Samma sol….

….som hos Nisse 🙂

Morgonstund har guld i mun....... åtminstone lyste solen guldgul i morse.
Morgonstund har guld i mun……. åtminstone lyste solen guldgul i morse.

Även här var det tidig väckning för att få ut det sista virket ur skogen innan värmen och regnet blötte upp plogtiltorna. Vi har nu till all lycka haft några kalla morgnar och under morgontimmarna har jag lyckats få ut det sista virket som jag högg längs de sista dikeslinjerna. I och med att jag är tvungen att köra över både kumminåkern och grannens plöjda åker för att få hem virket så vill man ju inte spåra sönder marken och då är det bra med lite tjäle. Någon egentlig tjäle har vi inte haft men i och med några kalla nätter i följd så har ytan frusit till lite.  I går var det fruset nästan hela dagen och idag gick det bra fram till regnet på eftermiddagen så jag lyckades få ut allt som jag avverkat den senaste veckan. Ännu fattas det lite flisvirke för nästa vinter men i och med att dikeslinjerna nu är klara kan jag flytta till fastare mark med bättre bärighet.

Risbädd.

På avverkningsplatsen i skogen har frånvaron av tjäle inte gjort så mycket skada ifall man har fått till en rejäl risbädd. Det är egentligen helt otroligt hur bra en rejäl risbädd av granris bär tunga virkeslass. Men man kan ju inte hugga nya vägar överallt för att få ris att köra på så visst har det varit lite spännande att se om marken håller på transportsträckorna. Med att sätta lite mindre lass och plocka gamla stubbar i hålen har det i alla fall lyckats. Men nog är det knöligt att köra över stubb och sten när det är snöfritt, man har fått “krypa” fram för att hållas kvar i sätet. Man är dessutom väldigt tacksam för bomstyrningen på vagnen som möjliggör lite slalomåkning runt de värsta knölarna.

När dikeslinjerna är igenväxta som på bilden är det ingen brist på ris till risbädd.
När dikeslinjerna är igenväxta som på bilden är det ingen brist på ris till risbädd.
Risbädden fortfarande intakt efter flera lass trots blöt kärrmark i botten.
Risbädden fortfarande intakt efter flera lass trots blöt kärrmark i botten.

Egentligen borde jag fått några dagar fint skogsväder till för att hinna gallra igenom resten av beståndet runt dikena men det får nog bli till en ny vinter. Jag får be grävmaskinsföraren jämna till dikesvallen så att jag kan köra där nästa vinter. Hade det inte varit för problemet med bärigheten så skulle det nu varit idealiskt att jobba vidare………snöfritt, korta stubbar, några minusgrader på förmiddagen och långa ljusa dagar med fågelkvitter……..kan det bli bättre?

 

Dödsfällor.

Dödsfällor finns det många av i skog och mark men vill med detta inlägg påminna om en som är aktuell så här års. Rotvältor efter vindfällen som lämnats att stå på kant har tendens att falla ner nu när marken tinar upp. Jag brukar om möjligt bryta ner dem med skogskran eller köra ner den med traktorn för att undvika risken att folk eller fä skadas. Det är inte alltid som det lyckas ifall marken är hårt frusen men speciellt i närheten av bosättning är det säkrast att försöka få dem nerkörda. Vill minnas att jag i samband med någon arbetsskyddsskolning fått höra att några lekande barn förolyckats i Tammerforstrakten då de lekte intill en rotvälta som av vårsolen tinade upp och föll igen.

En kvarlämnad rotvälta som befinner sig intill tjäl- & snömätningslinjen.
En kvarlämnad rotvälta som befinner sig intill tjäl- & snömätningslinjen.

Inte vinter – inte vår …

Skräpväder. Idag var kanske sista dagen med hyfsade vintervägar. Vi har klarat oss länge här i jämförelse med Österbotten. Sonja på Heisala tycks ha vår men här är minsann ingen vårkänsla. Det regnar, blåser och är ganska kallt. Regnet kan förstöra vintervägarna men inte blir det någon vårsådd än. Enligt tiodygnsprognosen skall det åter bli minusgrader på nätterna nästa vecka.

