt varm men det är ovanligt att det inte varit en enda frostnatt tidigare. Det stör inte vetet mera som är alldeles färdigt (ett skifte under 20 %). Men det är inte bra för sprutandet. Och med direktsådd så är höstsprutandet mycket viktigt. Man vill inte ha stora baldersbrå och kvickrot som börjar växa långt förrän man kommer ut på åkrarna på våren.  Medan värmen varade så hann jag spruta omkring 8 hektar men det är inte bra då temperaturen gär under 5 grader.

Jag har allt i torkarna och solen påkopplad – även om nästan hälften är i den stora torken utomhus. Den är också den billigaste i drift. Så jag har inte alls haft bråttom att tröska. Det har torkat bra men nu då temperaturen går ned så lönar det sej inte att vänta med tröskandet mera. Tröskan har hållit ihop även om jag haft en hel del problem med generatorn. Fästskruvarna har brustit så de måste troligen bytas till grövre. Det är förstås ingen originalgenerator – det finns inte mycket original på min tröska som är en gammal Rosenlew testtröska från 80-talet. Den var den första som fick hydrostatisk drift i tiderna men nu börjar den gå in i skrotklassen. Det är nu 25 år sedan jag köpte den (begagnad).

Förutom generatorfästet så har tröskandet gått bra i år – tillsvidare. Jag körde visserligen slut bränslet i går eftersom tankmätaren visade fel. Och så var ackun tom i Ducaton eftersom en lampa blivit på. Det tog mej flera dagar att vässa knivarna i hacken men det lönade sej. Inga halmsträngar.

DSCN5257

Den väl sönderhackade halmen har fallit ned till marken mellan stubben. Det borde inte vara halmproblem vid direktsådden nästa vår.

Den nya torken är nu full och i morgon börjar jag sätta in i den lite äldre torken. För 40 år sedan då vi körde in de första lassen så var plåten inte fastskruvad i andra ändan än. Nu är den litet mera färdig även om det verkar som om den aldrig blir riktigt klar. Intressant är att plasten som vi satte upp över torken har hållit i 40 år utom där takfönstren släpper in sol. Där måste vi byta till växthusplast eller sätta upp hårdkartongskivor.

Vädret är fint – helt enkelt perfekt höstväder och fortfarande visar tiodygnsprognoserna bara sol och torrväder. Litet kallare ett par dagar men nästa vecka skall det bli varmare igen.

DSCN5259

Återigen en av mina kvällsbilder. Vi har inga fantastiska sjö- eller bergslandskap men kvällshimlarna är inte så illa …

 

 

Tröska mot kvällshimlen

Måste sätta in den traditionella tröskbilden. Det blev mörkt och jag stängde tröskan för det är ingen brådska – tiodygnsprognosen lovar bara solsken och torrt (ursäkta alla österbottningar …). Förrän jag körde hem sista lasset så tog jag en bild av tröskan mot kvällshimlen.

DSCN5248.endra

Efter hela dagen i bullret från tröskan var det skönt med tystnaden och med kvällshimlen. I dag var det en verklig julidag. Då solen gassade in i glashytten så kände man sej både kokt och stekt. Visst finns det luftkonditionering på tröskan men den fungerar förstås inte. En gång fyllde jag på men nästa år var den ur funktion igen så jag tröttnade på eländet. När skall de uppfinna en luftkonditionering som fungerar ?

 

Den värsta dagen / Kungen har abdikerat

Jag kunde inte bestämma mig för rubrik så jag tog båda.

Det är kväll. Det är oktober och jag är trött i huvudet. Faktiskt i resten av kroppen också. Om man undantar såna saker som sjukdom och död och bara håller sig till det bondementala tror jag faktiskt att denna dag är den värsta jag upplevt.

Vi tar det från början.

