I dessa pandemins och inskränkningarnas tid är media fyllda av tragiska historier hur TRÅKIGT det är. Den som behöver en adrenalinkick kunde då bli bonde så är det lätt avhjälpt. För nån timme sedan stod jag med båda bakhjulen i ett stort vägdike (som grävdes upp i somras). Till och med stora Zetorns bakhjul försvann nästan helt i diket och frontlastaren pekade upp mot skyn. Naturligtvis tvärs över vägen så att ingen kom fram.
Det är fruktansvärt halt just nu och då man hoppar på bromsen så märks det just inte alls. Den stora tunga traktorn bara fortsätter att glida ner i diket. Jag har inte köpt iskättingar till stora Zetorn eftersom den är fyrhjulsdriven och vi har ganska platt mark. Men redan då jag körde snö så började jag fundera på kättingar för traktorn for ofta med sidan före. Under snön är det dessutom helt ofrusen mark så bakhjulen tvinnade lätt i den våta leran.
I ett sådant sammanhang fungerar adrenalinkörtlarna alldeles förträffligt och jag ringde efter brorsan att komma och dra upp mej med Belarusen som hade kättingar. Efter att ha dragit av en gammal tjock kätting så flyttade vi fästpunkten till frontlastaren så att Zetorn inte skulle stjälpa. Och till sist kom den upp ur diket. Kättingar med isdubbar är ganska effektiva. Men det var i sista sekunden för framhjulen på Belarusen styrde naturligtvis inte i halkan (de har inga kättingar) så Belarusen höll på att fara ned i diket den med. Men då var Zetorn redan uppe på vägen.
De gamla kättingarna fungerade bra för våra små MF-traktorer men de nya traktorerna är tre gånger tyngre så det blir att skaffa grövre och starkare kättingar. Ingenting gick sönder så efter en kopp kaffe så började man lugna ner sej. Det är knappast sista äventyret för i år. I skogen lär det komma flera äventyr ännu den här vintern.
Nej, jag har inte alls något behov av resor eller äventyr. Det normala livet på landet räcker riktigt bra till för mej. Efter kvällsarbetet i verkstaden skall jag lägga mej på soffan och vila inför morgondagens nya adrenalinkickar ….