Massutrotning av bönder

Vi skall inte syssla med politik här utan mest med bondens vardag. Nu har i alla fall Karhinen kommit med ett förslag som har en extrem inverkan på vår hela existens.

Att föreslå att man måste ha 20 000 euro i försäljningsinkomst visar att typen ifråga inte har en blekblå aning om jordbrukets villkor idag – eller så vill han helt enkelt ta kål på de flesta bönder och med dem landsbygden. Det luktar neoliberalism värre än i en dyngdal. Ge allt åt dem som har och ta kål på alla de små och svaga.

Det gör detsamma vilka andra förslag typen ifråga har – det är tydligen felaktig inställning från början till slut. Som Per skrev i en kommentar så är det som om varje kommun skulle ta livet av de allra svagaste och sjukaste och sedan dela besparingarna mellan de rikare.

Förslaget blir inte bättre av att man minskar gränsen för inkomsterna för tänkesättet är fel. I stället för att ta livet av de flesta bönderna så borde man öka antalet bönder. Det är inte frågan om att enskilda storbönder skall få mera utan man borde sikta in sej på att ge en dräglig inkomst åt landsbygdens majoritet. Givetvis behövs det andra inkomster och det borde man uppmuntra i stället för att ta till den ekonomiska piskan – eller snarare strypsnaran.

Vi behöver många bönder för att hålla byarna levande. Även om de har andra inkomster än jordbruk. Annars går det som i Sverige där byarna står tomma och en ensam bonde kör över allting med gigantiska maskiner nån dag om året. Själv har han flyttat till staden

Utan bönder dör byarna ut så småningom eller blir sommarstugor för stadsborna. Det är inget fel om våra barn jobbar på distans med andra saker – tvärtom är det mycket bra så länge de bor kvar i byn.

En bonde måste numera ha flera inkomstkällor och dessutom göra en massa själv. Han har inte råd att köpa och låta andra reparera. Men kan han göra allt själv så klarar han sej ganska bra. Det syns förstås inte i de ekonomiskt enkelspåriga byråkraternas statistik. En inkomst på 2000 euro från jordbruket kan späs på med 5000 från skogen och en hel del från snöröjning, byggarbete och annat så att det tillsammans blir en dräglig inkomst. Inte för en stadsbo med tummen mitt i handen som inte kan göra nånting alls själv men det kan räcka bra till för en händig bonde. Vi går tillbaka till allt mer självhushållning.

Sedan borde man fundera på krisförsörjningen också. En litet antal stora bönder som är helt beroende av importerad energi och gödsel klarar inte av en kris. Förslaget luktar ökade risker. På börsen följs höga inkomster alltid av ökade risker. Det gör inget så länge det är fråga om pengar men då maten tar slut så är det allvarligt.

Karhinen borde skickas till Wall Street där han gör mindre skada – åtminstone för vanligt folk. Det är inte första gången som man försöker ta bort hela jordbruket men intressant är att vi har en centerpartist som statsminister då det här förslaget kommer. “Böndernas” parti är dött och snart begravet. Bönderna också om det här går igenom. Centern byter väl snart namn också.

Det talas om självhushållning, återanvändning, mångsidighet och minskat importberoende. Det här förslaget går stick i stäv mot allt sådant och tar bort en viktig resurs, dvs. bondekåren och leder till ensidighet, ökade risker och tömning av landet utanför Ring III. Skrota det !

Framåt ! (2019)

För mej var år 2018 reducerat till två saker: Ladans golv och Zetorns vevaxel. Vårvinterns skogsarbete gick bra men sommarens hetta vill jag helst glömma. Golvet fick jag trots allt klart till julen men motorn är sönderplockad i små bitar och traktorn ännu utspridd över verkstadsgolvet. Som vanligt så hade nyårsstormen bedarrat innan den kom till östra Nyland och var bara vanlig hård blåst. Nu sitter jag bara och väntar på mera reservdelar (femte beställningen) så jag kan börja plocka ihop motorn.

