Sida 162 – Bondbloggen

Daamb !

Bonden har ett dammigt yrke. Men nu har daambarbeiti (dammarbetet) nått nya höjder i och med rivandet av den gamla torken från 1963. Där fanns flera kubikmeter damm och skräp – både från säd och från träflis. Och en del av det har jag svalt. Visst har jag dammskydd men det immar fast glasögonen på nolltid så alltid kan jag inte ha det på. Fast då jag sopade bjälkarna över torken så hade jag alla upptänkliga skydd på inklusive skyddsglasögon för det var bland det värsta jag varit med om.

I de nyare torkarna som vi har i bruk nu så finns en 11 kW transportfläkt som jag byggt om så den fungerar som dammsugare. Den ger 1200 mm tryck (eller sug) så man får vara försiktig för den tar halva tegelstenar om de är lösa. Men den kunde jag inte flytta till den gamla torken som jag rivit. Så det var sopborste och skyffel som gällde.

Det eländiga dammet satt fast så hårt att inte ens en styv borste tog loss det utan jag fick på sina ställen skrapa bort det – också från hyvlat virke. Egentligen är det inte så underligt för man använder ju mjöl som bindemedel till exempel i rödmyllefärg. Så det var rena limmet som jag skrapade loss. Först måste jag i alla fall ta bort alla bräder som fanns ovanpå takstolarna. Och ovanpå bräderna fanns det högar av flis och damm och skräp. Allt kom i nacken där man stod på stegen …

Det hade väl gått an men jag var litet förkyld då jag städade bort dammet. Sedan blev jag ordentligt sjuk och går ännu och hostar och hackar. Visst, visst, man borde ligga i sängen och vila sej. Men dammet kommer inte bort på det sättet. För en anställd går det an att vara sjukledig men en bonde gör allting själv eller så blir det ogjort. Det finns ingen “nån annan” som kan göra det man inte gör själv.

Det är ju helt onödigt att gå till en doktor som skriver ut “sjukledighet” och ordinerar vila. Och vem sköter arbetet ? Ja, ja, jag vet att det gick en massa tid till spillo då jag fick hostan men jag trodde inte det var så farligt med förkylningen. Nån gång om 30 år skall jag vila mej då jag blir förkyld men just nu har jag inte tid.

Jag skall låna brorsans grovdammsugare och se om den får loss dammet. Sedan skall golvet tvättas. Att sopa flyttar bara dammet fram och tillbaka även om jag fått minskat det med nån kubikmeter. Golvet under torken har masonitskivor som verkar vara i ganska bra skick.

Nu har jag nästan hela torken riven. Det är bara en liten vägg kvar och den får vänta. Allt material som användes till torken 1963 finns kvar och skall återanvändas – utom de tusentals krokiga spikar som jag dragit ut. Visst återanvände vi alla krokiga spikar efter kriget då jag var liten för det fanns inte spik att köpa men numera använder jag i många fall hellre skruv som har blivt rätt så förmånlig. Och den får man bort lättare än spikar. Speciellt sådana som är viiade (krökta) eller dubbelviiade (krökta först en gång och sedan med spetsen nedslagna i träet.

Med litet planering får jag de nya hyllorna tillverkade av det material jag fick från torken. Jag behöver inte ens såga av ribborna utan de passar direkt. Det sparar nästan det arbete jag satte på att dra ur spikarna. Och sedan skall det bäras upp en massa saker. Det är inget litet utrymme jag fick utan det är över 70 kvadratmeter – och det är torrt. Inte utan orsak lagrades förr kläderna i andra våningen på bodan. Skivbitar och träbitar skall placeras här men större virke kommer att placeras i ett skilt virkesförråd. Vi har ett för stort virkeslager men ibland är det riktigt roligt att ha tillgång till torrt virke (och inte bara halvtorrt).

Jag har inte direkt känt av den “friska och rena luften på landet” på sista tiden. Det har regnat alldeles för mycket de senaste dagarna och nu står det pölar på leråkrarna. Speciellt där de grävde ned elkablarna. Det klagar jag alls inte över för det är så skönt att slippa stolparna på åkern.

