Det finns en maskin i ladugården man inte vill att skall fara sönder, nämligen skitpressen.
Hemma i Kabböle hade vi inga problem men skitmaskinen, för gödseln kastades ut med en grep och spade. Men å andra sidan så är jag ju nog glad över att vi inte har det systemet hit..!

Under de här två åren jag bott hit, har jag lärt mig att man som utomstående inte skall komma med några smarta kommentarer eller förslag då någondera av de auktoriserade skitpressreparatörerna (Antte och Åke) jobbar på.
Idag visade det sig att det inte var frågan om ett oöverkomligt fel, utan alla reservdelar som behövdes fanns hemma. Det var en oljeslang som hade lossnat. Så Antte fixade det! 🙂

Det som gör reparationen av skitpressen så motbjudande, är att det oftast är ganska svårt att komma åt problemet. Idag måste t.ex. en del av spalterna från en box lyftas bort.

Ergonomin är ju inte alltid heller den bästa, då man måste stå böjd i en ränna och t.ex. svetsa.
Trots att djurbönder är vana vid gödsel, så är det ju nog allt annat än lockande att gräva och försöka jobba i det. Detta är vad man med gott samvete och bokstavligen kan kalla ett “skitjobb”! 😉

Jag har suttit och mediterat lite över hur tiden går och hur allt ändras. En kaffebordsdiskussion om mjölktransporter förr och nu gav upphov till följande konstaterande:

När jag var 10 år, dvs 1974 hade vi sex kor, ca 30 grisar och runt 100 minkar. Detta försörjde nästan två familjer. Mjölken mjölkades med en pneumatisk mjölkmaskin (modern då) som funkade som så att man ställde en hink-liknande sak under kon, anslöt mjölkmaskinen till spenarna, och mjölkade. Sedan vidare till nästa ko. Denna procedur gav ca 50 liter mjölk (osäkert om jag minns rätt) dagligen. Denna mjölk förvarades i mjölkkannor som hämtades dagligen med en mjölktraktor. Sommartid hölls mjölken kall genom att man sänkte ner kärlen i brunnen medan man väntade på leverans.

Mjölktraktorn var en speciell upplevelse. Mjölkkannorna kördes till meijeriet med traktor+släp, det var en granne som skötte transporterna i ur och skur med egen traktor, utan hytt givetvis. Jag minns hans förtvivlan när temperaturen sjönk ner mot minus 30 grader och han fick börja elda under oljetråget redan tretiden på natten för att komma väg i tid på morgonen.

För oss småpojkar var mjölktraktorn ett ypperligt sätt att förflytta oss mellan gårdarna med. Det var bara att hoppa på på vagnen och av hos någon kamrat. Den tiden funkade lokaltrafiken bra!

Meijeriet låg i den egna byn, ca 7 km hemifrån, och i byn fanns uppskattningsvis 100 mjölkgårdar. 1974 upphörde detta meijeri och mjölkkannorna fick börja åka lastbil in till centrum, en resa på 15 km. I denna veva upphörde far och farbror med “våra” kor.

Sedan började så småningom mjölken köras i lösvikt i tankar längre och längre bort i takt med att ko-böndernas antal minskade explosionsartat under andra delen av 70-talet. Idag har jag för mig att det finns två eller möjligen tre kobönder kvar i Yttermark och mjölken körs visst till Pedersöre, dit är det bara knappt 200 km.

Detta om detta!

I dag anlände förresten en välkommen gammal bekant. Det var min idol i fågelvärlden, tofsvipan som landade i en snödriva i närheten.  Jag har i många år med stort intresse följt med tofsvipornas göranden och låtanden under häckningen på våra åkrar och det är faschinerande att se. Nu får man snart börja höra det härliga ljudet av viporna som flyger omkring i åkerkanten när kvällarna blir ljusare. Då börjar det knycka rejält i husbondens vårbrukskänslor kan jag lova!. Bättre missionär för det agrara samhällets framsida är svår att hitta!

Ute hällregnar det i kväll så nog skall det väl bli en vår i år också. Hoppas bara viporna hittar någon mat i snön!