Rådgivarna har tutat ut att man skall vara företagare. Många har gått på det men jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för bönder att börja bli företagare. Då är väl det första man gör att sälja hela rasket och flytta till en lönsam bransch.
Det jag lärde mej av farsan var att inkomsterna helst skall vara lika stora som utgifterna. Annars går det illa i längden. Sedan hade han som princip att inte ta lån och det har inte heller jag gjort. Hellre spara och snåla i förhand. Jag minns bra på 80-talet då rådgivarna sprang omkring och försökte få alla att ta lån för det var så lönsamt. Det var inte så bra då räntorna gick upp till flera hundra procent …
Nu kan man ju titta litet på företagsfunderingarna och plocka lämpliga delar som passar för en bonde men att svälja alltihop med hull och hår är dumt. Det är likadant med alla råd. Man bör välja och i all synnerhet vraka bland alla mer eller mindre välmenande råd. För det är inte rådgivarna som går i konkurs utan man själv. Då hjälper det inte att att försöka flytta ansvaret på nån annan: “Jamen du sa ju att det skulle vara så bra …” Det finns ingen annan som har ansvaret för gården än man själv. Så man besluter helt ensam om vad man gör och inte gör.
Politiker som jamsar om “marknaden” är väl mest intresserade av att flytta ansvaret till någon annan. Det är förstås väldigt bekvämt att då det går i putten bara rycka på axlarna och säja att “marknaden” var tyvärr sådan. Men det är bonden som räkar illa ut. Och att någon tror på försäljare är helt obegripligt för mej. De har inget annat i tankarna än att plocka oss på pengar.
Det droppar in en massa reklam från alla håll och kanter om att jag som “företagare” absolut behöver det ena och det andra. Men jag som bonde slänger allting och tar kontakt då jag VERKLIGEN behöver nånting. Telefonförsäljare stänger jag av direkt – de skall inte uppta min tid och eposten är filtrerad och går direkt i skräpkorgen.
Nu gäller det förstås inte alltid och alla. Det finns faktiskt “reklam” som kan vara riktigt bra produktupplysning och det uppskattar jag verkligen. De finns också försäljare som är kunniga och som det lönar sej att lyssna på. Men tyvärr är det undantag.
Det värsta är att all sorts lurendrejare kan komma åt bönderna för vi ses ju som “företagare” och har inte konsumentens rättigheter. Det är enligt min mening helt fel. En bonde är i mycket just en privatperson som fungerar helt annorlunda än ett företag. Speciellt i den meningen att hela existensen sätts på spel då man gör de stora besluten. Det är inte bara att lägga företaget i konkurs och starta ett nytt företag som är skuldfritt.
Förstås är jag gammalmodig (men det behöver inte betyda att jag har fel) då jag ser bonden som nånting helt annat än ett företag. Det är ett liv som man valt – möjligen för att man vuxit upp på gården och trivs med den. Det finns ingen gräns mellan “företaget” och privatlivet utan man jobbar så gott som hela tiden i bondelivet. Det är en sak som vi har gemensamt med många småföretagare för den delen. Men byråkraterna kan inte fatta det.
På grund av den speciella livssituation vi har så ser jag inte bonden som företagare utan som nånting unikt – just som en “bonde”. Och då bör man inte mekaniskt försöka tillämpa abstrakta regler från ett “företag” på bonden utan strängt sålla bort det som inte passar. Nu lever vi i en värld som hela tiden förändras så vi kan inte heller hålla fast vid tusenåriga traditioner utan tvärtom måste vi ändra också på vårt tänkande och handlande och anpassa oss. Men det bör INTE ske genom att kopiera från annat håll – utom då det efter sträng granskning och anpassning verkligen är till nytta för oss och passar in i bondelivet.
Det första steget är att erkänna att bondelivet är annorlunda – inte ett företag. Först därefter kan man börja fundera på vad man kan ha nytta av från företagsvärlden. Bonden har traditionellt varit väldigt flexibel – åtminstone de som överlevt – och varit mångsysslare som av nödvändighet sysslat med allt mellan himmel och jord. Dalabönderna gick ju den långa vägen till Stockholm för att tjäna en välbehövlig extra slant då sommarens arbeten var slut. Vi kan gärna fortsätta den traditionen och vara företagsamma (inte “företagare” så där schablonmässigt). Att utnyttja lantbrukets maskiner till annat är bra idé men det är inte alltid möjligt på alla håll.
Förstås ser jag gärna att man använder det kommande optofibernätet för att plocka in en slant extra. Det finns faktiskt en hel del nätbutiker i glesbygderna. Över huvud taget kan vi gärna använda ny teknik där det bara är möjligt. Även om man inte skall bli överentusiastisk och tappa omdömet.
Det finns ingen genomsnittsbonde. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det finns ingen enkel formel för att lyckas (som att “bli företagare”) utan man bör utgående från sina förutsättningar göra det bästa av situationen. Utbildning och kunskap är ingen belastning för någon men kan vara till stor hjälp. Jag brukar säja att en bonde egentligen borde ha utbildning på ett dussin olika områden. I alla fall så gäller ännu Hávamál (från den tusenåriga isländska Eddan):
því at óbrigðra vin
fær maðr aldregi
en manvit mikit
eller på modern svenska
Osvikligare vän man ej får än mycket mannavett
