Sida 170 – Bondbloggen

Säsongstart.

Lite fuktigt och svalt väder har fördröjt säsongstarten som annars kunde ha blivit rekordtidig i och med att det inte funnits tjäle kvar de senaste veckorna. Det är dock fortfarande en tidig vår för även om vi nu ligger någon dag efter fjolårets rekordtidiga vårbruk så är det betydligt tidigare än normalt.

Övergödsling….

… av kummin och råg är det enda jag gjort ute på åkern hittills. Det gjorde jag i lördags och nu idag söndag har vi lämpligt fått några mm regn som gör att gödseln löser sig och kommer växtligheten tillgodo. Hybridrågen har repat sig någorlunda och tillväxten har kommit igång, bestockningen bedömmer jag som god på lite över halva arealen och resten torde fylla odlingskraven så pass att det inte behöver kompletteringssås. Rågen höll ett tag på att bli uppäten och nedtrampad av ett hundratal gåsar men till all lycka flög några in i högspänningslinjen på grannåkern så att dom blev liggandes livlösa, det räckte till för att få resten av marodörerna att flytta vidare. Kumminet är lite i glesare laget men ändå så pass gångbart att det får hänga med en säsong till.

Grannen har sått lite vete och gödselspridningen är på gång i trakten av doften att döma 🙂

Jag hoppas nu på några dagar uppehåll så att jag kommer igång med vårbruk, lite sådd och plantering innan Valborg. Sen får det gärna bli några fuktigare dagar så att man kan ägna sig åt lite kartritande och blankettifyllnad. Vi får se, det är hursomhelst ingen tid förlegad så här långt men det som är gjort är gjort 🙂

Huset som försvann

Detta hände för rätt länge sen. Faktiskt så länge sen att Bondbloggen inte ens fanns, men det börjar kunna berättas först nu. Vi skall tillbaks till nådens år 2007 för att komma i rätt stämning.

2007 var året då jag blev bestulen. På ett hus

Jag har rätt länge tänkt att återge denna lite märkliga historia på bloggen, men lite dragit mig eftersom hela historien är så huvudlös att den närmast verkar påhittad. Dessutom har jag väl gått och hoppats att gåtan skulle få en naturlig förklaring, men det börjar jag nog ge upp nu efter 8 år.

Såhär var det. När jag köpte grannhemmanet i slutet på nittitalet följde en gammal ria med. Rian var inget för världen, jo, det hade varit ett fint historiskt dokument med bland annat en hemgjord torkugn från uppskattningsvis tjugotalet, men allt var i så dåligt skick att det liksom inte kändes meningsfullt att ta vara på det. Lite saker och ting av värde fanns dock i huset och så länge taket höll tätt så fick det stå. Naturligtvis gick inte det speciellt länge utan den snörika vintern 2003 föll hela faderullan omkull och började ropa på hjälp. Nu har ju snabbhet aldrig varit mitt kännetecken så det gick till vintern 2006 innan jag kom mig för att göra något. På vintern plockade jag av taket som var ett tagelpannetak och sen kom vårbruket och sen växte huset ner i gräs och förblev ostört återigen ett år.

En bild från cirka 2005. Rian har störtat och är nervuxen i mina favorithatobjekt hundfolkor.

Sen hände det märkliga

En dag så var den borta!

Rian är placerad 100 meter norrom vårt boningshus och eftersom vi i allmänhet har ärende söderut kan det gå någon vecka innan jag har ärende norrut. Döm om min totala förvåning när jag sensommaren 2007 upptäckte att huset inte fanns där mera. Ett nerfallet hus utan stockar eller annat fint att ta tillvara hade hux flux bara försvunnit från jordens yta. Även om platsen inte kan ses från bostadshuset så är det definitivt inom hörhåll, men ingen på tomten hade märkt av något konstigt. Att huset tagits bort med maskin är helt klart för som hantverk hade det nog tagit sin lilla tid.

