I dag (lördagen den 11 juli 2015) kom en intervju om Bondbloggarträffen 2015. Det kan vara litet svårt att hitta programmet på Arenan så här kommer länken:
Lördax om Bondbloggarträffen 2015
Inlägget finns alldeles i slutet.
Bondbloggarträffen – Hindersby
Här är bildbevis på att Lotta och Christer är i Hindersby.
Lägg speciellt märke till skylten med Bos-Sestu ovanför dörren. Den anger att stället hör till Bosas numrån och är en del av det gamla Bosas rusthåll. Sestu betyder att boningshuset är uppbyggt kring den gamla sängstugan – alltså den del av den gamla parstugan som sängarna fanns i. Tegelladugården i bakgrunden är byggd 1945 och farstun på 1980-talet. Dörren är den gamla stalldörren. Stallet som fanns just här är numera arbetsrum och innehåller massor av bocker och papper och datamaskiner samt elektronikverkstad. Här finns bland annat mät- och styrsystemet som är kopplat till Internet. Med det kan man övervaka och styra pannan och kallufstorkarna samt växthuset.
Christer steg upp fem i förrgår och kom via Fältdagarna i Västankvarn och en hel del andra anhalter på torsdag kväll medan Lotta var i farten från sex i går morse och hann precis till lunchen på Monicas kafé.
Här gör vi oss klara att vräka i oss köttbullar. På bordet ligger världens nyaste finlandssvenska tidning: Nya Östis. Vi är på väg till Kycklings tvärsöver vägen som är hembygdsföreningens hus men där träffar Christer genast på en gammal bekant.
Ett litet regn upphörde då vi gick till Kycklings som Sara Hastig skänkte åt hembygdsföreningen efter sin död 1977.
Och sedan åkte vi till Hindersby via Lindkoski så vi fick se den stora slätten. Då man kommer till Hindersby direkt från rikssexan så kör man längs åsen och ser bara den smala skogremsan längs den.
I Lördax kommer ett inslag om Bondbloggarträffen – möjligen kring klockan elva.
(forts. följer som i alla finare följetonger)
Bondbloggarträff i Hindersby
Bondbloggen startade i februari 2010. Unni Malmgren var den drivande kraften och tillsammans med Ingela West och Mårten Seiplax gav hon Bondbloggen den riktning som den fortsatt i allt sedan dess. Det var en fin redaktion som med entusiasm och humor var oss bondbloggare till stor hjälp. Det var ett livskraftigt koncept som ännu fungerar bra. För det är inte en lätt sak för bönder att ta sej tid att skriva om livet på landet. Speciellt på sommaren då arbetsdagen tar slut elva på kvällen och börjar tidigt nästa morgon. Vädret kan också göra att det bara inte finns tid att skriva.
Bondbloggen slog igenom direkt. Bara Buu-klubben var mera populär. Vi fick också Svenska rundradions pris (jo, jag använder det gamla namnet) den 2 juni 2010 då bondbloggarna träffades för första gången (se Bondbloggen firar). I september samma år åkte hela gänget upp till Österbotten där Kalle satt i Bettinas soffa i Kristinestad. Då hälsade vi på hemma hos Kalle men det blev mycket kort.
Senare träffades bondbloggarna i Åboland hos Sonja och Lotta och i fjol träffades vi hos Christer och Kalle (då vi äntligen hade litet mera tid). I år har turen kommit till Hindersby.
Det har alltid varit svårt att komma loss på sommaren och speciellt för alla tillika. Jag hittade på en bra orsak att åka upp till Christer och Kalle i fjol då jag körde en brännoljetank för renovering. I år vet jag inte hur många som kan komma men vi får se. Dörrarna är öppna här i Hindersby från torsdag till söndag i alla fall.
Jag tycker det är långt till Österbotten och jag kan förstå att österbottningarna tycker detsamma ifråga om Hindersby. Ur deras synvinkel är vi ungefär halvvägs till Ural :-). Även om vi förstås tycker att Hindersby är världens centrum.
Något finare program kan jag inte erbjuda men det finns möjlighet att se på direktsådden och våra tremeters tistlar längs vägen till Tallmosan. Och så har vi byns pärla Lokaaln med nytt glänsande plåttak (som nu är betalt !). Gamla folkskolan med fibernätets huvudcentral , slöjdsalen med fönster och Beprövat Byggande, samt vår nya biograf där man kan se på Hindersby teaters pjäser eller nånting direkt från Internet. I kyrkobyn har vi Kycklings hembygdsgård med trädgård som ordförande kan förevisa (hon bor här i samma hus som jag :-). Hemma har vi också växthuset som är fullt av arbete och verkstaden med skrotlager. 40-årsstädandet är ännu på hälft men man kan se teckan på uppsnyggning – de första hyllorna på bodvinden är klara.
