Snabb som tanken

Ibland har man orsak att beklaga sig över företags och inrättningars långsamma betjäning men ibland finns det också de som överraskar stort. Jag hade en upplevelse i den senare kategorin denna vecka.

Jag har ett tag funderat på att låta renovera min bränsletank som är från sextiotalet. Med tiden kan det uppstå små, knappt märkbara hål i tanken vilket inte nåt vidare. Dels är brännoljan för dyr för att låta gå till spillo, dels är det inte bra för miljön att den läcker ut och sist men inte minst är kostnaderna för att sanera mark som förorenats av brännolja gigantiska om man jämför med kostnaden för att renovera tanken. Jag började med att kolla priserna på nya tankar och ta en offert på renoveringen varefter jag kunde konstatera att en renovering blev billigare.

Tisdag kl. 8:30 mailade jag renoveringsfirman (som finns i Ylihärmä) och meddelade att jag godkände deras offert. Tisdag kl. 11 ringde en kille och undrade var nånstans tanken står, de har en bil i trakterna och de kan hämta den genast. När jag kom hem vid 15-tiden var tanken redan försvunnen.

Onsdag kl. 14 ringer killen igen. Jag hade nämnt att jag i samband med renoveringen vill ha en nyare pump (eftersom den befintliga orginalpumpen också var från sextiotalet) och han undrade nu vilken typ. Vi gick igenom priser och modeller, jag konstaterade att jag nog vill fundera lite och undrade hur snabbt han behöver besked om vilken pump det blir. Svaret blev: “Tja, vi blästrar den som bäst så vi hinner ändå knappast ändå montera nån pump idag. Det duger bra om du meddelar på torsdag morgon hur du vill ha det.”

Nu återstår bara att se hur fortsättningen blir, håller  de sånt här tempo får man nästan vänta sig att tanken är hemma före helgen. 🙂

Barkborrar !

Om det var den heta sommaren vet jag inte men det är hårda angrepp av barkborrar på granarna. Barken faller av stora träd som ännu har gröna kvistar. Och de duger inte till annat än flis – en stor ekonomisk förlust. Det är inget roligt arbete men bort måste de.

Priset på ved har stigit eftersom veden håller på att ta slut. Den som inte beställt tillräckligt ved i god tid har nu problem och måste använda dyr elektricitet för att värma huset. Men de här döda granarna har ännu lång väg innan de blir ved. Och så måste veden torka så det blir först nästa vinter.

Vi är så vana att allting finns att få hela tiden men litet extra köld och snö visar på sårbarheten. Det är bäst att ha två års ved i lidret så har man alltid torrved. I fjol blev det dåligt med flisen eftersom jag bytte system och tork men det nya flislagret borde ha rum för två års förbrukning (då menar jag inte mellanlagret som jag byggt på i vinter).

Men vädret tycks just nu vara litet mildare. Det blir kallare några dagar – vilket är bra för skogsarbetet – men så hotar de med blidväder nästa vecka igen. I skogen har snön farit ihop så det är lättare att röra sej och skogsvägarna är ganska bra efter att jag i flera dagar har kört runt på dem och packat ihop snön. Blidvädret var bra på det sättet. Men under snön var det ofrusen mark och på vissa ställen direkt vatten.

Till sist en bild från det arbete som kommer att vara viktigast de närmaste månaderna:

Förberedelser

Min mammaledighet närmar sig med stormsteg. Bara tre och en halv vecka kvar, sen måste jag hållas bort från ladugården.
I princip har jag rättighet till en likadan ledighet som alla de mammor som har ett “vanligt” jobb och Antte har rätt till vanlig pappa ledighet. I vårt fall betyder det dock att vi måste få tag på någon som vikarierar mig/Antte på heltid.

Vi är så lyckligt lottade att allt verkar ordna sig mer än fint. Vi har idag besök av ett par personer från avbytarenheten samt en avbytare. Som det nu ser ut, kommer vi att ha två ordinarie avbytare samt två eller tre personer som kommer att hoppa in, då de ordinarie avbytarna har semester. De är tillräckligt många, men inte för många. Korna är väldigt känsliga djur, så det är viktigt att de blir vana med deras skötare och skötarnas sätt att utföra sitt arbete.

Det finns ett bra ordspråk på finska; “vähiin käy ennen kuin loppuu”. Så är det, svårt kommer det att bli att hållas bort från det dagliga jobbet ( i alla fall före Lillis kommer), men tillika är det nog skönt. Ju större man blir, desto tyngre blir också jobbet. Före min ledighet börjar, kommer jag att ha också årssemester. Den är nu planerad som så, att det blir en mjukstart på mammaledigheten, dvs. några dagar ledigt och några dagar jobb, riktigt bara därför att det inte ska bli en alltför tvär förändring för mig.

Genetiska jämförelser

Igår gjorde jag mitt första gårdsbesök i jakten på en ersättare åt Trisse. Det rörde sig om en besättning som själva producerar slaktdjur men som också säljer en del av djuren till avel.

Första gallringen av kandidaterna görs på basen av olika index. De gårdar som satsar på avel väger sina djur tre gånger under djurets livstid, nämligen vid kalvning, 200 dagars ålder och 365 dagars ålder. Resultatet av vägningarna indexeras sedan enligt en skala där medeldjuret är 100, så att en djur som t.ex. har index 106 på kalvningsvikt var 6% större än medelkalven när det föddes.

