Kanske tycker någon att ordet i rubriken låter vackert, men för mig förknippas ordet med stora kostnader. Näst lönekostnaderna är emballage eller förpackningsmaterial, som jag kallar utgiftskontot i bokföringen, den största utgiftsposten. Förutom engångslådor i wellpapp går det också åt en hel del plastpåsar och -säckar.
Engångslådor…. jo så är det faktiskt…… i och med att lådorna kommer i kontakt med livsmedel så skall de vara rena och hygieniska så trots att de som nu för till exempel isbergssallat utgör en kostnad om närmare en femtedel av varans pris så används de bara en gång. I butikerna tas de antagligen tillvara, kompakteras och förs till pappersåtervinning. Försök med returemballage i plast har gjorts men en del lådor kommer bort och sen tillkommer kostnader för returtransporter och tvättning så stora besparingar har det inte medfört, tyvärr.
Tycker mig ha fått meddelanden om prisförhöjningar titt som tätt men råkade hitta en lådfaktura från 1996 och räknade ut att lådornas pris stigit med 32% sen dess. Hade nästan väntat mig det dubbla men visst räcker 32% bra till då innehållet det vill säga för till exempel isbergssallat under samma tid stigit med i snitt knappa 10%. Brukar förarga mig över prismeddelandena då prisförhöjningarna oftast motiveras med att råvaran stigit i pris, ………….. som skogsägare har man ju oftast inte noterat några prisförhöjningar på pappersråvaran.
Efter att igår ha krypkört i dammet med radhackan tyckte jag att det var hög tid att damma av hojen innan höstkylan slår till och MC-säsongen är över. Trafikförsäkringen har jag faktisk haft aktiverad sen första juni men hitintills har det inte blivit något kört, antingen har det varit för kallt och regnigt eller så har det helt enkelt inte funnits tid. Fanns väl egentligen inte tid nu heller men jag for ändå.
Hojen är egentligen inte min utan tillhör Eriks dödsbo, Erik var så pass rädd om den att han inte nändes köra hem längs grusvägen här i Långmossen utan höll den parkerad hos farmor i byn där vägen är belagd. Och tur var det för på så vis klarade den, till skillnad från hans bilar, branden här om året. Det faktum att hojen samt gårdens veterantraktor som också går i Eriks namn är de enda trafikdugliga fordonen som finns kvar av Eriks fordon gör det extra svårt att göra sig av med hojen trots att jag nu inte hinner köra så mycket. Ifjol blev det blott en 350km och jag tänkte faktiskt att jag skulle hinna lite mera i år då jag inte har större byggnadsprojekt på gång i sommar.
Jag frågade aldrig Erik om lov att få köra och varje gång jag kör känner jag mig på något vis hedrad över att få köra den även om jag nu gör det utan lov. Därför brukar också de flesta turer gå via begravningsplan ifall han nu skulle råka höra ljudet från motorn. Jag har många gånger funderat över om Erik hade någon baktanke med sina funderingar inför anskaffandet av hojen. Han frågade nämligen en gång när vi satt samlade om vi, alltså han och jag, skulle köpa motorcykel tillsammans. Antagligen var hans mening att jag skulle delta i finansieringen och han skulle sköta om användningen men jag har också funderat om han eventuellt faktist menade att vi skulle köra tillsammans kanske på varsin motorcykel? Han brukar ibland säga att vi borde göra något verkligt roligt tillsammans, tyvärr tog jag mig aldrig tid till det medan tid fanns. Hur som helst slutade anskaffningsdiskussionen muntert då Linnéa undrade om Erik faktiskt tänkte köpa en motorcykel med sidovagn 🙂
Och visst är det roligt att köra motorcykel, jag hade själv i ungdomen en lättviktare men den blev stående då när åldern berättigade till bilkörkort. Den här “plastraketen”, som Erik kallade den, har ju helt andra resurser än 125-kubikaren jag hade när det begav sig. Håller man sig med en någorlunda aktiv körstil fordrar den mer eller mindre hela ens uppmärksamhet och det kan på sitt vis vara avkopplande att inte kunna tänka på annat än på själva körningen. När man kör bil händer det ju sig att tankarna drar sig till annat än själva fordonshanteringen. Jag dristar mig till att påstå att MC-förare är bättre bilförare än dem som aldrig kört MC, man lär sig att läsa vägen och det som händer runt omkring på ett helt annat sätt.
Nöjd motorist efter säsongspremiären 🙂
Trafikförsäkring.
