Gallringen i pelarsalen fortskrider.

Mycket av min tid går nu åt till redovisning av fjolåret och planering av kommande säsong men jag försöker nog nästan dagligen köra nån tank med motorsågen också. Figuren som jag håller på med ligger lättillgänglig och blott någon kilometer från hemmet så har man någon timme till övers så är det bara att åka dit, slipper till och med med bil till beståndsgränsen. Jag skrev ju kort om pelarsalen tidigare och kom ihåg att jag lovade posta en “efter” bild också, så här kommer den. Bilden nedan borde vara tagen på ungefär samma plats.

Bild från samma ställe som i inlägget om batterisågen. Glesare än så här gör jag inte i detta skede.

Det har på sistone varit en hel del skriverier i pressen om att gallringarna är för glesa och körstråken för breda men det tycker jag inte att man kan påstå i detta fall åtminstone. Snarare tvärtom men det är ett medvetet val för jag tänker låta stammarna stabilisera sig och svälla till lite några år innan jag glesar ur bland huvudstammarna. Så kan man göra då man gör arbetet själv och inte sätter det ekonomiska utfallet som första prioritet.

Som Ni kanske minns så nämnde jag att jag själv var med och planterade här i medlet av 70-talet och plantskogsröjde gjorde jag i början av 80-talet. Det här är nu den första gallringen som görs och visst borde den ha gjorts för ungefär 15 år sen för att tillväxtpotentialen skulle ha utnyttjats mera men å andra sidan så skulle kanske kvistrensningen blivit sämre istället. Minns nog att jag lekte med tanken att göra en stamkvistning av huvudstammarna ett tidevarv men tiden vill inte räcka till och än så länge får man ju betalt per kubik så kanske det inte är lönt?

Nu hugger jag upp körstråken och plockar bort de undertryckta träden, greniga träd med flera toppar och kvistvargar samt de som står onödigt nära varandra. Jag har inte gjort någon relaskopmätning av grundytan (som enligt skogsbruksplan ligger på 35 m² per hektar, borde kanske göra en egen mätning då det nog ibland inte riktigt stämmer) utan ögat får stå som bedömare, det är ju mest “skräp” som jag plockar bort i detta skede. Övre höjden ligger på en 18-20 meter så boniteten borde vara nåt mellan T24-T27, vilket borgar för god tillväxt.

3-3,5m körstråk är lagom. Kör bort det som blir till bränsleflis på bilden.

Studiebesök.

Oftast är jag ensam i skogen men häromdagen fick jag talrikt besök. Jag brukar bistå producentförbundet med besöksmål för studeranden och andra som vill bekanta sig med primärnäringarna och oftast brukar det bli växtodling samt grönsaker på programmet. Men det är ju inte riktigt säsong för det nu och då det är så mycket prat om biodiversitet, taxonomi, kolsänkor, kontinuerligt skogsbruk med mera nu just så tyckte ombudsmannen att det passade bra med ett besök i skogen. Och då jag nu råkar vara nära skogsbilvägen som var farbar för buss så var det lätt att arrangera transporten.

Blivande småbarnspedagoger på besök i skogen.

Jag beskrev mitt skogsbrukande i allmänhet och arbetet just på denna figur i synnerhet och jag hoppas att det ledde till lite mera kunskaper om skogsbruket. Jag förklarade att enligt skogsbruksplan har jag en årstillväxt om 7,5-8 m³ per hektar och år medan jag avverkar ungefär hälften av den mängden så det totala skogsinnehavet växer lite hela tiden och att risken nog är liten att vi skulle bli utan skog i framtiden vilket man lätt fås att tro om man bara läser rubrikerna i tidningarna. Den energived och tallmassaved som nu tas ut här är också till huvuddelen sådant som aldrig skulle komma att bli till, eller duga som, timmer och på så vis en beständigare kolsänka utan de undertryckta träden skulle så småningom självdö och sakta men säkert ruttna bort. Så varför inte låta dem göra lite nytta som råvara i pappersfabriken eller ersätta fossila bränslen vid uppvärmningen av mina byggnader i stället? Dessutom riktas nu, då “skräpet” avlägsnas, växtkraften till de bättre stammarna som i framtiden kan ge timmer till byggnader och konstruktioner. Vi gick också igenom lite yrkestermer så nu finns det flera nya ord att ta till i alfapetspelet. 🙂

