Sida 153 – Bondbloggen

Dynga

Jag blev så inspirerad av Lottas inlägg att jag måste skriva dynga. I motsats till dagens överdrivet skiträdda människor ( som är rädda för allting) så var dynga en naturlig sak för oss. Vi hade kossor till dess jag fyllde 29 år så jag är verkligen uppväxt med djur och alltså med dynga. Då jag var liten hade vi också gris, får och hästar så jag känner till alla sorter. Ännu kan jag känna i näsan de olika sorters dynglukter vi levde i.

På den tiden var det inte oangenämt med lukten av dynga. Som förra gubben sa då nån fisförnäm stadsdam förfasade sej över lukten av dynga: “Det luktar !” – “He luktar pengar !”. Det var före bigödningens ankomst. Det enda som fick det att växa var just dyngan och den var bristvara så den uppskattades minsann. Intressant annars med ordet “bigödning” – det visar att den egentliga gödningen var dynga medan den konstgjorda var en bisak. Man började bygga tak över gödselhoparna så att regnet inte skulle urlaka den värdefulla dyngan och vi fick “dyngdalen” som huset kallades. Vår dyngdal hade dessutom cementgolv för att maximera kvarhållandet av det värdefulla gödningsmedlet. Urinet sparades skilt i en cementbehållare under dyngdalen. Där dyngdalen fanns står numera vår verkstad.

Lukten av svämgödsel (med en massa vatten) tyckte jag aldrig om. Den torra kodyngan däremot luktade inte särskilt mycket. Då den blev gammal så luktade den egentligen inte alls utan höll redan på att bli jord. Men lukten av kodynga tycker jag fortfarande att luktar närmast gott. Jag minns då jag studerade i Otnäs att det luktade illa då jag kom till staden efter att ha varit hemma över veckoslutet. Däremot märkte jag inte alls nånting då jag kom hem till kossorna. Vårt jordbruk på den tiden var helt uppbyggt kring kossorna (25 trevliga individer) och onekligen luktade det kossa också inomhus. Studentåret hade jag klasskamraterna på besök en natt (vi åkte omkring en hel del) och på morgonen var min mamma helt förfärad för hon hade på kvällen satt ladugårdsstövlarna på tork på värmebatteriet i tamburen. Det luktade ganska starkt men jag var så van så jag märkte det inte förrän hon började tala om det.

Hästdyngan var annorlunda men inte heller oangenäm. Den hade en litet fränare doft men “brunnen” stallgödsel blev nästan helt luktfri. Och den var ett utmärkt gödselmedel i trädgården. Den bättre hälften som är trädgårdsmästare blir alldeles lyrisk då hon ser hästskit och den skall tas om hand ordentligt och användas för rosorna.

Fårskiten som Lotta skrev om var alldeles torr för det mesta och luktar nästan inget alls. Den fick ligga och “brinna” i ett tjockt lager i fårkätten tillsammans med halm som spreds ut varje kväll. På våren då fåren sluppit ut i fårhagen så tömde vi kätten och spred ut den nästan färdigt komposterade fårskiten där det behövdes gödsel.

Hönsskiten var litet av samma karaktär som fårskiten men enligt min näsa inte lika trevlig. Värst var svinskiten som luktade ganska så illa. Men jag hann aldrig riktigt vänja mej vid den för jag var ganska liten då sista svinet slaktades. Men svinkätten var mitt dagis där jag stängdes in då kossorna skulle mjölkas. Ibland var jag instängd i hönshuset men jag lär ha varit rädd för hönsen då de flaxade.

Nuförtiden finns det nästan enbart hund- och kattskit. Katterna är renliga och gräver ned allt men hundarna är mindre noga med var de sätter sej. Det är förstås mindre trevligt om nån katt blivit instängd i något rum och naturen tar ut sin rätt … Och så har vi förstås fäglarna som ibland kan vara mindre angenäma. Speciellt illa tycker jag om sjitutrastana (björktrastarna) som verkligen gör skäl för sitt öknamn. De har till all tur minskat en hel del sedan vi fick ungkattorna. Ett år hade vi stora flockar med sparvar i ladugårdsvinden över vintern och det såg hemskt ut. Men de försvann sedan helt. Och möss- och råttskit vill man helst inte alls se. De jäklarna skall alltid gnaga sej in på de mest olämpliga ställen och lämna sina visitkort. Men de har också minskat väldigt mycket sedan ungkattorna kom för några år sedan. Katter är verkliga nyttodjur – helt oundgängliga på landet.

