filosoferande – Bondbloggen

Allting kommer tillbaka

Det har varit en bråd höst. På grund av tak- och solpanelarbeten har allt annat fått vänta och sedan blev det brått att få allt i vinterskick. Och det är det inte ännu. Men förra fredagen blev jag upplivad av en liten notis i tidningen Land med rubriken “Snål torkning utan varmluft”. Vad är nu detta ?

Det är “en ny torkmetod för att torka spannmål utan varmluft” ! Man skall ta bort varmluftspannan men behålla fläktarna och blåsa (kall) luft genom spannmålen. He-he, det är ju inget annat än den gamla metoden med kalluftstork som vi har sysslat med i 70 år !

Här har man trott att man är en bakåtsträvande dinosaurus som har två kalluftstorkar och så visar det sej att man är långt före i utvecklingen för den “nya” metoden är ännu bara ett “projekt” med innovationsstöd (pengar) från Jordbruksverket. Vi har länge haft fungerande kalluftstorkar. Litet löjligt är det ändå på grund av att jag använt ritningar och skrifter från Sverige så man kunde tro att de inte läst sina egna skrifter. De är förstås 40 år gamla så de är väl bortglömda redan där.

Sedan började jag fundera på allt annat som jag i min bakåtsträvande envishet sysslar med. Vår gamla metod att hugga skog har också blivit hypermodern fast den kallas “kalhyggesfri” eller “plockhuggning” eller något liknande. Nu ordnas kurser i hur man sköter sin skog utan kalhyggen – fast rikssvenskarna kallar ett kalhygge bara för “hygge”. Det är felaktigt för visst finns det hyggen som inte är kalhyggen.

Och vedeldning har helt plötsligt blivit så populär att all ved tagit slut och man kan läsa om vedstölder och folk som tagits på bar gärning med motorsågen i naturvårdsområden. Energirådgivarna skriver om hur man skall välja vedpanna. Här har vi i alla tider eldat med ved och sedan 1983 med flis – vilket vi fortsätter med.

Det är också modernt att bygga i trä – till och med höga hus och torn för vindkraft byggs i trä. Jag har egen såg och bygger nästan enbart i trä. Sten och trä är de bästa materialen även om taken nog har plåt eller tegel. Trä är otroligt hållbart om man ser till att det kan torka upp emellanåt. Då håller det i hundratals år.

Trä håller länge men solen äter upp det så småningom (65 år gammal dörr)

Hela mitt liv har jag sparat gammalt och lappat gamla hus, maskiner och kläder. Nu är det högsta mode – det är resurssnålt, miljövänligt och hållbart. Så jag är plötsligt modern i det hänseendet också …

En del påstår att utvecklingen går i cirklar men det är en missuppfattning. Det kan se ut så om man ser det tvådimensionellt men i verkligheten går utvecklingen i spiraler uppåt (och ibland nedåt). Jag har blivit “modern” helt utan egen förskyllan och man vet aldrig i vilket annat hänseende som jag ännu blir helt “trendig”. Det är bara att sitta och vänta och göra som man alltid gjort.

Jag avskyr “mode” och “trender” och anser att man inte skall bry sej ett smack om vad som anses vara “framsteg” utan använda sitt eget huvud och vara kritisk till alla nymodigheter. Förstås finns det vissa nya saker som är bra (som till exempel optiska fibernät) men det är dumt att ta efter allt nytt utan att fundera på huruvida det är bra eller dåligt.

Nåja, visst har jag litet modern högteknologi också eftersom jag i 65 år sysslat med elektronik. Vi har optisk fiber för datakommunikation och i somras satte vi upp 40 solpaneler som just nu ger 6003 W (som mest kring 10 000 W). För nån vecka sedan köpte jag en “mikrotraktor” (fyrhjuling) för 120 euro som jag skall ändra till batteridrift. Den är döpt till “Pluttn” för den är faktiskt liten. Observera att det inte skall vara något e i Pluttn för det är ett äkta östnyländskt namn.