Vad jag sen tycker om stölden är mera oklart. Jag slapp ju en massa jobb så egentligen tackar jag för besväret, men tyvärr åkte endel saker med i svängen som jag väldigt gärna hade haft i behåll. Ca 1000 torra pärtor och än värre kanske 250 fina höstörar försvann på köpet. En gödseltratt av lite modernare snitt och en gammal häststötting skull jag också gärna har haft i behåll. Så även om jag till någon del är tacksam så betraktar jag nog det hela precis som en regelrätt stöld. En gammal självbindare hade ratats, och lite stockverk och golvet fanns kvar. Resten var borta

Jag tycker jag har frågat alla som jag på något sätt kunde ha något att göra med fallet och tillbringat en hel del tid med att fundera, men ingenting har lett nånvart. Frågan är än idag helt olöst. Dessutom kan Ni ju föreställa Er att det är lite pinsamt att gå fram till någon och ställa frågan: “Jag har tappat ett hus, vet du var det är”

I början av månaden kom jag mig för att börja städa upp tomten. I mitten på månaden gav jag upp. Där fanns så mycket gammalt metallbråte och ruttet träverk att jag hade haft punktering dagligen på grävmaskinen och som handarbete var det drygt. I går beställde jag en bandgrävare som på nån timme fixade upp tomten så nu är definitivt den gamla torkriaeran förbi på backen. Dessutom är det en utmärkt plats att fylla upp allt material på som kom från utfallsrensningen i höstas.

Detta är då taget från ungefär samma plats som bilden innan. Kom sen inte och säg att det är finare bara för att det är grönt. Det är ovanstående bilder ett bra bevis för

Trodde Ni på det här nu då? Det lönar nog sig att göra det, för varje ord är sant.

Sommarväder

I skuggan + 18 grader och på solsidan av huset +30 grader. Vårsådden börjar vara klar och vitsipporna lyser i skogsgläntorna. Ja, inte här utan i Sverige. Vi slarvade och åkte förra veckan till vårt hus i Medåker norr om Arboga (i västra ändan av Mälaren) för att kolla huset efter vintern. Det är ingen sommarstuga för på sommaren hinner vi aldrig vara där – bara på våren och hösten. Långt borta hemifrån som det skall vara för att man skall kunna koppla av. Man behöver resa bort hemifrån så man inte blir “gårdsblind”. Och så får vi uppleva två vårer – en i Medåker och en hemma.

Det är en typisk Närkestuga i två våningar. Även om den är en kilometer från länsgränsen inne i Västmanland. Närke är alltså det gamla landskapet med Örebro som centrum. Hustypen var inte ovanlig på annat håll i Sverige heller. Den har utvecklats från enkelstugan medan våra gamla hus oftast är parstugor. Åtminstone här i Hindersby. Tidigare var envånings enkelstuga vanligast men från 1770-talet började man bygga en våning till eftersom man då sparade på takkostnaderna. Taket bara flyttades en våning uppåt. Vårt hus lär vara en av de få Närkestugor som finns kvar i ursprungligt skick Taket är nytt och inredningen från 50-talet men annars orörd.

I samband med laga skiftet 1827 så blev tvåvåningshusen vanliga då en hel del hus flyttades ut ur de tätbebyggda byarna. De mindre gårdarna byggde då tvåvånings enkelstugor medan de större byggde parstugor. Korpral Nornbergs hus ovan byggdes omkring 1856 på Norrgården 3:7 som flyttades ut från Garlinge by.

Huset ligger mitt emellan Mälardalens slätter och Bergslagens skogar och berg. Bakom huset finns ett högt berg så man kan se ned på husets tak. Framför huset finns sista utlöparen av Mälarslätten som vidgar sej till de stora åkrarna kring Västerås. I skogarna finns det varg och älg och rådjur och en massa vildsvin. Vi hittade älgbajs på gårdsplanen framför huset då vi kom.

Vitsipporna hade spridit sej över hela gårdsplanen och slog ut för fullt i värmen. En mängd blå Scilla fanns det också och knoppar på gullvivor som växte på många nya ställen men inte ännu slagit ut.

Brunnen var full av vatten och det var lätt att skjula upp och fylla på byttorna vid husväggen. Vi har ingen pump utan allt vatten tas upp med skjulan. Under diskbordet finns ett minireningsverk så vi får kaffevatten. I vintras hade jag för första gången lämnat kvar det och bara satt in isolering runt och en frostvakt på 200 W inne i diskbordet. Temperaturen hölls precis kring 13 plusgrader hela vintern fastän det varit -7 grader inne i huset som kallast. Reningsverket behövs fastän vattnet ser bra ut. Filtret blir nämligen brunt redan första dagen eftersom brunnen tar in ytvatten och humus från berget bakom huset.