Jag tycker det är viktigt att just pedagogerna får rätt bild av det vi sysslar med för dom står ju i en nyckelroll vad gäller fostrandet av kommande generationer. Det är också brist på kunnigt skogsfolk och många trotjänare närmar sig pensionsåldern så min sista hälsning till gruppen var att dom ska ta ut barnen i skogen och lära dem att skogen inte är bara träd eller något hotfullt. Skogen är full av både stort och smått liv och det finns mycket att upptäcka för alla sinnen, dessutom får man frisk luft och positiva tankar och vandrandet i ojämn terräng bland ris, stubbar och stenar tränar både balans och motorik. Man hoppas ju att om barnen får en positiv minnesbild av skogen i unga år så kanske en karriär inom skogsbruket inte känns främmande den dagen yrkesvalet är aktuellt.

Man ska ju lämna död ved för biodiversiteten så dom får stå kvar……..
…..eller så kapar jag och gör en håla, kanske intresserar den någon rödstjärt eller annan pippi?
Man behöver inte städa bort allt skräp heller, kanske kan skogshöns ha rede här under granen?

Bondemode 2023 (1941)

Jag förföll i fjol till att köpa moderna arbetsbyxor för 150 kronor på JULA. Visst gick de an för det priset men inte var de lika bra som svenska arméns modell M/59. Tyvärr börjar mina ÖB-byxor (ÖB=Överskottsbolaget) vara rätt så slutslitna – lappade med tre lager. Fler lager går inte för symaskinsnålarna börjar brista.

Egentligen gillar jag vadmalskläder bäst. Vadmal (valkat ylletyg) är väldigt tålig och varm även om den blir litet blöt. Då blir jag tvungen att gå tillbaka till M/39. Jag har haft två jackor av vadmal (M/39 som moderniserats till M/58) men de är nu också nästan helt slutslitna.

För ett antal år sedan så köpte jag upp en hel del från ett lager i Arboga men arbetet sliter så jag tänkte fylla på lagret. Det var inte så lätt. Friluftsmänniskor gillar skarpt de gamla armékläderna och snart finns det inte mera att köpa. De är både bekväma och tåliga.

Det gick ännu att få äkta M/39 över näthandeln men jag fick söka igenom nästan allt. Jag hittade äkta vadmalsjackor M/39 som har två bröstfickor medan M/58 inte har det. Bröstfickorna är viktiga då man använder snickarbälte för de nedre fickorna blir bakom bältet.

Bondekläder modell 1941

Det par byxor som jag använt i verkstaden är från 1941 (innanför byxliningen) och nummer 104U. De är litet för stora men det är bra så man kan kröka sej utan problem. Och varma är de. Litet för varma för sommararbete så jag köpte ett par M/59 också. Fast på sommaren kan jag använda de gamla byxorna som har en hel del luftanhål

Vällappade sommarbyxor M/59

Man ska inte kasta bort nånting utan lappa. Det har jag gjort men nu börjar det vara svårt. Värst är det om fickorna går sönder för då tappar man verktyg och spikar och allt möjligt. Så länge byxliningen och fickorna håller så går det nog att använda dem på sommaren. Takarbetena undantagna för då spricker byxbaken om den är mycket sliten.

Som liten så beundrade jag “rotabisana” som gick i gamla lappade kläder och nu börjar jag snart närma mej mitt barndomsideal :-).

