Köldskador in spe

Trots att vi här på kusten fått bara en bråkdel av den snö Ni har i södra Finland (mätte just på gräsmattan, det är ca 25 cm), så har vi haft köld så det räcker och blir över. Köld är något som jag verkligen har respekt för eftersom det är då som vårt behov av tillförlitlig teknik ställs på sin spets. Ett strömavbrott i minus trettio grader skulle få konsekvenser som är svåra att överblicka bara efter någon timme. En sak är egna livhanken, den bör gå att hantera med eld i spisen eller att åka ut och köra bil. Värre är allt som skulle frysa sönder. I det lilla rum som jag har värme i därute finns frostkänsliga varor, närmast växskyddsmedel, för kanske 5000 euro plus vattenmätaren och rören. Ett längre elavbrott skulle kunna spräcka rören i huset med nästan oöverskådliga följder. Det är egentligen fruktansvärt att tänka på sårbarheten hos den moderna människan och hur innerligen beroende vi är av en fungerande eltillförsel.

El kan man förstås åstadkomma med generatorer men det är ju ingenting man skaffar bara ifall om att. Det rör ju sig om ganska dyra grejer och dessutom det Moment 22 att traktorn inte startar utan eluppvärmning och så står man där i alla fall. Om man inte gör som Homer Simpson och använder en elfläkt till att driva vindkraftverket förstås. Jag äger en liten generator, men den ger bara 1200 watt så det enda man gör med den är att koka kaffe i nödfall. Någon värmare av mått orkar den inte dra.

Nu har vädret svängt och blivit snöfall och vind istället. Inte riktigt lika livsfarligt förstås, men nu är istället risken för strömavbrott större i och med blåsten.

Vintertid blir man aldrig nöjd med vädret, tyvärr

Pust – vardagsvilan börjar

Visst är det roligt med julfirande och ätande men med tre julaftnar började det bli litet för mycket av det goda. Och precis som för Kalle och Mats så passade ju allting på att krångla – mest värmen. Men det var inget farligt i år – nog har man stått i pannrummet och försökt lappa ihop flismataren på julaftonsdagen både en och annan gång. Det är precis som om den visste att det började bli jul och en massa lediga dagar då man inte får reservdelar någonstans ifrån. Men i år var ju julhelgen kort – bara lördag och söndag – så den tyckte väl att den inte ids krångla på allvar. I år skrämdes den bara …

Snöeländet däremot börjar bli allvarligt här i söder. Fin snö som hittar varenda millimeters springa och lägger sej i drivor just utanför garaget. I dag gick nästan hela dagen till att köra snö. Eller mest att reparera snökättingarna som verkligen har kommit till slutet på sin bana. Nu går de sönder var tionde minut så jag har mera lappat än kört. Jag tittar på nya kättingar men vill inte ha vassa nabbar för de förstör golvet i verkstaden. Och vid -20 grader så bör helst traktorn vara inomhus även om man får den att starta med motorvärmare. Allting som är -20 grader slits och far illa.

Och så vet jag inte vart man skall köra allt snön. Jag fastnade på åkern då jag skulle backa tillbaka. Det fina snön fäster inte utan hjulen mal igenom den ända ned till marken – och den är alls inte frusen så man gräver snabbt en ordentlig grop med kättingarna. Så det var bara att ta skyffeln i vacker hand och gräva fram traktorn …

Det är vackert med vit snö men nu börjar jag tycka det kunde bli blidväder och litet regn så man kunde få nånting gjort. Skogsarbetet borde snart börja också. Få se om det blir samma plumsande i djup snö som i fjol vintras.

“När juldagsmorgon glimmar..”

En fin julhelg går mot sitt slut. Snö och köld, släkt och vänner, julkyrka, god mat, pulkåkning och familjetid. Kort sagt en bra julhelg.

Det finns ett stående skämt bland djurbönder om att alla stora haverier på mjölkmaskin, utgödsling och utfodring alltid inträffar på julafton, nyårsafton eller midsommarafton, när alla reservdelsfirmor är stängda och servicekillarna stängt av telefonen. Den här julen var helt traditionell även i den bemärkelsen.

På kvällen den 23:e, mitt under brinnande julstädning, upptäckte jag att korna inte fick nåt vatten i vattenkopparna. God Jul, vattenledningen har frusit. Almanackan full med röda dagar och ladugården full med kor som borde få vatten sätter effektivt sordin på julstämningen. Det torde inte vara nån överdrift att påstå att rörmokarna inte direkt står i kö för utryckningar i julhelgen.

Efter lite efterforskningar kunde jag konstatera att problemet ändå knappast skulle att tarva rörmokare. Isproppen fanns inne i gamla ladugården, ett kallt utrymme som dock är isolerat.  Med andra ord borde det gå att tina upp den genom att få upp värmen i ladugården. Jag grävde fram en värmefläkt  och satte igång.

I väntan på islossningen måste ju korna ändå få vatten på nåt sätt. Lösningen blev att bära in snö på foderbordet i en stor så. Snö är på intet sätt någon fullgod ersättning för vatten, men det är i alla fall bättre än ingenting alls. Tack och lov dricker korna mindre när det är så här pass kallt, men det gick ändå åtskilliga såar för att hålla dem nöjda. Under kvällen kollade jag då och då om proppen lossnat, men icke. Fläkten fick vara på över natten.

