Piercade Cleo

Alla kossor har ju gula “örhängen” men kvigan Cleo är utsmyckad på ett lite fräsigare sätt. Hon har nämligen en taggig nosring, en så kallad antisjälvmjölkare.

Vissa kor lägger sig till med olaten att dia andra kor, vilket inte är så värst uppskattat av skötaren. De kan ledigt bälga i sig 15 l om dagen om de får vara ifred och det innebär att det blir mindre mjölk över åt småkalvarna. Dessutom kan de förorsaka skador på spenarna, sprida olika smittor mellan korna och en del annat otyg. Vissa kor kan t.o.m dia sig själva, men nåt sånt fall har jag ännu inte haft. Problemet förekommer tack och lov ganska sällan eftersom det dels kräver en ko som vill dia, dels en annan ko som tillåter det. Normalt jagar korna nämligen bort mjölktjuven. Nu råkar Cleo dock ha upptäckt att Ullan njuter så mycket när hennes egen kalv diar att hon inte märker om Cleo smyger in under magen på samma gång.

En lösning är att använda en sån där antisjälvmjölkare. Det är helt enkelt en ring med taggar som man fäster i näsan på kon genom att skruva ihop den. Den går inte igenom nån vävnad, så den är snarare en clip-on än en piercing. Cleo kan äta och dricka helt som vanligt, men när hon försöker dia sticker taggarna den andra kon i juvret och hon sparkar undan Cleo. Just den här ringen har varit med ett tag, så taggarna börjar vara lite nedslitna men än så länge verkar den fungera. Jag har inte sett Cleo dia på flera veckor.

Hon får gå med nosringen i några månader, sen plockas den bort och så får vi se om hon vant sig av med sin ovana.

Antisjälvmjölkare

Inga kalhyggen

Det är ju högsäsong för skogsarbete nu så jag tänkte presentera min skogsfilosofi: Inga kalhyggen ! Det har alls inget med grön ideologi att göra även om jag är litet miljöförstörd efter 20 år i Helsingfors (det är ju där de gröna finns). Nä, det beror på mitt System LS  (Lat och Snål).

Bäst att genast påpeka att jag är ett undantag – alla riktiga bönder “tar en processor”. Men jag sysslar med gammaldags kontinuerligt skogsbruk. Det betyder att jag i hyggesmogen skog först glesar ut ordentligt så det kan komma ungskog och sedan då ungskogen är 50-100 cm så hugger jag bort de stora träden. Det här är teorin men i verkligheten så har jag efter avverkningen av de stora träden en riktigt trasslig ungskog mellan 30 cm och 15 meter. Det ser hemskt ut men efter några år är där ganska hyfsad ungskog.

Jag planterar aldrig.  Det är ett jäkla arbete att plantera och sedan hålla bort gräset. Och så borde man plantera mycket tätt så man inte får bara kvistar. Och dyrt blir det. Så lättjan och snålheten är den egentliga orsaken.

Men nu har jag fått stöd av en del skogsforskare och professorer på SLU i Sverige. I Skogsland (fin tidning) har det diskuterats ganska hett om andra metoder i skogsbruket än kalhyggen. Tanken är att hålla marken bevuxen hela tiden med olika stor träd för att höja produktiviteten.  Vid kalhygge så försvinner nästan all vegetation (utom en masssa gräs som kvickt sticker upp och hotar kväva plantorna).

Nu passar den här metoden inte alla. Man måste hugga själv för att det skall löna sej. Men jag har en liten traktorprocessor som jag använder vid gallring och små stockar upp till 25 cm ungefär. I år hugger jag så stora träd att jag inte ids försöka med processorn.

Nog är det litet hobby över skogsbruket också för jag gillar att vara i skogen. Och en hobby behöver inte vara så förskräckligt  lönsam …

P.S. Starta Belarus här:  Belarus start (mp3-ljud) !

Horse kalvar

Tänk om alla kor skulle vara lika duktiga som Snäppa (även kallad Horse o Lilla Flickan, p.g.a. sin storlek) o kalva under arbetstid! 😉 Då jag kom till ladugården märktes ännu ingenting. Under tiden jag har delat ut foder och rengjort en kalvningsbox,så har hon satt igång. Torde inte räcka länge mer tills vi har en eller två småtting(ar) till! 🙂

Trotjänaren

Utfodring av djuren är ett dagligen återkommande arbetsmoment och hos oss körs balarna ut på foderbordet med en rundbalsupprullare. Det finns också andra och mer avancerade sätt att sköta det jobbet, så upprullare är inte nåt som man nödvändigtvis hittar på alla gårdar.

Vår rullare är byggd av en lokal bysmed för över 10 år sedan och den går fortfarande som en klocka. Tekniken är i och för sig enkel som en hovtång, så det här inte mycket som kan krångla heller. Den har en liten bensinmotor som driver en hydraulpump och pumpen driver sedan både fram maskinen och rullar upp balen.

Funktionen är lika enkel som tekniken: man rullar helt enkelt upp balen varv för varv, ungefär som en hushållspappersrulle. Det finns också knivar man kan sätta in för att riva sönder den lite men de används sällan.

Förarmiljön skulle väl kallas “avskalad” i ett biltestprogram. Den har varken gps eller bluetooth.