Kiosk problem

Foderkiosken krånglade för oss. Vi har två olika kraftfoder som delas ut i kiosken, ett fullfoder och ett proteinfoder. Mängden proteinfoder som korna får per dag är betydligt mindre än mängden fullfoder. Så med tanke på det, är det självklart att det var fullfodret som slutade av att komma in i den ena kiosken. Som tur är, fungerade den andra kiosken normalt.

De vanliga knepen vi brukar göra för att få utdelnigen och fungera hjälpte inte. Först testade vi med att stänga av och lägga igång kiosken, eller rättare sagt foderskruven, men ingenting hände. Efter det provade vi med att dra ut och sätta tillbaka en kabel som så gott som alltid är orsaken till dylika problem, men inte heller det hjälpte.

Utmatningen hade börjar krångla på natten, men då de ”enkla” åtgärdena inte hjälpte och korna trots allt inte hade några stora fodergivor kvar, lät vi kiosken vara tills vi hade morgonsysslorna undan.
Då Antte sedan gick ner på nytt till ladugården, tog upp skydden vid kiosken, putsade allt rent och startade skruven, fungerade allt som om det ingenting annat hade gjort. Förmodligen hade fodret kanske lite holvat sig eller så fanns det något litet rosk någonstans som gjorde att det inte ville fungera. Var problemet än fanns, är huvudsaken den att allt fungerar som det ska. Tekniken är underbar! 🙂

Sportresultaten

Söndag kväll och TV och radio malar på med sina sportresultat. Jag är inte så intresserad av hur det gått för Ingå Uf i damhandboll utomhus mot Replot Ik. Däremot är jag intresserad av lite andra resutltat

I veckan som gick kom resultaten från analyserna av förra säsongens spannmålsskörd. Det funkar ju så att man säljer lite i blindo och sedan göres prissättningen utgående från kvaliten på partiet. Vete blir bröd- eller fodersäd, havren blir gryn- eller foderhavre, kornet kan gå till malt eller foder, etc etc. Man kan ställa det hela lite redan i odlingsplaneringen, en mera svårodlad sort blir ofta bättre i kvaliteten, man kan också misslyckas kapitalt. Tvärtom är ovanligare, en gammal tidig havresort typ Veli blir sällan grynhavre.

Nog tjatat om detta, till resultaten från Svedjebäck 1:87 säsongen 2010:

RYPS: (Eos) Sått 4.6 Tröskat 8-16.9

Hektarskörd: 1684 kg. Ogräshalt 1%, Oljehalt 39,3% , Protein 23.9 %

Vete: (Zebra)   Sått 10-14.5 Tröskat 20.8 – 1.9

Hektarskörd: 4066 kg. Hl-vikt 82,80. Ogräs 1,9% Falltal 295, Protein 14.0% Främmande frön: 0,1%

Rypsen åkte till Mildola i Kyrkslätt för att bli margarin eller rypsolja, vetet blev vetemjöl i en påse i Seinäjoki.

Huvudsaken att jag är nöjd, och det är jag!

                                                     

Ett ord i rättan tid…eller

Mats funderingar kring traktorbyte fick mig att dra mig till minnes en liten episod som jag skrattat åt många gånger. Det måste vara ett litet helsike att vara traktorförsäljare, det kan jag förstå, man skall kunna läsa av hur folk vill bli behandlade och sedan hålla god min när en affär går till konkurrenten. All repsekt för att detta kan vara svårt, men ändå  handlar denna lilla historia om när det inte riktigt lyckas – så bra.

Året var 1989. Följande år skulle jag bli självständig bonde och drömde om något fyrhjulsdrivet att glida över hemmanet med. Vi hade en vit Case 1490 som var lite av ett hatobjekt för mig, det var ingen nybörjarbondestatus i en bakhjulsdriven traktor.

Jag ställde in siktet på en splitterny västtraktor och provkörde Valmet, Ferguson, Ford och några till innan jag vaknade och insåg att nu försöker nog fågeln flaxa mer än vad vingarna bär. 150.000 mark fanns liksom inte i sikte då. Det gjorde dock 79.900 som en ny Zetor kostade. Det blev affär på Zetor och alla tre ovannämnda försäljare korsbävade sig och talade om hur mycket ånger jag hade att se fram emot. Dock gick en av dessa herremän ett steg längre och yttrade orden: ”Om jag hade anat att du ville köpa skräp hade jag förstås kunnat sälja en Ursus till dig”  Fergusonrepresentanten hade även polska Ursus på repertoaren vid denna tid.

Nåja resten vet alla som känner mig. Det blev en liten Zetor för 79.900 och ett livslångt kärleksförhållande fick sin början, och någon ånger, det har jag aldrig märkt av.

Traktorbyte

Den senaste tiden har jag sonderat läget för ett traktorbyte. Egentligen är det en process som jag nosat på lite till och från i över ett år, men nu börjar det bli mera allvar.