Det tog inte lång tid att skilja åt den. Jag tog bort motorn (sönder) och bakaxeln och det blev inte mycket annat kvar än ramen och styret. Nu skall en ny bakaxel monteras tillsammans med två bilackumulatorer och så har vi gått in i elfordonsepoken på vårt 1000-åriga Bos-Sestu. Med återanvända maskiner.

Nu är det ganska vackert väder så verkstadsarbetet får ta en paus. Jag har stora öppningar i uthusväggen som måste läggas fast innan vintern och snöyran kommer.

Solen skiner men innan vinterns snöyra kommer skall öppningarna vara fastsatta

Fritidsproblem lär vi inte få på länge än. Visst är man ganska slö och lat men om man lagar litet varje dag så kan det ändå bli till nånting med tiden. Och solkraften malar på utan oljud och miljöförstöring. Idag kom det 32,03 kWh fastän det är höst. Vädret lär vara fint byggnadsväder 10 dygn framåt så vi får se …

Omväxling

De flesta människor brukar ta ledigt men jag kan bara inte. Fast det går att ha litet omväxling. Det betyder att jag börjar på ett nytt arbete. Också då vi åkte på kanalkryssning så blev det till forskning i kanalbyggandets historia och teknik. Jag har varit litet frånvarande de senaste veckorna och det beror förstås på att vi var i Medåker som de kan gissa som följt Bondbloggen flera år. Därefter var vi med det gamla gänget på Åland i Godby. Och gamla gänget var Experimentklubben som vi hade för ca. 60 år sedan med Ingmar, brorsan och jag – nu utökad med sambor och fruar.

I det gänget är jag en ganska udda fågel för de andra är fågelskådare. Det tar emot att fjompa omkring i skogen utan att göra nånting nyttigt. Däremot går det bra med skogsarbete. Likaså kan jag inte ens tänka mej att ligga på en sandstrand och steka mej på Mallorca eller Kanarieöarna. Det är för mej det närmaste man kan komma helvetet på jorden …En gång i min ungdom for jag på en “solresa” till Bulgariens kust men det tog inte lång tid innan jag hoppade på bussen till en liten bergsby för att studera folklivet långt ifrån turisterna.

Så jag satt hemma i Tor-Ljungars hus (farbror till min studiekamrat och granne Mona) och läste. Tor-Ljungar var elingenjör och lärare på Sjöfartsläroverket på Åland.. Han sysslade också mycket med underhåll av TV-apparater allt sedan de för första gången gjorde sitt intåg. Han hade bland annat studerat i Kanada och kunde en mängd språk. Han hade många intressen och vi brevväxlade (mest via epost). Hans far Hugo Grönstrand hade varit rektor på Ålands lyceum. Så det fanns ett betydande bibliotek från 1800-talet framåt. Och massor av facktidskrifter – flera hundra kilogram ute i lidret.

Nu vill jag inte alls att alla skall bli likadana tråkmånsar som jag och de får gärna åka till Mallorca bara jag slipper. Men omväxling är bra. Man fastnar annars i det vardagliga och blir som det heter “gårdsblind”. Att resa bort är nyttigt för det ändrar på vad man tycker är nödvändigt och vad som är mindre nödvändigt. Efter vår vårliga Sverigetur så är det vanligen klart vad som måste göras för vårsådden står för dörren.

Vi var förstås till Medåker och där var det också kallt. Ett par dagar förrän vi kom så fanns där 15 cm snö.

Den smälte men varmt blev det inte. Grannen Lars-Erik hade redan börjat harva då det kom snö och blev kallt. Ganska torrt är det i alla fall under snön. Bilden nedan är från 16 april och då fanns det ännu en hel del snö på nordsidan (på vedlidrets tak). Fast vi hade ingen snö i Hindersby även om det hade kommit i Borgå. Som vanligt tar all nederbörd slut innan molnen hinner fram till Hindersby …

Det fanns stora fält med höstsäd i Sverige och de var jämna och gröna. God skörd är att vänta i höst. Vårsådden är redan nu försenad för de brukar så en månad före oss. Men de hinner ännu bra om vädret blir bättre. Det har snöat på flera håll i Sverige men jag såg på kameran att vi inte fått nån snö i Medåker efter det stora snöovädret den 14 april.

