Just då endel “analytiker” började skriva att nu kan vetepriset inte stiga mera och att det snart börjar gå luften ur det så kom Rysslands förbud för export av vete. Och då for vetepriset upp till nya höjder (nästan 240 euro/ton i Paris). Torkan i Australien börjar också skapa bekymmer för vinterhalvåret. Fast i Finland stiger inte priserna. Vi är snart under hälften av priserna i Mellaneuropa …
Endel påstår att det bara är spekulation men andra påpekar att det finns hårda fakta bakom prishöjningen. Även om torkan blev den utlösande faktorn så har det länge varit klart att priserna har varit för låga inom en sektor som historiskt präglas av svag produktionsökning och stigande efterfrågan. En kommentator (Rohstoff Investor) jämförde vete med guld och silver. Allt fler frågar sej var taket finns för vetepriset.
Vi lever i dramatiska tider Nu behövs det inte mycket negativa nyheter för att priserna skall gå genom alla “tak”. För varje dag som regnen uteblir så blir paniken större. Faktum är att mat inte har något pristak alls. Det visste alla som varit med om världskriget och knappheten efteråt men dagens beslutsfattare är redan födda långt efter kriget. Hoppeligen blir den här krisen bara en påminnelse om känsligheten i matproduktionen som all teknik till trots är helt beroende av vädret.
Den plötsliga omsvängningen från relativ överproduktion till brist kanske är överraskande för icke-bönder men vi är ganska vana vid att det kan gå hur illa som helst fastän det såg bra ut för nån vecka sedan. Att leva så att allting är slut i slutet på månaden är inte direkt vår filosofi utan vi vill ha reserver (pengar) för ett år minst och planer gör man för minst 20 år framåt. Även om man inte vet hur det blir – men planer kan man alltid ändra. Huvudsaken är att man inte satsar på en enda sak utan har flera olika möjligheter beroende på hur det utvecklar sej.
Hos oss har skogen varit en bank som man kan gå till då det ser illa ut inom jordbruket och jag har alltid varit intresserad av skogsbruk. Många år har skogsbrukets inkomster varit större än jordbrukets. Det är inte heller illa för en bonde att ha utbildning och yrkeserfarenhet på andra områden.
Om man går från de världsomfattande problemen till mina små bekymmer så är hettan här igen. Det var inte många nätter jag kunde sova i huset utan det är tillbaka till potatiskällaren igen (inte jordkällaren ännu utan bara källaren i Ribackhuset). Torkbyggandet fortsätter i damm och svett men huvudkanalen börjar vara ihopskruvad. Med en bunt långa däckskruvar i kors skall den nog hålla i framtiden. Underligt att den hållit ihop så här länge (sedan 1975) med bara spikar. Krafterna kan bli ganska stora då man tömmer torken.
Regn kom det ett par droppar och åskan gick öster om oss till all tur. Tiodygnsprognosen lovar litet lågtryck men man börjar inte tro på det mera. Vetet brådmognar med små skruttiga kärnor – men ogräsen växer. Regnen kommer väl precis till skördetiden så det blir riktigt uselt. Det är bäst att vara grym pessimist för då kommer det bara trevliga överraskningar …