Mer än en gång under rivandet kom jag ihåg min farmors råd: “Ni ska int bygg så starkt för tå bliir he så svåårt ti riiv“. Man tyckte förr att vad vet gumman om byggande och varför börjar hon prata om rivande av den nya torken. Nu börjar jag också inse alltings förgänglighet och bygger för att lätt kunna riva – fast det låter bättre om man talar om “återanvändning”.

P.S. Ännu en bild från hopen av damm och flis som jag städat ut. Och då hade jag redan kört bort en lika stor hop tidigare.

Glatt Johanni !

Och så har vi klarat av ååtär eitt johanni (namnet på Fornminnesföreningens 60-års jubileumsbok). De yngre firar ännu men för oss gamlingar så räcker det bra med lövandet och resandet av johannistandjin (midsommarstången). I år regnade det i går då kransarna skulle bindas men det höll upp i dag på dagen då den restes. För 63:året skulle jag tro.

Den är mycket större och finare än i Lovisa men ålänningarna slår oss med flera hästlängder med sina 20-30 meters stänger.

Själv ligger jag och stönar med sommarförkylning i sängen men ni andra kan ju fira Johanni …

Stelli i sjick

I Österbotten skulle man säja “Heimane i sjick” och det kan man göra här i östra Nyland också men “stelli” är vanligare. Nu har jag ju inte “stelli i sjick” efter att i över 30 år jobbat på annat håll och bara gjort det allra nödvändigaste. Under den tiden lärde man sej att helt kallt strunta i allt annat än rena katastrofer. År 1975 sålde vi kossorna och man kan säja att jag fick ta över ansvaret efter det. Farsan var inte alls glad över det men vi jobbade båda pojkarna på annat håll så det bara inte gick att ha kossor – även om jag tyckte om dem.

I 40 år har det bara slängts in allt skräp i den stora ladan och i ladugården så det börjar vara på tiden att sätta stelli i sjick. Inte för att jag behöver imponera på några flickor utan för att pojken inte skall behöva skämmas. Det tog en massa tid att bygga den nya kalluftstorken men den är färdig och det är dags att gå igenom de gamla uthusen. Förra året gick till att bygga om stuvun så det är först nu jag tagit itu med uthusen. Torken i bodvinden är riven och nu skall hyllor sättas upp och lagret av alla sorters material (en del säjer skrot och skräp) skall sorteras in.

Jag har aldrig varit så mycket för att piffa upp fasaden – snarare tvärtom. Det är förstås en sorts omvänt snobberi att skylta med risigt utseende men jag anser att det viktigaste är att det fungerar och sedan har utseendet ingen större betydelse. Det kan vara bra med skräpigt utseende. Till exempel vår gamla rostiga Lada fick vara i fred för alla biltjuvar i Helingfors. Ingen ville ha den så vi hade kunnat lämna dörrarna öppna lika bra.

Nu måste jag i alla fall bygga om ladan för den håller åter på att sjunka i jorden. Stenar på lera sjunker långsamt ned hela tiden. Dörren fick jag såga upp då den nya stora Zetorn kom så den måste göras om. Dörren till ladan är alldeles invid i statens landsväg så den är en sorts visitkort för hela stället.

Snart skall jag bygga en ny dörr och den skall förstås målas röd liksom hela ladan. Den gamla rödmyllefärgen målade vi för omkring 60 år sedan och har hållit ganska bra på nordsidan men på sydsidan måste jag sätta upp ny brädfodring för solen har gått mycket illa åt den nuvarande. Samtidigt måste jag sätta in fönster för då försvinner de 2-3 cm bred springorna som släpper in en massa ljus. Och yrsnö på vintern. Ibland har jag haft stora drivor – inne i ladan. Men ladan skall absolut sättas i skick för den är en utmärkt och torr förvaringsplats.

På tal om målfärg så använde vi för 60 år sedan rödmyllepasta från Hangö Färg. Den kom i små tunnor av fanér och blandades ut med vatten. Nu använder vi samma rödmylla men färgen är kokad på hembygdsdagen på Kycklings med rågmjöl enligt gammalt recept. Fä se om den håller i 60 år också. Märk väl att dörren är litet mörkare. Det var pop på 50-talet att måla dörrarna i annan färg och farsan satte kimrök i den färg vi målade på dörrarna. En del tjärade sin dörrar.