Jag fick ut sista lasset props idag (utom vid vägen där jag kört med processorn). Ur den synvinkeln är det ingen katastrof men flisved behövs ännu. Vid vägen (grusfylld) kan jag säkert köra en hel del gallringsvirke än. Vintervägen över mossen vågar jag knappast köra över mera. Om det nu inte blir -15 grader i april vilket har hänt förut. April för ett år sedan var ändå ganska varm. Men då jag ser på kurvan för dagsmedeltemperaturen så var det lika kallt på midsommaren som i april 2014 …

Jag har lämnat alla andra aktiviteter och bara varit i skogen den senaste tiden. Men nu måste man börja fundera på vårsådden så småningom. I går var det stödinfo på Liljendalgården. Tyvärr hade inte mycket ändrats sedan förra infon i februari. Ingenting är klart och blir tydligen inte heller. Så vi får kasta krona och klava vad vi skall så. Täckningsbidrag i all ära men då vädret inte ingår i kalkylerna så kan skörden bli hälften av antagandet och så står man där med sin tvättade hals. Odla kummin – det är det brist på ! Och om vi alla odlar kummin så är det kvickt slut på den bristen.

Nå, det är klart att 75 % blir vete och 5 % träda. Det kräver villkoren. Men jag vet ännu inte vad den resterande 20 % skall bli. Åtminstone blir det inget som man inte kan bekämpa kvickroten i. Jag har ännu ett elände från förra naturvårdsåkern. En möjlighet är rybs även om den är problematisk på många sätt – speciellt bomullsmöglet som kan vara rent katastrofalt. En annan möjlighet är att odla nånting som är så billigt som möjligt. Gröngödslingsvall skulle kunna vara bra. Förra gången växte klövern som en galning. Men jag fick också där problem med kvickroten.

Just nu siktar jag på att skaffa nya tallrikar till Rapiden. De gamla är ganska slitna och eftersom jag skall så direktsådd så kan det behövas tallrikar som skär ordentligt. Få se hur jorden reder sej inför sådden: Mör eller seg bädd ? I fjol var den riktigt mör men det betyder inte att den blir det i år.

Intressant är att se på åkrarna nu då de inte är bearbetade alls på hösten. Nu syns alla svackor mycket bra. Nästa höst borde jag skopa en del åkrar så att man får ytvattnet att rinna bort. I grunda svackor behöver man bara få bort ett par centimeter av ytvattnet så minskar det med 80-90 %. Resten torkar solen lätt upp.

Men här hos oss misstänker jag det är långt till vårsådden än. Och jag hoppas det för jag vill inte ha ett bakslag likt midsommaren i fjol. Bättre att det är kallt nu och sedan blir varmt på sommaren. Nå, det kan vi inte göra nånting åt …

Det blir verkstadsarbete då det regnar och så gallring ifall det ännu går. Pannrummets styrning blev också på hälft då skogsarbetet började. Så det finns regnvädersarbete alldeles tillräckligt.

Till sist ett foto från en morgon i mars. Tidigt på morgonen går jag ut och sätter värme på skogstraktorn och då vaknar man snabbt. Och så har det sin charm att se solen gå upp.

DSCN4616

 

 

Vårbruket igång

Vårbruket har kommit igång rekord tidigt i år. Någon större brådska är det ju inte, vi har ju trots allt först 27 mars idag, men igår var Antte och Kalle och gjorde lite kompletteringssådd på ett par vallåkrar här på Heisala.

Kaffepaus före sådden
Kaffepaus före sådden

 

På Facebook kunde man också läsa att man i Sjundeå har sått det första vårvetet igår och i dagens Landsbygdens Folk finns en artikel om en potatisodlare från Pargas som satt första potatisen redan i februari.

Tidig start på säsongen, förstås inte riktigt med full fart ännu. En av de (få) sakerna jag kommer ihåg från mina agrolog studier är det då vår växtodlingslärare präntade i oss att fröet behöver kyla för att det ska börja gro. Nu återstår det då bara att se exakt hur mycket kyla fröet behöver och kanske framför all hur mycket kyla det tål.

Heldagskväll

Vid denna tid i kalendern brukar det hållas en liten blankettskolningskurs där lokala lantbrukssekreteraren berättar lite om nyheter som gäller för året. I år räckte inte en kväll till, utan skolningen for iväg med nästan en hel dag. Det behövdes också, var så säker.

Vi var ca 160 inte så förväntansfulla jordbrukare som bänkade oss i stora salen på simhallen för att bli upplysta.  Och, nog blev vi upplysta också, men vad man skall säga om hela projektet är nog mera tveksamt. Det sades att detta är största förändringen som “drabbat” bönderna sen 1995 och det kan väl så vara, men den stora skillnaden då och nu är nog vanan. Då gick vi från produktion till blanketter och denna gång går vi mera från blanketter till dataprogram, så skillnaden är väl kanske mindre.

Om själva tillställningen kunde man naturligtvis göra sig hur lustig som helst, för visst är det i mångt och mycket en produkt som bara är till för att hålla byråkraterna med sysselsättning, det kan knappast nån förneka, men ändå är det kanske bäst att ligga lågt med kritiken, för det är ju ändå vårt uppehälle och framtid som ligger på kostymfarbrödernas bord.

