byggnader – Sida 2 – Bondbloggen

Råskisdykning på första maj

Inspirerad av Kalle måste jag beskriva mitt senaste råskisdykande. Men först om själva ordet “råsk” som endel tror kommer från finskan. Men det är precis tvärtom. “Rask” och “rusk” är urgamla fornnordiska ord och “rask” används fortfarande på Färöarna i precis samma betydelse som “råsk”. Finskan har lånat in ordet och det är bara i Sverige som man glömt bort det – liksom många andra gamla fina ord.

Redan i skolan sprang vi på kvällarna till Essobacken utanför Lovisa (där jag gick i skola) och grävde i avstjälpningsplatsen. Jag har ännu kvar en del gamla delar av televisioner som jag släpat hem därifrån. Jag sysslade ju med elektronik redan som 11-åring och plockade komponenter från gamla apparater som var sönder.

Wappen firade vi med brorsan genom att hämta gamla hyllor som skulle kastas bort. Typiskt för dagens slängande är att de var i utmärkt skick. Och jag behöver hyllor på bodvinden där jag bygger upp lager av “material” (gammal skräp som jag inte vill kasta bort). Dessutom skall el- och vvslagret flyttas dit – med riktigt nya grejor. Så tolv stora hyllor behövs minsann. Vi tog paketbilen och släpkärran och hämtade hyllorna.

Där fanns också ett flak med allt möjligt som skulle kastas bort och förstås så plockade vi allt användbart därifrån. Helt fina saker men bilen och släpkärran var full. Tyvärr regnade det nästan hela vägen men med en presenning över klarade sej hyllorna relativt torra.

Väl hemma skruvade jag fast bakstyckena ordentligt. De satt med ynkliga små spikar och klamrar som redan var på väg bort men med 50 mm varmgalvaniserade spikar och skruvar så sitter de nog fast nu. Sedan gällde det att få upp hyllorna på bodvinden men det gick bra på två man hand även om andra bakbenet ibland vill bli mellan hyllan och trappan.

Hyllorna är placerade rygg mot rygg men ännu inte fastskruvade. Här kommer jag att få rum med en hel del material. Men då hyllorna kom upp så märkte jag att det behövs ordentlig belysning eftersom de stängde ut det lilla ljus som kommer in från de små sidofönstren. Jag har visserligen en hel del LED-strålkastare men jag hade varit tvungen att sätta upp 30 av dem för att täcka in hela bodvinden. Så det blir LED-lister i stället. De är lättare och billigare att installera.

Nu är det inte tid att jobba med lagret på bodvinden för solen skiner och torkfläktarna skall bytas. Men senare efter vårsådden skall jag skruva fast hyllorna och därefter kan man syssla med råskisdykningar åter under en lång tid …

Bondens guldålder

För 70 år sedan byggde farsan den stora ladugården av tegel. Det var ett stort bygge på den tiden – den är 30 meter lång. Men då var det brist på mat och investeringar i jordbruket uppmuntrades på allt sätt för alla hade krigets knapphet i gott minne. Då var det inte ens tal om att importera mat för under kriget så såg varje land främst till sina egna behov och import av livsviktiga förnödenheter sågs som ytterst osäker. Det var raka motsatsen till dagens läge. Speciellt i Sverige där nyligen man kunde se rubriken “Maten räcker bara en vecka” (bild i senaste numret av Landsbygdens Folk).

Jag minns inte bygget för jag föddes först året därpå men mina föräldrar berättade att ladugården var halvfärdig då kossorna togs in på hösten 1945. Det var i alla fall snabbt uppbyggt på en sommar med enbart mänsklig arbetskraft. Murarna bodde i gamla bastun för att inte slösa tid på resor och murade från morgon till kväll. Traktorer och maskiner fanns det inte tillgång till och det var dåligt också om hästar efter kriget. Men farsan berättade att folk verkligen ville arbeta efter åren av stillestånd. De unga männen låg vid fronten och gamlingar och kvinnfolk fick sköta det tunga jordbruksarbetet.

Allting var på 30-talsnivå men en fördel hade vi. I slutet på 30-talet hade farsan köpt en Opel som då uppfattades som höjden av onödig lyx på ett bondställe. Men speciellt min farmor var mycket svag för honom för han var enda barnet sedan systern dött i spanska sjukan 1919 inte fullt tre år gammal. Opeln stod givetvis under hela kriget men såldes genast efter. Då var det omöjligt att köpa bil och nån svarta börshaj betalade så mycket för Opeln att farsan kunde bygga hela den stora ladugården för pengarna.

