Sida 17 – Bondbloggen

Det gamla året börjar ta slut

För bonden är det gamla året inte slut förrän skattedeklarationen är inlämnad. Men blir tvungen att återuppleva hela det gamla året då man går igenom bokföringen och kvittona för man måste minnas vad som hör vart.

För mej var det i år inte bara en hop med kvitton utan flera. För ett år sedan då jag lämnat in deklarationen så lämnade jag alla hoparna på arbetsbordet och for kvickt till skogen. Det är ingen trevlig upplevelse att gå igenom hela eländet. Man suckar och stönar och försöker hitta på allt möjligt annat att göra för att slippa pappersarbetet. Jag börjar till och med städa.

Det har sina fördelar att städa upp ibland. Man hittar saker man trott varit försvunna. Det tar tid eftersom man måste rada in allt på sin rätta plats och så blir man distraherad och börjar se på annat. Men jag lyckades i år faktiskt få bort många lager med papper och bråte från mitt arbetsbord och torkade bordsskivan med en fuktig trasa (det behövdes verkligen). För att bevisa det så sätter jag in en bild av arbetsbordet:

Under över alla under: Ett städat arbetsbord

Själva bokförandet har ändrat karaktär sedan jag började. Det var papper och penna som gällde allt fram till 1984 då jag köpte min första mikrodator Kaypro 10 med hela 64 kilobyte minne (nu har jag 32 Megabyte = 32000 kilobyte). Då fick jag mitt första kalkylprogram som jag använde för att skriva in bokföringen. Med en del förbättringar är det ännu samma uppställning som gäller. Bokföringen har inte ändrats så mycket sedan 1930-talet då farsan gick i lantmannaskolan och började föra bok.

Kvittona har i alla fall ändrats. Numera laddar jag ner kontotransaktionerna från bankerna. Speciellt mycket enklare har det inte blivit – ibland närmast värre. Jag avskyr de eländiga elektroniska fakturorna som innehåller massor med skräp men inte de viktiga uppgifterna som jag behöver för bokföringen. Med alla sort skräpfirmor som ”sköter betalningarna” så har det blivit mycket sämre. Jag får en faktura från Klarna eller något Payxxx som inte innehåller uppgifter om vad jag betalat för och till vem. Jag undrar om det här ens är lagligt ? Numera undviker jag att köpa från sådana firmor som använder dessa skräp”banker”.

Fördelen med eget program är att jag får bokslutet automatiskt med summorna ihopräknade för varje punkt i deklarationen. Men man måste i alla fall kontrollera allting grundligt för ett skrivfel kan få till stånd betydande fel – till exempel om kommatecknet hamnar på fel ställe. Man behöver ändra i tabellräknaren bara då deklarationsföreskrifterna ändras eller det kommer nya poster. År 2021 kom ju Äppelboken med som en helt ny post.

Det är bra att man måste gå igenom bokföringen varje år för då ser man vart pengarna går. Men skattebokföringen ger inte riktigt de rätta siffrorna. Ibland hamnar gödseln på ena sidan om det officiella nyåret och ibland på den andra. Likaså går det med påfyllningen av motorbrännolja i tanken (2700 liter). I längden jämnar det ut sej men något år kan förlusterna vara betydligt högre än andra år (vinster ser man sällan). Ganska idiotiskt är också att skogen numera är skild från jordbruket. Hos oss är det så ihopflätade att det är mycket svårt att veta vad som gått vart.

Men det allra mest korkade är påhittet med ”jordbrukssammanslutning”. Det är igen någon obarmhärtigt enkelspårig byråkrat som hitta på eländet. Nån som har fastnat i företagsbokföring och inte kan se verkligheten. Nån som älskar att skriva ut interna fakturor och bolla siffror hit och dit. Kort sagt nån som bara ställer till jävelskap för andra som försöker göra nånting nyttigt.