Roligt joo men dyrt vill det bli främst då med trafikförsäkringen, ifjol kostade mina 350km i stort sett lika många euron i omkostnader. Liksom med en hel del annat så förstår jag heller inte debiteringsgrunderna för trafikförsäkringen. Vad jag förstår så är det väldigt sällan olyckorna förorsakas av själva fordonet det är nog oftast föraren som är den skyldiga. Därför kan jag inte förstå att fordonet utgör grunden för försäkringspremien, borde inte bonusberäkningen basera sig på förarens benägenhet att förorsaka olyckor? Föraren hanterar ju endast ett fordon åt gången så det är ju lite konstigt att försäkringspremien varierar beroende på fordon för en förare som aldrig förorsakat någon olycka. Men som sagt det är mycket som jag inte förstår, däremot vet jag att kilometerkostnaden sjunker ju mera jag kör så jag får väl försöka satsa på det då……. om nu inte i år så kanske nästa år……….. säsongen kan ju börja lida mot sitt slut, i morse noterade jag faktiskt lite rimfrost i åkerdiket.
……är jag inte men att kunna säkra priset på produkterna lät dock intressant så jag “slog mig loss” några timmar i kväll för att ta del av informationen om prissäkring av spannmål.
Ett tack till föreläsarna som gjorde sitt bästa med att förklara hur det går till i praktiken.
Nu odlar jag ju inte kvarnvete eller raps som är de produkter som i praktiken lättast kan prissäkras via handel med futurer så det är inte aktuellt i mitt fall. Knappast inte heller för andra små producenter, därtill fordras allt för mycket kapital att binda i pantsättnings- och betalningsrörelsekonton samt omkostnader för “mäklarna”. Lätt blir det nog så att en stor del av den eventuella nyttan smulas bort på vägen och att välja rätt tidpunkt för bindandet av priset kräver ju också att man har koll på marknaden. Men är man en stor spannmålsproducent kan det säkert vara på sin plats eller också kan flera mindre odlare gå ihop om ett gemensamt avtal för att dela på kostnaderna.
Frågan är nog angelägen för idag är nog de flesta sektorer inom jordbruket i ett svårt läge vad gäller att få ekonomi i rörelsen. Produktpriserna stampar på stället eller går ner medan förnödenheternas pris och övriga kostnader stiger. Den aviserade momsförhöjningen kommer nog också i praktiken att till stor del belasta producenterna, tyvärr 🙁
Spannmål är annars en produkt som är relativt lättlagrad, om man har lagerutrymmen, så genom att välja “rätt” försäljningstidpunkt kan man ju också på sätt och vis “prissäkra” produkten men det binder ju också en hel del kapital förstås. Vad gäller grönsakerna är det oftast mer eller mindre omöjligt att spekulera i försäljningstidpunkt då produkternas hållbarhet är så pass kort, man är helt enkelt tvungen att acceptera “marknadens” pris den dag då skörden är mogen.
Nu börjar jag bli verkligt orolig 🙁 Håller Finland på att bli ett nytt Grekland?
Oftast brukar jag få mervärdesskatt att betala till men i år visade momsdeklarationen att jag är berättigad till återbäring, det vill säga jag har betalt för mycket moms på fjolåret. Deklaration lämnade jag in i februari och enligt skattekontot har deklaration behandlats och återbäring beviljats 6 mars. Problemet är bara att till mitt konto har inga pengar kommit och så trögt kan väl inte transaktionerna löpa att det tar 2 veckor att föra över medlen?
Enligt information på skattekontot borde transaktion ske omedelbart eller hur skall följande information som jag saxat från skattekontot tolkas “Andra krediteringar än egna betalningar återbärs utan dröjsmål när deras sammanlagda belopp överskrider 20 euro.”? Ringde kundtjänsten förra veckan för att kontrollera att allt står rätt till och fick till svar att betalning är på gång och görs så fort det kontrollerats att inga skatteskulder finns, men att jag eventuellt inte får hela beloppet på en gång. Jag blev så förvånad att jag inte kom mig för att fråga varför. Betyder det faktiskt att finska staten inte har medel att sköta skatteåterbäringarna? Medel som jag nu “lånat” staten i snart ett år, finns dom inte kvar?
Ännu idag har ingen återbäring kommit och det innebär ju stora problem för mig. Så här års går det oftast mera pengar ut än vad som kommer in. Frön, gödsel och andra förnödenheter ska skaffas och också betalas. Dessutom har jag en del räkningar kvar på fjolårets byggnadsprojekt och entrepenörerna har tålmodigt väntat på betalning som jag lovat sköta om när skatteåterbäringen kommer och man räknar ju staten som en stabil partner.