Bilden är från 1937 eller -38 (farsan till vänster). Inom parentes kan nämnas att Opel Olympia 1935 var den första massproducerade bilen helt i stål. Helt nya metoder användes – bland annat punktsvetsning. Bilden visar en tvådörrars Opel OL38 som tillverkades 1937-40 (och 1947-49). Den hade en motor på 1500 kubik, 32 hk och toppfart 112 km/t.

I ställer för den fick vi alltså ladugården nedan (nåja, åtminstone till stor del).

Då kan man jämföra med den gamla ladugården på andra sidan vägen mittemot huset.

Gamla ladugården är alltså det låga huset mellan ladan till vänster och bodan till höger. Bilden är huvudsakligen tagen av min farmor och farfar. På andra sidan vägen där den nya ladugården nu finns ser man ett enkelt skjul. Den stora dörren döljer Opelns garage.

Det var en tid av stora framsteg inom jordbruket som av bilderna synes. Min mamma var mejerska och hemma från stora Mickels i grannbyn Kungsböle. Hon var stark och slog de flesta karlar då det gällde jordbruksarbete. Farsan var bra på ekonomi och tillsammans arbetade de upp en stor ladugård med 25 mjölkande kor – vilket var mycket på den tiden. Men det gick bra för jordbruket och det var en glädje att arbeta då allt gick framåt.

Tiden fram till 70-talet var en ständig förbättring inom jordbruket. Mekaniseringen tog fart och det tunga arbetet blev lättare med maskinerna. På 40-talet var det mycket svårt att få tag i maskiner men på 50-talet kom det allt mer och man kunde till och med välja märke ! Farsan kunde köpa ny bil (en BMW från Östtyskland). Den krånglade en hel del och ersattes av en Borgward Isabella som var min första bil och ännu finns kvar i Röö ledun (röda ladan).

År 1957 började jag i Lovisa svenska samlyceum och efter mej kom det en mängd bondpojkar och -flickor. Tidigare hade skolning varit ett undantag för bönderna (utom Lantmannaskolan). Min mamma som var rätt så viljestark hade velat gå i skola men de var tio syskon och skolning var dyr. Hon ville absolut att åtminstone hennes barn skulle få gå i skola. Märk väl “få” … På den tiden måste man betala för allting och om man var alltför bråkig så fick man sluta skolan. Gubbarna i byn sa åt farsan att jag aldrig tar över stället om jag får gå i skolan. Nå, jag har bara missat en såningstid i mitt liv och det var då jag var i Dragsvik.

Visst har mycket blivit bättre inom jordbruket men jag minns den framtidstro som fanns på den tiden. Arbetet var ännu tungt och det var dåligt med både det ena och det andra men allt blev bättre hela tiden och framtiden var ljus. Vilken skillnad till dagens läge då allt är ganska bra men osäkerheten och farhågorna stora.

Ladugården fungerade bara i 30 år som ladugård. År 1975 såldes kossorna och den nya torken byggdes på vinden (se Min första tork 40 år). Farsan var tveksam för mjölken var då en bra och säker inkomstkälla. Det var klart att inkomsterna sjönk men vi kunde arbeta på annat håll och det har gått i 40 år nu.

Inkomsterna har ständigt gått nedåt de senaste 30 åren och det måste kompenseras av annat arbete. En möjlighet är att arbeta utanför gården men så kan man också spara utgifter genom att göra allting själv och för oss var det lätt eftersom vi från barnsben blivit vana att göra allting själva. Men bondens guldålder varade i ungefär 30 år – åren då jag växte upp. Det har också varit en tid av fred i Europa. EU har också varit bra trots alla dess brister (jag röstade för). Det är ett misstag att tro att vi hade haft det bättre utanför EU. Norge har olja men jag såg hur det gick i Sverige då man före EU-inträdet höll på att helt köra ned jordbruket. Så hade det gått i Finland också – bara tio år senare.

Men ladugården planerades och byggdes för litet över 70 år sedan. Ritningarna kom från Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som vanligt så ändrades en del i byggnadsskedet och flygeln med svinhus lämnades helt bort. I det stora hela ser det i alla fall likadant ut som då även om stallet blev verkstad på 60-talet och nu är arbetsrum med datamaskiner.