Intressant med årets bokföring är att mängden diesel (för bilarna) har gått ned. Det beror förstås på att koronan har gjort det besvärligare att åka omkring för att skaffa reservdelar och material men också på att näthandeln allmänt taget har ökat betydligt. Det lönar sej inte att ta bilen och hämta nånting från Ring III (där maskinhandeln finns) för man får det betydligt billigare hemkört – vanligtvis från Tyskland där priserna annars också är lägre. Som jag skrev tidigare så fick jag en stor mängd LED-stråkastare för uthusen hemkörda från Helsingborg i Skåne för hela 11 euro. Och så sparar man mycket tid på att inte själv köra omkring.

Men jag måste erkänna att handeln i Finland – sent omsider – har vaknat till insikt att de snart blir överkörda av den internationella näthandeln. Det finns numera företag som dels har bra nätsidor, dels levererar snabbt och billigt också i det här landet. Men inte alla så man får se upp. Med ändringarna i EU:s momsregler och tullar så har Kinas betydelse också sjunkit kraftigt. Det betyder inte att det man köper inte skulle tillverkas i Kina men det måste numera säljas inom EU för att löna sej.

Man ser också att utflyttningen av produktionen till Kina har minskat och vänt tillbaka. Det var inte så lönsamt. EU-företag har skärpt sej och tillverkar i vissa fall bättre och inte just dyrare produkter. Som exempel kan man ta den helautomatiska produktionen av solpaneler i Tyskland. Vi fick nyligen en massa paneler därifrån som skall monters upp nästa sommar.

Solpaneler – i sommar blir man solshejk …

En ny rad i bokslutet finns med i år och det är försäljningen av boken ”Äpplen i Finland” av Gun-Britt Husberg och Kristina Segercrantz. Den är tryckt på ”eget förlag” som det heter och är med i jordbruksbokföringen. Det är i verkligheten inte alls bara tryckkostnaderna som varit de enda utgifterna. Tio år av ympning och skolning av omkring tusen äppelträd är också en del av arbetet kring boken. Det är sådant som inte syns i skattebokföringen. I alla fall fick vi nu litet inkomster som drog ned vårt minus en del.

Inkomsterna från jordbruket var usla i fjol. Dels för att jag inte sålde mer vete än jag var tvungen på grund av usla priser och det var ett bra beslut för nu är priserna mer än dubbelt högre mest på grund av den eländiga torkan förra sommaren. Dels steg priserna på gödsel mer än det dubbla och gödseln finns med i deklarationen för 2021. Om det fortsätter så kommer nog veteodlingen att gå ned ordentligt. Det var sista året som jag betalar sådana priser för gödseln. Hellre går jag över till vall eller solenergi.

Skogen är numera en viktigare källa för inkomster än jordbruket. Vi har investerat både pengar och arbete i skogsmaskiner och det börjar löna sej. Vi sköter ju skogen enligt uråldriga metoder (alltså 1950-talets metoder) som nu kallas ”kontinuerligt skogsbruk” eller nånting liknande. Vi fäller och kapar med motorsåg utom gallringen som sköts med en traktorprocessor (Hakki 400). Det blir inte till nånting att gallra för hand. På det här viset så är nästan allt vi får för virket ren nettoinkomst bara investeringarna börjar vara amorterade. Och så håller vi oss friska med motionen …

Annars så ser deklarationen nästan likadan ut från år till år. Det enda som ändras är om vi investerar i nån maskin eller anläggning som solenergi och det slås ju ut på flera år enligt avskrivningsreglerna. Semesterresor till Mallorca eller liknande ställen är närmast motbjudande för mej. Hellre far jag till skogs och sågar stockar eller ved. Och det var just det jag gjorde idag då solen sken och pappersvändandet plus datamaskinsknackandet blev alltför motbjudande.

En fin dag i skogen är den verkliga semestern

Solen börja värma så att marken på solsidan är bar även om det finns en massa snö på annat håll. I förrgår var det otroligt halt men den snö som kom i går frös fast i isen så nu är det inga problem mera. Regnet fick också snön att fara ihop en del. Men det börjar bli skare och där det har frusit kring stammarna så måste man sparka riktigt hårt för att få bort snön. Det är inte så bra att lämna höga stubbar för det stör körandet en hel del eftersom vi inte har så stora traktorer.