Förstås skall vi inte glömma människan heller som hör till de sämsta. Men det gäller att hantera skiten på rätt sätt och urinseparation är en viktig sak. Då blir det nästan luktfritt som i dyngdalarna förr. Vattenklosetten är fans uppfinning och borde aldrig ha tillåtits. Nu är man på väg tillbaka till gamla tiders torrdass (kallas vanligen huusi eller skithuset).

De fjantiga byråkraternas överdrivna hygienregler har lett till att naturliga bakterier inte mera får finnas – inte heller de absolut nödvändiga. Så nu tillverkas piller av skit som folk skall ta för att få rätt bakterieflora i tarmarna. O saliga enfald …

Dynghistorierna är många. Personligen minns jag bäst då mina studiekamrater var på besök för omkring 45 år sedan. De började spela fotboll i kalvhagen bland alla kuddsjiitlaapåna (dynghoparna) och på den tiden så brydde sej ingen om ifall man steg i en brun hop. Det var bara att tvätta fötterna (barfotaspel). Men så hade kalvarna haft lös mage och en av mina kamrater slant och satte sej mitt i den lösa hopen. Han fick låna ett par byxor av mej och min mamma tvättade bort det mesta från hans fina byxor. Hon var litet av en filur och på morgonen hade hon placerat ut alla skodon på trappan från övre våningen där vi alla sov på golvet i det stora rummet. Skorna marscherde ned från övre våningen. På morgonen plockade sedan alla sina skor allt efter det de vaknade och kom ned.

Som jag var ett livligt barn så råkade jag emellanåt illa ut. Bland det värsta var då jag första året på Elevhemmet i Lovisa råkade säja att förståndarinnans leverlåda såg ut som vår dyngdal. Den hade litet vatten på bottnet och såg onekligen precis ut som dyngdalen men uttrycket uppskattades alls inte. Barnslig som man var så insåg jag inte att sådant borde viskas utan jag uttalade min upptäckt högljutt i matsalen. Det blev allvarlig diskussion efter det med förståndarinnan.

Dynga är alltså en bra sak men som allt annat så måste den behandlas på rätt sätt. Jag tror till exempel inte att det lönar sej att sätta TV:n ut på åkern vid politikerdebatterna även om de pratar dynga för det mesta. Det går inte heller att helt återgå till dynga som gödselmedel för kossor som äter från 30 hektar skiter bara för tre hektar. Det är en naturlag. Dynga i all ära men den är numera mest nostalgi.

“Millan tånana”

Så kommer dom. En liten skara barn kommer för att titta på fåren. När de går uppför backen till fårhuset konstaterar de att det finns “kakka” på vägen!!! Och många av barnen kläcker ur sej ett “UUUUJJJ….” och går långa krokar för att inte bara råka stiga i det med sina gummistövlar.

Oj du milde…

På tungan har jag färdigt en lång föreläsning om vad skit egentligen är, hur det används och en lång lista över saker de stoppar i sej dagligen som kan vara långt farligare än att stiga i lite fårskit. Men, jag låter bli. Vi är såna. Ibland jag också. När jag ska gå bort, så inte vill jag råka stiga i en fårskit med vita klackskor. Till vardags så bryr jag mej ganska lite i var jag sätter mina fötter. Ganska sällan går jag barfota, men när min mamma var liten hade de som nöje att hoppa i nysläppta koskitar. “-he va så jommit millan tånana” 🙂 Kunde min mamma berätta med ett stort leende över minnet av de runda koskitarna som fanns lite här och där på den tiden hon var liten. Kan nog hända att jag själv också prövat på det nöjet någon gång… Men, skulle dagens barn få för sej att hoppa i en koskit? Någon därute?

Som avslutning på detta skit-ämne tänkte jag berätta vad syster Alices flicka kläckte ur sej när hon var liten, och var i stan på vintern. De hade gått längs en trottoar som var sandad med smått sepel, då kläcker flickan ur sej, “Titta!! Bä-kakk!”

