Traktorplågeri

Det finns en människa någonstans som jag inte kan ösa nog beröm över. Jag känner honom inte (eller henne) och jag vet inte ens om det är en eller fler personer det handlar om, inte ens om dom lever mera men jag är ändå oändligt tacksam jämtemot den som uppfann och drev genom sommartiden!

För en deltidsbonde är det värt guld att dagarna blir längre och att man kan utnyttja ljuset till max. Dessutom mår man ju så mycket bättre när klockan ställts om. Den lilla brasklappen blir ju hösten när den ställs tillbaks, men det får man väl ta, vi bor ju i Norden.

Som resultat av detta börjar det nu gå att få någonting gjort efter arbetet på vardagar. Som brandman jobbar jag inte mera i skift som jag gjorde medan jag körde ambulans, utan nu är det kontorstid som gäller, till min stora sorg.

Efter jobbet idag tog jag itu med några stockar som stört mig ett par månader. Närpes Vatten håller på och gräver ett kommunalt avlopp som skall glädja oss är det meningen. Detta har gjort att ett par stora träd på tomten har fått ge vika och dessa tog jag vara på nu i kväll. Jag har ingen stockkran (som Nisse) utan en sk lunningsgrip som jag kör virke och blivande ved med. Orsaken till att jag inte har någon kran är närmast av omtanke om traktorn. Jag tycker inte det känns som en lantbrukstraktor trivs riktigt i skogen. Dom gånger jag har bökat iväg in i Metsäliittos lager har det oftast slutat med att något gått sönder eller blivit bucklat. Och om bucklor tycker jag inte!

Därför använder jag mig av köptjänster när det gäller utkörning av virke. Sånt skall göras av folk med rätt maskiner och vana av skogskörning.

Det lilla jag tar vara på själv kör jag ut med gripen på bilden nedan. Jag har i år skaffat en ny som har vinschen monterad på gripen, alltså ett “två-i-ett” redskap, det är mera lättarbetat, men traktorstackaren lider inte mindre för det. Kvistar slår mot fönstren och större stammar attackerar traktorn underifrån. Stubbar brukar våldföra sig på fotstegen och en vass kvist är alltid en risk för däcken. Men med vinschen och en stor portion försiktighet brukar det gå bra och även stora stockar kommer med hem bara man är försiktig. Dessutom är gripen utmärkt att köra ris med.

Nu har i alla fall mörkret lagt sig och jag sitter som vanligt och väntar på en katt. Det är Igor som är ute och studerar våren i kväll. Han gick ut 21.00 så han är knappast hemma på en timme än. Men den timmen kommer att gå bra, det är Efterlyst i Sveriges TV och dessutom kom Koneviesti med posten idag. Det betyder att jag den närmaste stunden kommer att fördjupa mig i maskinnytt på finska. Veckans nummer behandlar till stor del lantbrukssläpvagnar och sådana har jag så jag klarar mig, men som underhållning duger det gott.

I förra numret testades traktorer i “min” storleksklass, ca 100 hk, så det numret lästes nästan sönder. Utfallet av testet var i varje fall gott, Valtra utgick som segrare.!

Fr.v i bild: Mjölkkanna, Zetor, lunningsgrip

Upp som en måne, ner som en pannkaka

Här var man på gott humör. Det hade frusit på natten, solen sken och fåglarna kvittrade. Men jag hann inte ordentligt in i skogen så körde jag vagnen mot ett träd. Visst är maskinerna starkt byggda men en stor gran är så stabil att en 6000 kg:s traktor knappt får den att svaja ens.

En styrcylinder till vagnen kröktes, fästet bröts loss och framgrinden brast. Nå, det gick att köra men det är eländigt då vagnen inte mera går att styra. Man har blivit så bortskämd med en vagn som följer i traktornas hjulspår.

Styrcylindern borta

Hålet efter fästet syns i tvärbalken till vänster.

Sönderbruten framgrind

En sönderbruten framgrind men det är inget som man inte kan fixa med en svets, tid och allmän händighet. Tyvärr saknas det tid just nu. Vägarna smälter så vi har gått från “snabba och smutsiga reparationer” till “plocka bort allting som inte fungerar och kör så länge nånting finns kvar”.

Hå-hå, ja-ja, sådant är livet på landet. Om nån gång fullmånen lyser trolskt så är det nånting som går sönder följande dag …

Råmjölk

Uppdaterad 27.11.2010 – Recept på råmjölkspannkaka och kalvdans

På tisdag kväll var det Cassandras tur att kalva. Kalvningen gick bra men kalven var lite halvslö vilket gjorde att de inte riktigt kom igång med diandet. Både kalv och ko hade huvudprinciperna helt på klart, men kalven var helt enkelt för trött för att orka öppna munnen tillräckligt mycket för att få ett ordentligt tag på spenen. I såna lägen kan skötaren ingripa och hjälpa till, men idealet är att paret själva klura ut hur det skall gå till. De här två var dessutom så pass nära att få till det att jag tyckte de borde få fixa det på egen hand. Å andra sidan är det inte bra att låta det gå alltför lång tid innan kalven börjar dia, den måste få i sej råmjölk ganska snart efter kalvningen.

