Husguden

Husgudar hade man förr för att skydda huset men jag tänker nu på den verkliga “hus”guden – Göran Gudmundsson som startade Gysinge centrum för byggnadsvård år 1990. För oss och många andra är han Experten N:o 1 på gamla hus och material – litet av en husgud faktiskt. Jag har länge varit intresserad av gammal teknik och gamla byggmetoder. Kanske som ett komplement till min högteknologiska bakgrund med optiska fibernät, datamaskiner och abstrakt matematik. Man måste göra nånting med händerna också.

Redan på 70-talet satte jag upp en lapp i verkstaden: “He e förbjudi ti slåå söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop” (Det är förbjudet att slå sönder det som förfäderna har knåpat ihop). Då härjade rivningsfebern som värst och allt gammalt skulle slås sönder – och den har fortsatt till den dag som i dag är i det här landet.

Men i Sverige lyckades Göran Gudmundsson vända trenden och där blev det pop med byggnadsvård och att bevara gammalt. Förstås kom det in en hel del strunt  också som mera handlade om att förstöra det genuina med all sorts låtsasrustikhet. Gudmundsson anser att det kanske viktigaste är att helt enkelt “låta bli” att göra så mycket. Har huset stått i flera hundra år så står det troligen i flera hundra år till. Men man bör beakta listan på viktiga åtgärder: 1) se till att taket håller tätt. Slut på listan.

Om man inte klarar av att bo i ett hus som är litet vint och vrångt så skall man inte röra det alls utan bygga ett helt nytt på ett helt annat ställe – och sälja det gamla huset åt någon som uppskattar det. Intressant nog är Göran Gudmundsson utbildad antikvarie och arbetade på Riksantikvarieämbetet men kom litet på kant med museitänkandet. Han ville vårda gamla hus men inte som museum utan som bostad för nu levande människor.

Jag tyckte filosofin passade mej utmärkt och har sedan tio år tillbaka lusläst alla Gysinge kataloger. Eller egentligen är det böcker om byggnadsvård med litet kataloginslag. Det är dessutom roligt att läsa slängarna åt de moderna byggmaterialreklamerna. Gudmundssons definition på “underhållsfria” material är “material som inte går att underhålla”. Många har fått hett om öronen av hans skarpa penna.

Förklaringen på varför moderna plastfärger inte alls bör användas är enkel: Det är som att gå med en tät regnrock året runt. Man blir ganska mosig ganska snabbt. Husen klarar sej alldeles utmärkt helt utan färg om de är rätt konstruerade. Färgen är bara till för utseendet och bör andas. Liksom hela huset. Plast är husets dödsfiende. Antalet mögelhus har skjutit i höjden sedan plast började användas men tyvärr finns det ännu tjockt av dårar som stoppar in plast överallt. Till all tur var det en smart byggare som inte satte in plast alls i dotterns nya hus i det ockuperade Sibbo. Och målade med färg som inte innehåller någon som helst plastolja.

Byggnadsvård är inte att bo i ett museum men man kan fundera allvarligt på vad man egentligen behöver ändra och vad som lika gärna kan vara oförändrat. Lättja och fattigdom är bra för byggnadsvården eftersom bara det absolut nödvändiga blir omändrat. Det värsta är överenergiska typer som har för mycket pengar. Så vi är riktigt bra byggnadsvårdare :-).

Man gör vad man kan

Olvi har blivit riktigt ordentligt sjuk. Allt sammans började egentligen redan på fredag morgonen, då märkte jag att hon hade lite “slimsår” i mjölken från en fjärdedel. Hon hade dock en helt normal mjölkmängd och vit mjölk, så jag avvaktade och väntade till kvällsmjölkningen för att se hur mjölken då såg ut.
Under dagens lopp hade hon fått diarré och aptiten hade blivit rätt så dålig. Då jag sedan mjölkade henne på kvällen, hade hon just ingen mjölk och det som kom från den insjuknade fjärdedelen var riktigt gult. Så vi bestämde oss för att ge värkmedicin och våm”startande” pastatub och dessutom lade jag medicin i spenen.

Hennes kondition hade inte förbättrats till i går morse, så jag ringde veterinären. Hon kom och gav värkmedicin, kalk och penicillin direkt i blodet vilket gjorde att Olvi piggnade till och började äta. Tyvärr var detta endast tillfälligt, idag har hon igen varit ganska hängig och utan aptit.

Vi har fortsatt att medicinera mot juverinflammationen, mjölka den sjuka spenen flera gånger om dagen, ge värkmedicin och div. olika pastatuber. Om hon inte har blivit märkbart bättre till i morgon, tänker jag igen ringa veterinären och höra om det ännu finns något annat man kan göra.
Just nu kan vi bara hoppas på att något av detta hjälper.

Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern “Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet “Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen “En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: “Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby”  … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men “Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte:

Sudden-death

Det jag inte vet om ishockey är säkert värt att veta. Det oaktat tänker jag låna ett hockey-ord för att beskriva senhösten på hemmanet, nämligen sudden-death, tvärdöd. Det var vad som hände mitt liv i början på november. Det tvärdog.

Som tidigare nämnts var hela odlingssäsongen en enda lång väder-eufori men allt roligt har en ände, så även vädret. I år gick det på ett sätt riktigt jämnt ut. Jag hann precis med det man MÅSTE hinna, dvs åkrarna var plöjda, maskinerna tvättade och inkörda och vattenledningarna tömda och tvätten inne i värmen. Då kom han! Herr Kyla. Min fiende och hatobjekt nummer ett. I år lyckade han effektivt stoppa allt jag VELAT göra innan vintern. Jag hade tänkt gräva ner en massa stenar, utföra ett dräneringsprojekt och gräva upp buskar ur några åkerdiken. Därav blev intet. Snön kom i oktober och ligger kvar och skräpar än, kölden har varierat mellan -5 och -20 hela november och effektivt satt stopp för allt utomhusjobb. Enligt hörsägen skall tjälen bitvis vara 60 cm och då gör man ingenting med en grävling anno 1973 kan jag meddela.

Dessutom är mina blodådror så konstruerade  att blodet börjar flyta sämre vid +3 grader och vid – 7 finns mest bara livsuppehållande funktion kvar. Som det riktiga skräckexemplet kan jag minnas en tältnatt i Dragsvik i -32 grader. Jag minns att jag tänkte att detta kommer att bli det värsta jag kommer att  uppleva i mitt liv, och det rekordet står sig än. Något värre har jag inte behövt genomlida till dags dato. Tack och lov!

Det finns endel fördelar med kylan, men dem märker man inte av nu utan senare. Den kommande odlingssäsongen blir i allmänhet bättre efter en kall vinter eftersom tjälen gynnar markstrukturen och tar livet av en massa ohyra som inte skall finnas, tyvärr tar den livet av mina nerver lika effektivt så längde det pågår.

November skall vara november, inte februari. Julbelysningen skall sättas upp 20 december i en snöfri värld. Sedan kan julen få vara vit och efter det kan vi ta snösmältning. Tack.

Men tills vidare kan vi  bara konstatera att jag trivs som en isbjörn i ett solarium. Dåligt.

Lika illa antar jag att denhär stackaren mår. Han har inte ens rum i härbärget i vinter utan måste stå ute och skämmas.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Köld = fritid. Nu skall jag knäppa upp en lonkero och glida ner i soffan framför något dåligt TV program. Om ett halvt år är det några timmar kvar av arbetsdagen vid denhär tiden. Så är icke fallet nu.