Alldeles för varmt väder …

I går grävde jag en grop vid det nya flis(mellan)lagret. Det var -15 grader men svetten bara rann – och blev till istappar på mösskärmen. Det är ingen sinekur att gräva i vår lerjord då den är frusen. Den är inte bara hård utan dessutom seg. Med en korp hackade jag först loss små bitar som jag sedan skyfflade upp.

Naturligtvis borde jag ha grävt gropen förrän det frös på. Och jag grävde faktiskt en djup servicegrop (så man kommer under flismataren och kan skruva loss motorn) just före kölden kom men jag blev tvungen att ändra planerna litet och flytta ingången så det behövs en grop till. Och så trodde man (och hoppades) att den här kölden bara var tillfällig – normal medeltemperatur är ju bara kring -3 grader.

Tji fick jag så nu hackar jag i den frusna leran. Det går dessutom inte att vila sej då man en gång blivit svettig utan det är bara att arbeta så länge man orkar lyfta korpen. Korpen är alltså en stor dubbelhacka som har en spetsig sida och en flat sida. Där det är riktigt hårt och finns stenar så måste man använda den spetsiga delen. Ett synnerligen effektivt verktyg och bra motion får man.

Sedan då man inte mera orkar svänga hackan så är det bara att snabbt gå in och byta den genomblöta skjortan till torr. Att stå ute i kölden med våta kläder är inte alls bra.

Men annars är det riktigt trevligt att få svänga hackan och syssla med kroppsarbete. Annars blir det mest skruvande i verkstaden på hösten och konditionen går nedåt vilket är illa då man skall börja med skogsarbetet. Men jag kommer inte att skämta om kommunalarbetare som står och hänger på spadskaftet. Skämtarna borde sättas på straffarbete med korp och spade så får de se hur många minuter det tar innan de flämtande hänger på spadskaftet själva …

Riskhantering

Alla yrken ger upphov till yrkesskador. Nu menar jag inte förslitningar i ryggen eller dåliga lungor, utan mera på ett psykologiskt plan. En bonde funderar på varifrån julskinkan kommer, en elektriker tittar väl på elinstallationer här och där, och en brandman ser brandrisker överallt.

Efter 20 år i det senast nämnda yrket är jag rejält yrkesskadad. Direkt man kommer in någonstans tittar man på nödutgångar och brandsläckare och allt möjligt tekniskt brandskydd. Detta skall vi inte gå in närmare på här, även om det kunde bli en essä på många sidor. Det är ju ofta så att jordbruksbyggnaderna är stora vad gäller ytan, samt ofta innehåller hö och halm och annat torrt fnöske som är brandbefrämjande som jag vet inte vad. Dessutom kan vi med fog säga att det byggnadstekniska brandskyddet är eftersatt i alla byggnader som är över 20 år gamla. Har blandas ofta djur i stora mängder med maskiner, el och brännbara vätskor med olika mer eller mindre fantasifulla uppvärmningsanordningar.

Jag behöver inte gå längre än till min egen ekonomibyggnad, byggd på 50-talet och 450 kvadratmeter stor. Den skulle omedelbart vara bortom all räddning om elden kom lös där.  Dessutom är det svårt att installera ett fungerande brandvarnarsystem där, dels pga att det är kallt vintertid, men också pga att en värmedetektor skulle larma alltför sent, och en rökdetektor är bara till förtret i en maskinhall.

Eftersom det dessutom är svårt att få ut djur ur ett djurstall även om man skulle var på plats i tid så kan vi vara överens om att den enda rätta vägen att gå är förbyggande, dvs undvika att brand uppstår.

Många brandförebyggande åtgärder är dyra att förverkliga eller klumpiga att använda, men det finns en lättmonterad, billig manick som borde finnas på varenda maskin, nämligen huvudströmbrytaren. 

Många många förödande bränder på jordbruk skulle ha kunnat förhindras med denna lilla kompis. (Bara med egna ögon har jag väl sett ett 10-tal)  Tyvärr är det så att ålder, fukt, möss och annat skräp gör att lite äldre (men också nyare) traktorer ofta är rena brandbomberna. Och dessa bomber kör vi in i våra uthus och går in och sover gott. Det enda säkra stället att förvara en traktor utan huvudströmbrytare på är nere på havsbottnen. Förvarar man sin traktor någon annanstans skall den ha en dylik monterad. Basta! Därför har jag monterat huvudströmbrytare på alla startmotorförsedda anordningar som finns på hemmanet.