Då vi kommer till Medåker så blir det vanligen en massa byggarbete och så också den här gången – men inomhus. Det gick visserligen att kratta på eftermiddagen på solsidan men kallt var det – kallare än under den s.k. “vintern”. Jag hade tagit med en mängd stora vedkubbar som torkat i 20 år i vedlidret så det blev varmt – både då de skulle klyvas och sedan då man eldade.

Nu hade jag med en fjärrtermometer som med en laser visar på vilken punkt den mäter. Det var intressant för fastän vi hade +22 grader i rummet så var det +1 grad på golvet vid ytterväggen på sina ställen. Det blir att ta upp golven och täta dem ordentligt en sommar. Troligen blev det springor då vi lyfte upp en ändan på huset som var 12 cm lägre än andra ändan … Golvet i gamla hus har ju skild grund och sitter inte alls fast i väggarna. Men för jämförelsens skull så var golvet i det nya huset på Åland (byggt ungefär 1986) också grymt kallt. Troligen blev jag förkyld av det.

Jag fick en påtvingad “ledighet” av förkylningen men nu börjar den släppa taget. Inte kan jag klaga för det är första gången den här vintern som jag varit förkyld och det får jag säkert tacka skogsarbetet för. Nu vill jag i alla fall ha litet omväxling och börja arbeta med allt som blivit ogjort medan vi varit borta. Stor brådska med vårsådden är det knappast men det finns en hel del annat som borde göras och som är trevligare då det är litet varmare. Till första maj skall jag väl vara i full gång igen …

Kan en bonde leva ett “normalt” liv ?

Visst försöker många arbeta för att också bönderna skall ha likadana förmåner som alla andra och till och med litet semester ibland. Men så kommer då verkligheten emot – det vill säja vädret – och alla fina planer går i putten.Vi har försökt ta ledigt en vecka på våren efter skogsarbetet men i år gick det åt skogen mer än vanligt. Och det var det varma vädret som förorsakade det.

Vanligen har jag bråttom att köra ut virket ur skogen och hinner inte åka nånstans före mitten på april. Men för det mesta hinner man ändå (nästan) få i ordning maskinerna före vårbruket. Så icke i år. Vi borde ha stannat hemma och förberett vårbruket den veckan vi var i Sverige. Nu tömde jag oljan ur Belarusen som skall dra såmaskinen och först kom det vatten. Sedan grå vattenblandad olja och till sist litet svart dieselolja också. Troligen har topplockspackningen gått hädan. Det är inte så farligt – en hel sats packningar till Belarus får man från Estland för 23 euro. Men nu står traktorn mitt i sådden och snart skall det regna en vecka …

Man får bittert ångra att man tog ledigt och svär att det aldrig skall hända mer. Inga semestrar och lediga dagar – det blir bara dubbelt upp med elände då man kommer tillbaka. Jordbruket är nu bara till sin natur sådant att man är helt beroende av vädret. Att planera på lång sikt (längre än en dag) är visserligen möjligt men värdelöst. Som den här våren visar. Vi måste boka resan redan i februari för att få med paketbilen (en personbil kan man boka senare) och så hade vi beslutat hålla byns årsmöten i god tid före vårsådden – alltså i lördags och söndags. Då vara redan alla ute på åkrarna.

Man kan som bonde inte binda sej till några som helst möten mellan 15 april och 10 juni och mellan 15 augusti och 1 november. Helst inte däremellan heller. Det värsta är att alla andra hittar på en massa i maj och sedan med nya krafter i september då de återvänder från semestern. Medan bönderna är utpumpade efter sommarens vedermödor och möjligen ligger på rygg i leran och försöker reparera tröskan.

