Yara mot rekordprofit

Här sitter man och läser agrimoney.com i godan ro och vad får man se ? Jo, Yara som absolut inte kunde hålla tillbaka gödselpriserna går mot rekordprofit ! Kunde och kunde – ärligare hade varit att säja att de inte ville. Men den här bonden kommer inte att hjälpa till utan nu skall det köpas blålusern och annan kvävefixerande gröda och sedan är det “Ajöss, Yara !”

Det blir att börja studera ekoböndernas erfarenheter och A.I.V. och allt möjligt liknande. Och det passar ju bra in i min filosofi: “Djär e sjölv !” (Gör det själv). Rapidsåmaskinen har ju flyttbar mellanvägg så det är bara att sätta allting för utsäde så kan jag så nästan allting med ett par påfyllningar. Bara fördelar …

Förresten så slog vetepriset nytt rekord på Parisbörsen åter. Det har ingen praktisk betydelse för nästa gång säljer jag vete om ett halvår eller senare – men visst är det roligt i alla fall. Och så känns det inte så bortkastade pengar att ha köpt en ny (begagnad) såmaskin. I senaste Koneviesti såg jag att Rapiden gav bästa skörden av 12 olika direktsåmaskiner. Något kilo hit eller dit betyder inget men då det var 1000 kg/ha skillnad till den sämsta maskinen så börjar det kännas litet – speciellt som det var med samma utgifter och arbete.Även om det kan vara beroende på åkermarken.

Gröngödsling ser ut att bli nästa projekt på Bos-Sestu.

Post-bussen

“Gör som träden, gro i ro” (Piet Hein)

Jag brukar begagna ett uttryck, eller snarare är det en livsfilosofi. Det lyder såhär; allt elände började när postbussarna försvann.

Låt mig förklara detta:

Det efterkrigstida Finland var en trygg plats. Inte kanske världens lustigaste, men säker. På 1970-talet när jag gick i skolan betydde utveckling att spolbanden blev kassettband och att blyertspennorna utvecklades till sådan där man stoppar i ett blystift i en plastpenna. Samt att Kekkonen var president. Nu och för alltid. Ingen kvartalsekonomi här inte.

Postbussen kom förbi 7 dagar i veckan kl 10.10 och åt andra hållet 14.20. Det satt inte många tanter i den, men den kom och gick i alla fall. Det var ju staten som upprätthöll glesbygstrafiken. En vardag i veckan och alla kyrksöndagar stannade bussen till hos granntanten. Ibland kunde det hända att den inte bara stannade, utan även stod kvar en stund. Då blev chauffören bjuden på kaffe hos grannen, medan dom andra passagerarna satt kvar i bussen och väntade. Det var inte så bråttom då…

 En dag kom inte den lilla Magirusbussen längre. Posten hade kommit på att man skulle bli lönsam, och det första som hände var att dom fruktansvärt fula postbussarna målades om och började kallas Gold Line. Bussarna blev vackrare, men vad hjälpte det glesbygden, för nu körde dom lönsamma linjer, Vasa-Åbo och sådant.

Vi vet alla vad som hände sedan. Startskottet hade gått för utförsåkningen, där samhällets och invånarnas trygghet skulle säljas ut på kvartalsekonomins altare. Idag är det bara tre ord som har betydelse, stor, större, störst. Klarar man av att komparera dessa har man möjlighet att bli framgångsrik och lönsam. Jag har bara den senaste veckan träffat tre personer som jobbar på arbetsplatser där man inte vet något om framtiden, för det skall omorganiseras. Vart tog arbetsron vägen? Svar, den for med postbussen!

Tro nu inte att jag inte tycker om utveckling. Visst gillar jag min mobiltelefon och visst är det sååå mycket roligare att ha hytt på traktorn än att vara utan. Det jag innerligen ogillar är förändring för förändringens skull. Om något skall förändras förutsätts det väl bli bättre, inte bara annorlunda. Varför skall man möblera om ett rum om det är bra som det är?

När postbussarn väl försvunnit gick det snabbt.  Tele som blev Sonera som blev Telia-Sonera, länen blev stora som Afrika, lönsamhetskrav sattes på vården och prislappar på polisernas tjänster. Allt fullkomligt obegripligt i en bondsons ögon. Vart for det vackra och lilla, det pålitliga och bestående. Tar vi det lite lungt finns nog världen kvar i morgon också, med dagens fart vet man inte om den gör det. Jag undrar hur länge det är kvar tills det kommer ett privat företag som kanske heter “Bengts Polis” och ger offert när bankkassörskan trycker på larmknappen vid ett rån.

Själv försöker jag leva som jag lär så gott det nu går. Det jag sysslar med idag vill jag gärna göra i morgon också. Köper jag en bil vill jag ha den kvar i många år och jordbruket, det behöver inte bli större bara för statusens skull. Dessutom gör jag vad jag kan för att bojkotta affärer typ Tuuri och betalar gärna några euro till för en vara lokalt än i Vasa. Visst gör även jag tabbar och säljer mig på fåfängans marknad, men samvetet är nog ganska rent ändå.