På Zetorn är det enkelt att förverkliga en huvudströmbrytare. En vanlig standardbrytare, en fästplåt och vips har vi oss en säkrare traktor. Sen får man dessutom lite extra motion när man alltid glömmer att slå på den och får kliva ut hytten ett extra varv.

På Valtra har jag monterat en orginalhuvudströmbrytare. Det är lite mera krävande elekronik i denna traktor. Strömbrytaren manövreras inifrån hytten, lika brandsäkert men ger ingen kaloribonus.

Veteranbilarna har inga huvudströmbrytare, men där brukar jag ta av en batteripol när dom står inne. På personbilarna av nyare snitt är förverkligandet av huvudströmbrytare lite knepigare, så dom får stå utomhus året runt i stället. Vad var det jag sa om noijig?

Statistik

Statistik hör inte till mina favoriter. Det kan vara en bidragande orsak till att jag glömt bort att svara på en statistikförfrågan som skickats till mig för en tid sedan. Nu är det gjort och den blev “bara” två dagar försenad, så ingen panik. 😛
Undersökningen handlar om hur många personer som jobbar på gården, hur många timmar varje person jobbar per år, har man någon annan inkomst etc. Skulle man nu ens få göra den anonym, men då den dessutom är bunden till lägenhetssignumet har man ingen sekretess överhuvudtaget.

Säkerligen är det en behövlig undersökning, men jag kan inte tåla att sitta och fundera över t.ex. antalet arbetstimmar som går åt. Jag brukar nämligen inte skriva ner hur länge jag har gjort och vad. Man gör det som ska göras och det tar den tid det tar.
Jag vet, barnslig attityd ;). Men hellre sitter jag nog och fyller i stödansökningar än sådana här undersökningar. Jag har dessutom de senaste par-tre åren “hamnat” med på en lista på jordbrukare, som måste uppge sina såningsarealer och lager för spannmål till lantbruksstatistikcentralen. Befogad undersökning, men mina uppgifter och mängder spelar nog inte så stor roll där heller för de är ju ganska små.

Nåväl, jag har gjort min del. Nu får man väl då bara vänta på följande undersäkning. 😛

Leverans i juletid

Vad kan man göra med en Nobelannandag i december? Inte mycket produktivt i alla fall. Dagsljus är man inte bortskämd med, och denna vinter har dessutom kölden krossat det mesta av goda ideer.

Jag har dock en del vete olevererat och det blev det bättring på på lördagen. Vädergudarna var på vår sida, trots att det var -15 på morgonen och -18 på kvällen så kunde vi lasta långtradarsläpet i riktigt fint vinterväder, ungefär -4 grader.

Det brukar ta ungefär 1½ timme att lasta ett långtradarsläp (ca 25 ton) men på vintern finns det några fenomen som kan krångla till det. Bla vet man inte vad gnagarna har gjort för illa när dom fått haft ha torken för sig själva några månader. Dessutom har jag haft problem med kondens i utmatarröret under några vintrar nu, detta har gjort att säden vägrar rinna ner i lastningsröret. Inget av detta lät sig hända denna gång. Det syntes inte ett spår av några långsvansade krabater och tekniken fungerade direkt.

Större problem är det dock vintertid att få det fulla långtradarsläpet upp på vägen. Det är nämligen uppförsbacke hela vägen från torken till vägen, och vägen är inte heller för bred, om vi säger så. Detta kräver en del av den som skall manövrera upp ekipaget på vägen, man måste vara en avvägd kombination av försiktig och orädd. Denna gång blev det att sanda ordentligt samt att förse dragbilen med kedjor och efter detta avreste vetet iväg mot Seinäjoki och sedan vidare på okända vägar. Nu är det bara att hoppas att kvaliteten på detta är lika bra som det jag sålde i höstas, men det borde det vara eftersom det är samma parti.

 

Ca 10 av 25 ton är pålastat och nu är det mest bara att stå och titta på som gäller.