Jag tycker man inte alls passar ihop med andra människor. Bondelivet har så annorlunda krav och tider att det är ganska sällan som de passar ihop med det övriga samhället. Visst har vi stor frihet att ordna med vårt arbete – så länge vi ser till att det passar ihop med vädret. Och vädret är obevekligt och oförutsägbart. Prognoserna fungerar på sin höjd ett par dagar framåt.

Det finns stor risk att man sätter sej i skogen och vägrar att ha nånting med andra människor att göra. De bara ställer till krångel med arbetet.Men nu behöver människan träning i att umgås socialt. Det är som att läsa och skriva. Man glömmer bort förmågan om man inte använder den på länge. Så det finns en risk att man som bonde blir först folkskygg och sedan folkilsken :-).

Därför är det bra med alla föreningar vi har i byn även om de tar tid och krafter. Det är bra att träffa andra och pyssla med nånting gemensamt och redan att dricka kaffe och prata. Så föreningar som Gamla folkskolans vänner (vi hade årsmöte i lördags) inte bara tar utan ger en också mycket. Så jag tänker inte lämna föreningen fastän lördagen var litet stressande då solen gassade på åkrarna och det torkade upp snabbt.

Det är litet nervöst nu (som alla andra år …) men månne vi inte får utsädet i jorden i år också. Jag får vara glad att det bara är topplockspackningen som strukit med. I söndags hörde jag att en växellåda gått i kras – och det är värre det. Jag ber att få uttrycka mitt djupa deltagande med växellådans ägare.

Lera och diesel

Den bättre hälften var inte direkt förtjust då jag kom in efter att ha reparerat bränslekranen på traktorn. Dessutom var jag ganska lerig – vädret har ju varit milt hela hösten. Hon ville tvätta mina byxor men vad skulle det ha varit för nytta med det ? Då jag ger mej ut igen så tar det ungefär tio minuter och så ser jag likadan ut.

För att stå ut med en bonde så får man inte vara överkänslig för olja och lera. Tvärtom bör man helst gilla sådant för det finns det överflöd av i vardagen på bondlandet. Förr var det mest lera och hästskit men tiderna ändras ju. Hon hade nog gillat de tiderna bättre för en trädgårdsmästare ser närmast salig ut då det luktar hästskit.

Visst har det kommit med elektronik och datamaskiner i jordbruket också men åtminstone här finns minsann leran kvar. Man kan sitta i traktorn och göra en massa jobb med frontlastare och plog men i många fall så måste man ändå hoppa ned i leran och använda skyffeln. Värst är det då man fastnar i leran och traktorn går sönder. Då är det lera och olja i en salig blandning. Förstås måste man gräva sej ned i en grop med huvudet före för att fixa nånting.

Sällan har jag varit så lerig och oljig som då jag körde ned traktorn i det gamla utfallet. Det var nog igensatt men ännu för mjukt för att hålla en traktor en regnig höst. Då måste jag gräva mej ned under bakhjulen för att få trädstumpar under dem och det regnade hela tiden. En bra historia nu flera år efteråt men jag var inte speciellt glad just då.

Lera har jag ingenting emot. Då den torkar är det bara att borsta bort den – även om stövlarna kan bli tiokilosvikter då leran är riktigt seg. Oljan är det värre med. Hydraulik är väldig användbar men reparationerna mindre trevliga.

Just nu gräver jag under flislagret med stor brådska innan det fryser. Där skall sättas dränering och block som grund och så kommer där en mängd rör och kablar. Jag hackade litet förra vintern men då var allting fruset så jag fick inte mycket gjort. Nu har vi i alla fall så varmt väder att jag hoppas hinna få grävarbetet gjort förrän det fryser. Till skogen kan man ändå inte fara utan att göra grymma spår.

I alla fall trivs jag bättre med leran och oljan än med en annan sorts smuts som har formatet A4.