Ingen skall behöva svälta. Med byns egna krafter kan vi fixa lunch på Monicas kafé och kaffe med tilltugg. På Hurtigs torp kan vi dricka röd limonad och äta bulla med tocka oost (kallas ibland bondost) som är en festspecialitet för Hindersby.
Och så prata med varandra förstås. Brorsans nya bastu kan eldas och hans hus står till förfogande (Ribackahuset är under reparation).
För dem som inte kan komma sätter jag in ett par bilder. På rikssexan mot Kouvola då man kört förbi Liljendal och ser Teboil-stationen till vänster så skall man snart svänga åt höger (prickarna kommer från vindrutan på Ducaton).
Här tar man av till höger och svänger sedan höger mot Lovisa.
Och genast därefter till vänster mot Hindersby.
Sedan kör man genom skogen till man ser Klinkas nya stora ladugård till höger. Här börjar Hindersby.
Fortsätt rakt fram genom byn och sväng till vänster först då ni ser skylten Hopenbacken på höger sida och ett busskåppi på vänster sida.
Sedan är det bara att följa asfaltvägen fram till åbron och ta skarpt till vänster genast efter den.
Och efter en kilometer syns en röd tegelladugård till vänster och en förvuxen granhäck till höger. Det är Bos-Sestu.
Efter avtaget till vänster mot Hopenbackan kommer på vänster sida den stora Lokaaln med sitt nya plåttak. Ta en titt på den.
Om ni kör förbi Hopenback vägskäl så har ni kommit för långt då ni ser gamla folkskolan på höger sida.
Sväng och kör tillbaka till Hopenbackskylten. En navigator skall ha adressen Hopenbackvägen 299, Lappträsk. Om den har Nokias kartor. De som har Teleatlas kartor har inga adresser på svenska (såsom Tomtom – köp aldrig sådana).
Nu skall jag inte avslöja mera. Med bönder vet man aldrig hur det går med en träff. Det händer alltsom oftast nånting och då går alla planer om intet. Speciellt på sommaren. Men vi får hoppas på det bästa.
Jag klippte ihop en liten video från min bilkamera då jag körde hem från rikssexan. En stor del är bortklippt för att få ned storleken men man kan se ungefär hur vägen ser ut.
Odlandets mysterier
Trots 60 års odlande (nåja …) så blir man ännu bara överraskad. Jag körde i natt och i morse flyghavremedel. Det är bättre att inte sätta det i tankblandning. Trots att det bara är ett par dagar sedan jag körde över samma åkrar med ogräsmedel så är skillnaden stor. De senaste dagarnas värme (hetta – vi hade över 30 grader) fick det svagt lidande vetet att grönska och växa till snabbt. Då var det svagt gult men nu är det mörkgrönt med breda blad. Visst vet man att det behövs vatten och värme men ändå blev jag förvånad över förändringen. Zebran som såg usel ut på torsdagen ser nu ganska hyfsad ut.
Men allt är inte lika bra. På en åker tog gödseln slut och då jag bara hade en liten triangel kvar så brydde jag mej inte om att åka tillbaka och bättra på. Men för att visa hur det ser ut på ogödslad åker så sätter jag in den här bilden. Nånting att tänka på för dem som ivrar för minskad gödsling (eller ingen gödsling alls). Det skulle åtminstone lösa alla överproduktionsproblem.
Fast om gödselpriserna stiger och vetepriserna går ned ännu mer så kan det gå så att våra åkrar ser ut som i triangeln. Förstås kan man ha gröngödslingsvall men det betyder att vartannat eller vart tredje år så kommer det inget vete alls från åkern.
Nu är de bara att vänta på hösten. Byggsäsongen går snart på högvarv men jag har faktiskt varit inomhus där det är litet svalare – bara + 26 grader i det svalaste rummet.Nu är – under över alla under – köket snart i skick i sin helhet. I dag tapetserade vi baakstuvun (grovköket) och snart kan vi bära in de sista skåpen och arbetsbänken. Och så flyttar vi kvarnen dit för den för en massa oljud. Men ännu värre är vattenkokaren som underligt nog är så högljudd att man inte kan prata med varandra då den är påkopplad …
Det blev paus i byggandet för det blev litet bråttom med sprutandet eftersom det skall komma regn i morgon. Det blir svalare vilket jag personligen gillar men vetet behöver bara mera värme för att hinna mogna i tid.