Vårtecken…

Jodå, vårtecknen radar upp sej på rad. Endel räknas som “riktiga” vårtecken, som nyckelpigan som va ute på promenad här en dag när de var vindstilla och solen sken. De va ganska varmt där vid riberget, där jag rydja lite, och mitt i allt fick jag syn på nyckelpigan som kom tassandes. Jag kom riktigt av mej, de va andra februari och där tassa den på…

Ett annat vårtecken, som kanske inte riktigt kan räknas som ett riktigt vårtecken, men nog lite, är frökataloger, fröbeställningar, fröpåsar och… Ja, FRÖN! helt enkelt. De är så roligt med frön. Då finns drömmarna, visionerna, längtan och hoppet och alla tankar i hela huvudet är idylliska och vackra! Men sen, i augusti, när ogräset har tagit över, blommorna torkat bort, gurkorna är beska, tomaterna får någå fel och allt känns eländigt, svär man nästan på att nästa år ska jag bara köpa en blomma ti ha på trappon och thats it…. Tomater kan man köpa i butiken. Sen kommer hösten, mörk och kall. Julen lyser lite upp tillvaron, men sen…. Sen är de ganska lejdot, och jag tror att de är just dendär lejdoga tiden som är de bästa som finns för fröförsäljarna.

Så, nu sitter jag och botaniserar lite titt som tätt bland mina fröpåsar. Man kan rada och organisera bland dom lite nu och då. De gör inget att man redan vet vilket som ska sås när, och i hurdana byttor och krukor, täckas eller inte. Nä, man kan googla, läsa, titta och rada bland dom ändå! De tokigaste man sen kan göra, märkte jag, är att man går in på olika trädgårdsforum, facebook och liknande, och läser var folk köper sina frön. Endel köper här andra där, och de finns fröförsäljare för hobbyfolk hur mycket som helst!

Än sen då, inte behöver man ju mera frön när budgeten sprack för länge sedan, skolådan är full så locket knappt går på… De är helt onödigt att man går och ser på dom nätsidorna efter att man redan gjort sin fröbeställning!!! Mmmm…. Voi tusan va de kliar i fingrarna. Misstänker att de kommer att bli en liten… LITEN ! fröbeställning till… Varför? … Ja, säg de….

Äntligen ute i skogen

Förra årets arbeten sköt över alldeles förskräckligt. Belarus borde ha varit klar redan i november men nu gick det ända fram till februari innan jag kom ut i skogen. Visserligen var en stor del av januari riktigt äckligt varmt vilket litet satte plåster på såren då jag måste stå i verkstaden i stället för i skogen men nu är det alldeles för litet tid kvar att få ut massor med granar som hotas av barkborrarna.

Belarus med Farma 8 ute i skogen – utan att läcka olja

Det var inte dyra reservdelar precis. Bakaxelns packningar mot bakaxelhuset kostade omkring 10 euro per styck och en sats O-ringar för hydraulregulatorn gick på 2:87 euro. Men det tog en och en halv månad att skruva traktorn isär och ihop …

Jag skulle inte alls ha börjat skruva om inte bakaxelns packningar (som läckt i många år) börjat tömma omkring 20 liter olja per dygn. Det gick helt enkelt inte mer att bara köra och fylla på. Visst blev jag försenad med vinterns skogsarbete och konditionen hann gå ner nära till noll men det var nog tvunget.

Det som är riktigt illa är att de heta somrarna har fått till stånd en explosion av barkborrar. Nu är det tävlan: Ska vi eller barkborrarna hinna före ? Visserligen har priset på energived stigit över 40 euro per kubik men det är ändå bara hälften av stockpriset för gran. Och värre lär det bara bli. Måste vi börja plantera ekar och bokar i skogarna. Åtminstone måste alla björkar sparas så det finns nånting som växer då barkborrarna drar fram.

Ännu finns en och annan frisk gran kvar – men hur länge ?

Man måste plocka bort de friska träden kvickt – de torra blir inte sämre på ett år utan duger lika bra till ved nästa år. Egentligen blir det ganska hyfsat sågvirke av barkborrsträden om de inte hunnit ruttna men ingen betalar för dem och vi hinner inte själva såga allting. Kanske det skulle löna sej att skaffa ett riktigt effektivt storsågverk ?