Och hur kopplar vi då av ? Hemma gräver och bygger vi och i Medåker gräver och bygger vi ännu mera. Trädgården blev bra efter det jag körde den med femkantig tjock stjärnlina på röjsågen förra hösten och fick bort det mesta av det långa gräset. Lien gick sönder för det var så tjockt och segt. Motorgräsklipparen står i det gamla svinhuset och är förbjuden att användas. Likaså hugger jag ved med bågsåg och yxa och tar till motorsåg bara då det gäller stora träd och tjudriga bitar. Bra motion men man behöver inte direkt späka sej genom att försöka hugga en tjudrig lönn i bitar som ryms i kaminen.

Den här gången grävde jag ned ett täckdikningsrör i diket mot berget. Därifrån rinner det stora mängder vatten då det regnar och utan dike så kommer allt ut på gårdsplanen. En höst så fastnade bilen i smörjan mitt på gårdsplanen. Nu blir diket täckt men jag lämnar en svacka så ytvattnet kan rinna bort åt sidan.

Då det blev för hett på eftermiddagarna så satte jag nya skivor i trappuppgången. Där fanns bucklande masonitskivor som inte alls var täta. Nu kommer det i stället insulitskivor (mjuka träfiberskivor) som både tätar och isolerar. Insuliten kom redan på 30-talet (Carl G. Muench från St. Paul, Minnesota fick 1915 patent på Insulit) och den sattes innanför väggarna på de flesta stockhusen som blev betydligt tätare och varmare. Men på den ena väggen fanns det gammal lerklining som också är mycket bra tätning och isolering då den innehåller en hel del halm – fungerar lite på samma sätt som insulit. Där fanns också tidningar från 1918 och 1965 så man vet ganska bra när arbetena skedde.

Hacken i stockarna till höger (där lerkliningen tagits bort) är till för att leran skall fästa bättre. Men på den andra väggen är lerkliningen fin och får vara kvar. Det var inte lätt att få de nya skivorna att passa in precis under trappan. Jag provade in dem omkring 40 gånger innan jag var nöjd. Fast det var ju ingen idé att sätta dit nya skivor om de inte blir riktigt täta. Det är väl klart att jag har litet pippi på gamla byggmetoder och material. Jag avskyr de nya materialen och metoderna som kom på 60-talet och lett till mögelhusbyggandet.

Förespråkarna för plastbyggandet säjer att det fungerar bra om man bygger rätt. Men det är omöjligt i ett gammalt hus som ofta är kallare inomhus än utomhus. Då kondenseras fukt mot plasten inne i väggen var man än sätter fuktspärren ! Bättre då hygroskopiska material (fuktupptagande såsom trä) hela vägen. Vårt hus är egentligen riktigt varmt då man en gång fått det uppvärmt.

Litet elektronik hann jag med också. En ny vridbar kamera sitter nu i hörnet på huset (se ovanför stegen på första bilden). Problemet är att komma åt den utifrån eftersom de eländiga operatörerna har stängt alla inkommande portar. Ett stort steg framåt för datakommunikationerna vore att bli av med alla operatörer eftersom de tycks ha som mål att göra livet så besvärligt som möjligt för alla. Det är ungefär som med maffian: Betala eller lid … Vi behöver faktiskt inga operatörer alls (utom nätoperatörer) utan de är fossiler från trådtelefonernas epok.

Egentligen var orsaken till att åka till Medåker den att jag behöver nya tallrikar på såmaskinen. Det gick bra att beställa från Lantmännen i Köping (20 minuters väg från vårt hus) och Christian på reservdelssidan skötte smidigt om att vi inte behövde betala svensk moms. Den får man nämligen inte tillbaka vilket är ett problem då man handlar inom EU och hämtar varorna själv. En mängd firmor ids inte (kan inte) skriva ut exportblankett men den här affären visar att det bara är fråga om lättja. Ifråga om en eller annan skruv gör det inte så mycket men 24 tallrikar till Rapiden kostar redan en hel del.

Så nu skruvar jag och så skruvar jag ännu mer. Innan jag har bytt alla tallrikarna måste omkring 400 skruvar bort och tillbaka. Inte så farligt men en del sitter som berg … Enda möjligheten är att ta bort hela billen och skruva fast den hårt i skruvstädet och sedan gå till attack mot skruvarna. Men jag måste erkänna att Väderstad har bra material för skruvarna är inte fastrostade även om de sitter hårt. Så jag behöver inte göra dem vitglödande med gassvetsen vilket ju är en lättnad.

Sysselsättningen över Wappen är alltså tryggad …

Vedklyvning.

Dagens projekt var att fixa lite ved och jag tänkte att lika bra kan jag låta “gambälvolvon” få känna av lite vårluft på samma gång. Den trivdes som synes (och höres) riktigt bra med det. Intressant hur jämnt varvtalet hålls trots varierande belastning tack vare tungt svänghjul.

