Efter deklarationen så har man inte lust att fira (annat än att den är förbi). Jordbruket ger bara minusresultat och hålen måste täppas till med pensionen. Bankkontot är tomt så det ekar efter att jag måste betala momsen för fjolårets virkesförsäljning. Visst skall jag få tillbaka moms på skördetröskan vi köpte men återbäringen har inte kommit än. Hoppas den kommer snart för jag har inte haft råd att skaffa konstgödsel för vårbruket.
Men jag klagar inte. Vi var i skogen första gången efter deklarationen och det var verkligen uppfriskande. En slang sprack på gripen men jag hade reserv hemma så det gick snabbt att byta den. Solen sken och det var lämpligt kallt (omkring -7 grader). Dessutom hade jag ny ked på motorsågen så den skar bra.
Folk är ju olika. Då jag jobbade som professor vid Tekniska högskolan (ibland hemifrån) så hade jag både status och inkomster men jag satt i mitt arbetsrum vid landsvägen och var alldeles grön av avund då de andra körde förbi med traktorerna på väg till skogen. De förstod säkert inte hur gärna jag hade kastat pappersarbetet och åkt till skogs för att såga och dra ihop virke.
Jag bryr mej inte alls om pengar och “status” ifall man bara får mat för dagen och lyckas hålla värmen i huset på vintern. Så jag tycker lönsamhetsberäkningar är helt värdelösa eftersom de bara beaktar pengar. Dessutom är de per definition alltid felaktiga. Varje gård är olika och varje bonde har olika förutsättningar så då man beräknar lönsamheten för en “medelbonde” så är det ju alltid fel för varje riktig bonde. Och vad gör man med lönsamhetsberäkningarna ? Var och en har vissa förutsättningar och dem ändrar beräkningarna inte på. Har man inte pengar att köpa mera jord för (om det alls finns till salu) så hjälper det inte med hur mycket beräkningar som helst.
Förstås kan man få stora inkomster om man jobbar med annat än jordbruk. Men vad gör man med pengarna ? Betalar en grym hyra i storstaden och har stora utgifter vad man än gör där. Eller använder pengarna för att åka på dyra resor till naturen. Tja, det har jag alldeles gratis då jag far till skogs med traktor och motorsåg. Men det syns ju inte i lönsamhetsberäkningen. Man kan kanske köpa ett stort hus för nån miljon men jag sysslar hellre med att bygga huset själv (dvs. reparera ett gammalt hus). Det är mycket roligare. Det mest värdefulla är det man gjort själv.
Enligt det nuvarande tänkesättet är jag säkert litet underlig. Men skratta gärna – jag trivs med det liv jag lever fastän kontot är ganska så tomt. Jag skulle inte resa till Kanarieöarna fastän nån skulle betala mej en massa pengar för det (hmm, nåja, för en miljon euro kunde jag tänka mej att vara en vecka där – man kan ju sätta pengarna på något nyttigt i byn). Nu är jag dessutom så lyckligt lottad att jag bor i en by där Lokaaln (ungdomsföreningens stora hus) nyligen fått nytt tak genom samfälld insats av byborna och gamla folkskolan hör till oss och snart är renoverad bara jag får golvet i lärarens gamla arbetsrum färdigt. Det optiska fibernätet fungerar bra och vi har flera livaktiga föreningar med riktigt roliga årsmöten.
Det har varit +14 grader på morgonen i stugan under de kalla veckorna men man vänjer sej. Det går bra med filttossor och ludimysså (pälsmössa) på morgonen tills man eldat litet i vedspisen. Och far man till skogs så får man nästan för varmt. Så vad behöver jag mera pengar till (bara jag får konstgödseln betald) ?
Lönsamhet är för mej närmast ett fult ord om man nu litet överdriver. Men jag är uppväxt med frågan “Är du lönsam lille vän ?” som ju är hård kritik av det lönsamhetsbegrepp som innebär fanatisk pengadyrkan där allt annat är värdelöst. Däremot är jag som gammal bonde absolut övertygad om att man inte skall göra av med mera pengar än det kommer in. Har man inte pengar så får man dra ned på utgifterna eller skaffa mera inkomster.