Kalvningsvikten är något av ett tveeggat svärd, man vill gärna ha stora kalvar men inte så stora att de förorsakar kalvningsproblem. 200 dagarsvikten är egentligen mest ett mått på mammans mjölkproduktionsförmåga, men också den är intressant eftersom jag vill att de kor jag rekryterar efter den här tjuren ger mycket mjölk. Kalvarna skiljs från mamman vid ungefär 200 dagars ålder så därför anger skillnaden mellan 200 dagars-index och 365 dagars-index hur kalven klarat sig när den måste äta helt själv. Dessutom räknar man på basen av de här tre indexen ut ett totalindex som blir en sammantagen bedömning av djurets egenskaper.

Oavsett indexen är det bra att få se tjuren på riktigt innan man bestämmer sig, helst också hans mor och far för att kunna bedöma dem. En bra tjur skall vara rejält byggd och välutvecklad, benen skall vara raka både bakifrån och från sidan, klövarna i skick, ryggen rak m.m. Är man riktigt noga borde man också plocka fram ett måttband och mäta omkretsen på testiklarna för att garantera fertiliteten, men nånstans där går gränsen för min nyfikenhet.  Eller snarare är det väl modet som tryter.

Landsbygdens riddare

Det är maskinerna som gör arbetet nuförtiden inom jordbruket. Men maskiner går sönder – alltför ofta tycks det. Speciellt då man använder dem. Men då kommer landsbygdens riddare på sin vita häst till hjälp. Fast vanligen är “hästen” en skåpbil full med verktyg och reservdelar. Jag tänker då på alla reparatörer som ibland jobbar dag och natt med att få våra maskiner igång på nytt.

I går var det en riddare med bärgningsbil som kom till hjälp då den bättre hälften kom hemkörande med bilen och alla varningslampor plötsligt började lysa. Hon försökte förgäves ringa mej men jag satt i traktorn och körde snö så jag hörde inte ringsignalen. Och öronpropparna med trådlöst Blåtand hade jag förstås inte med mej.

Men till all tur jobbade Östnylands riddare ännu i sin verkstad ganska sent på kvällen och kom med bärgningsbilen för att hämta Volvon. I Närpes har ni Moto-Check men här har vi Lappträsk servicepunkt som ägs av – det kan ni väl gissa – en hindersbygg och (nästan) granne. På landsbygden är pålitliga och hjälpsamma reparatörer guld värda för vi klarar oss inte utan våra maskiner och biler. De jobbar hårt och har sällan några vanliga arbetstider och ganska så litet lediga dagar. Och de håller bokstavligen landsbygden rullande.

Jag har bott tiotals år i Helsingfors och där är det minsann inte lönt att gå till en verkstad efter klockan tre på fredagen. Annars också tittar de på en som om man var nånting katten släpat in. Hyggligheten på landsbygden är rena lyxen i jämförelse med det. Det hjälper säkert också att farmors far och farfars far var bröder och egentligen alla förfäder levt och arbetat ihop i en sisådär tusen år.

Ja och så blev gumman ännu hemkörd och jag märkte ingenting förrän jag vid niotiden kom in efter snökörandet.

Den jordnära virtuella världen

Ända sedan jag var liten valp har det cirkulerat en framtidsskröna på hemmanet. Det bör vara runt en miljon gånger som jag hört meningen “tänk när Ni inte längre behöver vara med på åkern utan kan sitta vid köksbordet och traktorn kör själv på åkern”

Det där har man förstås alltid tagit med en nypa salt, men faktum är att GPS tekniken faktiskt gjort det hela möjligt. Helt har man ännu inte kunna stiga ur traktorn, men GPS för åkerbruk finns redan som ett behändigt hjälpmedel, både för att kunna hålla raka linjer tex vid besprutning, men också för exaktgödsling där GPS en håller reda på var nånstans åkern behöver mera eller lite mindre gödsel. Det senaste inom den tekniken är att GPS en tar helt över styrningen av traktorn och som teknikbonde kan man koncentrera sig på hur arbetsmaskinen funkar och låta satelliterna styra själva traktorn.

Inget av det ovanstående har ännu inträtt på mitt hemman och kommer inte heller i första hand. Jag föredrar att tänka själv.  Däremot har den virtuella världen landat i en annan form.

Häromdagen hittade Lovisa ett bonde-spel på nätet. Jag medger gärna att det finns rätt mycket “vet-farbror-om-att-farbror-börjar-bli-insnöad”-varning över mig och datorspel, men jag hade trott att alla datorspel går ut på att mörda ihjäl varandra, eller -ännu konstigare- spela fotboll.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att Lovisa var i färd med att handla en ny såmaskin för att kunna så en åker och få pengar. Detta gjorde tom en dataspelsoskuld som mig ivrig. Och verkligen, spelet var nog så nära verkligheten som man kan komma. När man satte sig i traktorn (visserligen en John Deere, men det gick bra i alla fall) så var det nästan som om man satt bakom traktorratten i verkligheten. Jag är helt säker på att om någon placerat någonting dylikt i famnen på mig när jag var sju år hade jag aldrig gått därifrån mer, utan där hade jag suttit fast resten av barndomen.

Men OM, jag säger bara OM det skulle kunna göra barnen intresserade av jordbruk, då skall jag omvärdera allt jag sagt om dataspel. Och det är inte lite!

Vy bakom ratten i den virtuella jordnära världen