Konkret handlar det om att det är min IH som ligger i läge att bytas bort. Orsaken är dels att mina två huvudtraktorer är lite väl jämngamla. Risken är stor att jag om några år står i ett läge där båda borde bytas ut samtidigt och det är ju något man gärna förebygger om det går. Dels har vissa förändringar i sättet jag använder traktorerna gjort att jag gärna skulle ha en frontlastartraktor till. Casen har övertagit utgödslingen av Forden och går nu som inomgårdstraktor, vilket gör att den är ganska smutsig och inte lämpar sig för vägtransporter. Varje gång jag hämtar ett ballass lämnar jag ett gödselspår efter mej flera hundra meter längs byvägen och det bidrar ju inte till ökad trivsel direkt. Med två frontlastare kan jag ha en ren och en smutsig traktor.

Nån splitterny traktor ryms inte i budgeten, så det får bli en bättre begagnad. Kriterierna för min del är att den skall vara 100-110 hk, ha minst 16 växlar och riktningsomkastare (betyder att man kan växla mellan fram och back utan att frikoppla, bra i lastningsarbeten).

Egentligen är jag lite kluven då det gäller hela traktorbestyret. Strängt taget är jag inget teknikfreak. Jag kan uppbåda visst intresse för lantbruksmaskiner man hänger efter traktorn eftersom de ju gör själva jobbet och därför är intressanta, men själva traktorn intresserar mej inte nämnvärt. Traktorn är mera av ett nödvändigt ont som slukar pengar och inte egentligen gör nånting, men å andra sidan klarar man ju sig inte heller utan den. Jag minns inte modellbeteckningar eller specifikationer för olika märken och modeller, det får jag läsa in mej på vartefter. Tack och lov finns det rätt gott om material på nätet även för det ändamålet, så helt bortkollrad borde jag inte bli.

Några särskilda märkespreferenser har jag inte heller, fast med tanke på att jag är den enda på Bondbloggen som inte kör Zetor borde de ju ligga rätt bra till. 🙂

Att åka på en blåsning

Idag såg vädret lovande ut och Jonas och jag satsade på att åka på en blåsning. Det handlade om rybsleveransen som inte blev av i början av veckan, där rybsen skulle blåsas in i köparens lager med transportfläkt.

Jonas åkte i förväg, riggade upp utrustningen och började suga upp rybsen. Till sin förvåning märke han att fläkten nog drog in varan men inget kom ut i andra ändan. Sånt känns lite olycksbådande. Det visade sig att det kommit vatten in i utmatningen och vingarna hade frusit fast. Inget hade gått sönder eftersom maskinen bara slirat på drivremmen, men det tog ju en stund att tina upp isen med värmeblåsare. (Den här gången blev alltså t.o.m. fläkten blåst!) Därefter gick återstoden av blåsandet bra, så rybsen är nu efter en del störningar äntligen levererad.

Att rybsen såldes till en ekomjölkgård är en hälsosam påminnelse om hur viktig mjölkproduktionen faktiskt är för det finska jordbruket. I de flesta regioner i Svenskfinland är mjölken på tillbakagång och korna blir färre och färre, vilket gör att många av oss tänker sig att mjölken inte kanske längre är så viktig som den var förr. Faktum är dock att mjölkproduktionen fortfarande med god marginal är den absolut största grenen inom vårt jordbruk och något av en ryggrad i verksamheten. T.ex. idag var vi tre gårdar som levererade rybs till den här mjölkgården, så visst är också vi tre beroende av en fungerande mjölkproduktion trots att ingen av oss har mjölkkor.

Med andra ord är det också möjligt att du om du om nån månad dricker inhemsk ekomjölk konsumerar en mikroskopisk del av den rybs jag odlade i somras. Hoppas det smakar. 🙂

Irandots ankomst

Igen en tjurkalv. Rädisa kalvade för sjunde gången och fick en riktigt fin kalv som tyvärr var ”fel sort”. Från en sådan hållbar ko skulle vi gärna ha tagit en kokalv, men då det nu som bekant inte alltid går som man vill.

Hon kalvade riktigt enligt tidtabellen, alltså på den beräknade kalvningsdagen. Hon såg lite rastlös ut redan på dagen, så Antte gav en dos kalsium åt henne, för att förhindra en ev. kalvningsförlamning. Då kalvningen närmade sig på kvällen blev hon bara aktivare och piggare. Vanligtvis brukar de bli lite rastlösa och irriterade då det börjar vara dags. Men inte Rädisa, hon gick omkring i kalvningsboxen och höll koll på allt och alla. Men sedan så fort vi fick alla kvällsysslor undan så att det blev lugnt i ladugården lade också hon ner sig.

Antte blev i ladugården för att hålla ett öga på henne. Tur var det, för när han gick för att kolla läget syntes klövarna. I och för sig riktigt bra, men det var frågan om bakklövarna. I en normal kalvning kommer framklövarna först, man kan säga att kalven ”dyker” ut. I en kalvning där bakbenen kommer först finns det risk för att kalven drar i sig vätska och kvävs. Men då nu Antte var i närheten gick allt bra. Han lade fast kättingar(speciellt tillverkade kalvningsredskap) i kalvens ben och drog ut den. Den satte inte direkt hårt fast, så förmodligen skulle Rädisa ha klarat av kalvningen riktigt bra på egen hand, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra i sådana här fall.

Kalvningen är alltid väldigt påfrestande för kon, så efter att Irandot hade kommit till världen gav Antte lite energidryck åt Rädisa. Drycken hjälper henne att komma igång efter ansträngningen och bra har hon gjort det också. Både mor och son är väldigt pigga och krya 🙂