Nu behövs det lite hjälp här. Med torken.
Vi tar det från början.
Sommaren börjar lida mot sitt slut och tröskningen ligger långt borta i tiden. För mig alltså. Jag lider ju av en kronisk sjukdom som egentligen består av två symptom som man inte kan kombinera. Jag gillar sena sorter och jag tror på sen vårsådd. Att det inte alltid går ihop är en lätt insikt, men de år det går bra – då går det riktigt bra.
I år gick det inte bra.
Det betyder i praktiken att när de flesta yrkesbröder nu har startat upp tröskningen så är det en bra bit kvar för mig ännu. Därför blev jag ju naturligtvis tagen på sofflocket när kollegan i vår samägda tork bildlikt talat stod och tutade vid torken med årets första kornlass.
Nåja, nu var ju torken omskött redan i höstas så det var egentligen bara att starta upp. Ett litet problem noterades dock och det var att bottenspjället helt plötsligt gick väldigt trögt. Nåja – vi sköt in det med våld och startade torken – som rykte mer än vanligt. Felet hittades dock ganska snabbt, ett corpus morti av en mus återfanns i fläkten till oljebrännaren så det var dagens minsta problem.
Innan vi skulle starta upp dag två i morse så började jag oroa mig för det tröga spjället. Vi tog oss an fallet och kom på fem minuter på att av de sammankopplade fem hävarmarna som öppnar bottenspjället satt en i princip fast. Den rubbade sig lite med en hammare, men fast satt den.
Nu är denna tork så idiotiskt byggd så man i det närmaste inte kommer åt ens att se vad det handlar om, än mindre kommer man åt att göra just något. Det finns visserligen en inspektionslucka i konan undertill, men den är väldigt ogästvänligt placerad. Nu blev det ändå den vägen problemet fick greppas och det blev den tunnare av oss som fick lov att rymmas in genom luckan. Det var inte jag.
Via luckan så kommer man då efter endel akrobatkonster åt bottenspjället nerifrån. Här visade det sig finnas endel smått och gott. Några kajor som tagit sig in före det fanns fågelskydd på utblåset, dessutom dagens andra gnagar-corpeus morti, denna gång farligt likt en råtta som dock var förtorkad och tack och lov härrör sig från tiden då det var problem med dessa kräk i torken.
Efter en lindrigt sagt kämpig halvtimme – mest då för han inne i tratten – så var bottenspjällen någorlunda rena.
Lättare gick det tröga spjället dock inte.
Efter endel oljande och gnuggande kom vi till ett resultat som var ditåt godkänt, men inte bra.
Det är här hjälpen behövs

På bilden ovan ses alltså dom närmast lodräta hävarmarna till bottenspjället. En av dessa rör sig trögt. Dom andra inte. Att komma åt dom via inspektionsluckorna (dom röda) går inte, och från andra sidan är det helt omöjligt att komma dit eftersom dom är monterade direkt durkt mot betongväggen.

Att ta ner bottentratten låter sig inte heller göras eftersom hela torkelementet ligger och vilar på densamma.
Frågan blir alltså – finns det nån Anttiägare som stått inför samma problem och hur löste Ni det då.
Hjälp!