“Hittills har det gått bra”, sa förra pojken som föll från elfte våningen då han kom till andra …
Återkomst med liten avstämning
Det är nästan så att man borde inleda med att skriva “Hej”
Det är oförskämt länge sedan jag skrivit några rader här men nu skall jag försöka reparera detta. Orsakerna till detta är flera, men den största är nog att det inte funnits direkt något att rapportera om. Någon gång i begynnelsen fattade jag ett principbeslut om att detta inte för min del skulle bli något gnällplank, och att hitta något positivt att skriva om odlingssäsongen såhär långt har varit så utmanande att det inte lyckats. Det är med undantag av 1985 den mest problematiska vår och försommar som jag har upplevt och problemen är väl långtifrån över än, och nästan det allra värsta är att det finns många som drabbats hårdare än mig av vädret. Redan en tur genom Pörtom visar många fält som redan lidit oåterkallelig skada av allt vatten kombinerat med utebliven värme.
Min status just nu ser ganska hyfsad ut, med det undantaget att nästan allt är så fruktansvärt försenat. Vi har just firat Tomatkarneval på bygden och just den helgen brukar vara indikatorhelg för när rypsen borde börja blomma och stråsäden gå i ax. Bilderna nedan visar att vi är en rejäl bit bort från det ännu i de flesta fall fall. Fortfarande finns det nog hopp, men nu står nog hoppet tillsammans med det villkoret att det skall vara toppenförhållanden resten av säsongen och att det skall bli en lång höst. Något rypströskande innan oktober finner jag nog mycket osannolikt just nu.
Årets nya gröda, vårrågen Juuso är den som ser allra bäst ut. Den kom i jorden 9. maj och ser riktigt bra ut nu, axgången och klar.
Rypsen är lite lustig. Jag provsådde 4 ha tidigare än vanligt och använde småfrölådan, dvs i princip bara strödde fröna på marken. På samma skifte fanns ett område som inte var körbart de 20. maj utan fick vänta till 4 juni.
Skillnaden är makaber. Kortet är taget i förrgår, alltså 2. juli. Det tidigt sådda småfrölåderypset är riktigt ok, något man verkligen inte kan säga om det andra. Den lilla ogrodda inbuktningen några meter fram i bilden är en skorpbildning som blev över efter en vattensamling och som då är omsådd tillsammans med det längre till vänster i början på juni.
Rypsbladen däremot ser riktigt fina ut, fria från både skadedjursangrepp och sjukdomar. Dessutom med ett SPAD- värde runt 40 vilket är bra för ryps.
Resten av rypsen som inte kunde sås (pga regnet) före den 5 juni ser ganska medioker ut. Ja, eller egentligen inte för allt har ju grott och det är ganska jämnt, men nåt så fruktansvärt försenat. Betänk att rypsen borde blomma nu. Denna åker är sådd “konventionellt” dvs via radbillarna på Simulta och det kommer jag nog inte att göra mera efter detta, utan småfrölådan är nog det som kommer att användas i eventuella framtida rypssådder.
Ryps förresten, jag blir inte klok på om det heter Ryps eller Rybs. Användningen varierar.
Kornet däremot är en riktigt sorgesam historia. Bilden nedan är trist på flera vis. Dels är det som sagt tid för axgång och såhär ser det ut. Sen borde det också finnas fånggröda i bilden, men den ser jag överhuvudtaget ingenting av. Undrar varför? Här finns 4,5 kg rödklöver per ha som lyser med sin frånvaro.
Det som nu närmast sysselsätter mina hjärnceller är vilket vägval man skall göra med ovan avbildat korn. Det finns ju två möjligheter. SPAD värdet på bladet är bra så någon direkt näringsbrist har vi inte, men frågan kvarstår. Skall man nu ösa ut alla möjliga tilläggsspårämnen och sjukdomsmedel preventivt för att försöka boosta växten eller är det bättre att spara dom pengarna och konstatera fallet hopplöst. Om jag känner mig rätt kommer jag att inse att att det senare alternativet är vettigare, men ändå genomföra planen enligt alternativ B.
Man är ju ändå Bonde med rätt att odla…….
Hur blev direktsådden ?
Då man sprutar mot ogräs så ser man ganska bra hur sådden lyckades. Den tidiga brodden ger ännu inte så mycket att gå efter. Fastän den ser jämn och fin ut så kan ett åskregn förändra allt på ett dygn. Men då plantorna fått bättre rötter så ser man redan hur skörden blir. Visst kan mycket hända än men större plantor med djupare rötter klarar både torka och regn mycket bättre än den första brodden.