Snart är bondens år slut och då deklarationen är inlämnad så kan man se framåt och planera för vårsådden och sommarens byggen. Vi har ännu ett par månader skogsarbete om vägarna håller och maskinerna inte går sönder. Därför är början på mars det verkliga nyåret. Vi får hoppas att det blir bättre än föregående år och speciellt att sommaren inte blir lika het och torr.

Gott Nytt År till alla !

Ut på bete!

Nej, inte fåren, de är jag som är ute på betena, för nu är det tid för betesvård. Japp, de ska röjas, städas, fällas, eldas och brännas osv. Främst är det enbuskarna jag är ute efter, dedär små låga marktäckarena, men också diverse annat. I lingonbacken bakom huset hade en av de stora björkarna brakat av nere i roten och fallit mot en annan björk i någon storm. Den som hade brakat va som ett Y … Naturligtvis hade den ju fallit så den hängde upp sej precis mitt tvärs över den andra. Så jag fick inte ner den utan pappa med skogslastaren, men de gick ju bra det också, sen hade jag jobb en go stund med att reda upp de hela. Den som Y-björken fallit mot måste också ner, den lutade så betänkligt. Så sen fanns de…

De är ju en sak att dra omkull och kvista, men sen ska kvistarna brännas, de som duger till ved köras till klabbaren och så ska de klabbas i säck. Lite knöligt är de då rotänden inte ryms in i klabbmaskinen. Då klyver vi dem först i en liten hydraulklyv och sen kör man halvorna eller fjärdedelarna genom klabbmaskinen. Och ved blir det. Någonting rysligt. I vedlidret har jag ved för den här vintern och nästa, och i säck utanför vedlidret finns det för någon vinter till. Jag använder inte så mycket ved. Golvvärmen/jordvärmen håller grundvärme i huset och så har jag en luftvärmepump på vinden som hjälper till med lite värme på vintrarna så de inte faller för lågt dom dagar man är mer ute än inne. På sommaren kan man ju också kyla lite och hålla temperaturen i sovrummet på sovbar nivå. Jag eldar i kökspis och kakelugn. Men kakelugnen behöver bara en liten brasa på morgonen och en lite större på kvällen, så är den helvarm hela dygnet. Så, det är inte för vedens skull jag pynjar på i skogen. Och som jag skrev är jag nästan mest ute efter enbuskarna. För några år sedan tog jag bort så gott som alla enbuskar i den backen, men dom växer fort och breder ut sej som paraplyer. Bort bort bort innan dom blir helt omedgörliga. Nu orkar man bra med dom. Först såga omkull och sedan köra ihop och bränna. Smidigast är man med mönkkis och vagn. Mönkkis med kedar på. Utan dem kommer man inte långt när marken är frusen och man ska krella över stubbar och stenar.

Mönkkisen min börjar ha varit med ett tag, snart 10 år. Med årsmodell 2012 så fyller den 10 i år, men jag köpte den som ”fjolårets modell” 2013. Och med har den varit, överallt. Man undrar ju hur man skulle reda av vardagen utan mönkkis. Nå, visst har man fått prova det också när det varit nåt trassel och man fått vänta nån vecka på reservdelarna. Då är det cykel och skottkärra som gäller. Det går det också, men med barn, handelskassar och diverse, så är man nog glad varje dag det startar när man trycker på knappen. Men, även om den för tillfället startar och går, så börjar tanken gro, att man kanske måste börja fundera lite mera på att köpa sej en ny. Eller annan. Av någon luddig orsak är jag inte så begeistrad i tanken att köpa begagnad mönkkis. Inte behöver dom ha någå fel, men, njaah… Så som endel vrålar och bökar på med sina mönkkisar så undrar man ju om man köper sej bekymmer om man köper beganat? Så, jag har lurat lite på nya. Men, vilken djungel…. Emellanåt ger jag bara upp. Sen pausar jag nån månad i funderingarna och sen vaknar tanken till liv igen. Oftast när den jag har krånglar. Men, den ena mönkkissäljaren skryter värre än den andra med ena och andra finessen. Ju mer finesser det finns, ju mer finns det som kan krångla och gå sönder, tänker jag. Och stora är dom ofta, breda som ladugårdsväggar och de vill jag inte ha, de skulle vara prima om den skulle rymmas över bron… Vilket betyder att den får inte väga alldeles för kolossalt heller. Och om dom inte är stora i själva utseendet, men många innehåller ju kubiker så det räcker till och svämmar över. Min lilla mönkkis har 450 att sätta ner i backen. Och det har hittills räckt riktigt gott och väl för att ta mej dit jag ska. Allt det jag har lastat på, har den orkat dra hem. Lite knöligt har det varit genom snö nångång, när den hängt upp sej med snö under magen så hjulen bara snurrar och ingenting händer. Men då har det varit trevligt med en lite mindre mönkkis så orkar man lite rugga om den, och dra lite om de behövts. De är ju de, att lagom stora lass kan jag dra hem med mönkkis, större lass tar man traktorn till. Jag behöver ju inte heller ut på landsvägarna och bränna iväg i 80 knyck med min mönkkis. Här på holmen kommer man nätt och jämnt upp i 40 innan vägen och holmen tar slut.