Ja, så kan det gå när landet möter stan. Riktigt så mycket bä-kakk så det ser sandat ut har vi väl inte på våra vägar här på holmen, men, nog finns det lite trampminor här och var… Den här bilden är från en parkering lite norr om Åbo. Jag och Alice + barn, skulle handla lite, och naturligtvis hade lilla Valter varit och stigit i en maffig fårblajja på strandvägen…

All vår början bliver svår

Så var det visst nån kulturknutte som skaldade en gång i tiden. Om han då tänkte på min tröskstart hösten 2015 låter väl osannolikt, men rätt skulle han ha haft i så fall.

Min fiende just nu, almanackan påstod att det var 13. september i går. Det låter inte alls bra med tanke på att inte ett ax ännu skördats på detta hemman. Visst ser jag kollegerna köra omkring med sina tröskor, men inte är det någon riktig fat där heller tycker jag. Hur som helst så var mitt tålamod slut i går och jag bestämde mig för att tröska lite korn – med våld. Nog anade jag väl att det inte skulle vara speciellt upplyftande, men ändå riktigt hur illa ställt det var gissade jag nog inte.

För att komma till det tidigare sådda kornet måste jag tröska upp en väg genom det senare sådda. Planeringsmiss – jo jag vet. Att titta på det som kom i tanken under den färden var så bottenslöst eländigt att jag helt enkelt öppnade tömningsskruven och lät grönfodret rinna ut på backen i samma takt som det kom in i tröskan, det var det bästa jag kunde komma på.

På den tilltänkta åkern såg det nog bättre ut, men redan första varvet gav vid handen att riktigt såhär kan vi inte ha det. Det fanns nog en hel del grönt i växten och framförallt sprutspåren var gröna som försommarbrådd. Det blev att stanna och ta en virtuell tobak och fundera. Skulle även tank nummer två hamna på backen eller skulle jag köra av en tork med våld. Det blev det senare alternativet men innan det en drastisk åtgärd. Att köra omkull den gröna växtligheten i sprutspåren.

Det går alltså ut på att köra en gång till i spåren från sommarens besprutning och därmed välta omkull den gröna växtligheten som annars bara är till harm.

Bilden talar sitt tydliga språk. Det var som att köra längsmed en grön järnväg.

Att köra omkull sprutspåren känns inte alls bra, men är ett nödvändigt ont i såna här sammanhang. Man behöver ju inte titta bakåt för att se eländet, men gör man det ser det ut såhär:

Inte kul men inte heller grönt.

Nåja hursomhelst, jag körde av en tork men var inte på humör att mäta fuktigheten på kvällen. Det nöjet sparade jag till idag då jag drog upp grönfodret i torken.

Så nu sitter jag här och tittar ut genom fönstret på den upplysta torken. Den håller på och dricker brännolja och tänker hålla på med det i många timmar ännu. Jag får vara glad om den stannat i morgon bitti, men det tror jag inte. Hej å hå Antti – torka på.

Vad fuktigheten var? 34%

Sommaren kom tillbaka

Nu har det varit ett par dagar med sol och sommarvärme och det är vi glada över. De klara nätterna har förstås varit kalla men ännu ingen frost. Korn och havre har man tröskat men vetet är ännu omoget. Fast det börjar också byta färg. Vi talar ju inte om “mogna” här utan säjer “kveiti fäärdnar“.

I förgrunden syns vårt vete och i bakgrunden grannens korn. Minst en vecka med värme behövs ännu för vetet men tiodygnsprognosen ser tillsvidare ganska bra ut. Litet regn i slutet på nästa vecka men prognosen ändras varje dag …

Andra satsen flis torkade bra i sommarvärmen så den kan snart köras ned i flislagret. Med litet svalare nätter har jag fått flismatningen att fungera utan att pannan börjar koka. Jag satte på värmen till huset för att hålla balansen men det blir så varmt att man ibland får svårt att sova. Vi har blivit vana vid litet svalare inomhus och speciellt i sovrummet. Men barnbarnen som springer omkring behöver litet varmare.