Det har inte undgått någon att hösten har varit problematisk. Regnet och senheten har gett upphov till många och långa torktimmar. Allt mitt korn har legat på runt 30% vid skörd och det ger en torktid på ca 15 timmar. Dålig lönsamhet javisst, men vad gör man. Det går liksom inte att vänta ut tiden mera heller när vi befinner oss i månad 10.

I går kväll när jag gick över gården noterade jag att att torken lät fel. Utmatarna hade stannat någon gång under dagen och hela systemet hade slagit i störning. Ingen panik, man söker upp felet, byter kanske en propp, startar om och går vidare i livet.

Trodde jag.

Det gick inte att få igång utmatarna på något sätt eller annat, så jag ringde torkkompanjonen och vi började demontera de nyssnämnda. Felet kunde ganska snart lokaliseras till växellådan eller elmotorn som driver den. Bra så, det betydde att det kunde varit värre.

Trodde jag.

Demontering av växellådan gav vid handen att ett lager i elmotorn skurit fast, det var tre kulor kvar i lagret. Alltså handlade det om införskaffande av en ny elmotor.

DSC_0073

Denna dag började med ett besök hos elmotorgurun på orten som tyvärr kunde berätta att statorn (det hade brunnit ett fält också) inte fanns i hyllan, men skulle komma i morgon. Alltså ingen tork idag, men i morgon. Nåja, det måste väl gå för sig.

En timme senare får jag telefonsamtalet men inte vill ha i detta läge. Det finns ingen tillgänglig reservdel att få tag på. Inga problem, jag konsulterar Anttifabriken, dom har lösta alla mina problem hittills, så gör dom nog med detta också

Trodde jag.

Telefonsamtalet till Antti var mer än nedslående, det var rent av bottenlöst bedrövligt. Företaget som haft en eftermarknad som inte haft dess like och som med ett samtal löst alla problem bara genom att plocka fram ritningarna till min tork meddelade nu kort att man inte längre befattar sig med torkar byggda före 1994. Att ens försöka fråga om växellådan var helt meningslöst för figuren i andra ändan var lika intresserad av gamla torkar som jag av en lokal fotbollsmatch.

Kungen av eftermarknaden har alltså abdikerat.

Sen började ett intensivt ringande till de mest märkliga företag i Finland gällande statorer, alla med samma nedslående resultat. Ett företag som hette Halikon Sähköhuolto var nära att lyckas men det föll på bultantalet i elmotorn.

Nu började det mentala förfallet plus att det började regna. En spannmålstork som inte fungerar är en sak, men en tork full med våt säd (32%) där inte utmatarna vill samarbeta; det är läge för bekymmer, stora bekymmer.

Problemet är alltså att man ju nog kan tömma elementet via elevatorn, men pga dåligt fall på röret går det inte att köra ut våt säd ur min tork, ett litet men naggande gott konstruktionsfel.

När man står där, en kall dag i oktober, det blåser och kommer ett snett regn. Torken är full med våt säd och på åkern är det 15 ha kvar, och tankarna snurrar runt en reservdel som kanske inte ens går att få, då känner man sig som ensammast i världen kan jag lova.

I någon slags panik eller vad det nu kallas började jag såga sönder väggen på torken för att kunna ändra fallet på röret och köra ut säden på backen, bara för det enda jag hade i huvudet var att få bort den ut torken. Hann bara nästan börja innan jag fick telefonsamtalet som räddade resten av dagen. Min torkkompanjon hade kommit på ett sätt att få den gamla statorn reparerad och efter det tog det mindre än två timmar innan torken mullrade igång igen. De första kornen nere i bottnen hade hunnit börja gro så den verkliga katastrofen hade nog varit närmare än jag förstod när jag trodde den var nära.

Slutet gott, men inte riktigt allting gott för detta med Anttis upphörda eftermarknad bekymrar mig rejält. Visserligen fick jag telefonnumret till en pensionerad torkmästare och han förstod nog mitt problem, men kunde tyvärr inte lösa det.

Så nån fler sån här dag vill inte jag ha. Never.