Men. När jag då summerar ihop min ekvation, lagom stor, lagom stark, nätt och smidig, inga extra krusiduller, och skapliga pakethållare att surra fast ett och annat på… Och jo, inte allt för hiskeligt dyr heller! Vad har man att välja på? Ni som jobbar med era mönkkisar där ute, vilka erfarenheter har ni? Och finns det någonting man absolut ska akta sej för? ”Alla skryter med sin vatuvälling” heter de ju, och måndagsexemplar finns det av alla märken. Men, på nå vis är de nog som att de finnas mer gott om måndagsexemplar bland endel märken än andra…

Snövinter 2022

Det var första klass skogsväder i januari. Kölden kom före snön så det blev fin tjäle på mossarna som kan vara ganska besvärliga. Vi fällde och körde ut en hel del stora granar som väntat på ordentligt skogsväder i flera år. Fjolårsvintern var ju bedrövlig (varm).

Men sedan kom det snö. I slutet på januari vräkte det ned snö och blåsten skapade ordentliga drivor. I början på februari kom det ännu mera snö och snöhoparna sköt i höjden. Flera dagar gick till att köra bort snö från gårdsplanen och det blev svårt att komma fram i skogen då snön kom upp till framaxeln på traktorn.

Det värsta var att de varma dagarna i januari hade smält ned snön till is och det blev helt omöjligt att köra snö för alla fyra hjulen bara slirade fastän traktorn var på 6 ton. Ett tag hamnade jag i en vinkel vid husen och måste ha hjälp att komma bort. Jag har inga kedjor eller nabbar på stora Zetorn så den började gå sidlänges mot väggen. Vanliga år har jag inte haft sådana problem men med glansis under lös snö så var det hopplöst.

Runebergsdagen gällde det att först skotta sej ut ur huset

Runeberg firade vi med att köra snö – bara vi först fick upp en smal gång ut till vägen. Det går inte att köra med den stora traktorn fram till trappan så det blev att plocka fram snöskyffeln. Det hade kommit en driva framför ytterdörren också men jag lyckades skuffa upp den så mycket att jag kom ut.

Det har i alla fall varit bättre att köra snö i år eftersom marken var täckt med hård is. I fjol var det ett elände då skopan gick ned i marken som inte alls var frusen. I skogen har vi inte alls kört bort snö från vägarna utan bara kört upp breda spår. Det är bättre med snö för då blir vägarna jämnare. Men man skall akta sej att köra utanför spåren för då får man problem att komma fram i den djupa snön.

Det har varit lätt att arbeta i skogen förut men nu är det så mycket snö att man måste sparka bort den runt stammen innan man fäller och det tar ju mera tid. Sedan blir det bekymmer då träden faller ned i snön. För att kvista måste man lyfta upp trädet med lastaren. Det var också problem då ett par träd föll över utfallet och toppkvistarna fastnade i snön på andra sidan så det var svårt att dra trädet tillbaka.

