Bondens liv är inte ett ändlöst slitande – det har ett slut. I dag följde vi en grannbonde på sista färden. Här har vi ännu kvar traditionen att grannar och släktingar tar farväl i stora skaror. Vi var väl ett hundratal. Vi har bott här hela vårt liv (även om somliga arbetat tillfälligt i staden) och dessutom har våra förfäder varit grannar i många släktled. Sådant binder ihop.
Han var två år yngre än jag så det var för tidigt som han gick bort men han hade haft dammlunga i många år. Förr insåg man inte hur farligt mögel i fodret egentligen var – dammskydd fanns det inte heller. Och han sparade minsann inte sej själv. I sin krafts dagar hade han inte traktorn stående många timmar på natten.
Det var en dag av gemensam eftertanke och medkänsla kanske mest för den duktiga dottern som just nu måste ta huvudansvaret för hela gården – med två små barn. Den unga familjen har fullt upp – med ett stort växthusprojekt på gång tillika – men jag tror de klarar det.
