Sida 166 – Bondbloggen

Det går inte så bra nu

Gårdagen var ingen höjdare. När jag halvt uppgiven kom in lite efter nio funderade jag på att sammanfatta dagen i ett styckte text, men ansåg att det kanske var bättre att sova på saken och lugna ner sig lite – annars hade det blivit så jättenegativt. Nu har jag sovit på saken och konstaterat att det räcker nog bra med att vara saklig och konstatera att vissa dagar är bättre än andra – och således vissa sämre.

Det att jag sitter på efterkälken gällande sådden är intet nytt, så brukar det vara. Dels har det att göra med att jag nu inte är sådär supereffektivt konstruerad, dels med att jag inte ser nån riktig vits i att tvinga ut fröna i ogästvänlig jord. Detta har varit ett riktigt bra beslut i många år, men nu verkar trenden ha vänt. I fjol var det ett lyckokast för dom som sådde tidigt och det börjar verka så i år också.

Förutsättningarna såhär långt är alltså följande. Vårrågen är färdigt sådd – 6 hektar. Resten, dvs ryps, korn och landskapsträdan är osått. Någon direkt panik har jag väl inte känt av, men marginalerna börjar krympa.

Förmiddagen gick åt till småplock med såmaskinen. Kedjan till småfrölådan skulle kortas men det var nu inget större problem. Jag hade för avsikt att prova så ryps med småfrölådan trots att den nu inte riktigt är tänkt till det. Lite tidigt upplever jag nog det vara att så ryps, men det hade att göra med hur våt jorden var på olika ställen – så genom ett omfall blev det rypssådd istället för korn som stod på agendan. Ett dumt val tror jag det kommer att visa sig vara.

I väntan på att jorden skulle bli mera gästvänlig i solskenet tog jag mig för och åkte upp en sväng till skogen för att titta till en röjning som väntar. Det är en bit att gå – nästan över språkgränsen – så det har inte blivit att titta till det tillräckligt ofta – märkte jag brutalt. Det fanns inte bara ett röjningsbehov, det var nog betydligt värre än så. Det som väntar där är nog ett projekt som kommer att ta mest hela sommaren, om den nu ens kommer att räcka till. Tillväxt i skogen är nog bra, men fel tillväxt är bara ett bekymmer.

Ett begynnande dåligt humör började sprida sig bland gener och blodkroppar.

Hem och påbörja harvning. Jasså, var det verkligen så vått? Jodå, det gick överhuvudtaget inte att köra runt hela skiftet, på de blötaste platserna var det stopp. Inge bra alls. Det blev en halvering av skiftet och återigen en halvering av humöret. Harvade klart den bättre halvan med dåligt resultat.

Sen blev det aktuellt med vridprov. Letade en stund i gödsellagret efter de fyra säckar Y4 som behövdes. Hittade dock bara två. Tittade i odlingsplan. Behov 4 st. Tittade på vad jag beställt: 2 st. Hur har jag tänkt nu då? Fel uppenbarligen. Men varför och när? Konstaterade i samma sväng ett fel till i gödselbeställningen kontra odlingsplanen och var härvid tvungen att gå in och lugna ner mig en stund.

När ett falskt lugn lagt sig vridprövade jag rypset och det gick riktigt bra. 7 kg/ha blev det. Perfekt. Det var bara det att efter två sådda hektar var en säck förbrukad vilket betyder att det i alla fall gått ut 10 kg/ha. Ingen katastrof, men mera ved i irritationsbrasan för dagen. Det började vara på den punkten att det liksom inte var roligt längre.

Men mindre roligt skulle det bli.

Det är alltid en källa till ironisk glädje när man hittar såmaskinsdelar som ligger i åkern där man just sått. Så skedde i går kväll. Ett rör från frölådan hade fallit av, varför såg jag nog när jag tittade till platsen där den suttit.

På något sätt hade en sten lyckats rycka loss slangen med ovanstående skada som följd. Således hann jag så 0,8 hektar innan haveri med nya frölådan.

Efter detta slutade jag, åkte hem, drog täcket över öronen och hoppades att det inte skulle regna följande morgon

Det gjorde det…..

Vår… eller nåt sånt….