Julaftonsmorgonen kom och proppen satt fortfarande stadigt på plats. Det var först på fyratiden på eftermiddagen jag äntligen fick en tunn vattenstråle i en tappkran vilket angav att proppen börjat ge efter. Jag lät vattnet rinna, så småningom släppte proppen med en duns och vi hade passerat det första nålsögat.

Följande kontrollpunkt var vattenkopparna. De skall i princip hållas frostfria av sig själva, men när vattnet stått stilla i närmare ett dygn är risken stor att det också uppstått isproppar i dem eller nån annanstans i ledningen. Till min stora glädje kunde jag konstatera att en kopp var öppen! Visserligen hade de två andra frusit, men en kopp räcker för att hålla djuren med vatten. Kopparna är dessutom kopplade i serie och den var den sista i raden som fungerade. Så länge vattnet flyter i ledningen kommer det på sikt att smälta också de kvarvarande propparna. Jag kunde med lugn i sinnet fira julafton med familjen, medveten om att korna hade vatten så de klarar sig.

På juldagen gav jag de två kvarvarande kopparna en mild puff i rätt riktning med kosanvärmare och då släppte ytterligare en propp. Den tredje och sista fodrar lite mer jobb och får vänta till mellandagarna, med två koppar klarar sig flickorna fast till våren om det skulle knipa.

Julafton utan tomte

Det var väntat och helt i sin ordning naturligtvis. Tomten hade alldeles för mycket att stå i på julafton för att vara på plats och hålla efter husbonden. Därför gick det som det gick.

Jag har i något skede predikat min ide om att julen börjar 23.12. Därför vill jag tända gårdens juldekorationer först den kvällen och det betyder att det inte är så bråttom med färdigställandet heller. Inte före man är ute i sista minuten förstås, och det visar sig vara -27 grader just den minuten i år.

Julbelysningarna kom upp i decimerat antal på onsdagen. Kallt men det gick. På julaftonsmorgonen var det absolut sista chansen att åstadkomma klabbarna som jag använder som ställning till gårdsmarchallerna. Detta arbetsmoment kräver traktor och motorsåg. Dessutom låg en massa ris och skräpade i vägdiket sedan Destias plutoner passat på och kvista björkarna längs vägen lagom till jul.

Julafton tidig morgon. Motorvärmare på i Valtra. Det kändes inte bra i -30 grader men fick gå för denna gång. Tidig eftermiddag, resten av familjen åkte iväg för att tända gravljus men Lovisa och jag stannade hemma för att jobba. Valtra smällde igång, det lät som om den grät men gick gjorde den, motorn alltså. Inte drivningen. Den hade jullov. I hopp om bättre tider gick jag lös på lilla motorsågen. Jo, den startade men var utan bensin, efter tankning vände jag sågen för start   och hade sedan all bensin på kläderna. Det funkar så mycket bättre om man sätter på tanklocket. Bensin på kläderna i -30 ger en köldupplevelse av rang. Omtankning, kontroll av kedjeoljan och nystart. Och all kedjeolja hamnade på betonggolvet. Det räcker inte med att sätta på korken, den skall sättas på ordentligt. Paus för kontroll av Valtra som fortfarande inte rörde sig ur fläcken. Inledde istället sågning av klabbarna med den olycksaliga sågen. Nu vet jag inte vad som hände, men den uppförde sig som om den varit utan kedjeolja, det rök till och kedjan stannade. Ny såg fram som inte ville gå i kölden. Kontroll av Valtra utan framgång. I detta skede hade Lovisa gett upp för länge sedan och parkerat sig inomhus.

Låsta positioner, två döda sågar och en trakor som felar Gud vet vad. Kallt! Lugn Kalle, det är julafton!

Efter att ha städat bort Vägverkets juleskapader för hand från vägdiket gav jag mig på Valtra med inlevelse, och se, felet var inte kölden utan en givare i sätet som skall se till att ingen under 30 kg kan få igång trakorn. Jag väger lite mer än 30 med det fattade inte givaren före uppläxning. Så, ett problem löst. Efter att andra motorsågen tillbringat lite tid vid värmefläkten gick den faktiskt igång och klabbarna blev sågade, marchallerna tända och julfriden anlände.

Och det blev en riktigt God Jul!

Glad Jul !

Vi firade julafton hos Mommo i Borgå men nu väntar vi på barnbarnen och det blir väl en julafton till – juulbottjin (julgubben) hinner inte överallt samma kväll …

Före jul gick en skåpdörr sönder och jag har inte fått den limmad än så den bättre hälften satte en gammal linnehandduk utanpå sakerna och tyckte sedan att det passade att sätta en massa tomtar som skidar och åker ned för “backen” (på både kälke och bakändan). Litet ovanlig juldekoration men man måste ju göra dygd av nödvändigheten och fint blev det.

Kanske det blir en ny tradition så jag måste ta ned dörren nästa jul igen fastän den hoppeligen blivit limmad så vi kan få tomtarna att åka nedför backen igen …