Alla kossor har ju gula “örhängen” men kvigan Cleo är utsmyckad på ett lite fräsigare sätt. Hon har nämligen en taggig nosring, en så kallad antisjälvmjölkare.
Vissa kor lägger sig till med olaten att dia andra kor, vilket inte är så värst uppskattat av skötaren. De kan ledigt bälga i sig 15 l om dagen om de får vara ifred och det innebär att det blir mindre mjölk över åt småkalvarna. Dessutom kan de förorsaka skador på spenarna, sprida olika smittor mellan korna och en del annat otyg. Vissa kor kan t.o.m dia sig själva, men nåt sånt fall har jag ännu inte haft. Problemet förekommer tack och lov ganska sällan eftersom det dels kräver en ko som vill dia, dels en annan ko som tillåter det. Normalt jagar korna nämligen bort mjölktjuven. Nu råkar Cleo dock ha upptäckt att Ullan njuter så mycket när hennes egen kalv diar att hon inte märker om Cleo smyger in under magen på samma gång.
En lösning är att använda en sån där antisjälvmjölkare. Det är helt enkelt en ring med taggar som man fäster i näsan på kon genom att skruva ihop den. Den går inte igenom nån vävnad, så den är snarare en clip-on än en piercing. Cleo kan äta och dricka helt som vanligt, men när hon försöker dia sticker taggarna den andra kon i juvret och hon sparkar undan Cleo. Just den här ringen har varit med ett tag, så taggarna börjar vara lite nedslitna men än så länge verkar den fungera. Jag har inte sett Cleo dia på flera veckor.
Hon får gå med nosringen i några månader, sen plockas den bort och så får vi se om hon vant sig av med sin ovana.