Det finns en hel del att pyssla med ännu innan stelli e i sjick. Jag vet nu inte om det direkt “lönar” sej för erfarenheten visar att en ny generation börjar med att riva det som förfädren knåpat ihop. Det gjorde jag också på min tid. Man får bara hoppas att det nya blir bättre. Men torken som jag konstruerade 1975 är ännu i bruk och fungerar bra så den klarade sej hyfsat.Den tork jag nu rivit var 52 år gammal.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut men sist och slutligen sätter man stelli i sjick mest för att det är roligt. Och så får man hoppas att framtida släktled har nån nytta av det man gjort och inte behöver riva allt.

Med spetsgardiner och hela baletten…

Ja, vet ni, nu har jag varit på semester. Riktigt på riktigt, med spetsgardiner, kamera hängandes på magen, chek-in, köra fel, läsa karta och konstigt språk. Hela baletten!

Är man 8 år och ett stort intresse är lego, så lockar Legoland. Ja, vad göra, dit bar det. Mats har väntat att få se Legoland sedan han var 5 och jag var väl inte heller helt omöjlig att övertala. Så jag köpte så en Solifer husvagn mitt i allt i våras och började planera. Beställa och köpa bro-bizz, boka camping, kolla ställplatser, köpa plasttallrikar och lite ett som annat för att göra resan till plastbitarnas land så smidig som möjligt. Smidigare kan man säkert göra det genom att flyga eller köpa sej en bussresa. Men, nä, nu blev det inte så, av många randiga och rutiga orsaker. Det blev en husvagn istället. Kanske man med tiden skulle kunna bena av lite flera sånadär “nångång i livet skulle jag vilja fara och se på…”-platser.

Man ska. Har man tänkt att man nångång ska se/uppleva nåt, så ska man nog försöka bena av åtminstone sånt som finns inom räckhåll, medan man kan. Man ska nog vara lite mer carpe diem och försöka fånga det man kan. Arbete är inte allt. Visst har både Mats och jag jobbat som två tokar för att kunna åka bort en vecka. I juni. Tidiga mornar och sena kvällar har det varit, och samma blir det nu när vi kommit hem, jobben väntar, och man får försöka jobba ikapp sådant som blivit på dräll nu en vecka, men med god planering och lite tryck på jobben, envishet och lite censurerade ord både före och efter resan så är det inte helt omöjligt att slita sej några dagar. Det går. Och det har varit och är värt det. Nu, tidigt i juni gick det att klämma in en vecka, följande möjliga tidpunkt kunde vara i Januari, men det är lite väl dragit i husvagn då och så håller väl Legoland stängt vinterhalvåret, så, det fick lov att bli nu.

Nåja, iväg bar det, tur med vädret hade vi och mycket såg vi. Som bonde-turist ser man kanske på saker och ting på ett annat sätt, så vi satt mest och dreglade på bilrutorna över hur fina stora fält det fanns söderöver, + att det i Danmark var så fin jord att man nästan övervägde att stanna bilen längs motorvägen och springa ut med en sked och ösa åt sej lite från vägrenen av den fina jorden. “-Det är ju såntdär vi köper i säck ju!”

Vi tyckte vi åkte långt. Så långt att man nästan inte väntade sej nåt annat mot öronen än danska, tyska och möjligtvis riks-svenska. Men tji på det. På campingen fanns det helt gott om finska bilar och man hörde finska lite alla dagar, lite här och där. När första muggen kaffe skulle drickas, och vi stod och valde socker och lock till pappersmuggen, det fanns tre olika muggstorlekar, så stod det en man bredvid som kläckt något om att “seta loki på”. Jaha, tänkte jag, är det västnylänningar på farten, och mycket riktigt, var det Ekenäsbor som var ut och åkte. Efter kaffet gick vi till brandstationen och där stod sedan då följande bekanta. Ålänningar som då just varit och släkt en legolands-brand när det sedan blev vår tur. Men inte nog med det, när vi skulle fara in till lego-shopen andra dagen så mötte vi bekanta Nagubor. Ja, världen är liten… 🙂

Efter legolandets alla äventyr i dagarna två och det mesta som fanns att titta på, var tittat på, styrde vi hemåt. Vi stannade i Gränna för att titta på polkagrisbak. Det var roligt att se på när de bakade polkagrisar, men nästan lika roligt var det att springa runt på gräsmattan där utanför och kika på de skojiga högarna som där fanns, kan det ha varit mullvadshögar?

