hälsa – Sida 2 – Bondbloggen

Att vara handikappad…..

….har jag fått en liten känning av den gångna veckan.

Vet inte riktigt vad som hänt eller vad som orsakat att armen hängt livlös och värkt så in i norden. Till och med så pass att jag som annars är ytterst återhållsam vad gäller pilleranvändning blivit tvungen att proppa i mig upp till 6 burana vissa dagar för att kunna hålla tyst och inte vråla ut min smärta och för att få sova lite nattetid.

Antingen är det nåt elakt virus som vandrar runt i kroppen eller nåt som hör ihop med den återkommande envisa förkylningen som jag haft från och till sen slutet av november. Eller så uppstod det nån liten sen- eller muskelbristning som inflammerats efter att jag bråkade med en fastfälld björk i skogen senaste lördag. Björken satt trots litet grenverk hårt fast i en gran och jag kände mig tvungen att ta ner den trots att jag inte hade traktorn med då avverkningen ligger relativt nära en vandringsled. Så här vintertid är det inte många som vandrar längs leden men man vet ju aldrig och jag fick lära mig under skogsbrukar utbildningen att man aldrig lämnar ett avsågat träd ståendes i skogen. Så det var bara att bita i hop och med hjälp av fälljärnet baxa ned björken. Alternativet hade varit att skärma av området med märkband men något sådant hade jag nu inte med mig denna gång.

Kände ändå inte av att något skulle ha hänt och dagen efter var det heller inte så sjukt, det var först två tre dagar senare som förlamningen och smärtan slog till. Nåå, nu en vecka senare börjar armen lyda igen och smärtan har gett med sig så pass att det nu till och med går att vrida ratten på traktor och truck så månne inte det ger med sig av sig självt.

Det blev ändå återigen några dagars försening av skogsarbetet och även slutspurten på träningen inför BotniaVasan nästa veckoslut blev ogjord. Kanske kan jag få ihop någon träningskilometer i början av veckan men får väl vara lite återhållsam så att det inte åter blir problem.

Det är ändå, till all lycka, sällan jag har så här grava problem med hälsan men det får en att tänka på dem som lider av långvariga sjukdomar och handikapp. En påminnelse om hur högt man skall värdera god hälsa och sköta om sig.

Värkpiller

Jag har varit så lyckligt lottad att jag nästan aldrig behövt ha nånting med läkare att göra. De är förträffliga individer men jag föredrar att träffa dem sådär civilt – utanför yrkets gränser. Piller har jag också lyckats undvika med något enstaka undantag liksom all annan sorts medicin. Sjukhus har jag inte sett innanifrån sedan jag under tiden i Dragsvik krockade efter en permission och hamnade på Tilkka. Egentligen krockade jag inte utan jag låg och sov bredvid chauffören som körde in i en bil som gjorde en vänstersväng utan att blinka.

Men nu var det illa tvunget att äta värkpiller eftersom andra bakbenet inte ville följa med. Det var redan litet bättre men så en morgon blev det på riktigt dåligt humör. Det gick liksom inte att lyfta det och ta ett steg framåt utan att det började skicka en mängd signaler upp med sidan till hjärnan som sa: Aj !

Nu hjälps det inte. Torken skall tömmas så vi får in flisen som skall torkas ned och flyttas till flislagret innan tröskandet börjar. Så det blev värkpiller fastän jag vanligen undviker alla piller in i det sista. Jag vet att många går på värkpiller år efter år så inte skall jag klaga. En bonde får bara jobba antingen han är sjuk eller inte för ingen annan gör jobbet. Den som tror man kan anställa någon i stället har inte alls fattat att man då behöver ett extra lönearbete för att betala den personen. Vetepriset är så uselt att det lönar sej att låta det ruttna i stället.

Med värkpiller så går det att röra benet och det är huvudsaken. Det är som von Döbeln vid Jutas att man behöver en sats “Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!” Jag läste aldrig Fänrik Stål utantill men farsan gjorde det i skolan och citerade så ofta att jag kan en hel del Runeberg ännu. I nästan alla sammanhang hittade han något lämpligt citat :-).

Vi har alltså kvar allt vetet från i fjol ännu. Det är torrt men priset var så uselt på våren att man undrade om man hellre borde köra det till skogen åt vildsvinen. Och så skrev jag avtal om export. För säkerhets skull sparade jag därför fjolårets vete för man vet aldrig om man får nånting i år. Det ser visserligen bra ut just nu men allt hänger på hösten. Den borde bli torr och sen om det skall gå att tröska så försenat som allt är.

Värme måste vi ha nästa vinter så fram till dess vi får flisat så är det bara att gå på piller …

Yoga för bönder

Inte var skogsarbetet slut än. Utom i skogsbrynen mot söder och på åkern så går det ännu bra att köra. Där det är skugga i skogen så är vägen fin men jag körde sönder åkern då jag tog bort de sista asppropsarna. Inte så små allihopa – en rotbit var över 60 cm i diameter.

Här blir det att harva före vårbruket men det var bara en kort sträcka. I går natt var det -3 grader men det var också sista natten med köld om man får tro prognosen. Nu skall vädret slå om. Men det måste ha varit ordentligt kallt nån gång i vinter. Jag har en hop tallar från mossan och det var lögn att få den lastad på vagnen. Tallarna var fastfrusna och isen stenhård. Jag har nu plockat bort översta lagret i fyra omgångar men ännu finns det tallar täckta med is kvar.