De andra bondbloggarna har skrivit så bra om år 2018 att jag får nöja mej med att citera litet poesi (en av farsans favoritämnen). Han var minsann ingen läsare av poesi men i skolan hade Fänrik Ståls sägner bultats in så ordentligt att han kom ihåg dem hela livet och alltid kunde plocka fram ett lämpligt citat för alla situationer. Här måste jag kanske nämna att citaten var ganska ironiska i de flesta fall – han var inte precis av den pompösa sorten …

I dag kom jag att tänka på Viktor Rydbergs ord vid 400-årsjubileet för Uppsala universitet 1877. I tidens anda var de väldigt högtravande men Rydberg kunde lägga sina ord: Jag tillägnar den alla bönder som efter torka, knäoperationer och usel ekonomi i alla fall fortsätter:

Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

Ni minns väl Rydbergs odödliga dikt: “Tomten” ? Han skrev Tomten den 19 februari 1881 under en promenad i Göteborgs Slottsskog. Han bad under promenaden redaktör Hedlund att stanna och med papper på Hedlunds rygg så skrev han all de 11 stroferna i Tomten ! Endel kan …

Jag ids inte citera den modifierade version av 400-årskantatet som Grönköpings Veckoblad publicerade även om det är bra – men mycket lindrigt högtravande. Man kan läsa det på gronkoping.nu som är “Elektriskt organ för Grönköping med omnejd”. Rekommenderas !

I stället skall jag citera det som Gustav II Adolf och hans här lär ha sjungit inför slaget vid Lützen. Det torde vara lämpligt här i Bondbloggen inför år 2019:

Förfäras ej du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång,
Ty låt ej modet falla

Och till sist citerar jag Christer:

En bättre fortsättning på året !

Halvekologisk odlingsplan

Det har varit mycket diskussion om eko eller inte eko. Först och främst kan man undra vad “eko” betyder ? Det kan vara “ekologisk” lika väl som “ekonomisk”. Och som vanligt så finns “fan i detaljerna”. Principerna kan synas enkla men översatta till byråkratregler  blir de alldeles otroligt invecklade.

Personligen så tänker jag absolut inte binda mej till en mängd mer eller mindre stolliga regler. En del stöd går förlorade och jag kan inte sälja vetet som “ekologiskt” men det uppvägs av att jag har frihet att använda de metoder jag anser vara förnuftigast – både ekologiska och mindre ekologiska. Huvudsakligen går jag in för att välja odlingsmetoder enligt fakta och sunt förnuft. Och fakta skall granskas kritiskt. Helt otänkbart är att odla på nån sorts religiösa eller filosofiska grunder. Jag bryr mej inte ett skvatt om månens ställning eller något liknande dravel.

Efter att ha sagt så mycket så måste jag påpeka att det finns mycket att beakta i den ekologiska odlingen liksom i den gamla Bondepraktikan (som ju ser på månen :-). Jag är mycket ekonomisk av mej (läs “snål”) men jag vill se odlingen ur ett längre perspektiv och är inte alls intresserad av nutidens “kvartalsekonomi”. Extremt intensiv odling där man maximerar skörden intill sista korvöret strider helt emot mitt tänkande. Så jag bryr mej inte om optimala kvävegivor och att spruta mot allt som rör sej. Jag sätter inte ut 100 euro för att få 101 euro tillbaka. Det betyder att firman får 100 euro och jag får 1 euro. Skall jag satsa så bör det vara så att jag satsar 1 euro och får 100 euro tillbaka.

Som gammal matematiker så anser jag att man skall se på derivatan till kurvorna – inte maximum. Det här skrev jag om redan för ett antal år sedan (se Optimal gödsling – för vem ?). Där derivatan pekar mest uppåt får man mest tillbaka på varje satsad euro – på kurvans maximum är derivatan noll, dvs. man får tillbaka bara det man satsat men vinner inget. Det gäller både gödsling och andra satsningar.

Fast så enkelt är det inte. Det finns en mängd andra faktorer som bör beaktas. Bland de viktigaste är att förbättra jordstrukturen och hindra urlakning. Det är ju dumt att ge pengar åt firmorna och låta en del av gödseln rinna ut i havet. Ordet “miljö” börjar jag vara allergisk mot – även om jag kan omfatta målsättningen. Det är byråkratin och de dumma reglerna som jag inte kan tåla. Ordet “eko” kommer snart att gå samma väg om inte alla dumheter som kallas “eko” börjar minska.

Men om man ser på verkligheten utanför struntpratet så finns det mycket som jag gillar med ekologisk odling. Jag håller med Mats som i en kommentar skrev att två-årig vall är bra för jordstrukturen. Jag har gått över till just en sådan komponent i odlingen. I år har jag gröngödslingsvall på 2 hektar som skall plöjas upp i höst och nu tänker jag så in litet på 6 hektar som fortsättning. Om klöverväxten blir en hälften så fin som i fjol så är jag nöjd. Det är nämligen en åker med ganska så tilltrampat ytskikt där det står vatten så fort det har regnat – medan det är torrt ett spadtag djupare.