För ett dumt huvud får kroppen lida säjs det och det stämmer precis. Jag lyfte ensam ett par stora mellanväggar till torken fastän Henrik var hemma. Han har bråttom med jobbet (på distans) så jag ville inte störa honom. Men nu linkar jag omkring och äter värkpiller igen. Troligen är det ischiasnerven som kommit i kläm. Men isjas är ju nånting som bara gamlingar lider av och jag är ju inte gammal … :-).

Nu skall jag försöka klura ut varför tröskan bränner säkringar varje gång man stänger av den. Det ordnar sej med en automatsäkring men det retar mej i alla fall. Ett ganska underligt fel.

Och så skall torkarna städas och repareras. Alltid är det nånting som behöver göras. I höst skall vi också fira den äldre torkens 40-årsjubileum. På dörren till huvudkanalen är det inskuret 17.7 1975 och det var då jag på allvar började ta över jordbruket. Det året sålde vi kossorna och gick över till sädodling. Torken hade jag planerat helt enligt eget huvud och det är ju trevligt att den ännu fungerar bra efter 40 år. Plasten har vi varit tvungna att lappa under takfönstren där solen lyser men det är inte så underligt. Grundprincipen har i alla fall fungerat. Speciellt solvärmen (som kom till litet i misstag) har fungerat bra. Man ser på torktemperaturen precis när solen går i moln.

Just nu håller vi bara tummarna för att vädret fortsätter att vara varmt och torrt.

Från kris till kris

Inte går det att tröska än men sysslolös är man minsann inte. Förutom att jag borde syssla med tröskan och torken så blev det panik på lördag morgon då det stod tio cm vatten i Ribackhuset på källargolvet. Tvättmaskinens slang hade spruckit och vattnet sprutade upp i taket. Dessutom var golvsilen i tvättrummet bredvid tilltäppt så den drog inte undan. Nå, med vattnet avstängt (bäst att ha bra kulventiler nära) och golvsilen bort så rann det mesta snabbt bort. Det hann inte spruta så länge så bakom listerna var det torrt.

Men golvmattan måste vi riva bort för det hade runnit vatten längs väggen ned under den. Annars var det inte så stor sak för golvet är cement och under väggarna hade jag satt en tegelsten på kant 1977 då huset byggdes. Mattan skulle förresten bort ändå. Nu blev det bara litet tidigare än det var tänkt. Och allt skulle bäras ut. Det gick bra och vi hittade en massa borttappade verktyg men just som allt var utburet så kom det åskmoln och det blev bråttom att bära in i garaget och bilen och vart som helst.

Vattnet fanns bara i tvättstugan och ett par garderober så det var inte så farligt. Men de blev städade riktigt fort … Och nu skall tvätt- och diskmaskinsanslutningarna byggas om. Det skall vara magnetventiler före uttaget till maskinen – inte efter ! En magnetventil som normalt är stängd och bara öppnas då maskinen sätts igång. Det är inte så svårt för det finns förgreningssladdar med styruttag (kallas “master-slave” på modern “svenska”). Då huvudmaskinen startas så kopplar styrdosan på de andra uttagen också. Man kopplar alltså magnetventilen till ett sådant uttag. Poängen är att det inte får vara tryck i slangen utom då maskinen används. Förstås kan man sätta in en kran som man stänger och öppnar men det är en riktigt dum idé då man beaktar hur glömsk man är :-).

Jag kollade redan in magnetventiler och man får sådana helt i mässing från Kina för 2 euro – med gratis frakt. De garanterar 60 dagars leverans så bråttom skall man inte ha men det tar säkert mycket längre tid att bygga om tvättstugan . På tal om det så fick jag i går ett paket med 10W lysdiodstrålkastare inburet på verandan för 5 euro per styck … Priset har gått ned till hälften sedan i fjol. Man bara undrar hur det är möjligt. Men jag har använt en hel del av dessa i ett år och de fungerar bra – lyser bättre än en 60W glödlampa.

Det tog nästan två dagar att städa undan allting från källaren. Det var inte slut med katastroferna efter det för i går så for elden bakåt i flismataren igen. Där är så långt rör att det inte gjorde någon störrre skada men mina mätkablar smälte grundligt. Så jag fick jobba ända till eftermiddagen i dag förrän jag fick igång pannan igen. Den måste vara igång så vi får källargolvet i Ribackan att torka.