Längan bakom garaget byggdes alltså aldrig men annars ser det ganska lika ut. Dörren till stallet är utbytt och där finns nu en farstu. Garaget har nu två dubbeldörrar för två bilar. Divatuutn (ventilationstrumman) till höger på taket är riven för den ruttnade ju kvickt i den fuktiga luften fran ladugården. Där släppte man också hö och halm från vinden rakt ned på bordet och det minns jag mycket bra för efter skolan på lördagarna då jag kom hem så blev det alltid att köra hö och släppa ned åt kossorna.

I genomskärningen ser man båsen och den moderna urinbrunnen som vi med brorsan tömde på sommaren. Man var mycket noga med att gödseln skulle var under tak och inte få urlaka. Då stadsbon snörpte på näsan ute på landet och sa “Det luktar skit !” så sa bonden “He luktar pengar !” Men takstolarna var rena katastrofen. De klarade inte alls av de tunga cementteglen men då fick man inte annat att lägga på taket. De ersattes med plåt 1975 vid torkbygget men bara ett år efter nybygget blev farsan tvungen att stötta upp taket med två rader stolpar för att det inte skulle rasa in.

Och så en bild av mej själv och min farfar utanför den nybyggda ladugården 1949. I bakgrunden ser man dörren till stallet. Min farfar var hästkarl och hästen på bilden hette Lyra – en mycket snäll och lugn häst även om hon var ganska envis.

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.

(Runeberg: Fänrik Stål)

Tak för virket

Förr åkte man med stockarna till sågen och kom hem med det sågade virket som staplades och så byggde man ett tak över stapeln av bakarna. Ein baka är alltså första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Men det går inte att såga allt på en gång med min Logosol utan man sågar litet virke då och då. Så det blir att ligga utan tak och torkar alltså inte.

Jag har länge tänkt bygga ett fast tak för det sågade virket och nu satte jag igång. Våren 2014 hade jag kört hem en massa stockar som jag tänkte såga men så kom köksbranden i maj och de har legat där nu i två somrar. Litet börjar de ruttna men de duger bra till ett enkelt tak för virket. Jag sågade i alla fall litet grövre virke till taket än jag hade planerat.

Stockarna lyfte jag på sågen med lastaren och det gällde att var ytterst försiktig inte bara med sågens linjal utan också med taket över sågen. Jag måste bygga om taket så att det kommer längre ut men har en lucka i mitten som kan hissas upp då man använder lastaren. Det behövdes bara grovt virke så jag körde med motorsågen och tog inte det så allvarligt med måttnoggrannheten.

Taket placerades så nära sågen som möjligt på andra sidan vägen till växthuset så man kan hämta virket med släpvagn. Där har vi i alla tider haft virkesstaplarna och de torkar bra i blåsten från slätten. Först satte jag en bädd av fyra meters raksågade stockar med en meter emellan att stapla virket på. Längden på taket blev närmare åtta meter så litet längre virke också skulle rymmas. Därefter ställde jag upp fyra stolpar i hörnen som sträävadist (stöttades). Väggar kan man inte bygga för man måste få bort virket lätt och så skall det torka effektivt.. Även om jag troligen måste bygga en vägg av lösa bräder mot slätten för att hindra att det blir fullt med yrsnö – men det får man se …

Nu behövdes de över sju meter långa plankor jag sparat efter torkbygget. Taket är ett enkelt pulpettak och takskivorna är två meter långa Onduline skivor av skryttad (korrugerad) takpapp. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i snart 40 år och de är ännu i gott skick – utom där jag körde tröskans tömningsrör genom taket. Jag glömde fälla ned det. De nya skivorna har större vågor (85 mm) och är stabilare. Det är samma sort som jag satt på trädgårdsskjulets tak.

Jag lyckades igen bygga i regnet och då jag fick upp takskivorna så blev det sol och vackert väder. Men vår lera fastnade överallt på stövlarna, byxorna, stegen och taket. Nå, den torkar väl till nästa sommer. Dagarna är så korta och mörka att jag måste ha pannlampa hela dagen för att se skalan då jag ställde in sågen. Det gick delvis att bygga i mörkret men det går inte bra att sikta med pannlampa så det tog flera dagar att smälla upp taket. Nu är det nästan klart men jag måste hämta mera skivor för det blev litet större än planerat. Det tar inte mycket mera tid att bygga litet större så jag gjorde det så stort som bara ryms mellan björkarna.