Här borde klöverns rötter bryta igenom det tillpackade lagret.

Problemet är förstås att det är ekonomisk förlust i två år med vallen. Men med de nuvarande vetepriserna så blir förlusten i pengar inte så stor och jag hoppas få en förbättring av markstrukturen vilket i längden ger bättre ekonomiskt utfall. I fjol gav den tillpackade strukturen på just den här åkern en ordentlig skördeförlust på grund av regnandet (se Brodden gulnar). Med en bättre markstruktur hade det inte varit problem.. Så nu måste det göras nånting åt saken. Ifall det fungerar med vall i två år så får man bättre struktur och kväve från klövern. Vallen kan dessutom hålla tillbaka både kvickrot och flyghavre om man slår den i rätt tid.  En hel del fördelar trots ekonomisk förlust.

Sedan är det ett problem att vi inte mera har kossor. Det gamla jord- och kobruket fungerade egentligen ganska bra. Men med alla regler är det nu så dyrt att ha kossor att det är uteslutet. Man måste då ha hundratals kor och det finns ingen realistisk möjlighet att satsa på det. Jag ger gärna vallskörden åt dem som ännu har kor i byn men det är inte samma sak.

Ifråga om jordbearbetning som ogräsbekämpning så blir det problem med direktsådden. Som det nu är så sparar jag massor med arbete och pengar på att inte bearbeta åkrarna. Det förlorar jag om jag börjar köra omkring med harvarna hela tiden. Inte är det speciellt ekologiskt heller att göra av med en massa brännolja. Jag kan inte se något bra i att jag lämnar bort en (rätt så liten) kemisk bekämpning av ogräs och i stället bränner olja … Hellre skär jag då ned på den kemiska bekämpningen så mycket som möjligt. Det är enligt min personliga mening mera eko och eko (ekologiskt och ekonomiskt).

Så det blir halvekologisk odling. Gödsling och kemisk bekämpning lämnas inte bort helt även om en del fungerande ekologiska metoder tas med. Det varierar dessutom från år till år. Däremot använder jag inte maximal bigödselmängd (jag använder det gamla uttrycket “bigödsel” för att särskilja från kogödsel) och sprutar enbart där det håller på att bli katastrof med ogräsen. Jag vill inte binda mej till att lämna bort någon metod så det går inte att få ekostöd. Alla metoder skall kunna användas men användas med förnuft.

Vi får se hur det går i längden. Vädret är så olika varje år och förbättring av markstruktur syns bara på lång sikt. Sedan vet man aldrig hur politiken svänger. Om det börjar bli matbrist (i den meningen att priserna stiger) så kan det hända att politikerna förbjuder oss att använda ekologiska metoder och tvingar oss att maximera hektarskördarna med alla medel. Om priserna stiger för mycket så glöms allt prat om ekologiska produkter bort helt och all energi riktas in på att öka tillgången så den driver ned priserna. Tro inte att allt fortsätter som förut. Historien har tvärtom visat oss att inget någonsin fortsätter som förut.

Just nu gäller det i alla fall att få utsädet i jorden inom de närmaste veckorna …

 

 

 

 

Kroppsarbete

Inspirerad av diskussionen kring Christers rågskyfflande tänkte jag filosofera litet kring kroppsarbetet. Liksom Christer gillar jag att låta musklerna spela – men därvid upphör alla likheter. I motsats till sportiga Christer är jag klen och svag – har varit allt sedan liten. I skolan var jag alltid nästsist i alla idrotter (sist var en liten fet kille som jag kände stort medlidande med för då var bästa idrottaren kung). Bara på 1000 meter kunde jag klara mej för jag vara så envis att jag sprang efter det de andra redan tröttnat. Man får låta seghet ersätta bristen på styrka.

Det är skönt att låta skyffeln gå loss på hopen och svetten rinna. Efter bastun känner man sej sedan som en ny människa. Även om jag inte är någon bastufanatiker – sådär 60-70 grader räcker bra till. Men att skyffla säd i torken är inte min favorit på grund av dammet. Ett år då vi vände mögligt vete i den gamla torken som jag nyligen rev så blev både farsan och jag sjuka med hög feber. Att ha andningsskydd är ett rent elände. Då de blir våta av svett så släpper de inte igenom luft ordentligt och då det är minusgrader så fryser utandningsluftens fukt så att man inte får någon luft alls. Och då jag har glasögon så är de alltid igensatta av imma eftersom andningsskydden aldrig håller tätt mot näsan. Jag avskyr andningsskydd för de är tillverkade för inspektörer som står och ser på. De som arbetar kan inte ha dem.