Nu blir det till all tur kallare på nätterna så jag vågar mata litet mera utan att pannan börjar koka. Det var ganska bra torkdag i dag fastän det var svalt. Men då solen lyser så värmer plåttaket bra och allt torkar. Nu skall det bli fyra dagar molnfritt, ganska varmt och sol. Då får vi säkert flisen torr och vetet mognar också. Nu har färgen på vetet ändrats så att man börjar hoppas på skörd i år också. En vecka sol och värme så kan man börja bita i vetekärnorna för att se om det går att tröska. Hoppet är inte ute än …

Nu börjar man vara så inriktad på tröskandet att man inte riktigt orkar tänka på nånting annat. Kalle skrev tidigare om sin pappa som då det var såningstid inte hade tid att läsa Vasabladet fastän han skulle ha haft tid. Men så är det att man den här tiden på året bara orkar tänka på tröskandet och ju senare det blir desto mera försvinner allt annat i en dimma. På fint språk kallas det “fokuserad” men här säjer vi einstakugär.

Glad skörd ! När det nu blir …

Man undrar ju

Man undrar ju nog lite vad detta skall bli till.

Idag var jag ute en runda och vandrade över åkrarna. Det var visserligen vått och ogästvänligt, men just då kom inget regn. Det kom sen senare på dagen. Nu är det inte regnet som är det stora problemet för tillfället, utan det är almanackan.

Jag kan väl konstatera att växtligheten ser oförskämt bra ut med tanke på vilken skräpsommar det har varit. Vårrågen ser lite trött ut, men där har jag ingen referens så jag vet inte – vi får se. Rypsen som är sådd i juni ser riktigt riktigt bra ut, den som såddes i maj tvekar jag lite över men vi får se där också.

Kornet däremot är en liten fröjd, och en katastrof att skåda. Stora fina ax, jämn växtlighet med stora korn i. Problemet är bara att det ser ut såhär:

Grönt.

Korn som är såhär grönt den 6 september vet man nog inte hur det kommer att gå med. Nu ser ju inte alla ax ut såhär, men tillräckligt många för att det skall vara illa. Som det nu ser ut så kanske – tre veckor till. Då har vi oktober här. Kornskörd i oktober låter inte som någon hit precis.

Inte blir det bättre för nerverna heller att min kompanjon i torkrian smällde fast dörrarna i går på eftermiddagen och förklarade sig klar med skörden. Det har aldrig tidigare hänt att den ena av oss skulle vara klar innan den andra börjar. För torksämjans skull är det förstås bra, och för honom är det såklart bra, men jag tycker nog jag känner tiden flaxa iväg lite onödigt snabbt nu. Jag har inte ens gjort klart sista servicejobben på tröskan, och vagnarna står ännu till viss del med lågsidorna på, jag kan liksom inte uppbringa motivation att fixa det ännu.

Dock vill jag å det bestämdaste ändå förneka att hoppet skulle vara ute. Målrakan med spannmålen brukar gå snabbt, så nog kan det vara att jag kör av kornet redan nästa helg, men då skall nog vädret vara snällt denna vecka som kommer. Sol, värme och blåst. Då blir det nog bra.

Ett annat problem när almanackan kommit sig såhär långt är att dagarna blir kortare. I mitten på augusti brukar det gå bra att tröska till 21.30 utan daggproblem, den här tiden på året kommer nog tvångsstoppet mot redan klockan 19.00 för att sen krympa snabbt i takt med att tiden lider. Det är här vinsten med sommartiden kommer in i bilden. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle vara om vi hade “normaltid nu”, inom bara nån vecka skulle stopptiden vara 17.00 vilket inte alls låter som fungerande förutsättningar.

Jag tror att om enda politiska parti som skulle driva på sommartiden vore De Gröna så skulle jag kunna tänka mig att rösta på det, för så viktig är klockomställningen, för mig är den helt avgörande för en fungerande höst.

Jag avslutar med en bild till, för det är sällan en blomma får mig att skratta, men det lyckades faktiskt gynnaren på bilden nedan med igår.

Det är den enda blomman som kommit igång i solrosåkern, på 4 ha står EN blomma och stirrar på en. Den här blomstergynnaren har helt klart tänkt fel, för hon har inte förstått att på denna gård är man aldrig först, utan man gör allt i sista minuten. Så tänker icke denna pigga solros.