Råmjölk är den första mjölk som kon ger ner strax efter kalvningen. Den innehåller massor av protein, vitaminer och andra nyttigheter och är rent synbart tjockare än vanlig mjölk. Naturens tanke är att den här första mjölken skall vara en rejäl kickstart för den nya kalven. Dessutom föds kalvar med ett rent ut sagt uselt immunsystem och de måste få i sig antikroppar via råmjölken. Råmjölkens kvalitet sjunker ganska snabbt och inom ett dygn eller högst ett par ger kon helt vanlig mjölk. Därför vill man inte vänta alltför länge på att kalven börjar dia. Nu verkade Cassandras råmjölk dessutom vara rätt så svag.  Svag kalv med osäker diteknik och dålig råmjölk är ingen höjdarkombination.

Lösningen på det är att ge annan råmjölk. Äldre kor har oftast bra råmjölk så man kan mjölka av dem lite extra i samband med kalvningen och frysa ner. Dessutom finns det foderpreparat att köpa som består av torkat råmjölkskoncentrat berikat med lite extra vitaminer och annat. Jag har ett litet lager med såna preparat tillsammans med en kollega och nu kom det väl till pass. Ett par teskedar i munnen och så borde hon klara sig ett par timmar. Kalven kan inte leva på de här råmjölkskoncentraten men de köper lite tilläggstid nu i början. Får den ingenting i sig blir den ju bara svagare och svagare för varje timme.

Då detta skrivs på onsdag morgon ser kalven redan betydligt piggare ut. Nu återstår att följa med dem och se till att diandet börjat löpa. Men det skall nog säkert gå bra det också.

Det närmar sig

3 och en halv vecka kvar, tiden går snabbt nu!
Nu har vi i alla fall det mesta fixat. Det som nu ännu kvarstår är bilen, fotograferingen, finslipningen av maten och dekorationerna. Inte vet jag om det är mycket eller inte, men inte ids vi nu ta någon större stress. Ännu. Jag antar att några av er som läser detta tar stressen i stället för oss. 😉 Jag är ganska förvånad över hur “enkelt” allt har gått. Visst har det gått tid, men man får ta en dag med bröllops ärenden i Åbo som en minisemester. Och roligt är det ju. Vi har ju den förmånen att vi ser varann varje dag. Vi kan prata om arrangemangen när som helst på dagen och inte endast på kvällen eller veckoslutet som par med olika arbetsplatser är tvungna att göra.

Vi tänkte först att det skulle vara häftigt att ha en gammal Zetor att skjutsa oss från kyrkan. Helt nedgrävt är den idén inte ännu, men nog finns där vissa praktiska problem med den tanken. Som t.ex. att komma upp dit med en vit klänning som har ett ganska långt släp.. Vi får se vad vi hittar på, men vi har det nog på grej.

Prästen ska vi träffa nästa vecka och kantorn borde jag faktiskt ringa åt idag. Inmarschen är nog klar redan, men vad som ska spelas då vi går ut är öppet ännu.

Det finns dock en sak som verkligen oroar mig. Valssen. Till all tur fick jag ett lugnande råd; eftersom jag har en lång klänning, så ser ingen hur jag staplar med fötterna. Det ser ändå ut som om jag elegant skulle “sväva” efter Antte. Får se nu..!

Klädseln ja, här kan ni och vi ta det lugnt, allt är i sin ordning! Båda har sina kläder och finslipas, jag far och prova min klänning för andra gången nästa vecka. Samtidigt ska jag också hämta min ring och mina brudfrämmors klänningar. Men min klänning får ni nog först se efter att vi sagt “ja” åt varann!

Däremot kan jag nu redan visa bilder på “något nytt, något gammalt, något lånat och något blått”.

Nya skor och handväska.

Klänningen är också ny, men som sagt ännu en stor hemlighet! 🙂

Från vänster: lånat, gammalt och blått

Jag föreslog att innehållet i klänningen skulle räknas som gammalt, men den idén fick inget understöd.. Tack för det! 😀

Hydraulikolja – bläää

Hydrauliken är fantastisk – den är stark och gör ett jättefint jobb. Men att reparera den är ett milt sagt klibbigt jobb. Man har olja överallt och verkstadsgolvet blir slipprigt och eländigt. Jag försöker förstås använda byttor och tidningar men då oljan sprutar ganska så okontrollerat hit och dit så hjälper det inte så mycket.

Min gamla skogslastare har dåligt skydd för rören och slangarna och man dänger ibland dem mot stora träd och spetsiga kvistar. Så nu började två rör läcka och måste svetsas.Men jag börjar få nog och mina innedagar på lördag och söndag gick delvis till att planera en ombyggnad av hela rör- och slangsystemet på lastaren. Ormboet nedan skall bort.

Lastarslangar och rör
Lastarslangar och rör

Som vanligt så surfade jag på nätet efter lämpliga komponenter. Inom hydrauliken är det ett lika sjukt system som på VVS-sidan, dvs. katalogpriserna är fyra-fem gånger för höga och så kan man få 70-80 % rabatt – om man förstår att begära. Jag tycker inte om det så jag köper vanligen från nätbutiker med nettopriser.

Hovleverantören Weimers hydraulik i Småland hade hydraulslang för 38 kr metern medan man i Finland skulle ha omkring 18 euro – över fyra gånger mer ! Och de har billiga slangar med färdiga kopplingar så det är inte mycket att fundera över.

Just nu är verkstadsarbetet inställt på läget “snabba och smutsiga reparationer”  så ombyggnaden får vänta. Först skall omkring 50 lass på 10 ton virke ut från skogen. Och vägarna bara smälter …