Så körde vi via väderstad och sedan upp mot skänninge och stannade till vi vid lantmännen. Sen började vi se att vi hade chans att hinna med sista båten från Kapellskär över till Mariehamn, planen var att åka följande morgon, men, flax hade vi, plats fanns på båten och vi hann i tid till hamnen så vi kom hem ett halvt dygn tidigare än tänkt. Tänk vad skönt det var att få lägga sej i skaplig, vanlig säng och sova. 🙂

Lite drar det nog att lägga iväg igen. Kolmården, Vimmerby och Målilla ligger på önskelistan, eller kanske Norge, fjordar, viking museum och valsafari i Andenes… eller kanske …. Ja, mitt i allt fick man blodad tand för att se sej om kring knutarna. Jag har inte haft nåt drag för att resa runt i världen, jag är en av de få som aldrig varit längre än till Danmark. Känner mej lite allergisk för flygresor. Jag har flugit, till och från Åland många gånger medan jag studerade där, det gick ju helt bra, så flygrädd kan jag inte påstå att jag är, men tex. en södernresa? Nää… Säkert hittar jag på det ännu nån gång, men nu drar det mera mot att titta sej runt kring knutarna inom den radie man kan tänka sej att köra. Men det får nog vänta nu. Nu är det full rulle hemma igen, ensilage, får som ska flyttas och hela sommarens program med allt vad det innebär. Det är nu det händer och det är nu man ska orka vara på språng nästan dygnet runt. Direkt utvilad kan jag ju inte påstå att jag är efter semestern. Med motorvägen bakom buskhäcken eller flygfältet några 100 meter ifrån vagnen så sov vi inte direkt jättemycket. Här ute är man ju van med att det är tyst om natten… Nåja, fast man inte är direkt utsövd så känns det ändå som att man har haft huvudströmbrytaren avstängd i en vecka, så hjärnan fått pausa och nu när man slår den till “on” läge igen är det som att det är fräscha hjärnceller som arbetar istället för dom utarbetade man dragits med hela våren.

Öresundsbron är nog lite speciell, och ett fantastiskt väder hade vi.

Naturligtvis måste jag ju fotografera färjan i lego-miniland.

DSCN1583

Utsikt över Vättern och Visingsö. Och så kläcker jag: -Si, dom har åkrar och allt som dom odlar där, man kan ju se vad dom odlar… Där e gula och lite olika grön fält… Tänk att dom odlar där ute på den holmen… hmm… Va tassigt tänkte jag ända tills jag kom på, eller om det var så att jag blev åtsagd, att vara lite tyst om det där med “åhå! dom odlar åkrar på en holme…”

Ja, är det någon som kan hjälpa mej, kan det vara en mullvadshög eller inte? Och om inte, vad är det då? Det hade funnits fler högar på gräsmattan, men de hade blivit fast sopade av gräsklipparen.

Skorpa och skivkonvolut.

Lyssnade på Michael Cronströms “Fokus på skivkonvolut” i traktorn på torsdagskvällen och kom att tänka på att jag fick ett par cd-skivor med posten häromveckan där skivkonvolutet har en personlig koppling.

Vad gör nu det här på bondbloggen kanske någon tänker, men faktum är att det också har en koppling till bondbloggen och andra jordnära ting. Därför och speciellt efter Nisses inlägg om informationsspridningen via internet tycker jag att det platsar här.

Men vi tar historien från början.

Vi bloggare har under åren som gått fått en och annan förfrågning om till och med sådana saker som deltagande i realityshower bland annat. Intresset har varit lite svalt från vår eller åtminstone från min sida till dylika 🙂 Men när jag i vintras fick förfrågan om rätt att använda en av de bilder som jag publicerat här på bondbloggen till ett skivfodral så tyckte jag varför inte. Musik har ju alltid intresserat och kunde man nu på detta vis göra en kulturgärning så vad vore bättre än det. Jag kollade naturligtvis upp vad sorts musik gruppen sysslade med, man ville ju inte ha att göra med musik kopplad till diverse suspekta gärningar. Hittade kvartetten på Youtube sjungandes Cornelis Vreeswijk och det jag hörde var helt ok även om det kanske inte är musik som jag annars lyssnar på så här till vardags. I övrigt är jag musikallätare så länge det är lite melodi över det hela, modern klassisk musik där någon till synes helt oplanerat till exempel klinkar på ett piano är väl det enda som jag inte klarar av. Njaa, opera har jag också lite svårt med 🙂