I det stora hela blev det bättre än den katastrof jag var rädd för. Speciellt där vi sådde i alldeles för våt jord trodde jag det inte skulle komma nånting alls. Och vår lerjord är stenhård av allt regnande. Jag bara förundrar mej över att vetet alls växer i den cementen … På många håll ser man stora gula fläckar på åkrarna och visst har vi det också men inte alls så mycket som jag befarade. Vissa ställen är brodden gles men det är inget att undra över. Att köra med den tunga såmaskinen över våt lera måste ju vara illa men vi kunde inte vänta mera då det var 27 maj …
Inget katastrof även om det är dåligt på många ställen. Men nu ser man också alla felen i sådden. De är också ganska få med tanke på att jag ibland inte hade en blekblå aning om var jag hade sått och var jag skulle köra. Markörerna på såmaskinen är nämligen alldeles för dåliga för direktsådd. De består av klena pinnar som kanske ritar en fåra i välharvad och mjuk mylla men för direktsådd behövs tuffare don. Möjligen en ordentlig harvtinne eller något ännu större som orkar dra en fåra i oharvad jord.
I år fungerade sprutspåren ganska bra. Jag stänger alltså inte någon bill utan lämnar helt enkelt ett litet mellanrum mellan två slag var fjärde varv. Då blir bredden 12 meter och det passar precis för sprutan. Egentligen behövs inga stängningsmekanismer alls på såmaskinen ! Det går fint att följa mellanrummet då man sprutar och sätter ena hjulet i det osådda. Man bör förstås alltid köra på samma sida om den osådda remsan. Då passar allt ihop.
Här ser man hur jag kör. Det här mellanrummet blev onödigt brett men det var som sagt problem med körmarkeringens synlighet. Man bör se till att man inte lämnar mellanrum mellan slagen där det inte skall vara sprutspår för då måste man hoppa ur traktorn och mäta var man skall köra. Så sprutspåren fungerar bara vi får körmarkeringarna att synas bättre.
Det jag lade märke till vara att sprutandet före sådd fungerade utmärkt. Synd bara att jag inte körde överallt. Vid direktsådd måste man spruta precis all kvickrot och all baldersbrå som man ser för dessa formligen exploderar senare. Där jag lämnade en ynka liten tuva kvickrot obesprutad före sådden finns nu ett stort område där kvickroten redan gått i ax. Jag börja fundera om man borde spruta precis allt utan undantag före sådden ? Direktsådd är ju i allmänhet ganska sen så en stor del av ogräsen hinner gro före det. I år hann tyvärr kvickroten växa till alldeles för mycket innan sådd så vetet har inte en chans att konkurrera ifall kvickroten inte blev besprutad.
En sak som jag måste fundera på är åkrarnas yta. Vid direktsådd är ytan precis lika slät eller ojämn som på hösten efter tröskandet. Jag kan tänka mej att en våt höst så måste man bearbeta jorden för att få bort spåren från tröskan. Jag undrar om en styv pinnharv skulle kunna användas för att jämna åkern. Problemet är bara att den på nolltid blir full av halm.
I det stora hela är jag riktigt nöjd med direktsådden. Otroligt litet arbete och litet bränsle behövdes. Skörden vet man inget om förrän den är inne men den kan bli mycket mindre än med vanliga metoder och det lönar sej i alla fall med de nuvarande priserna. Vi har 38 % överproduktion på vete och ju större skördar vi får desto lägre blir priset. Så jag sysslar i stället med att minska på utgifterna och arbetet. Det är mer lönsamt än stora hektarskördar där firmorna plockar in största delen av pengarna.
Nu vet man ännu inte hur direktsådd fungerar andra år med annat väder. Det kan ju vara rena nybörjarturen. Men jag tänker fortsätta på den här linjen tillsvidare. En otrevlig överrraskning var hur dåligt Zebran växer. Den gamla sorten Reno går mycket bättre. Jag undrar om Zebra kräver mulljord och massor av gödning ? Då passar den inte alls här hos oss. Där ser man att man inte skall stirra sej blind på sortförsök. De kan vara gjorda på helt andra jordar. Det som gäller är förstås hur sorten går på just mina åkrar. Och det är styv och ytterst besvärlig lera som är fullständigt annorlunda än den blommylla som Christer har – och Kalle med för den delen. Det finns lera och lera men den lera vi har är just nu nånting som liknar cement.