Som helhet var dagen bra – kanske till och med riktigt bra, alla föreläsare hade något matnyttigt att komma med och det är klart, att omforma sin fäderneåker till en landningsplats för tranor eller att så grödor som måste skördas men inte behöver användas, tja, visst låter det lite dumt i ett gammalt bondeöra, men om samhället har åkt så snett att detta är enda sättet att kunna bedriva ett jordbruk på våra breddgrader – trots att det funkat sen istiden – så är det väl bara att sucka och spela med.

Helt klart är inte detta något som man gör kvällen innan det skall vara klart. Redan i benämningarna går man lätt vilse. Ord som förgröning, utökade skyddsremsor, fånggröda eller bara att kunna definiera ett vattendrag rätt är inget som man gör med kunskaper från högstadiet inte. Det som dock blivit mycket lättare över tid är själva ifyllnadsproceduren. 1995 satt man flera dagar och läste ifyllnadsdirektiven samtidigt som förtvivlade kolleger både ringde och kom “till byss”, alla med samma fråga; “förstår tu hittje?” Nu fylles uppgifterna in i ett nätprogram som inte godkänner uppgifter som är felaktiga.

Nu har problemen istället flyttat ut i verkligheten. Nu skall det hållas reda på vilken gröda som får plöjas när, eller om den ens får plöjas. Nu gäller det att välja vallväxter eller trädor enligt utbetalningstariffer och kanske det knepigaste, nu skall det vara en femårig framförhållning gällande flera stöd. Om man KANSKE tänker söka vissa stöd under kommande perioden skall “kommer kanske att söka” rutan kryssas i, annars blir det inget sen när det behövs. Där kan nog misstag lätt ske misstänker jag.

Visst känns det märkligt att hela denna cirkus kan vara någon till fördel, framom att dubblera prisen på våra produkter, men hit har mänskligheten kommit, och här skall vi väl vara nu en tid. Och, visst hellre stöd än inga stöd – för utan dom skulle vi nog vara körda men nog känns det onaturligt och konstgjort.

Hur som helst, dagen var givande, föreläsarna bra och ämnena väl valda – men nog känns det ännu som mycket kunskap saknas, och hur man skulle angreppa problemen utan att ha suttit av kursdagen, det vet inte jag. Kanske andra helt enkelt är smartare, själv tror jag inte jag skulle klara det. Nu finns det i alla fall någon sorts möjlighet att börja odlingsplanera inför säsongen, men med många nya variabler som skall hållas i huvudet. Brrrr….

Den lilla flock kolleger  som jag tillhörde lämnade salen efter halva dagen, resten av dagen ägnades åt djurbönderna och deras bekymmer, och det var ingenting för oss. Kattmaten är inte stödberättigad och mössen i torken är självförsörjande så det intresserade inte mig så mycket.

På väg hem berättade radion för mig om GermanWings äventyr i Alperna, och det var kanske nyttigt. Kanske inte ett krångligt direktiv är det värsta man kan råka ut för. Trots allt.

 

Kalvar, kalvar o åter kalvar

Ja, kalvar har det kommit tillräckligt av sedan jag senst skrev hit. Idisa har fått Midisa, Yrsa fick tvillingarna Myrsa och Martin, Jelli fick Milli, Öris fick Kraken och Kadele fick Kompis. Orsaken till att dom två sist nämnda har namn på K, beror nog helt enkelt på en kortslutning hos Antte som tyckte att det i år är K som namnet ska börja på 🙂

Yrsas tvillingar var sk bland-tvillingar, dvs en kokalv och en tjurkalv och det är inget man vill ha. Helst ska dom vara av samma kön, för kokalven i ett tvillingpar är oftast steril. Man får alltså henne inte dräktig eftersom hon har fått för mycket hormoner av tjuren i sig. Det här kallas för freemartin syndrom (därav namnet Martin). Enligt det allvetande wikipedia är upptill 90% av dessa kokalvar sterila, men man kan testa dem ifall det skulle råka sig att just t.ex. Myrsa sku höra till den där 10% som fungerar som dom ska. Eftersom sannolikheten är så liten så har vi satt henne på förmedlingslistan.

Alla dom här kalvarna mår bra och Martin har t.o.m. flyttat bort från oss redan. Utöver dessa kalvade också Karat, men hennes kalv var dödfödd. Exakt vad som hände honom vet vi inte 🙁 .

I förrgår kalvade också Hursula, en stor tjurkalv som fick namnet Matti. Dock inte Nykänen, för så elak kan man ju inte vara med sina kalvar 😉