Till råga på allt så var plötsligt ena bakhjulet på lilla Zetorn tomt. Troligen hade en kvist brutit loss ventilen. Nu var det bra att ha lastaren fäst vid bakaxeln på traktorn. Man kan lyfta upp ena bakhjulet med stödfoten och så är det bara att skruva loss hela hjulet. Med den andra traktorn körde vi ut hjulet till vägen och satte in det i Ducaton.

Det tog inte lång stund för Däck-Lindfors att sätta i ny innerslang. Till all tur var ytterringen i skick. Den såg ganska skruttig ut då den var ihopklämd utan luft men den var hel.

Visst går det att hugga ännu men det går långsammare än i januari på grund av snön. Få se hur vädret blir nu i februari. Det skall komma mera snö från och med i morgon men det blir också plusgrader så man vet inte om snömängden ökar eller minskar. Men jag misstänker att det perfekta skogsvädret är slut för i år.

Spara elektricitet

Vi fick meddelande om att elpriserna skulle tredubblas från första februari så det blev fart på de gamla planerna på fjärrstyrning. Nu visade det sej att de moderna reläerna kan styras över nätet eller direkt med mobiltelefonen. Och det har kommit tillverkare som har helt öppna system så att man själv kan programmera precis hur man vill.

Ett stort problem med alla sorters ”smarta” system har varit att de är helt beroende av ”molnet” dvs. måste kopplas till en server i Kina eller någonstans. Det gör att de är rent livsfarliga för det är möjligt att kapa dem och ställa till med hur mycket elände som helst. Alla löften om att ”molnet” är säkert bör man ta med ett kilo salt. Det finns ingen fullständig säkerhet på nätet.

Därför var jag nöjd då jag hittade en tillverkare som hade system som kunde vara helt lokala och som man själv kunde få att fungera som man vill. Litet förvånansvärt var det att den tillverkaren (Shelly) finns i Bulgarien men bra ur den synvinkeln att de finns inom EU. I en artikel skrev man att de har gjort allting rätt ända från början och det kan man hålla med om.

Först köpte jag ett litet antal reläer för att testa dem och de verkar vara riktigt bra. Det finns både som stickproppar och som moduler för fast installation i en dosa. Stickpropparna är så små att man får två att rymmas bredvid varandra i ett dubbelt vägguttag.

Otroligt nog innehåller de här små stickpropparna små datamaskiner som kan ha kontakt till datanätet. En nackdel med trådlös WiFi är att räckvidden är mycket begränsad. Teoretiskt skall de klara 50 meter utomhus och 30 meter inomhus men i praktiken så är 20 meter gränsen ifall det finns väggar som tegelväggarna i vår gamla ladugård som är 50 cm tjocka. För att täcka alla byggnader måste man då ha mängder av WiFi-stationer.

De fasta reläerna är också mycket små. I bästa fall ryms de i samma dosa som en strömbrytare för de är bara 16 mm höga.

De här reläerna som hör till den nyaste serien har också Blåtand så man kan styra dem direkt från mobiltelefonen. Det finns också en Pro-serie som dessutom har Ethernetanslutning med kabel som ger betydligt större säkerhet än de trådlösa. Priset för de små reläerna ovan är omkring 15 euro vilket är mindre än en gammaldags mekanisk strömbrytare. Pro-serien kostar 40-60 euro. De är avsedda att installeras på DIN-skena. Man kan köpa dessa direkt från tillverkaren i Bulgarien och det tar en vecka att få dem men de finns också i Sverige därifrån transporten går på halva tiden. Priserna i det här landet är ännu betydligt högre.

Bilden ovan visar hur styrningen går till. Knappen med blå ring uppe till höger kan koppla på och av reläet direkt. Nu är det påkopplat och visar att motorvärmaren drar 1357 Watt. Man kan också använda det inbyggda kopplingsuret (Timer) som sätter på värmaren genast och stänger efter x antal sekunder (som man kan ställa in). Eller så använder man en veckokoppling med upp till 18 på och av-tidpunkter. I allra värsta fall kan man programmera allting via Internet.