Det är många frågor som man borde fundera på grundligt både inom skogsbruk och jordbruk. Inget är som förut. Med Anders Fugelstads ord i sången:

Ingenting är längre som förut

Alla gamla sanningar är slut

Och så kan man litet modernisera Tomas Ledins visa (Sommaren är kort):

Vintern den är kort
Det mesta regnar bort

(Jag hör på P4plus från Sveriges Radio i hörlurarna – det fungerar förvånansvärt bra via mobiltelefonen och Blåtand. För den som inte vet så spelar P4plus gamla bitar från 50-talet framåt)

Äntligen en blå

Eftersom Ni alla först tittar på bilderna och sen läser texten är det ingen ide att hålla nån på halster eftersom ju alla redan har räknat ut hur det gick – det blev en Ford. Nu har jag inte haft några New Hollanddrömmar överhuvudtaget så det är inte det rubriken syftar på utan det faktum att jag skulle ha velat ha en blå Valtra redan 2002, men eftersom jag då köpte en demotraktor var den och förblev röd. Som parentes kan nämnas att om jag tagit en Valtra denna gång hade den blivit mörkmetallicgrön. Men så skedde alltså inte.

Kanske vi ändå tar det från början. Ny traktor just nu, vissa kanske nog tycker att gubben slinter lite i tankegången men såhär är det. Jag har ända sedan starten 1990 haft en 10-årsplan framåt med lån och investeringar. Detta betyder att inget lån får vara längre än 10 år och ingen maskin skall vara äldre än 10 år – här finns förstås undantag, vagnar tex och lite annat.

Sen har jag också haft en 8-hektarsregel, det vill säga jag skall vid sämsta tänkbara utfall klara mig med att sälja 8 ha odlingsjord och således efter det ha tillräckligt mycket jord kvar för att kunna driva ett vettigt jordbruk.

Men en ny traktor…..?

Begagnade maskiner har aldrig intresserat mig dels för att jag är skeptisk till deras tidigare liv, men kanske främst för att jag tycker prissättningen över hela linjen är helt vansinnig. Man skall nästan upp till 10.000 timmar för att maskinen skall vara kännbart billigare än en ny och det känns inte meningsfullt överhuvudtaget.

Nåja, hur bra har mina planer hållit då? Jo, riktigt bra fram till 2013 då jag borde ha bytt Valtran till en ny traktor enligt plan. Tyvärr var ju också 2013 det år då den dåliga jordbrukslönsamheten blev sämre så det blev inget av då. Jag nosade nog då också på begagnatmarkanden men utan något riktigt resultat. Över tid har nog några andra maskiner överåldrats av samma orsak, främst växtskyddssprutan som idag är 17 år. Nämnas kan också att tröskan har halkat efter rejält, den är 33 år och har varit i huset sen 2007. Nånstans måste man ändå hålla sig uppdaterad och om det skall bli en generationsväxling här i huset så kan inte heller maskinparken vara hur gammal som helst.

Men varför en New Holland?

Ja, det var nog inte meningen. Hit skulle inte komma något annat än Valtra, det har jag vetat i många år, jag har egentligen inte ens bemödat mig om att läsa om andra märken. Nu var det dock så att två saker hände, dels tycker jag Valtran, åtminstone dom mindre börja bli lite väl oinhemska, Acco har satt lite väl djupa spår där, men kanske främsta orsaken är att sättet som Valtran säljs på idag passar inte riktigt mig. Som alla vet så tillverkas varje Valtra individuellt och det är förbaskat attraktivt, men det gör också att det är bökigt att få fram priserna, man borde adoptera försäljaren så att han finns till hands hela tiden och räknar om, och räknar om och räknar om. Dessutom nämnde jag ju i förra inlägget att Valtras försäljningsaktivitet på mässan var lika med noll. Antar att dom helt enkelt gjorde en felbedömning på mig, jag blev väl klassad som däcksparkare och inte tänkbar kund.

Helt annat var det i NH montern. Där blev jag omdelbart påhoppad av en finskspråkig försäljare som inte överhuvudtaget tog notis om att jag var ointresserad. Han ville bara ha mitt telefonnummer lösttjatat för vidare kontakt. Han fick det och jag hoppades att ingen skulle ringa och om nån gjorde det skulle det vara snabbt avklarat – hade jag för mig.

Det gick väl två veckor så ringde Rasmus från Inter-Tractor i Kokkola och på klingande coccoladialekt berättade att han hade för avsikt att sälja en traktor till mig. Han nämnde priset på T6.180, so far so good, men sen råkade han nämna att den var sexcylindrig.