Efter lite e-postande fram och åter kom vi överens om hur bilderna skulle komma till användning och eftersom mitt fotograferande till bloggen inte görs i vinstsyfte så meddelade jag mig helt nöjd med nåt exemplar av slutresultatet. Och som sagt häromveckan hade jag ett par skivor i postlådan.

För några dagar sen satte jag skivan i cd-spelaren för att lyssna på låtarna och ärligt sagt var jag till först inte riktigt övertygad även om musiken och instrumenthanteringen var proffsig – dom är ju duktiga på sånt där i Sverige trots att detta nu uppgavs vara ett lågbudgetprojekt -. Cd-spelaren gick på repeat under tiden jag satt och jobbade vid skrivbordet och för varje spelning satte sig låtarna allt bättre och nu är jag riktigt nöjd med att ha namnet på skivkonvolutet. Tydligen krävdes det lite tillvänjning till den mer visbetonade musiken det har ju mest blivit rock i lurarna framåt småtimmarna den senaste tiden då jag brukar slå över till Radio Rock när Vega växlar över till nattklassiskt.

Texterna i låtarna handlar om historiska händelser och alldagliga jordnära saker sånt som också vi försöker återge i våra beskrivningar av vardagen här på bloggen. Och är det nu nån som vid det här laget är nyfiken på hur dom låter så kan man kolla på Spotify

Hursomhelst är det lite roligt att ett par gamla skor på en av regn bildad jordskorpa i en morotsåker i Långmossen via googlande över nätet hamnat på ett skivkonvolut i Sverige 🙂

Skorpa.

Bilden som intresserade gruppen är den till höger som ingick i mitt inlägg om en mindre lyckad sådd av morot så för att visa hur en lite mer lyckad sådd ser ut sände jag dem bilden till vänster och nu pryder båda bilderna skivkonvolutet.

På tal om skorpa så är det också i år liknande problem efter den långa regnperioden och jag får nog ta itu med några åtgärder för att undvika ett dylikt misslyckande som våren 2012. Då borde jag ha sått om i slutet av maj när jag såg hur det höll på att gå, nu i år skedde sådden så sent att omsådd inte är aktuell utan jag får nog försöka med att hålla markytan fuktig under några dagar nu i veckan så att groddarna orkar bryta igenom. Vid dagens koll höll morotsgroddarna på att ta sig uppåt vilket också betyder att skall en ogräsbekämpning göras innan uppkomst skall den helst ske inom det närmaste dygnet. Bara att invänta lite lugnare väder vilket enligt prognosen kan infalla vid 8-tiden ikväll. För tillfället bullrar det på plåttaket så man behöver inte ens se ut för att hålla koll på väderleken. Blåsten har inte varit växtskyddet nådigt denna vår 🙁

……men nu åter till såanmälan som helt klart är ett kapitel för sig. Fick just några skiften ritade men kommer inte vidare till följande skede i programmet. Kanske vore det bäst att fotografera skärmen och sända bilderna till Mavi, gör man det digitalt borde det vara frågan om elektronisk anmälan, eller hur? Skorpa tror jag mig veta hur man hanterar men det här Vipuritandet går jag nog bet på…… kanske blir det mitt sista år som bonde?

Vilda västern i Internet

Det här handlar inte om bondens vardag med traktorer och åkrar. Men Internet har blivit en del av bondens vardag. De flesta stödansökningar görs redan elektroniskt över nätet, bankaffärerna går över nätet, man köper reservdelar över nätet och så finns ju Bondbloggen på nätet.

Men det är inte problemfritt. Jag har en bakgrund i datateknik och jobbade i över 30 år på Tekniska högskolan just med datanät. Så jag var med redan från början då det inte ens fanns något Internet men nog en hel del andra nät som nu är bortglömda. I början fanns det inga säkerhetsproblem och man kunde gå in i varandras datamaskiner hur som helst. Mest var det bara universiteten som var uppkopplade till datanätet.