Eftersom jag har börspris på elektriciteten så går det inte så bra med ett enkelt kopplingsur för priserna varierar mycket oregelbundet. I morse kostade 1 kWh 0,4 cent men i morgon på dagen kostar det 20-24 cent. Man borde alltså ha ett program som läser av elpriserna från Nordpool och styr reläerna enligt det. Priserna för en dag framåt finns på Nordpool Day-Ahead.

Att värma upp ett hus är lättare eftersom temperaturen är mycket trög. Det kan ta upp till ett dygn innan den ändras så det går bättre att välja de timmar som har lägsta priset. För våra traktormotorvärmare är det svårare eftersom de borde värmas just förrän vi far till skogs. Vi kanske måste värma på morgonnatten då det vanligen är billigt och fara iväg senast klockan sju på morgonen …

Det finns också en app (program) för mobiltelefon som gör det möjligt att styra varifrån som helst. Men då måste man använda ”molnet” (tillverkarens server) och jag föredrar att hålla allting inom vårt lokalnät. Då kommer ingen annan åt styrreläerna. Fördelen med Shelly är just att det är möjligt med helt lokal styrning. Andra fjärrstyrningar som mest är avsedda för hemautomation har inte den möjligheten. Någon hemautomation via ”molnet” tänker jag absolut inte börja med. Det är för riskabelt.

Det finns också tilläggsutrustning som kan styra reläerna enligt temperatur, enligt ljus eller enligt fukthalt. Och hela tiden kommer det nya möjligheter. Men som jag skrev så är det också risker med sådana system. Det värsta är att folk är så lata att de bara använder en app även om andra kan ta över styrningen. Inte utan orsak heter det att ”lättjan är alla lasters moder”. Vi kommer att få se allt mer katastrofer där skurkar tar över sjukhus och energiförsörjning och kanske elbilar. Ibland för att kräva pengar men ibland bara för att jävlas. Så jag använder inte något ”moln”.

Isär….

Jag nämnde tidigare på senhösten att min trotjänare Fiatagri 80-90DT från 1990 med lite på 11000 timmar började tappa draget på högre växlar och därför började fundera på att skaffa ytterligare en lastartraktor. Jag hade en på prov under slutskedet av skörden men kom inte riktigt överens med den så den returnerade jag.

Så nu då jag besinnat mig lite från försäkringschocken och beslutat låta det ärendet bero så har jag tagit itu med reparation av traktorn i stället. Det börjar ju bli hög tid att ta itu med skogsarbete och Fiaten använder jag i skogen. Eftersom jag antog att det är kopplingen som börjar ha sett sitt så är det bara att klyva traktorn för att komma åt den. På dessa äldre traktorer är det inte så invecklad sak men lite skruvande är det ändå och några bultar är lite svåra att nå, man borde nog ha utbyteshänder av lite mindre storlek att tillgå. Med lite funderande och en god portion tålamod gick det ändå ganska bra och traktorn gled lätt isär med hjälp av pallgaffel och några lastpallar. Följande bildkavalkad kanske bäst beskriver proceduren.

Projektet inleds efter att ha flyttat undan växtskyddsprutan så att tillräckligt utrymme för att ta traktorn isär finns. Det är trevligare att skruva i varma utrymmen och stadigt golv underlättar arbetet.

Till först demonterades lite plåt runtom.

Efter att ha lossat slangar, vajrar, axlar och kablar skruvades bultarna som håller ihop motor med transmission bort och delarna kunde börja separeras. Det gick lätt och säkert med hjälp av lite lastpallar, plankbitar och 2 pallgafflar.

Lamellen var inte riktigt slut men av fingrarna som ligger an mot urtrampningslagret var det inte mycket kvar så det var nog inte frågan om att en reparation var nödvändig, man kunde nog blivit utan frikopplingsmöjlighet vilken dag som helst.

30-årigt damm, lite olja och lämningar från tidigare kopplingar hittades också. Det är tredje kopplingsbytet på denna traktor men det första som jag gör själv, i de två tidigare kopplingarna har centrumet i lamellen rivits loss och fjädrarna från dämpningen har tydligen lämnats kvar av servicemannen.

I väntan på de beställda delarna så satte jag lite tid på att få bort skiten som satt hårt.