Ja, va e de här för en vår? Att det är kyligt och kallt, det är man ju van med på våren. Här är sjön länge kall och kyler bra ifrån sej, jämfört med hur det brukar vara inne bland stadens solvarma trottoarer. Efter en dag i staden brukar det kännas kylslaget att komma hem till kobben. Nu är det råkallt och kyligt var man än är. Och vatten, varifrån kommer allt detta vatten? Våren brukar vara sådan att man får hålla utkik i väderprognosen efter någon regnskur, sprida konstgödseln när det ser lovande ut och sen invänta det utlovade regnvädret någon vecka… För att sen kanske få konstatera att nähä, de kom inte heller…

Nu finns det vattenpottar överallt, och det har inte ännu dammat det minsta i potatislandet. Lite ogräshackande fick jag gjort när det torkade upp så mycket att man hölls på ytan…

Det är ju inte direkt ett av mina starka ben att stå på i detta yrke som tusenfoting/bonde. Men egna nypotatis är ju aldrig fel 🙂 Så lite ogräshackande blir det, om man hinner. Annars får det vara.

Det som mest fyller mina dagar är som vanligt fåren. Nu börjar det vara hög tid att skilja bagglammen från tackorna. Endel av de bagglammen som föddes först har växt till sej riktigt fint så för att undvika några oönskade “hoppsisar” så förde jag de större bagglammen till eget bete härom dagen. De hade inte direkt något emot det, sämre kan man ha det…

På betesområdet nedanför hemåkern har stängslet varit nere på nu i två år, för nån dag sedan fixade jag upp det tillbaka, och med det samma var det nog dags att sätta några slybekämpare på plats! Se hur al-slyet har tagit sej på bara en sommar…

Som en riktig urskog som man snart har svårt att ta sej igenom har det vuxit upp ett ganska stort område sånt här metershögt sly. Om inte de bekämpas nu, i år, så kommer det att bli för högt för fåren att få bukt med. När man ser sånt här, det är då man blir påmind om hur exemplariska fåren är på att bekämpa sly 🙂 På bilden ser man också röjvass, betet som baggarna går på gränsar till sjön, det är alltid lika behändigt när man inte behöver stängsla i ring, utan man behöver bara dra stängsel “ena vägen”. Nackdelen är dock att man måste vara mycket vaksam och noga med vattengårdarna. Det här betet har det effektivaste av stängsling på en ca 70 meter lång sträcka, ett stängsel ingen kommit igenom eller över ännu

Det är inte ofta som berg kan stoppa får. De kan klättra uppför de mest konstiga ställena på berg. Man tycker att de skulle vara klumpiga och ha halt under sina klövar, men jag tror de fungerar mer som sugkoppar, för de är helt fenomenala på att klättra, men här, där berget stupar rakt ner och dessutom till och med böjer sej lite inåt på sina ställen, där har de inte kommit upp ännu. I änden sej man vattengården. Nu är vattnet lite upp, vilket inte heller är ett direkt kännetecken för våren, utvatten så man kan gå torrskodd runt vattengårdarna brukar vara mer vanligt, än som nu, att man skall plumsa med stövlar för att komma nära dem.

17 mm – igen

Inte kom det 2 mm regn som prognosen påstod utan 17 mm. Det var på väg att torka upp i går men nu är allting genomblött igen. Snart har vi verkliga problem med vårsådden. Om det här vädret fortsätter ett par veckor till så lönar det sej knappast att så mera. Man börjar fundera på vall av något slag på alltihop. Kanske det går att så före sista juni …

Jag har alltid pratat om våra torra försomrar men det börjar bli våta i stället. Hela jordbruket måste läggas om ifall det här fortsätter. Kanske vi måste odla ris eller något …

Nu är det bra att den elektroniska regnmätaren inte fungerar. Man blir bara på dåligt humör att se på regnmängderna. Plastmätaren kan man låta bli att titta på.

Jag har till och med börjat städa i verkstaden. Det är inte en dag för tidigt. Städandet är viktigast för att man skall hitta alla möjliga prylar som man glömt bort under de många lagren. Jag har till och med lyckats slänga en del urgamla sparade saker som absolut inte kan användas mera – ens som material till annat. Och så hittade jag två arbetsbord under allt bråtet :-).