Luden insekt

Bongade en luden fjäril på hallväggen idag och undrar om någon kan hjälpa till med artbestämningen. Vetenskapsredaktören såg min bild på facebook tidigare idag och föreslog lerfärgad rotfjäril men nu när jag jämför bilderna och uppgifterna om den så verkar det att inte vara den som jag såg. En rotfjäril eller nära släkting verkar det vara men vilken? Läser om rotfjärilar att de kan skada rötterna i sallatsodlingarna så jag borde antagligen ha avlivat den men den såg så vild ut att jag inte tordes 🙂

Som tilläggsinformation till bilderna kan jag tillägga att den var närmare 5 cm lång, vingspannet vet jag inte för den satt ihopkrupen hela tiden jag såg den men tippar att det kunde ha rört sig om en 6-7cm eller betydligt mera än de 2,5-3,5 cm som nämns för lerfärgad rotfjäril.

Nu får bloggläsarna utöva lite efterforskning.

Skogsdikning.

Ett tillsynes ändlöst projekt roddes i hamn häromveckan. Projektet som nu inte var så särdeles stort blev för min del drygare än beräknat på grund av flera dåliga skogsvintrar i rad. Det var med knapp nöd jag lyckades få röjningarna av dikeslinjerna gjorda innan grävmaskin kom. Det rörde sig om några kilometer diken som jag nu under tre vintrar i rad röjt. Vintern för tre år sen var så pass snörik att det frös först efter att man fått upp spåren körda, oftast gick det att få några hundra meter spår i snön tillpackade åt gången så att det efter en 3-4 dagar höll att köra ut det avverkade virket. Egentligen borde man väl den vintern röjt alla dikeslinjer för de följande två vintrarna har det inte just frusit till något överhuvudtaget. Samtidigt som man röjer dikeslinjerna vill man gärna gallra ur intill körspåret när man nu ändå är på plats så det var egentligen det som tog den mesta tiden. Det skall ju ändå göras förr eller senare, tyvärr har nu dikesröjningen lett till att mycket av skogsarbetet börjar höra till kategorin senare. Förhoppningsvis blir nästa vinter en gynnsammare vinter med tanke på skogsarbetet.

12.03.2013. Trotjänaren har snöat ner under natten men startar snällt i kylan. — 12.03.2013. Trotjänaren har snöat ner under natten men startar snällt trots kylan.

Så här kan ett dike som stått orört ett trettiotal år växt igen. — Så här kan ett dike som stått orört ett trettiotal år ha växt igen.

25.03.2013. Ibland passar det bättre med körspår på dikesslänten..... — 25.03.2013. Ibland passar det bättre med körspår på dikesslänten…..

..... och ibland när det frusit tillräckligt håller det till och med att köra nere i diket. — ….. och ibland när det frusit tillräckligt håller det till och med att köra nere i diket.

Att dikning lönar sig råder det inte någon tvivel om i detta fall. En 50-årig tall har vuxit svagt i 20 år fram till dikningen för 30 år sen. Betydligt bättre tillväxt de senaste 3o åren och nu har dikesrensningen säkerställt god tillväxt fram till slutaverkningen (förutom för detta exemplar förstås) — Att dikning lönar sig råder det inte någon tvivel om i detta fall. En 50-årig tall har vuxit svagt i 20 år fram till dikningen för 30 år sen. Betydligt bättre blev tillväxten efter dikningen och nu har dikesrensningen förhoppningsvis säkerställt god tillväxt fram till slutaverkningen (förutom för detta exemplar förstås) 🙂

17.4.2013. När det är välfruset håller det trots lite flödvatten. — 17.4.2013. När det är välfruset bär det trots lite flödvatten.

Ibland har grävaren lyckats få det oländigt på gamla dikesvallen.

21.4.2013. Vinterföret tar slut förr eller senare men jämfört med i år var 2013 rena drömmen.

Vintern 2013's virke hemkört. — Vintern 2013’s avverkningsvirke hemkört.

6.3.2014. Denna bild får beskriva skogsföret vintern 2014. Det blev inte många lass hemkörda härifrån 🙁

103.2015. Grävaren på gång i området. — 10.3.2015. Grävaren på gång i området.

Dikestrumma för att underlätta korsande av diket i fortsättningen.