Fem brädstumpar och litet skivor till så är det klart och kan ta emot sågat virke. Fast jag misstänker att det snabbt blir fyllt av allt möjligt annat också som man vill ha under tak men inte vill släpa in i husen – lastpallar till exempel. Så jag får väl snart bygga fler tak …

Förutom duggregnet och leran har det varit bra byggväder. Det har varit så varmt att man kunnat jobba utan handskar. Nu skall det bli litet kallare men inte så kallt att man vågar fara till skogs. Till det behövs -10 grader i en vecka på barmark. Men man kan alltid hoppas på köld :-).

Rian

I gamla tider var enda möjligheten att torka säden att sätta den i rian. Här i norr var det nästan omöjligt att torka utomhus. Torr säd håller mycket bra men är den fuktig så möglar den. Så man byggde rihus med eldstad och torkade säden i dem. Det var helt enkelt frågan om liv eller död.

Då kärvarna var torra så tröskades de i logen som ofta var bredvid rian och hade ett tätt golv. Man slog först kärvarna mot väggen så en del av kornen föll ur och löste sedan upp dem och bredde ut på golvet. Sedan tröskades resten av kornen ur med slagor. Därefter ställde man till med korsdrag i logen och kastade upp kornen med skyfflar så att agnarna blåste bort. Säden blev också sorterad. De tyngsta kornen föll ned ganska snart men de lättare längre bort.

Jag har aldrig varit med om att tröska på logen för vi hade tröskmaskin sedan 30-talet. Det var en stor och lång grej byggd av trä och det behövdes många personer att sköta den. Men rians ugn fanns kvar då jag var liten så den minns jag bra. Den är riven nu men teglen och grunden finns. Själva rihuset är av stock och användes som lada men höll på att förfalla då vi satt nytt tak på det 1977. Därefter har det väntat på upprustning som jag började med i går. Det såg ut som ett hopplöst projekt för rian lutade betänkligt.

Men stockhus är otroligt starka och håller ihop fastän en del stockar är halv- eller helruttna. Rian hade dessutom åstak (under det nyare) vilket gjorde att jag bara satte stora frontlastaren mot ändan och rätade upp huset. Det finns 7 tjocka stockar som åsar och de håller ihop huset utan problem. Med takstolar hade det varit kinkigare. De takstolar som syns på bilden hör till ett extra yttertak som är satt utanpå det gamla åstaket som var ett torvtak. På bilden nedan ser man tydligt det gamla torvtaket under det nyare taket som hade pärtor innan vi satte på räfflad filt 1977.

Med domkrafter lyfte jag upp en del stockar och satte stenar under. Huvudsaken var i alla fall att få bort jorden runt huset och leda bort vattnet från taket. Det gick bra med den stora frontlastaren även om leran var så hård att man ibland trodde lerklimparna var stenar. Förra gången jag sysslade kring rian hade jag bara den gamla frontlastaren som inte alls klarade av den hårda jorden. I dag regnar det så nu har jag “vattenpass” så jag kan gräva en lämplig svacka för att leda bort vattnet.

Det blev en stor hop med jord och det är inte färdigt än. Nu är det “bara” att lyfta upp huset med domkrafter och sätta in ny syll (=det understa stockvarvet) och rian är som ny. Nåja, en del knutar hann ruttna innan vi fick det nyare taket på så de måste lappas också. Det är inte så svårt att lappa ett stockhus – speciellt som det inte har någon brädfodring. Man kommer åt både inifrån och utifrån och kan slå in en bit dä den gamla stocken ruttnat. Rian har förresten en hel del lappar från förut. Troligen från 1908 då den flyttades hit i samband med skiftet. Öppningen i ändan är intressant. Där fanns förr en skjutlucka som möjligen användes för att rada in ved för ugnen.

De stora dörrarna framför rian är från den tid då farsan sågade bort hela framväggen för att förvara maskiner där. Numera får man inte in några moderna maskiner alls där utan maskinhallarna skall vara över fyra meter höga inomhus. Möjligen kan man förvara nån kratta och småsaker i rian.

Så här såg rian ut 1963. Ladan till vänster revs snart efter det. Och en bild från 30-talet då den användes som lada. Min farfar med sina fina hästar.

Jag sträckte en muskel i andra bakbenet då jag körde flera tankar med röjsågen för att få bort växtligheten men det går bara man kommer igång. Då man sitter så blir man styv. I dag blir det mest inomhusarbete och det behövs också.

I morgon åker ett litet lass vete iväg. Priserna har stigit något sedan vårens bottennapp men är ännu betydligt lägre än i fjol. Allt beror på höstens väder. Blir det dåligt så blir det knappast överproduktion för vetet är 3-4 veckor försenat och det svala vädret gör inte saken bättre.