Fem stora lådor med gamla söndriga handskar borde ännu gås igenom. En del skall sparas så man inte behöver förstöra nya handskar till exempel vid hydraulikarbete då de vanligen blir helt dränkta i olja. Men de som har alla fingrar utom lillfingret sönder skall jag med en stor kraftansträngning förflytta till lådan “Sånt som skall kastas bort så småningom”.

Det har sina sidor att vara född direkt efter kriget och växt upp på 50-talet då det var brist på allting. Sparandet sitter ingrott i ryggmärgen. De som är födda i överflödssamhället och har en slit-och-släng-mentalitet förstår mej inte alls och jag inte dem. Nu skall jag i alla fall slänga ett hundratal pafflådor som jag sparat som liggunderlag. Jag hinner knappast använda alla mera :-). Men de är mycket bättre än köpisunderlag. De tar inget utrymme och isolerar utmärkt mot det kalla cementgolvet – en del har dubbla lager med luftkanaler. Och då de blivit oljiga så kan man bränna upp dem i pannan och få litet värme på köpet.

Processorn är nu i skick igen och fungerar bra med den nya slangen. I morgon skall vi sätta bort den och hoppas att nästa vinter bli lämplig för gallring i skogen. Skogsutrustningen skall bort från traktorerna utom en lastare som behövs vid flisandet i juli. Och för dikesrensning och allmänt lyftande. Om frontlastaren är en litet större skottkärra så är lastaren en litet större arm som klarar betydligt mera än den egna armen.

Och snart blir det att ta itu med de större byggprojekten då vårsådden bara skjuts framåt allt mer.

På såddfronten intet nytt

Nä, vi har inte börjat så utan här går man bara och trampar. Det står vatten på åkrarna ännu. Det börjar se illa ut med vårsådden i år. Tiodygnsprognosen lovar regn nästan varannan dag. I Dagens Nyheter gläds man åt rubriken “Regnet kan gå över till snö”. Och det svenska vädret kommer vanligen hit om ett dygn eller två.

En sandhop har jag kört ut på vägen till vindsbron där jag kör upp storsäckarna. Men den andra hopen får vänta för jag konstaterade att vägen där den skall bredas ut är blöt och mjuk – ingen idé att köra sand på mjuk lera.

Så det måste bli annat pyssel de närmaste dagarna. Verkstadsarbete finns hur mycket som helt liksom byggarbete. Men man har inte riktigt ro att syssla med något annat innan sådden är avklarad. Det blir mest terapisysslande …

Sabla väder …

Filosofbonden.

När åkern är svart av och dikena välfyllda med vatten och det inte är möjligt att bruka jorden på grund av vätan kan man ju alltid skingra tankarna med lite filosoferande. Det är ju annars något man också oftast gör när man har så kallat “siiand arbeit” (arbete som löper av sig självt utan desto vidare tankearbete) men det är sällan att man sätter dom funderingarna i pränt. Jag skall nu göra ett undantag och skriva ner en sak som jag från och till funderat över och som alltid aktualiseras i samband med att man sliter med stödansökningarna.

Matprissubventioner.

De flesta känner säkert till att lantbruksstöden är till för att sänka matpriserna så att alla ska ha råd att äta sig mätta av näringsriktig mat. Det finns ändå en oftast “högljudd” skara som åtminstone i samband med publicerandet av stödutbetalningarna och nu när bönderna ondgör sig över byråkratin brukar aktivera sig i sociala media. Deras kommentarer och inlägg brukar ofta signeras med “skattebetalare” och andemeningen är att deras skattemedel inte ska gå till “socialbidrag” åt lata bönder som mest är ute och finkör i sina nya stödfinansierade traktorer och blockerar trafiken. I stället borde vi antingen skaffa oss ett riktigt jobb eller sätta produktion i marknadsmässigt skick.

Deras kommentarer har fått mig att undra om det faktiskt skulle finnas en marknad för marknadsmässigt prissatta produkter? Man får ju den bilden att dom hellre betalar för produktens egentliga värde i hårdvaluta än att subventionera produktionen via skattesedeln. För den som säljer mer eller mindre direkt åt konsument är det inte så svårt ordnat men det som går via parti- och butiksledet borde kanske förses med nån form av märkning så att dessa “skattebetalare” skulle hitta de produkter de önskar sig. Så hur är det? “Upp med handen” nu den som önskar sig ett dylikt system!