Jag hade kanske inte riktigt räknat med att grävmaskin skulle köra här, men ibland måste den ta sig ut till vägen för att fylla på bränsle :/

14.3.2015. Efter några kalla nätter hade moränen frusit till så pass att det höll att köra på dikesvallen. — 14.3.2015. Efter några kalla nätter hade moränen på dikesvallen efter grävningen frusit till så pass att den höll att köra på.

Översvämningsrisker.

Skogsdikningen eller som i det här fallet en rensning av befintliga diken har på senare tid beskyllts vara en av orsakerna till de svåra översvämningar som drabbat åkermark och bostadsområden. Och det skall man väl inte sticka under stol med att visst kommer nu vattnet betydligt snabbare ut ur skogen efter regn. Speciellt tydligt var det i början av oktober 2012 då stora mängder regn föll på en efter en lång regnperiod redan vattenmättad mark. För att fördröja flödet framförde jag då en idé om att man kunde i samband med dikesprojekten förse skogsdikena med dammar eller dikestrummor på strategiska ställen. Till exempel kunde man förse dessa med ett rör av liten storlek i botten av dammen som skulle stå för torrläggningen men inte förorsaka stora flöden, högre upp i dammen kunde man montera ett grövre rör eller stenlägga ytan så att den tål flöde utan att erodera för att leda bort vattnet vid stora mängder nederbörd. På så vis kunde en hel del vatten lagras i skogen och de stora flödena begränsas för skogen tål nog att stå i vatten i några dagars tid. Den här idén har vad jag förstått börjat anammas av politiker och dikesplanerare men jag vet inte om några försök ännu gjorts i praktiken. Det här projektet har nog genomförts enligt tidigare kutym.

Alternativet att inte dika eller rensa dikena vilket också framförts gillar jag inte för man ser nog en tydlig tillväxtökning i de skogar där vattenhushållningen är i skick. Och med tanke på det ekonomiska läge landet befinner sig i är det nog skäl att se till att virkesproduktion hålls igång även om det just nu inte är så värst stor efterfrågan på de skogliga produkterna.

Det är också oskäligt att vid skogsdikning påföra kostnader som uppstår med ökade vattenmassor för markägarna nerströms. Tidigare då skogen ofta ägdes av samma bönder som ägde jordbruksmarken i deltaområdena spelade det inte så stor roll hur kostnaderna fördelades. Men i dag då allt större del av skogen ägs av icke jordbrukande befolkning så är saken en annan. Speciellt nu då också staten minskar sitt deltagande i muddringskostnaderna. Jag var besviken på utfallet av senaste revidering av vattenlagen då detta inte kom att beaktas, jag hoppas saken åtgärdas i kommande revideringar. Likaså hoppas jag att kostnaderna för flöden som härstammar från hårdgjorda ytor inte läggs jordbrukarna till last.

Dikesunderhåll.

Alla diken behöver ändå inte rensas, jag lät lämna några partier med bättre lutning odikade för att på så vis minska flödet och risken för att fasta partiklar följer med vattenströmmen. Att bygga dammar typ dem jag beskrev ovan skulle säkert komma att fordra mera underhåll. Överlag kunde man minska behovet av dikesrensningar om man med jämna mellanrum för hand putsade och rensade dikena från ansamlingar av mossa, nerfallna träd och kvistar samt lätt dikning med spade där dikena till exempel trampats igen av älgar. På så vis kunde man förlänga dikenas hållbarhet med tiotals år.

20.4.2015. Här lät jag diket vara orört.

Med "dyngklöjso" och spade kan man lätt putsa dikena och förlänga dikets "livslängd" — Med “dyngklöjso” och spade kan man lätt putsa dikena och förlänga dikets “livslängd”

Kanske skulle det vara idé att nu då landet har många arbetslösa kommendera ut dem på dikesrensning för erhållande av arbetslöshetspenning? Tänk vilken win-win effekt meningsfylld sysselsättning i frisk luft med lite motion och fågelsång samt insupande av skogens positiva energi skulle ge. Samtidigt skulle dikenas livslängd förlängas, skogens tillväxt öka och klimatuppvärmningen minska då sumpgasproduktion från försumpade skogsmarker sjunker. I förlängningen fås också landets ekonomi på fötter! Ingen skulle heller behöva vara rädd att gå vilse om man startar vid källflödena, bara att följa vattenflödet och alla samlas förr eller senare vid dikenas utlopp.

Det här skulle säkert intressera alla med rörelseförmågan i behåll för alla har vi ända sen barnsben fascinerats av att med hjälp av rännilar få vattnet att flöda nerströms, inte sant?