Passade också på att rengöra startmotorn när den nu var lättillgänglig, damm från släpringar och kol samlas med åren och är oftast orsaken till krypström och startproblem så det lönar sig nog att nu som då putsa ur lite.

Matarpumpen fick sig också en översyn av samma anledning, så värst mycket skräp va det ändå inte där.

Damm från bromsar och kopplingar är besvärligt att få bort, till och med handrengöringsmedel som är ämnat för saken går bet på uppgiften. Björntunga och diskmedel fungerade någotsånär men av en slump råkade jag valla om skidorna och märkte att vallaborttagningsmedlet verkade vara det allra effektivaste.

Det skulle ta 3-4 dagar innan ny koppling anländer så jag återkommer med monteringen senare om jag lyckas få ihop det hela igen. Om någon här har lite tips och råd så tas det tacksamt emot.

Kontinuerligt skogsbruk i 70 år

Nu har det igen blivit modernt med ”kontinuerligt skogsbruk”. Men det har vi sysslat med länge redan. Jag minns mycket klart hur jag som liten pojke satt på hästlasset då vi körde ut stockar och ved från skogen. Speciellt hur kallt det var då man kom ut ur skogen och det blåste kallt på Petjärmosan. Då tyckte man att hästen kunde ha satt litet fart så man kom hem till värmen.

På den tiden hade vi inga motorsågar och inga hydrauliska lastare. Man vältrade stockarna upp på parsläden för hand över två raka slanor som ställdes lutande mot släden.. Det behövdes två starka karlar i alla fall – en i varje ända på stocken med stocksaxar. Riktigt små stockar kunde en karl få upp på egen hand.

Träden fälldes med yxa och justersåg – ibland med två mans stocksåg. Det var ingen fara för skövling – eller var det ? Redan på 1600-talet började det bli brist på ordentliga träd i skogarna och kakelugnen uppfanns på 1700-talet. Arkitekten och överintendenten Carl Johan Cronstedt presenterade 1767 ett memorial med titeln “Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar til Weds Besparing för Rikets råd”.

I gamla skogsböcker från 50-talet och början på 60-talet beskrivs hur illa skötta skogarna är och man börjar föreslå kalhuggning och plantering i vissa fall. Motorsågen kom och nya Jonsered Raket var en sensation då den vägde blott 9,5 kg. Vår Raket finns ännu kvar och torde fungera men har inte varit i användning för de nya sågarna har bara halva vikten och betydligt mera styrka.

Just nu slåss man igen om kontinuerligt skogsbruk (blädning, plockhuggning). Kalhuggning är nu ”traditionellt skogsbruk”. Här har vi sysslat med kontinuerligt skogsbruk redan i 70 år. Men visst har det förändrats det också. Och helt utan kalhuggning har vi inte varit. År 1973 så högg farsan bort en bit med gammal granskog och planterade. Fast inte var det så stort kalhygge som man numera kan se. Och jag hörde av honom att Moofa (min farmors far) hade huggit en ”ruta” i skogen redan på 30-talet. Jag minns den som ett hallonställe med stora stenar och tallskog. Tallarna finns ännu kvar.

Det är intressant att läsa i Skogsbruksläran om ”iståndsättning” av skogar med nedsatt produktion. Kalhuggning finns med men bara som en åtgärd. Det nuvarande kalhuggningsraseriet hade ännu inte kommit. Jag följer en del av råden – andra inte.

Tvärs emot lärans råd att inte ”splittra i små grupper” så är det just precis det vi gör. Varje bit bör behandlas enligt sin speciella förutsättning. Blädning eller plockhuggning handlar inte om att lämna kvar skräpet och ta bort de värdefulla träden utan man förnyar genom att släppa fram snygga och livskraftiga träd. Där vi hugger nu i år så finns det prima ungskog under de stora granarna som kvickt måste bort så att ungskogen kan växa upp.

Delvis handlar bråket om kontinuerligt skogsbruk om missförstånd. Man har förläst sej på den gamla kritiken över blädning och inte alls fäst sej vid råden om förnyelse med fröträd och skärmställning. Till stor del beror det säkert på att de stora skogsmaskinerna inte lämpar sej för annat än fullständig kalhuggning. Jag har sett vilka ruskiga resultat de lämnar efter sej i småskogen.