Efter närmare 2 veckors väntan kom den så till slut, momsåterbäringen. Bara att börja beta av i lådan innehållande obetalda räkningar då, så långt det räcker. Kanske kan man åter börja gå rakryggad i byn och glatt hälsa forna fordringsägare 😀
……..men inte klar 🙁 eller rättare sagt så är jag inte riktigt nöjd med resultatet och kommer nog att gå igenom den på nytt och antagligen lämna in en rättelse. Hur som helst så är alla 861 verifikaten och 22795 posterna nu inmatade, vi började väl lite i senare laget som vanligt så det blev lite tajt. Rosmarie sköter här dagspasset vid datorn......... .......medan nattpasset föll på min lott denna gång.
För att alla i företaget ska få lite insyn i den ekonomiska situationen brukar vi hjälpas åt så att Eivor och Rosmarie sköter “mappningen” av verifikaten. Tidigare matade jag in alla uppgifter i bokföringsprogrammet från handskrivna forsedlar och fakturor men sedan några år tillbaka går bokföringen av försäljningen via ett faktureringsprogram som Rosmarie och jag uppdaterar an efter som vi levererar. Faktureringsprogrammet, som naturligtvis kräver sitt under hela året, innebär att inmatningen nu klaras av på några dagar mot flera veckor tidigare. Trots att försäljningen nu med några klick flyttas från faktureringen till bokföringen så tar inmatning av verifikaten på inköpta förnödenheter en del tid.
I år var bokföringen lite krångligare än vanligt då en del utrustning till produktion köpts både inom och utom EU och momsredovisningen på så vis fordrade lite extra uppmärksamhet. Borde som sagt kanske börjat lite tidigare men det finns ju alltid saker att göra så det vill bli att börja först när det riktigt är “måsta på”. De senaste dagarna har Rosmarie och jag turats om med bokföringen så att när jag lagt mig har hon börjat och tvärtom, datorn har inte fått vila många timmar per dygn.
Själva deklaration gör jag nog tillsvidare själv, även om Rosmarie suttit bredvid nu som då, det är ju mitt namn som pryder blanketterna så antagligen är det jag som buras in om det blir något fel 🙂
Vår bokföring är väl kanske lite mera omfattande än den på “normala” gårdar, orsaken till de många posterna är att vi säljer många små partier och jag bokför alla produkter enskilt. Det här fordrar inte skattemyndigheterna men för att också själv ha lite nytta av bokföringen i utvärderingen av det ekonomiska utfallet så bör man nog bokföra lite mer preciserat.
En sak som jag undrat över varje år som jag bokfört är hur vi företagare ålagts att också sköta arbetstagarnas redovisning, skatteinnehållning, försäkringar och pensioner? Skulle jag vara löntagare så skulle jag känna detta som ett omyndigförklarande!
Har i helgen mer eller mindre frivilligt tillbringat en del av tiden bland pappershögarna på skrivbordet. Betalat räkningar om belopp som man inte ens kan tänka på, bäst att bara mata in i bankprogrammet utan desto större reflektioner. Dylika belopp har man nog inte hanterat sen vi skrev summorna i mark och penni. Det var nu till största delen frågan om några större rater som hör till återuppbyggnaden av produktionshallen.
Har också jobbat med redovisningen till försäkringsbolaget, min kontakt där går i pension vid månadsskiftet och vill få så mycket som möjligt uppklarat innan dess. Och naturligtvis behövs också redovisningen för utbetalning av försäkringsersättningen. Någonstans skall ju pengarna tas till räkningarna jag nyss matade in. Brukar inte räkna mig till de nervösas skara men nog får man lite hjärtklappning när man tänker på framtiden och hur allt skall finansieras. Framåt försöker jag i alla fall se även om jag nu i samband med försäkringsredovisningen söker bakåt. Är inte riktigt nöjd med de ersättingsbelopp som jag fått för utrustning och redskap så försöker nu med hjälp av bland annat bilder visa i vilket skick “grejorna” varit. Om det nu sen hjälper är ju en annan fråga. Slitaget på en, som i mitt fall, liten gård är ju inte att jämföra med gårdar där redskapen brukas på flera hundra hektar årligen. Så följaktligen är skicket, om man nu sköter “grejorna” väl, många gånger bättre än vad årsmodellen föranleder en att tro.
Såmaskin före................och efter branden.
När jag nu rotar i gamla bilder stöter jag ju förstås också på minnen från tiden jag delade med Erik och det gör ju inte saken bättre precis. Livet är nog mycket lättare när man är i full gång och jobbar sig svettig än när man utför stillsamt skrivbordsabete.