Sedan kom Internet som blev var mans nät. Det var en revolution och gav oss helt nya möjligheter. Via nätet blev vi alla grannar med varandra. Men som med allt annat så har nätet också en baksida. Skolpojkar sportade i att bryta sej in i andras maskiner men det var inget jämfört med att skurkar och bedragare började använda nätet. Många länders spionorganisationer använder nätet närmast för krigföring: cyberkrig.

Vanliga människor ser inte mycket av det här. Ibland blir deras maskiner infekterade av något virus som förstör en massa data men det är småsaker jämfört med trojaner som inte alls vill synas utan bara sitter i din maskin och spionerar på vad du gör. Och det är stora organisationer som sysslar med det och får Orwells “1984” att verka barnslig och blåögd. Storebror ser dej numera överallt i form av Google, Facebook och liknande. Allt du gör där sätts i en stor databas och gudarna vet vad det sedan används till …

Det är inte små mängder skräp och bedrägeri som rör sej på nätet. Enligt vissa uppskattningar är redan över hälften av all trafik på nätet bara skräp eller bedrägeri. Och det slår också mot Bondbloggen. Skurkarna försöker sprida sin dynga på alla sätt och mycket vanligt är att skicka dyngan i form av “kommentarer”. Bondbloggen använder programmet WordPress och jag har också ett par WordPressinstallationer bland annat för Hindersby.net.

Jag ser alltså precis all dynga som man försöker sprida och det är fråga om tusentals försök varje dygn. Från Kina, Indien, Brasilien, USA och andra länder som inte har det minsta intresse av Bondbloggen. Men de försöker sälja sina droger och skräp precis överallt. Tanken är att om man skickar ut en miljard reklamer för skräpet som räcker det med att en mycket liten promilledel nappar för att det skall löna sej. Och det är gratis så varför inte skicka till alla i hela världen ?

Banditerna har program som automatiskt går igenom alla IP-adresser i hela världen och söker efter säkerhetshål. Och märker skurkarna att det finns ett oskyddat forum så ökar takten i dyngspridandet. Det kan komma tusen skräpposter i timmen – eller i minuten …

Därför måste vi ha en mekanism i WordPress (och Bondbloggen) som hindrar att vi drunknar i dyngan. Vi hade en kort tid öppna kommentarer och det kom hundratals dyngkommentarer som inte hade det minsta med Bondbloggen att göra. Så det blev nödvändigt att stänga de fria kommentarerna. Nu måste varje kommentar godkännas av en administratör. Vi som är författare kan också godkänna kommentarer men bara till våra egna inlägg. Eftersom vi inte kan sitta hela tiden vid tangentbordet så blir det tyvärr litet fördröjning i godkännandet. Och åker nån bort för en tid så kan det bli långt väntande.

Snälla läsare: Fortsätt att skriva kommentarer och försök ha litet tålamod. Vi vill gärna ha kommentarer för annars känns det som om man skrev för tomma stolar. Vi försöker godkänna kommentarerna så fort som möjligt. Vi har försökt med andra system också men de har varit ännu besvärligare för kommentatorerna. Att hitta på ett system som automatiskt kontrollerar att en kommentar är äkta är mycket svårt så vi måste ännu ha en människa som gör jobbet. Det där med “maskinintelligens” är enligt min mening bara struntprat. Maskinerna är helt enkelt stendumma även om de är snabba.

Så småningom kommer säkert nätet att utvecklas så att man slipper de nuvarande problemen. Dagens Internet var alls inte konstruerat att användas av miljarder människor och säkerheten är milt sagt dålig. Men nätet har redan blivit så viktigt för oss att vi knappast vill sluta med det trots alla problem. Nätet är världens största bibliotek som innehåller nästan allt mänskligt vetande, det är världens största butik och inte minst världens största forum där man kan diskutera med vem som helst om man kan språket.

Bondbloggen är så där lämpligt stor. Den täcker inte hela världen och inte alla områden utan bara en del av mänskligheten som är intresserad av liknande saker: Bondelivets olika sidor. Vi är tillräckligt lika för att vi skall kunna förstå varandra utan problem men det geografiska avståndet skiljer inte mera åt oss.

Så litet Vilda västern måste vi försöka klara av.