Nu ska hela rasket bort

År 1964 spelades 34:an med Per Myrberg till lust och leda. I hela 39 veckor fanns den på Svensktoppen. Och efter det spelades den också – spelas ännu.

Ja nu är det slut på gamla tider
nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas,
nu ska hela rasket bort.

Två år tidigare, 1962, byggde vi en kalluftstork på bodvinden och det är den jag nu har rivit. Den användes för att torka säden fram till 1983 och blev därefter flistork. Numera torkas flisen i den nya stora torken så det var dags att riva den gamla torken för att få rum för allt skräp som samlats i ladan, i ladugården och i stallet. Sedan 1975 har jag bara burit ut skräpet för att “senare” sorteras. Och senare börjar vara nu i år (40 år senare).

Då jag tog bort plåtarna så fick jag en mindre chock. Visst hade flisen torkat litet dåligt under de sista åren men alla luftkanaler var ju fullständigt tilltäppta !

De fanns tillpackade sågspån och damm ända upp till plåten. Närmast huvudkanalen (till vänster fanns det ännu litet luftutrymme men längre bort inget alls … Man undrar över att flisen torkat över huvud taget.

På baksidan av en skiva hittade jag “ritningen” till den gamla torken. Inte speciellt invecklad …

Bodvinden torde vara ett bra ställe för förvaring eftersom den är torr. Under årens lopp har lagret med elmaterial, rördelar och annat växt ordentligt så det behövs mera utrymme. För att inte tala om gamla datamaskiner och annan elektronik. Vi bor så långt borta från staden att det inte går att köra efter varenda liten pryl. Förstås få man hemleverans för handel på nätet men det tar en hel del tid och kostar också. Och varför kasta bort en mängd material som går alldeles utmärkt att återanvända.

Lättare virke och skivbitar skall också förvaras på bodvinden. De lager som jag har är överfulla och då hittar man inte nånting. Egentligen börjar bodvinden åter användas för sitt ursprungliga ändamål. Då jag var liten så fanns där virke och annat material. Under torken finns den gamla ladugården som användes före 1945 då den nya tegelladugården byggdes. Men där är så lågt till tak att inte ens den gamla traktorn ryms under så det går inte att använda för maskiner. Det får bli skrotlager och den stora ladan som till och med stora Zetorn och tröskan ryms in i skall tömmas på smått skräp.

Flistorken har hindrat upprensningen av de andra utrymmena men nu kan dessa också städas upp. Inget litet jobb men det skall väl gå så småningom bara man får en början.

Härmed inleder vi Städåret 2015 !

Låt vintern komma !

Nu har jag fått vinterbrännolja i den renoverade farmartanken i det nya bränslehuset så låt vintern komma bara ! Det började blir litet tröttsamt att köra bränsle i 200 liters tunnor hela tiden. Men det värsta är att mackarna byter till vinterkvalitet alldeles för sent. Det blev ju ett elände i fjol då paraffinet täppte till bränslefiltret i stora Zetorn. Det ville jag inte vara med om en gång till. FAst nu måste alla traktorers tankar tömmas på sommarbrännolja och fyllas med vinterkvalitet och sedan köras tills allt paraffin säkert är borta från bränslesystemet.

Nåja, riktigt färdigt är nu inte bränslehuset. …

Det var inte alls illa att en vägg saknades då vi lyfte in tanken i söndags. Dörren var nämligen precis på millimetern så genom den kom man inte då tanken var halvvägs. Vi måste ta in tanken litet snett för luftrörets skull – men det gick.De resterande väggbräderna skall jag väl få uppspikade innan yrsnön kommer.

Nu finns det en bassäng och innanför den finns det plastmatta och på plastmattan farmarfanér så tanken inte klämmer hål i plastmattan. Det kan hända att plasten inte är fullständigt tät men huvudsaken är att man upptäcker eventuella läckor i god tid. Bassängen är inte avsedd att lagra bränsle i någon längre tid. Hörnen på plastmattan är vikta – inte svetsade. Plastmattan är ju styv då det är kallt men med värme så blir den som papper och kan vikas utan problem.

I bränslehuset finns det rum för en tank till och dessutom för oljetunnor. Men jag vet inte om jag kan sätta oljetunnan där för oljan blir ganska styv då det är kallt. Men i princip kan man samla alla oljeprodukter här.

Det har varit en stressig sommar men nu är bränslehuset i bruk. Närmast gäller det att få flismataren ombyggd medan det ännu är ganska så varmt.