Att vara heltidsbonde i dagens läge är nästan omöjligt. Man måste ha andra inkomster också. Vi är nu redan på andra generationen som arbetar för lön utanför jordbruket medan den gamla gubben (pensionerad) sköter jordbruket till stor del. Eftersom man inte behövt arbeta ryggen av sej och de nu finns maskiner så kan en gammal gubbe ställa till med mycket (elände ?) ännu vid hög ålder. Det blir så att man arbetar med annat i 30-40 år förrän man på heltid tar över jordbruket (skogsbruket inte att förglömma) och följande generation börjar studera och jobba innan de i sin tur tar över.
Det är en bra sak att skaffa sej utbildning och arbetserfarenhet utanför jordbruket. Egentligen borde man som bonde vara mekaniker, elektriker, kemist och dataexpert nuförtiden. Det skadar inte och spara mycket pengar om man kan göra allt själv. Litet erfarenhet som lagvrängare kan också vara nyttig :-). Så jag ser arbete utanför jordbruket enbart som positivt. Kalle till exempel är bra på brandsäkerhet och det är mycket värdefullt på en gård med en massa hus och el och värmesystem. Jag förstod att Christer jobbat som timmerman i tiderna och det är också bra erfarenhet.
Vi kan inte ändra på dagens system så lätt utan måste anpassa oss. Det är inget nytt. Bönder har i alla tider fått skaffa sej extraknäck. Dalabönderna vandrade i tiderna till Stockholm för att arbeta under vintern (det var före skogsbruket utvecklades). Och så har bönderna fått tampas med fogdar av alla de slag. Ibland fick de nog och som Engelbrekt Engelbrektsson drev ut fogdarna men en bonde måste vara hemma till vårbruket så fogdarna fick behålla makten även om de blev ganska försiktiga efter det. Vi har det inte mycket bättre med nuvarande fogdar (byråkrater och tjänstemän) som ställer till lika mycket elände fastän vi har “demokrati”.
Allt glömmer man i alla fall bort då man far till skogs eller ut på åkrarna. Det är skönt att röra på kroppen och arbeta sej trött och hungrig. Då smakar maten bättre än om man är övermätt och bara äter godsaker. Likaså somnar man utmärkt efter en dag i skogen och sover gott tills man i gryningen stiger upp och sätter de bara fötterna i filttossorna, på med fårskinnspälsen och ludimyssån och ut för att sätta motorvärme på traktorn.
Även om det inte är lönsamt så är det roligt att vara bonde. Jag bodde många decennier i södra Helsingfors men blev aldrig stadsbo. På fredagarna lastades familjen och en massa saker i bilen och så for man hem till byn. Det tråkiga var att återvända till staden på måndagarna. Det var en enorm lättnad då jag slutade i Otnäs och inte behövde åka fram och tillbaka mera. Då kände man att man verkligen blivit det man ville då man återvände till bondelivet. Jag har nästan glömt det liv jag levde däremellan (i 35 år). Säkert ganska aktiv glömska. Visst gillade jag forskningen men inte just stadslivet.
Nu sysslar jag bara med det som är roligt (och nödvändigt) – hugger, odlar, bygger och skruvar med gamla maskiner. En utmärkt “pensionärstillvaro”. Det gäller bara att hålla ut tills ungdomarna blir pensionerade och kan ta över :-). Personligen struntar jag i ojandet och vojandet över de gamla bönderna. Jag klarar mej bra men jag inser förstås att alla inte orkar så länge utan behöver få en lugnare pensionärstillvaro.
Så där som slutkläm så kan ni höra på Helen Sjöholm och Tommy Körberg med Benny Anderssons orkester i ett potpurri från 20-30-talet – speciellt “Ett glatt humör” …