Snöröjningsateist

Jag har blivit snöröjningsateist. Jag tror inte på konceptet ‘att röja snö’.

Vi har som bäst en snöyra som effektivt drivar igen gårdsplan och vägar. Kombinationen vind och snö brukar också täppa igen ladugårdens ventilation så där torde det bli aktuellt med lite hjälpinsatser senare idag.

Blid snö

Man vet inte hur bra man har det förrän det tar slut. Det har inte varit plusgrader hos oss en enda gång sedan Luciadagen så snön har varit torr och lös. Ganska mycket förstås men det har gått an.

Nu däremot blev det blidväder och ett elände. I två dagar har jag gjort snöarbete för om man låter den blida snön frysa – speciellt den som rasat ned från taket – så får man vänta till Johanni förrän den smälter bort. Eller så får man stå med “jäärnstavurn” (järnspettet) och hacka och hacka. Så det var bara att köra bort snön. En hel del skyffelarbete blev det också. Framför dörrarna måste man ta bort riktigt grundligt så det inte börjar växa allt mer is där. Jag sopar bort snön och det gick fint med torr snö men usch för blidsnö som fastnar i skyfflor och kvastar och skopor.

Men vi har det bra jämfört med stadsborna som snart inte kommer fram på gatorna. Här behöver vi inte heller lämna bilen under ett tak. Pojken hade sin bil i södra Helsingfors och fick en isklump in genom vindrutan.

Det enda som är bra med blidsnön är att den fäster bra och ger bra isvägar i skogen. Om de fryser ordentligt så kan man köra på dem långt in i maj i skogen.

Veterinärbesök

Det var inte frågan om något akut denna gång. Först rassade hon upp en långsam spene. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med spenen, en morgon var den bara trög, högst antagligen har kon på något sätt klämt spenen. Då man rassar (vet inte om rassar är det korrekta ordet) upp spenen, så sticker man in ett metall instrument och drar ut ärr-vävnad som bildats i spenkanalen. Efter detta satte jag i en kanyl i spenen och lät fjärdedelen rinna tom på mjölk. Nu är det bara att hoppas att spenkanalen hålls öppen, för det är minsann ingen fröjd att mjölka över en timme en och samma ko!

Sedan tog vi itu med dräktighetsundersökningarna. Man kan kolla dräktigheten på en ko från och med sju veckor efter semineringen. En skicklig seminör/veterinär känner nog redan vid 6 veckor om djuret är dräktigt. Idag gjorde veterinären ultraljudsundersökningar.
Vi kollade 2 kvigor och 4 kor och alla var dräktiga! 🙂 En av korna var Luppa, så nu ser vi framemot hennes 11:e kalvning!!! 😀

Till sist brände veterinären horn av kalvarna. Detta låter säkert ganska brutalt, men det görs nog riktigt med tanke på djurens och skötarenas bästa.
Hos oss sövs kalvarna ner och dessutom ges de lokalbedövning runt hornen. På detta sätt hindrar man smärta. Själva brännandet görs med en het gaskolv. Som sagt, det låter säkert ganska hemskt, men då kalvarna vaknar upp är de nog som om inget skulle ha hänt.

Tyvärr har jag inga fotografier att ladda upp, men jag ska försöka fotografera vid nästa besök!

Det börjar dra ihop sig, så till sist ännu en bonde tolkning på tidens gång:
Jag satte igår i sin (mjölkade sista gången före kalvningen) två kor, de är nu alltså på “mammaledigt” i ca. två månaders tid. Så; nästa gång jag mjölkar dem är jag redan fru Ek-Johansson!! 😀

Midvinterbal

Ett stort arbetsmoment vintertid är att köra hem rundbalar. Jag lagrar balarna ute på åkrarna och kör hem dem vartefter de går åt. Somliga föredrar att köra hem balarna redan på sommaren och på det sättet blir ju vinterutfodringem bekvämare när balarna finns nära ladugården. Jag brukar tycka att sommaren ändå blir rätt fullspikad och tycker det känns bättre att flytta transportarbetet till vinterhalvåret, men egentligen är det mest en smaksak.

I väntan på en katt…

Klockan är 22.30 måndag kväll och jag sitter och inväntar den sista kvällsvandrarens återkomst. Han är gul och heter Rufus och han gillar att vara ute sent. Det är nämligen så att våra fyra frassar (Simba, Igor, Ture och Rufus) disponerar sina dagar själva och går ut och in som dom vill. Den enda regeln dom måste följa är att man tillbringar nätterna inomhus. Det rör sig endel oknytt främst i form av lodjur här omkring. Vi har inte förlorat någon katt som viltföda, men förvisso sett tydliga lodjurstassar som vandrat rakt över gräsmattan i snön om natten. I och för sig gillar jag att ha naturen nära inpå och någon rovdjursfrossa dras jag inte med, men dom kan gärna äta något annat än Rufus.

Helgen gick för bonderiets del åt till att sakta börja väcka gården ur vintersömnen. Det betydde närmast en inventering av vad som kan börja göras nu då dagarna börjar bli lite längre. Eftersom jag inte har något egentligt varmt garage att vara i på vinterkvällarna så ligger all verksamhet totalt nere under kamostiden. Både andratraktorn och grävmaskinen har stått sedan i november så dom startade jag upp så dom fick gå en stund. Några batterier hamnade  på laddning och gödsel- och bekämpningsmedelslagren blev inventerade. Dessutom gjorde jag en lista på vad som behöver repareras innan vårbruket. I år är det bara ett elfel på frontlastaren samt några gödselbillar på såmaskinen som behöver ses över. Det lustiga är sen att man börjar fundera i februari, men själva reparationen utföres förmodligen då grannen redan kör runt på åkern i maj.

PS: Rufus dök upp kl 23.10. En acceptabel tid.