EU-stöd.

Det finns faktiskt odlare som inte söker odlingsstöd. När vi gick med i EU, eller EG som det hette då, fanns det grönsaksodlare som menade att då de inte fått stöd tidigare så nog skulle dom klara sig utan stöd i fortsättningen också . Det rörde sig oftast om äldre odlare med mindre arealer som avskräcktes av den byråkrati som ansökningarna medförde och den oro som eventuella granskningar skulle innebära. Hur väl dom klarade sig vet jag inte, många har säkert slutat om nu inte av lönsamhetsskäl så är dom antagligen pensionerade vid det här laget.

Jag skrev finns i det här kapitlets inledning av den anledningen att jag idag fick höra om en kollega som nu i år avstod från att söka stöd. Han menade sig ha så små arealer att det inte var mödan värt med all byråkrati och begränsningar som systemet medför. I stället försöker han ta ut ett merpris från produktionen. Jag hoppas att han hör av sig hur ekonomiska utfallet blev när året är slut. För jag ska inte sticka under stol med att jag också funderat i samma banor. Kanske kunde jag uppnå samma resultat med att sätta ner motsvarande tid på marknadsföring som på den byråkrati som stödansökan föranleder?

Det var ändå inte många bönder som röstade för medlemskapet i EG så varför skulle det falla på vår lott att söka tillbaka de medlemsavgifter som landet betalar till unionen? Borde det inte varit ja-röstarna som skulle tagit sig an den uppgiften? Sällan får vi tack för vårt återbördande av medlemsavgifterna. I stället har vi fått höra att det är vårt fel att landet blivit nettobetalare inom unionen, att vi inte söker EU-finansiering i tillräcklig hög grad.

Det är en sak som jag tror att många av de så kallade “skattebetalarna” inte tänker på då de hävdar att vi lika bra kunde lägga ner det i Finland olönsamma jordbruket. Jordbruket stöds nämligen i en eller annan form jorden runt inte enbart i Finland. Så de får nog också i fortsättningen eller åtminstone så länge vi är med i EU bidra till matsubventionerna, skillnaden är bara att skattemedlen går till bönder utanför landets gränser. Oftast är också stöden större där, därför är också deras pris ibland lägre.

Vilket som är nationalekonomiskt bättre tror jag dom flesta kan räkna ut.

Virtuellt jordbruk.

Jag har oroat mig över hur framtidens jordbrukare skall klara sig då barnen inte längre så aktivt deltar i det praktiska arbetet utan mest sitter framför sina datorer. Jag har ansett att det är genom att plocka sten, rensa ogräs och i övrigt likt Nisses barn jämsides med oss vuxna delta i de dagliga sysslorna som man lär sig hur jorden framgångsrikt skall brukas. Så har också mina barn gjort, och oftast av egen fri vilja, låt vara att jag av princip inte delat ut sekiner utan motprestation. Har man behövt pengar så har man fått göra sig förtjänta av dem.

Min son var speciellt intresserad av att följa med i arbetet och jag minns så väl kommentaren han fällde efter att ha börjat i skolan. Han som var van med praktiskt arbete och att genast se resultat av sina handlingar tyckte trots att han sett fram emot skolstarten att han efter några veckor på första klass inte lärt sig något av värde. Eller som han uttryckte sig ” va jäär ja ga tide? Ja kann ju allt såm tö kann så va nytta je e me ti gaa i skoLan täär int e hiendär elå gaar framåt naa?” (vad gör jag där? Jag kan ju allt som du kan så till vilken nytta går jag i skolan där det inte händer eller går framåt?). Förväntningarna var högt ställda och tydligen gick det lite för sakta framåt under inskolningsperioden. Att det senare skulle konstateras dyslexi och en inte alltför lätt skolgång är en annan historia.

Virtuellt jordbruksskifte.

Som sagt så har jag varit orolig över framtidens jordbrukande ……. men det är jag inte längre.