Nä, bäst är att gräva diken i våt lera på hösten eller vara i skogsarbete på vintern. Men det måste vara kallt för kroppsarbete i brännade sol är inte på min lista över trevliga arbeten. Sol tycker jag för det mesta inte alls om. Jag vet att den är nödvändig för växtligheten men rent personligen håller jag mej helst i skuggan. Jag förstår inte alls folk som ligger och steker sej på nån sandstrand – det är enligt min uppfattning närmast tortyr. Men jag kanske har eskimåblod i mej för jag gillar köld. Och i kyla går kroppsarbetet mycket bättre.

DSCN5918

Nu har jag ju arbetat med teoretisk forskning i 35 år vilket väl är rena motsatsen till kroppsarbete och jag trivdes med det. Det var hjärngymnastik och kan vara hårt många gånger även om det är på ett annat sätt. Som 30-åring höll vi på med forskningsarbete långt in på nätterna. Tillsammans med min professor som var en trevlig kille med en massa humor satt vi på labbet tills sista bussen in till stan gick 02:10. Det var hans fel att jag blev kvar på Tekniska högskolan som forskare och aldrig har arbetat med ett “riktigt” ingenjörsarbete fastän jag lyckades ta examen som elektronikingenjör. I stället förde han in mej på datamaskinssidan och vidare till teoretisk datateknik som mest gick ut på matematik och formell logik.

Efter 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby så jobbade jag mycket hemifrån. Forskning inom teoretisk datateknik kräver inte alls någon fysisk närvaro på högskolan – tvärtom måste man ibland drar sej undan allt kaffedrickande och sitta helt ensam för att kunna koncentrera sej på teorierna. Det räcker inte med att man läser något papper utan man måste hålla allting i skallen och bearbeta det grundligt och svänga teoremen hit och dit. Jag kan intyga att det är hårda bud att jonglera med teorierna i huvudet. Allt måste nämligen in på samma gång för att man skall se kopplingarna. Till sist så går hjärnan på övervarv och jag hade flera år kring de trettio då jag inte kunde sova på grund av att alla teorierna åkte karusell i skallen.

Lösningen blev att jag åkte hem och övergick till hårt kroppsarbete – ju hårdare desto bättre. Då man är riktigt kroppsligt slut så är teorierna borta och man somnar av ren utmattning. Så kombinationen teoretisk forskning/bondearbete är riktigt bra.  Därför uppskattar jag kroppsarbete. Och så är det bra för lilla magen …

Då jag satt hemma och forskade i mitt arbetsrum alldeles invid vägen till Tallmosan (jag kunde ju inte arbeta i skogen hela tiden) så körde traktorena förbi på väg till och från skogen på vintern. Jag minns att jag var grymt avundsjuk på dem som fick åka till skogen medan jag var tvungen att sitta inne vid skrivbordet och datamaskinen. Möjligen var de bysbor som körde förbi vårt hus avundsjuka på mej som fick sitta inne i värmen ? I så fall så var vi ömsesidigt avundsjuka. Det är inget ovanligt – gräset är alltid grönare på andra sidan staketet.

Nu är i alla fall årets dammarbete vid tröskandet förbi och jag väntar ivrigt på att få gräva diken. Med spade. Jag har alltid gillat uttrycket “Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” för det passar min filosofi alldeles utmärkt. Men jag är ju redan en gammal gubbe så jag tar hjälp av skogslastaren för att lösgöra vår hårda lera och speciellt rycka av rötter. Med gripen kan man gräva fina diken även om man måste skyffla upp lerkokorna med spaden. Men inne i växthuset skall det också grävas dräneringsdiken och då är det spaden som gäller. Nu är det ännu för varmt men jag måste spruta glyfosat och nästa vecka skall det bli svalare så då kan grävarbetet börja. Än kan gubben svinga spaden …

En av mina favoritdikter är Runebergs Bonden Paavo och den passar ganska bra i år:

“Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;”

Det var på en tid då man inte levde i överflöd utan skörden var en fråga om liv och död.

“Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde”

Till sist kom det i alla fall en bra skörd.

“Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.”

Nu fick bonden Paavo äntligen lön för mödan men vad gör han ? Slutet på Runebrgs dikt borde alla tänka över i dessa överflödets och egoismens  tider. Man undrar ibland om bonden Paavos släkte är helt utdött.

“Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»”

Trevlig trötthet

Det har varit bråttom med att få ut virket ur skogen men nu har jag bara ett par lass kvar. Bloggandet har lidit för på morgonen har jag för bråttom ut till skogen medan det är frost  och på kvällen har jag tid men somnar över tangentbordet. Efter det att lastaren (för processorn) gick sönder har det varit mest arbete med motorsågen och man är ganska så trött då man kommer hem. Efter att ha ätit är det bara att lägga sej på soffan.

Men det finns olika sorters trötthet. Det känns fint att få sträcka ut sej efter en hel dag i skogen. Nån sömnmedicin behövs inte – inte ens TV som annars fungerar utmärkt som sömnmedel :-). Kroppsarbete fungerar för mej mycket bättre. Men jag har också varit med om psykisk trötthet medan jag jobbade i Otnäs (35 år). Det var skrivbordsarbete och ganska krävande teoretisk forskning. Att sätta sej in i abstrakta system betyder hård koncentration under lång tid och till slut snurrar teoremen i skallen dag och natt.

I 30-årsåldern jobbade jag till klockan 02:10 (då gick sista bussen från Otnäs in till staden där vi hade vår bostad). Det gick inte bra i längden för jag var helt utmattad men kunde inte sova. Till sist insåg jag att det inte blir till nånting och åkte hem till Hindersby och jordbruksarbetet. Det visade sej att det var bästa sömnmedicinen för hårt kroppsarbete tömde skallen effektivt och man tänkte inte på mycket annat än att lägga sej raklång. Tekniska högskolan underlättade återhämtningen med sina korta arbetsförhållanden som den ju är beryktad för. Jag har fått sparken omkring 35 gånger därifrån. Och då blev det jordbruks- och skogsarbete i stället så gott som varje år.

Det är inget “lätt” arbete att jobba vid ett skrivbord även om det inte är fysiskt tungt. Jag föredrar åtminstone att jobba i skog och på åker – också utan maskiner. Människan är inte skapt att sitta hela sitt liv. Förstås kan man jogga och gå på gym men det har jag liksom gratis här i skogen.

Vi skämtar ibland att man borde erbjuda stressade stadsbor jobb i skogen – men det blir dyrt för dem för inte tar man emot en bunt klåpare helt gratis. Dessutom hugger de förstås sej i benen och det skall vara försäkringar och utbildnings- och stödpersonal och hela köret … Det är ju ingen ny tanke. Jag lästa om en företagare som byggt enkla kojor i skogen och hyr ut dem åt rika knösar för jättesummor. Och de är fullbokade med all sorters celebriteter som vill leva en tid så enkelt som möjligt utan nån som helst komfort och elektronik. Helt förståeligt. Det som saknades där är ju det hårda arbetet.

Visst kan man bli utmattad och stressad också av bondearbetet. Särskilt om man inte hinner med allt som borde göras och allt bara hopar sej. Men i stora drag så lever vi ett fint liv. Pengar har vi inte men pengar har inget värde – bara det man kan få för dem. Och får man det utan pengar så är det bara bättre. Att göra allt själv ger förutom allmän tillfredsställelse också god sömn.

 

Den minst roliga dagen på året

I morgon kommer den. Skattedeklarationen skall lämnas in. Så här sitter man och svettas och undrar vart den sista hopen kvitton försvunnit. Bokslutet gör en inte heller glad – bara minusresultat. Visst, det var vetet från det eländiga våta året som såldes i fjol och så investerade jag i nya (begagnade) maskiner en hel del. Men resultatet gör en inte glad i alla fall.

Så länge man har råd att köpa kaffe och en bit rökt fläsk så går väl vardagen an men sedan då årets inkomster och utgifter samlas ihop så ser man den dystra sanningen. Därför är den dagen fylld med dystra funderingar varför man alls ids bruka jorden. Blir det en bra skörd så sjunker priserna och blir skörden usel så har man inte mycket att sälja. Utgifterna däremot ökar hela tiden. Så varför bry sej ? Låt dem köpa sin mat på världsmarknaden så länge det går. Litet måste man odla åt sej själv och släkten ifall det blir problem. Alla tror det skall gå som förut men det vet man ju att förändringar blir det. Kommer nån ihåg ännu då brännoljan kostade 11 penni litern ?

Nåja, då deklarationen är skickad så börjar man se fram emot den nya växtperioden. Man glömmer lätt fjolårets bekymmer och hoppas åter på bra väder och goda växter. Det är det fina med att vara bonde att livet börjar på nytt varje vår.

Men tills vidare skulle det kunna vara kallt så skogsvägarna håller och vi får ut virket. Men nu tillbaka till bokslutet …