Efter denna odyssee i dysterhet skall jag muntra upp Er alla med en bild på en riktig äkta eländig finländsk stilikon, en Sisu postbuss, håll till godo.

Detta skrivet en självständighetsafton då jag starkt funderar över om det finns någon självständighet att fira längre. Åkte inte den iväg med valutan?

All heder och tack till våra veteraner i varje fall.

Högaktningsfullt

Kalle

…ändå är det inte tillräckligt

Hur man än försöker, går det inte alltid som man önskar.Olvi klarade sig inte. Precis som Mia W föreslår i en kommentar till föregående inlägg, så misstänker också vi att det var frågan om en mycket agrressiv E.Coli infektion. Vi gav henne all tänkbar medicin och vård, trots det gick det inte vägen. Högst antagligen var det hjärtat som inte längre orkade all ansträngning kroppen hamnade ut för.

Olvi var en fin, rätt så envis, ko som visste sitt värde. Efter alla dessa år hade hon varit förtjänt ett bättre slut. Vi får trösta oss med det att hon inte längre har illa att vara.

Självständighet

För ungefär tio år sedan bad jag min morfar, som var född 1916, skriva ner lite hågkomster om utvecklingen inom jordbruket under hans livstid. Det blev en rätt intressant läsning om odling och djurhållning, men även en del sidospår till andra områden. Bl.a. berättade han en del om jordbruket under krigsåren och det kan kanske utgöra ett lämpligt blogginlägg den sjätte december.

“1939 på hösten började vinterkriget och i och med detta kom ju en hel del bestämmelser och förordningar som gällde jordbruksprodukters överlåtelse till staten. Under vinterkriget var dessa överlåtelser rätt så lindriga och vållade inga stora problem att uppfylla. Vartefter kriget framskred blev svårigheterna större år för år och under senare delen av fortsättningskriget blev det problem med att få den mängd av produkter som myndigheterna fodrade. Att vara i krigstjänst som jag gjorde inte saken bättre heller. För oss var det köttleveranserna som var svårast att uppfylla. Jag kommer ihåg att det hos oss uppstod en brist i köttleveranserna som måste uppfyllas annars skulle de hemmavarande mista sina köpkort, vilket hade betytt att de inte fått köpa t.ex. socker, mjöl, gryn av olika slag, o.s.v.

En annan sak som också ställde till mycket bekymmer under kriget var när det kom en bestämmelse om att varje gård skulle leverera taggtråd till fronten. De gårdar där någon karl var hemma tog han lös den mest rostiga tråden och överlät den till staten. Eftersom jag var inkallad skickade myndigheterna en karl till oss för att ta lös tråden och rulla ihop den. Rullarna blev hämtade av någon myndighet som körde dem till stationen för vidarebefodran till fronten. Det skulle inte ha varit hela världen om det funnits ny stängseltråd att köpa, men då det inte fanns var det bara att vakta korna då detta skifte skulle betas. Detta tog mycket tid som hade behövts till andra göromål.

En sak som jag kommer ihåg från tiden strax efter hemförlovningen var att varje skogsägare under kriget var skyldig att leverera en viss mängd brännved per hektar och år. Då jag som var i kriget inte kunde uppfylla dessa årskvoter växte antalet olevererade metrar brännved år för år, så att när jag kom hem från kriget var jag skyldig att leverera 150-160 m3 till en nämnd i kommunen som hade hand om vedfördelningen till de olika matlagen. Första vintern jag var hemma högg jag ett fyrtiotal meter, andra året c. 80 m3. Vad jag fick för veden minns jag inte, men vad jag minns är att 2-3 veckor efter att jag fullgjort vedleveranserna upphörde tvångsleveranserna av ved och priset steg med 200-300%.

Hösten 1942 stupade den av våra hästar som var uttagen i krigstjänst och vi fick som ersättning 11 000 mk. Det var ungefär vad den var värd då, men när jag kom hem från kriget och köpte en ny häst hade hästpriserna gått upp, delvis p.g.a. inflationen men även då fredsavtalet med ryssarna fodrade flera tusen hästar i skadestånd som Finland var tvunget att uppfylla. Därför steg hästpriserna ovanligt mycket och för den nya hästen betalade jag 42 000 mk. Men det var en häst som inte passade på en gård. Därför såldes den och en ny häst köptes och den kostade c. 70 000 mk.

Efter kriget trodde man att livet snabbt skulle återgå till normala förhållanden, men så blev det inte. Industrierna i Finland hade stora svårigheter att uppfylla skadeståndskraven som ryssarna fodrade. Ryssarna lade beslag på största delen av lokomotiven och järnvägsvagnarna samt lastbilarna. Då de även fodrade tiotusentals hästar blev det mer eller mindre en katastrof med alla transporter av allt tungt material som enligt krigsskadeståndsöverenskommelsen skulle fullgöras. Hästbristen gjorde att vårbruket blev lidande den första våren efter kriget.”

I jämförelse med att det som morfars generation gick igenom, både vid fronten och hemma, framstår mina bekymmer som rätt triviala. Jag har all orsak att hissa flaggan och känna tacksamhet idag.