Jag har som många andra jordbrukare de senaste dagarna slitit med ritande av kartor för stödansökan, varit ut och mätt i terrängen och bannats över att de gröna prickarna inte fastnat där jag önskat placera dem. Speciellt att dela skiften med åkerholmar och att få in mina små jordbruksskiften har föranlett problem. Att dela basskiften rätt av från kant till kant var det inga problem med och antagligen är det så kartritningsprogramskonstruktören tänkt sig att dagens jordbruk görs. Och så görs det kanske också, men inte i mitt fall. Med många grödor i många omgångar på odlingsschemat så blir det onekligen att dela upp basskiftet i många små rutor som inte alla gånger ens når skifteskanten. Och inte var instruktionsvideon som dessutom var enspråkigt finsk till någon hjälp i detta fall heller. Det var verkligen synd att kartprogrammet inte kunde demonstreras i samband med blankettskolningen, det hade varit mycket värdefullt att få se hur det egentligen var meningen att det skulle gå till.

Jag anade redan tidigare då jag bekantade mig med de nya reglerna att detta skulle bli ett problem för oss grönsaksodlare med rikt sortiment, därför försökte vi också få lindring i kraven på detaljerna i ritandet. Jag tycker nämligen att jag får det att fungera någorlunda väl med odlingen som den är, inte ska något byråkratiskt påfund styra mina odlingsplaner.

Att vi gavs rätt att slå ihop små skiften (under 5 ar) och meddela dem som övriga grönsaker underlättade en del men ändå uppstod det problem i de fall att grupperna med små grödor inte låg intill varandra i och med att ordningsbokstavsgivningen inte gick att påverka utan gavs av kartprogrammet. Då jag frågade om råd gavs jag rekommendation att bilda ett virtuellt jordbruksskifte dit jag samlade dessa små grödor. Detta virtuella jordbruksskifte kunde jag placera var som helst på basskiftet. ???? Visserligen har jag redan tidigare meddelats att noggrannheten i kartritandet inte är första prioritet blott arealen stämmer men nog måste jag erkänna att jag lämnade med munnen öppen för en stund. Att ge efterkall på noggrannheten vid kartritandet skulle ändå komma att ge problem med att få rätt areal i och med att det var ritandet som bestämde arealen. Konstaterade samtidigt att virtuellt jordbrukande nog inte passar mig – till det har jag nog för mycket jord under naglarna -.

Men samtidigt kände jag även lättnad över hur framtidens jordbrukare skall klara sig. Den generation som nu växer upp och som ägnat sig åt virtuellt jordbrukande via FarmVille och dylika program kommer antagligen att klara sig ypperligt.

Hur det sen blir med livsmedelsförsörjningen är en annan sak ……… men det finns ju mjölkmaskin och mat i butiken. 🙂

Del av min odlingsplan som borde fås inritad i Vipu kartprogrammet....... — Del av min odlingsplan som borde fås inritad i Vipu kartprogrammet…….

..... vilket sen i praktiken kan leda till följande lista med felmeddelanden.......... — ….. vilket sen i praktiken kan leda till följande lista med felmeddelanden……….

..... eller nåt som mer påminner om abstrakt konst än odlingsskiften. — ….. eller nåt som mer påminner om abstrakt konst än odlingsskiften.

Praktiskt jordbrukande.

Efter rådet om bildande av virtuella jordbruksskiften konstaterade jag att det nog mest är tänkt som tidsfördriv det här ritandet. Så efter att ha tittat i väderprognosen beslöt jag sätta mig i traktorn för att förbereda lite plantering, trots allt så är det nog fortfarande med att få plantor i jorden som mat fås till borden. Då rikliga regn som förhindrar jordbrukande för flera dagar framåt utlovas får man nog prioritera praktiskt jordbrukande. Kartritandet får jag väl göra ett nytt försök med då när ändringsanmälan skall göras i medlet av juni.

Det var lite för blött i åkern för plantering efter de senaste regnen men jag hade en del som var oplöjt och som kanske kunde fås att torka snabbare än det som plöjdes i höstas. Sagt och gjort så plöjdes och frästes bäddar för planteringen som sen trots att det var lite våtare än vad jag önskade fortgick till 23-tiden då jag fick lov att avbryta arbetet för att sätta mig vid datorn för att sända in stödansökan. Trots lite slö överföring, antagligen var det många andra som samtidigt belastade systemet, så lyckades jag få in anmälan med 25 minuters marginal. Låt vara att jag inte är nöjd med uppgifterna men dem får jag försöka frisera till fram till den 15.6. då ändringsanmälan skall vara gjord.