Duns

Där smällde gubben som alltid drömt om en 6 cylindrig dragare i backen så det sjöng om det. Från den stunden var inget sig likt. Lägg sen till ett överraskande bra erbjudande på bytestraktorn och sen gick det som det gick.

Sen kan man ju till tidens ände fråga sig om man överhuvudtaget borde få fortsätta att vara myndig när man ger bort en felfri Case 845 och tar en elektonikspektakel med AdBlue motor istället. Det får framtiden utvisa, men nu är inte “Forden” riktigt elektronikvansinnig, skulle nästan säga att exklusive avgasreningen och en del säkerhets- och övervakningssystem så finns det nästan mindre finesser på denna än på Valtran från 2002 – och den har ju fungerat felfritt.

Eftersom ju detta var en lagertraktor i Kokkola så kunde jag ju känna på den och provköra just rätt exemplar innan köpet – detta att jämföra med Valtran som vid köpet ännu ligger som obruten metall i nån gruva. Jag provkörde också nästa modell uppåt utrustningsmässigt, med CanBus och en massa annat märkligt, men den var för dyr och inte ens intressant för mitt behov. 2×8 växlar med kopplingsfri snabbväxel täcker nog mitt behov – men jag saknar Valtrans knappkoppling, den hade jag velat ha. Sen skulle jag också ha velat ha kördator men det blev inte så. En annan sak som irriterar med Forden är en rad strömbrytare som är så enfaldigt placerade att dom lika gärna kunde ha varit utanför hytten. Men det finns såklart mycket jag gillar också, designen, sikten från hytten, insteget, den utskjutbara dragkroken och en relativt enkel elektronik, den totala avsaknaden av multiskärmar och touchkontakter passar mig bra. En enkel dragare med 150 hk var vad jag ville ha – och det fick jag.

Helt säkert kommer jag att återkomma med mera plus och minus under vårens gång – hoppas det blir mest plus.

Kompisen 20 år framåt – hoppas jag
Storleksmässigt skiljer det förvånansvärt lite – fast det skiljer nästan 100 hk

Det hör ju nästan till rutinen – åtminstone för mig att man alltid skall ångra sig efter en större affär. Minns tex när tröskan MF440 med hytten till vänster byttes till Claas 48 med hytten på mitten. Hela första säsongen svor jag över den vansinniga hyttplaceringen, men ändå rätt snabbt insåg jag nog var en tröskhytt skall vara placerad – dvs på mitten. Samma var det när vältkombin kom till gården och riktigt upp i ljuset kom det med Amazonesprutan 2005. Hela första säsongen sprutade jag mekaniskt och lät datorn ligga i sin låda. Just den datorn som jag idag överhuvudtaget inte skulle klara mig utan.

Ännu har jag några aktiva år kvar – få se om jag kommer att hinna pröva precisionsodling. Det kliar i fingrarna nog. Kommer antagligen att avsky det också – fast bara första året.

Düngerpreise

Jodå, det betyder “dyngpriser”. Jag såg i tidningen Agrarheute att gödselpriserna är i fritt fall just nu. De steg från 200 till 1200 euro förra året men är nu nere under 600 euro per ton igen – och fortsätter nedåt. Det handlar närmast om Urea (Harnstoff). Yaras priser i Finland är en annan sak men de kan väl inte hålla emot hur mycket som helst.

Orsaken till prisfallet är att jordgasen gått ned i pris ordentligt. Dessutom finns det ett överutbud på världsmarknaden samtidigt som bönderna inte köper gödsel. Transporterna är det inte heller problem med mera.

Jag hade funderat på att inte köpa bigödsel alls men om priserna faller ännu mer så kan man börja tänka om. Och om de går ned till 200 euro så är det bra att lägga upp lager för framtiden så osäkert som läget är numera. Tiden med fasta pristrappor tycks vara förbi. Man måste passa på hela tiden och inte köpa då det är som dyrast. Det kan vara överoptimistiskt med 200 euro/ton men 400 kan man kanske komma ned till ännu i år.

Urea-priser Tyskland 2021-23