Det är slut med stockträdshuggandet och nu sysslar vi bara med gallring. Och därför kan jag maskera det här inlägget litet för alla som börjar tröttna på skogstemat. Det är nämligen riktigt trevligt och vilsamt att köra ut stockar men de eländiga pinnarna som slår i kors och rullar hit och rullar dit är verkligen som en fil direkt på nerverna. Om man dessutom har tre olika sorter på lasset (så man inte behöver köra så många gånger på vägarna som trots allt börjar smälta) så blir anspänningen så stor att man är alldeles slut efter ett lass.

Så jag började fundera på yoga. Hälsovården i all ära men vad gör man åt nervspänningen med pinnplockandet ? Lastarens ventilbord är dessutom ganska besvärligt. En del funktioner är för snabba och endel för långsamma. Och så svänger den sabla gripen fram och tillbaka och det är svårt att plocka ut det man vill från hopen. Så det skulle behövas litet yoga så man lugnar ned sej och lyssnar på avslappande musik och flyter ut i en del av universum …

Tja, bondens yoga är i verkligheten att ta sej ett par baljor kaffe och läsa 91:an. Det brukar hjälpa mot det mesta. Och har man dessutom grundat med ett tallrik rågmjölsgröt och lingonmos så är man snart i skick att köra ett lass pinnar till. Fast först måste jag svetsa gripen som fått en allvarlig spricka på nya lastaren. Skräpkvalitet nuförtiden. På den gamla är gripen aldrig svetsad fastän den är från 80-talet (men där fick jag svetsa nya vridkuggar på tornet).

Sedan börjar man fundera på att bygga om lastaren så den fungerar bättre men vi har ännu långt kvar innan lastaren följer handens rörelser vilket vore det bästa. Det kommer att gå åt en massa yogakaffe och 91:or ännu …

Den Vandrande Vålnaden på IKEA

Det finns tillfällen då Den Vandrande Vålnaden – sorry, Bonden – går på stadens gator som en vanlig man. Och i dag var det en sådan dag, dvs. jag var för första gången i mitt liv på IKEA – detta världens största tempel för billigt skräp och dålig smak.

Att jag kände mej som Den Vandrande Vålnaden har sin förklaring i att jag varit hos min favorittandläkare Barbi i Borgå. En kindtand hade blivit inflammerad och måste få sej en behandling. Intressant nog har jag inget alls emot tandläkare och borrar fastän jag är livrädd för vanliga läkare och sjukhus vilket bara bevisar hur underligt konstruerad människan är. Vanligen får Barbi borra utav hjärtans lust utan bedövning men då hon började härja i roten på den inflammerade tanden så fick jag en spruta. Därför gick jag omkring och kände mej som Den Vandrande Vålnaden resten av dagen. Då halva käken inte alls finns med …

Orsaken till utflykten till vanligt folks billigaste möbelförsäljare berodde på att jag behövde en arbetsskiva till gamla folkskolans kök. Köksskåpen måste flyttas fem centimeter då jag installerade de nya vattenrören – förstås utanpå väggen i en kanal inne i skyddsrör med värmeslinga och isolering så de garanterat inte fryser och kan börja läcka i huset. Men arbetsbänkens skiva blev för kort. Naturligtvis sökte jag först på Internet hos mitt favoritvaruhus Blocket där alla gamla fina prylar säljes och sedan Biltema och i desperation hos nytillverkare av arbetsbänkar. Men de skivor av helträ som jag hittade var ihoplimmade av korta trästavar (urgh !) så jag fick ge mej och gå tillbaka till laminatskivor som åtminstone var billiga. Och billigast var IKEA. Så jag tänkte att skall man köpa skräp så skall det åtminstone vara grisbilligt skräp.

Därför irrade jag en halv timme senare omkring bland den ena möbeln hemskare än den andra. Gräsligt för en gammaldags bonde som bara har hemsnickrade möbler där varje bräda är hyvlad för hand (nåja, litet överdrivet som vanligt :-). Labyrinten var förstås konstruerad så att man var tvungen att gå igenom hela varuhuset för att komma fram till den enda pryl man tänkt köpa. Vi var ståndaktiga och förutom skivan var det enda vi fastnade för på vägen en omålad pall av asp för 7:99. Den behövs för att få ned kaffepaketen från övre skåpet och DET är en livsviktig sak då man på morgonen vacklar ned och absolut behöver en kopp kaffe för att man skall bli människa.

Och så åt vi IKEAs köttbullar med potatismos då vi en gång var ute på excursion till främmande och exotiska omgivningar (de var helt ätliga men vi vet inte hur mycket tillsatsämnen vi blev imatade …). Vi kom i alla fall iväg därifrån efter att ha irrat omkring på parkeringen en stund. Så slutade vårt exotiska äventyr och Den Vandrande Vålnaden började känna sej som en vanlig bonde i takt med att bedövningen släppte.

Men dagen var inte slut och då vi kom hem så lät det som om någon spikade i ladugården i snabb takt. Jaha – skruven till flismataren hade fastnat och kättingen slog över. Jag stängde av den och tittade på pannrummets övervakning. Pannan hade slocknat på morgonen direkt efter det vi åkt så kättingen hade slagit över hela dagen. I morgon skall jag se om det finns nånting kvar av kugghjulet på skruven. Nån sorts känsligare brytpinne måste också installeras eller något bättre system för stängning av matningen ordnas. Det finns men det fungerar inte som det borde.

Ute kommer det ned blötsnö men i morgon skall det bli varmare så jag sparar eländet tills det blir ljust. Då blir det att slå loss skruven med jäärnstavur och slägga och sedan dra ut hela skruven och börja svetsa på den. Nu går i alla fall Den Vandrande Vålnaden till sängs som en vanlig bonde.