Vi hugger däremot försiktigt och tar bort de stora träden från norrsidan i små remsor så ljus kan komma in och främja förnyelse. Det viktigaste är att INTE hugga upp så mycket att gräset kommer för det kväver all förnyelse. Jag minns en bit som kalhöggs i Tallmosan för många år sedan. Nästa vår kom det en matta av små plantor – det såg ut som en gräsmatta. Men sedan kom gräset och kvävde nästan allting. Det var ett litet kalhygge på sydsidan av skogen så det gör jag inte om.

Tidpunkten då man hugger bort de stora träden är mycket viktig. Man får inte hugga förrän småskogen under är tillräckligt stor. Men den får inte heller blir för stor så att den slås sönder vid fällningen. Små plantor mellan en halv och en meter klarar sej vanligen riktigt bra medan större brister ganska lätt. Och det är bäst att fälla vid varmt väder för träden brister lättare vid köld.

På bilden ovan ser man en lyckad fällning. Småskogen är så gott som orörd. Det går inte alltid så bra och ludna granar kan slå stora hål i småskogen. På bilden är småskogen redan för stor men teori är en sak och verkligheten en annan. Vi har inte haft möjlighet att fälla tidigare för den här biten är bakom en mosse som man helst inte kör över utom då det är ordentlig tjäle som i år. Det har varit flera dåliga skogsvintrar utan nämnvärd tjäle så den här biten har fått vänta litet för länge.

Vi väntar på lämplig vindriktning för att få träden fällda åt rätt håll. Helst så att toppen kommer ut på en stickväg. Då kan man dra ut stammen med lastare och får kvistar att förstärka vägen. Allt för att få livskraftig ungskog (men inte gräs). Gräset är den värsta fienden till en lyckad föryngring. Speciellt på den bördiga mark vi har i Tallmosan.

På bilden ovan finns det ännu ingen nämnvärd ungskog så den biten får vänta. Litet kan vi hugga upp den så det kommer in litet mera ljus – men inte för mycket så att gräset sprider sej. Man behöver inte ta bort så många stora granar för att få till stånd föryngring.

I SkogsLand går det en het debatt om kontinuerligt skogsbruk. Mest verkar det vara bolagen som vill kalhugga för de kan då spara något öre. Men det finns många skogsägare som anser att kontinuerligt skogsbruk är lönsamt på längre sikt. Det finns en rörelse i Småland Plockhugget som har det som bärande idé. Det är liknande som mina tankar. I Skogsland läste jag också om en familj som fick dubbelt bättre betalt för sitt virke då de sålde kvarvarande fröträd till en specialfirma. Land Skogsbruk är en av de intressantaste källorna för mej även om jag avskyr rikssvenskarnas terminologi. De kallar kalhygge för ”hygge” vilket är helt galet. De skjuter sej själva i foten för de får folk att tro att ”hyggesfritt” är detsamma som att man inte får hugga alls.

Jag är inte speciellt fanatisk ifråga om skogsbruksmetoder utan anser att man bör anpassa dem till den särskilda situationen. Ibland kan det vara befogat att kalhugga men vi sysslar som sagt med eget kontinuerligt skogsbruk. Märk väl att det tog många år att bygga upp en lämplig maskinpark med två skogstraktorer, två lastare, vinsch och en liten traktorprocessor (för gallring). Den som inte har lämpliga maskiner har svårt med sådant skogsbruk.

Överståndarna (de stora granarna) är fällda

I går fick jag de stora överståndarna bort från den här biten. Det finns en hel del fin ungskog kvar ännu så det är bra början på föryngringen. Som jämförelse se nedan hur det såg ut förrän vi började ta bort överståndarna. Tallen till höger är densamma som finns kvar.

Jag läste i Land Skogsbruk att det tar mellan 8 och 13 år innan nyplanterad skog börjar binda kol. Här vill jag påstå att det bara är något år så har vi full ungskog. Helt gratis och utan arbete – annat än fällandet av de gamla träden.